De sju husen Kapitel 11 De döda

Författare: sammet Datum: 2019-03-21 03:18:12

Kategori: Heterosex

Läst: 1 510 gånger

Betyg: 5 (4 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit



Kapitel 11
De döda

Vi vaknar tidigt nästa morgon, vi packar ihop våra saker och går ut ur tältet. Vi lastar våra saker på garanterna. Vi går in i tältet igen och äter frukost, när vi är klara så går vi ut ur tältet. Jag går med Yasmine fram till Fnys
- Detta är Yasmine Fnys. Hon tillhör oss nu
Fnys tittar på henne och luktar på henne, Fnys slickar henne i ansiktet. Hon ler och Yasmine kliar henne under hakan. Jag hjälper henne upp på Fnys rygg och vi andra sätter oss på våra garanter
Jag kontrollerar så att jag har tillståndet för att färdas fritt i landet, om vi skulle bli stoppade på vägen. Jag lutar mig fram över Lokas rygg och viskar
- Nekropolis vännen
Hon tittar på mig och ler, hon skäller till och sen börjar de springa. Jag sitter på ryggen av Loka och arbetar med Tishas sadel, jag kollar sömmarna som Yasmine sytt. Jag fortsätter att sy på sadeln och fäster remmar som vi skall ha fötterna i
Längst fram på sadeln så gör jag en stång som vi kommer använda att hålla fast oss i. På stången gör jag två öglor som vi kan stoppa in i händerna i. Jag tar fram en burk med fett och börjar smörja in remmarna med
Jag ägnar hela dagen åt att göra Tishas sadeln färdig, när jag känner mig klar så märker jag att Loka saktar in. Hon stannar och de andra garanterna stannar också. Vi är framme vid en oas och det är sand runt om oss. Vi är i dödens land igen
Jag hoppar av Loka och går bort till Yasmine, hon är lite vit i ansiktet och jag tittar på henne
- Hur mår du?
- Jo jag är lite vimmelkantig
- Fullt förståeligt, alla blir lite yra första gången de rider på garanterna
Tisha kommer fram till oss och hon ler
- Hur mår du?
- Lite yr men annars så är det bra
- Bra säger Tisha med ett leende
Vi packar fram mat och vi samlar ihop ved och gräver en grop och tänder eld. Vi plockar fram mat och kokkärl. Melinda börjar med maten och Yasmine hjälper henne. Melinda ler och de hjälper varandra med maten
Drakarna är uppe i luften och jagar efter mat. Garanterna ligger vid vattensamlingen i oasen. Jag visar Tisha hennes sadel, hon tar emot den och tittar på den. Hon börjar le och smeker den
Jag tar fram min sadel och börjar arbeta med den, jag börjar sy fast samma detaljer på min som jag gjort under dagen på Tishas. Melinda kallar på oss och jag lägger undan sadeln och tar emot en skål av Melinda
Vi sätter oss ner och äter. Vi pratar om gårdagens händelser och när vi ätit upp så går vi bort till vattnet och diskar av våra skålar. Drakarna landar
- Hittade ni något att äta?
- Ja lite grann säger Snö
- Vi är klara med Tisha sadel, får jag pröva den på er?
- Javisst
Jag går bort och hämtar den, jag går tillbaka med den och hon reser sig. Jag lägger den på hennes rygg och vi kontrollerar passformen. Vad vi kan se så sitter den bra på henne.
- Pröva att flyga
- Javisst
Hon fäller ut vingarna och lyfter, hon flyger runt och testar den. Hon landar och vi tittar på henne. Vi går fram till henne och smeker hennes sida
- Hur kändes den?
- Bra säger hon
- Inga problem?
- Nej inte vad jag kände
- Bra då prövar vi den på Sot
Vi plockar av henne sadeln och sätter den på Sot. Vi spänner fast den och han flaxar med vingarna. Han lyfter och flyger runt som sin syster. Han landar och vi tittar på honom.
- Hur kändes det?
- Bra det är inga problem
- Bra, jag gör färdigt min i morgon. Sen så testar vi den
Jag plockar av sadeln från Sot och lägger den på marken
- Klarar garanterna av att bära dem en eller två dagar till Loka?
- Ja men sen så måste de nog flyga själv, som ni också märker så växer de rejält varje dag
- Ja, men en max två dagar?
- Ja säger Loka
- Bra då vet vi det, hur långt har vi kvar?
- Ungefär två dagar, det är till den plats där de fanns då.
- Då får vi hoppas att vi hittar den där, för annars så kan vi springa runt här i dödensland tills vi blir gamla och grå
Loka tittar på mig sen ler hon. Jag kliar henne under hakan och hon slickar mig i ansiktet. Jag tittar på Tisha och hon tittar på mig. Vi går bort till vattensamlingen och tvättar av oss. Jag tittar på henne och lutar mig fram och kysser henne
Vi står där och kysser varandra länge, vi går tillbaka till de andra och sätter oss.
- Jag pratade med Loka, vi har två dagar kvar till där Nekropolis fanns innan de attackerade dem och som legenden/skrönan säger dödade dem till sista person
- Det låter på dig som att du inte tror på det? säger Leira
- Nej det gör jag inte, lika lite som jag tror på att de skulle kunna döda med bara sin beröring. Eller de andra mer eller mindre fantastiska saker som sägs om dem. Att de kan se i mörker är väl inte så oväntat med tanke på att de levde under jord. Worg vet du varför de gjorde det?
- Nej, jag vet väldigt lite om dödens folk som de kallades, de var skygga, varför de valde att bygga sin stad under jord har jag inte en aning om. Det kan finnas en massa anledningar till det. men jag håller med dig, jag tror inte i heller att de dog ut.
- Vem vet, de kanske till och med vann det där ”slaget” underjord, men valde att ”försvinna” för att få vara i fred
- Du menar att de ingick något avtal med den där khanen?
- Ja, de hade kanske en klok ledare som insåg att för att de skulle få vara ifred så gjorde de, det avtalet med honom. Lämna oss ifred så får du respekt av att ha utplånat oss. Vi lever som vi vill i anonymitet och ingen kommer och stör oss
De andra tittar på mig och Melinda ler
- Som morbror säger, du är rätt intelligent, för att vara man
- Tack kusin säger jag och ler
- Om det är så säger Worg, hur har de kunnat hålla sig gömda?
- För att man måste ha khanens tillstånd för att fara runt här, ja jag tror inte att den nuvarande khanen skyddar sitt land för deras skull. Men från början så tror jag att det var så. Jag bara spekulerar nu, om han hade tusen man med sig dit och de bara var tio som överlevde så…
- Du tycker legenden är överdriven
- Ja som alla legender, men denna låter fel tycker jag. Det finns säkert sanning i den, men att de skulle dödat alla där? Nej det tror jag inte på, jag tror som sagt att de ingick något avtal. Det kan till och med vara så att de köpte sin frihet med något
- Som vad? Frågar Leira
- Man hittar ädelstenar under jord? Jag köper mig ganska mycket ”makt” med Rokkan eller hur, de kanske köpte sin frihet med en vagnslast ädelstenar. Som sagt jag bara spekulerar men det skulle kunna vara så. Det blev som ett vinnande avtal för båda sidor. De får vara i fred och khanens folk får styra över dödensland och stäpperna. Vem vet de kanske till och med bedriver handel med varandra
- Det skulle vara århundradets bluff, men varför lät khanen oss i så fall få lov att bege oss dit?
- Därför att han är övertygad om att vi inte kommer hitta dit. Ingen vet var Nekropolis fanns eller hur?
- Jo säger Worg
- Men ingen vet om garanternas färdigheter, de är lika unika som dödens folk. Han tror att vi kommer irra runt här i öknen utan att hitta dem. Han fick Rokkan för besväret. Han sitter säkert just nu och skrockar om hur han lurade oss
Worg tittar på mig sen börjar han skratta
- Det gör han säkert
- Garanterna skrämde skiten ur honom när de dödade de där soldaterna vid hans läger. Han kissade nästan på sig när Tisha spöade skiten ur hans bäste krigare. Hans ställning som ledare hotades. Han ville bara bli av med oss, det var inte av faderlig kärlek som han stoppade oss från att döda hans son. Det var hans rädsla att förlora sin makt över folket, han utmanade oss och han förlorade. Hans krigare såg det vid den där middagen. Så när han gav oss tillåtelse att färdas här i öknen så tror han att vi kommer dö av törst. Vilket vi gjort om vi inte haft garanterna. Jag har vissa funderingar på att resa förbi honom när vi åker hem igen och lära honom en läxa
- Hur menar du? Frågar Umbra
- Lägga honom över knäet och smiska honom lite och förklara det dumma i att försöka lura oss
- Haha det hade varit en syn säger Melinda
Yasmine tittar på oss och säger
- Jag ber om ursäkt ers nåd men skulle du kunna smiska honom
- Ja Yasmine det skulle jag, utan att behöva anstränga mig, och du behöver inte be om ursäkt när du vill säga något. Det är bara att prata Yasmine
- Tack ers nåd
- Jag heter Joshua, Yasmine. Inte ers nåd, när vi är ute och reser såhär så är jag Joshua, varken mer eller mindre, det är Melinda, Leira, Worg och Umbra, och du är Yasmine. Vi använder inte titlar mellan varandra och det skall inte du i heller göra med oss
- Nej Joshua, du sa när vi är ute och reser
- Ja i mitt hus så är jag mästaren, där tituleras jag så
Vi plockar fram våra filtar och lägger oss tillrätta. Jag tittar på stjärnorna och känner hur mina ögonlock blir tyngre, jag stänger ögonen och somnar
Jag vaknar av mig själv och tittar upp, det är fortfarande mörkt. Jag flyttar på Tishas huvud och sätter mig upp, jag tittar på Loka som tittar ut i mörkret
- Vad händer?
- Jag vet inte
- Fara?
- Nej jag tror inte det
- Följ med
Jag reser mig och går ut ur oasen, jag går upp för en sandkulle och tittar ner. Nedanför mig så är där djur som dansar runt. De liknar inga djur som jag sett för ut. De är små med stora öron och ögon. De ger ifrån sig ett sjungande läte när de rör sig
Jag sätter mig ner och Loka lägger sig på mage, vi tittar på djuren när de dansar runt därnere. Ett av djuren stannar upp och tittar på oss, det sjunger till och de andra djuren stannar.
De vänder sina ögon mot mig och de börjar sjunga till varandra, den som tittade på oss först flimrar till och i nästa sekund så sitter han bredvid mig. jag sträcker försiktigt ut min tanke och når djurets sinne. Han tittar nyfiket på mig
- Hej
Han tittar på och sen på Loka
- Du luktar konstigt säger djuret
- Är det bra eller dåligt?
- Bra, du luktar inte som andra som går på två ben och försöker fånga oss
- Varför försöker de fånga er?
- För att vi ser och hör bra, vi är bra på att vakta
- Där ser man, vad gjorde ni därnere? Er sång är vacker
- Vi väljer partner, de som sjunger vackrast får en partner att para sig med
- Där ser man, hur gick det för dig?
- Jag sjöng inte, jag vill inte ha en partner
- Jaså, varför inte?
- Jag har inte sprungit färdigt
- Gillar du att springa?
- Ja, jag är snabbast
- Jag märkte det, jag undrar om du är lika snabb som Loka
Han tittar på Loka och hon tittar på djuret
- Kan hon springa?
- Ja, det kan hon
- Säkert? Hon är så stor, jag tror inte att hon kan springa lika fort som jag
- Jag anar en utmaning säger jag och tittar på Loka
Hon fnyser till och säger
- Det är ingen utmaning
- Nej jag vet säger jag och ler
Djuret flimrar till och Loka gör detsamma, Loka kommer tillbaka med djuret och släpper ner på marken
- Som sagt ingen utmaning
- Jag vet säger jag och ler
Djuret tittar på Loka och börjar sjunga
- Jag är redan tagen min lille vän säger Loka
- Är han snabb?
- Ja lika snabb som jag
- Vart är ni på väg?
- Nekropolis
- Till de dödas stad?
- Ja
- Får jag följa med?
Jag tittar på Loka, hon tittar på djuret och ler
- Ja, vad heter du?
- Heter? Jag heter inget, vi har inga namn
- Då kallar vi dig Kvick eftersom du är så snabb
- Kvick?
- Ja Kvick, men om du skall följa med oss så måste du lyda oss
- Ja
- Bra
- Är det säkert att din make är snabb frågar han Loka
- Ja min lille vän det är det
- Skall vi gå tillbaka?
- Javisst säger Loka
Kvick flimrar till och vi går ner till oasen, Kvick sitter och väntar på oss. Snö tittar på honom och sen på oss
- Detta är Kvick, han följer med oss
- Där ser man säger Snö
- Drakar säger Kvick
- Ja drakar
- Där ser man säger Kvick
Loka lägger sig ner igen och jag lägger mig ner och drar min filt över mig och Kvick lägger sig på Lokas nacke. Jag sluter ögonen igen och somnar
***
Jag vaknar av att Kvick drar mig i näsan och jag öppnar ögonen
- God morgon
- Hej
Jag väcker Tisha och hon öppnar ögonen och tittar på mig, sen ser hon Kvick och tittar frågande på mig
- Detta är Kvick han kommer att följa med oss
- Jaha säger Tisha och ler, hej Kvick
Kvick tittar på henne och sen på mig
- Är hon din maka?
- Ja
- Ja det är jag säger Tisha och ler mot honom
- Har du sjungit för henne?
- Nej, vi gör inte det så
- Nehej säger han
Vi väcker de andra och vi presenterar Kvick för dem. Vi plockar fram mat ur väskorna och äter frukost, jag ger Kvick lite mat och han luktar på den sen stoppar han in den i munnen och äter. När vi är klara så sätter vi oss på garanterna och de sätter fart
Jag arbetar med min sadel och när vi stannar för kvällen vid en ny oas så är jag färdig. Vi prövar den på drakarna och den sitter bra på dem båda. De lyfter och flyger iväg för att jaga.
Vi sitter vid elden när vi ätit och pratar, Kvick sitter på Lokas nacke och tittar ut i mörkret.
- Människor närmar sig
- Kommer de hitåt?
- Ja
- Lyft
De fäller ut vingarna och lyfter, Loka tittar på mig
- Göm er
Loka nickar och de försvinner ut i mörkret. Vi sitter vid elden och väntar, efter ett tag så hör vi dem närma sig. De kommer fram till oasen och stannar i kanten av den
- God kväll
- Vem är ni?
- Resenärer, vem är ni?
- Handelsmän från Urkland
- Vart är ni på väg?
- Till marknaden vid havet
- Ni rider fort
- Ja vi är i landet utan tillstånd
- Då förstår jag att ni rider fort, khanen ser inte blitt på att man beträder hans land utan tillstånd
- Vad gör ni här?
- Vi är på genomresa, från en plats till en annan
- Vem är ni?
- Som jag sa resenärer, man kan kalla oss äventyrare
- Har ni khanens tillstånd att vara här?
- Ja
Han tittar på mig och sen på de andra, hans blick fastnar på kvinnorna och jag ler inombords
- Jag skulle inte försöka
- Förlåt?
- Jag såg den blick du gav kvinnorna, de kan ta hand om sig själv. Ni får gärna stanna här. Jag hoppas bara för er skull att ni inte är jagade av khanens män. Jag har hört att de är rätt omilda mot de som inte har tillstånd att vara här
- Vi vill bara vattna riddjuren och fylla på våra vattenförråd
- Vi äger inte vattnet
- Tack
De rider in i oasen och sitter av, de tar sina riddjur i tömmarna och går fram till vattnet. Djuren dricker och männen fyller på sina vattenläglar. När de är klara så sitter de upp och ledaren tittar på oss
- Tack
- Varsågod, som jag sa innan vi äger inte vattnet
De rider iväg och Worg säger
- De kommer tillbaka
- Ja, det tror jag med.
- Hur hanterar vi det?
- Vad tycker ni?
- Vi kallar tillbaka våra vänner och sen så får vi se vad de tycker om att vi har ett par drakar och åtta garanter säger Tisha
- Det lär bli en överraskning säger jag med ett leende. Loka ni kan komma tillbaka nu, Snö och Sot ni kan också komma tillbaka
Drakarna landar och garanterna kommer gående in i lägret
- Vi tror att de kommer tillbaka
- Då lär de bli överraskade säger Loka
- Jag säger jag och ler
Vi packar fram våra filtar och lägger oss tillrätta på våra platser vid garanterna. Tisha lägger sig på sin vanliga plats. Vi pussar varandra och stänger ögonen. Vi somnar
Loka puffar på oss och vi öppnar ögonen. Jag tittar upp och ser att solen är på väg upp. Vi reser oss och går runt och väcker de andra. Vi plockar fram mat och äter en hastig frukost. När vi är klara så packar vi ihop våra saker och lägger dem i väskorna
- Kom de tillbaka i natt Loka
- Nej det gjorde det inte
- Där ser man jag trodde inte att de skulle kunna hålla sig tillbaka
- Inte jag i heller
- Är alla klara?
- Ja svarar de andra
- Jaha då testar vi med att drakarna flyger idag säger jag. Kan ni hålla kontakten?
- Jadå
- Bra, då ger vi oss av
Drakarna lyfter och snart är de bara två prickar på himlen. Vi hoppar upp på garanterna och Loka sätter fart. De springer snabbt, snabbare än vad jag trodde att det skulle gå. Vi äter mil efter mil
- Hänger de på?
- Jadå, vi skulle nog kunna springa lite snabbare men vi håller denna takten så att de får vänja sig
- Bra
Vi ser hur solen stiger upp, vi följer solens gång över himlen och vi börjar lämna öknen bakom oss. Vi är nära kanten där grässtäppen börjar ta vid. Loka och de andra fortsätter ett par timmar till. Snart så stannar hon, vi har kommit fram till grässtäppen
Drakarna landar och vi ser hur deras bröst häver sig
- Hur är det med er?
- Jodå bara bra säger Sot, vi är inte vana bara att flyga hela dagarna. Det kommer att ta ett par dagar sen så blir det bättre. Vi ger oss iväg och jagar, vi såg en hjord med djur ett par kilometer härifrån. Skall ni följa med Loka?
- Javisst, fyra av oss följer med. Resten stannar här och vaktar
Vi packar av våra saker, sen försvinner drakarna och de fyra garanterna. Vi förbereder lägret och när vi fått igång elden så börjar Yasmine och Melinda att laga mat. Vi andra plockar fram våra skålar och sätter oss och väntar på att maten skall bli klar
Jag och Tisha går och hämtar vatten, när vi kommer tillbaka så kommer drakarna flygande och landar. De går bort till vattnet och dricker. De fyra garanterna kommer tillbaka och, de andra fyra ger sig iväg.
Vi sätter oss och drakarna kommer fram till oss
- Skall vi testa sadlarna?
- Ni menar att vi skall sitta på dem?
- Ja säger Sot
- Javisst
Vi tar sadlarna och sätter på dem på drakarna. Jag sätter min på Snö och Tisha sätter sin på Sot. När vi spänt fast dem så sätter vi oss på dem. Drakarna reser sig och börjar flaxa med vingarna.
De stiger upp i luften, när vi är ett tiotal meter upp så sätter de fart. Vi flyger fram över stäppen och det är en berusande känsla. Jag håller hårt i pinnen på sadeln och försöker följa med Snös rörelser.
I början går det sådär, men i takt med att jag slappnar av så går det bättre. Snö stiger högre upp och lägret på marken blir mindre och mindre. Jag sväljer och tittar rakt fram. Det kommer att ta tid för mig att vänja mig. Men känslan är samtidigt berusande
Jag hör ett pärlande skratt vid sidan om mig. Jag tittar åt det håll jag hört ljudet och jag ser Tisha skratta, Sot flyger bredvid oss. Snö tittar på sin bror sen ökar de farten och jag får greppa hårt om pinnen.

Fartvinden slår mot mig och jag får verkligen hålla i mig. Jag stoppar in händerna i selarna för händerna. Snö gör en loop och jag är glad att jag inte ätit. När hon fullbordat den så planar hon ut igen.
Jag sväljer och hon vänder huvudet mot mig och jag ser ett leende på hennes läppar. Jag ler tillbaka och hon svänger i en vid sväng. Vi flyger tillbaka till lägret och drakarna landar. Vi hoppar av dem och ställer oss på marken
- Det var underbart säger Tisha och ler
- Ja, men det kommer ta lite tid att vänja sig, jag var lite obekväm i början, och när Snö bestämde sig för att göra en loop så var jag inte riktigt beredd. Men det var en häftig upplevelse. Men jag tror att jag kommer att behöva tid på mig att vänja mig
- Ja säger Tisha i början så höll jag krampaktigt om stången på sadeln. Men efterhand så slappnade jag av.
De andra tittar på oss och ler. Melinda räcker fram varsin matskål åt oss. Vi sätter oss och börjar äta. Leira tittar på oss och sen på drakarna
- Hur kändes det?
- Häftigt säger Tisha och ler, det var en fantastisk känsla av frihet
- Ja det var annorlunda, men som Tisha säger häftigt. Men jag kommer behöva lite tid på mig att vänja mig. Förresten, om vi skall flyga högre så får vi ha mer kläder på oss. Det var rätt svalt däruppe och fartvinden gjorde sitt till
- Ja säger Tisha, det var rätt bitande i vinden
Vi äter färdigt, när vi är klara så tar vi matskålarna och grytan och går iväg till vattnet. Vi sköljer av skålarna och grytan. När vi är klara så kysser Tisha mig, jag kysser henne tillbaka. Mina händer smeker hennes kropp och hon stönar lågt
Vi tittar bort mot lägret och vi ser bara lägerelden. Vi lägger oss ner på gräset och jag knyter upp hennes skjorta, hon knyter upp min. Jag smeker hennes bröst och slickar på hennes bröstvårtor. Hon stönar tyst och jag knyter upp hennes byxor
Hon lyfter på sin ända så att jag kan dra ner dem. Jag sätter mig på knä och knyter upp mina byxor, jag drar ner dem och tar tag om mitt kön. Jag smeker det och Tisha smeker sitt. När jag ser vad hon gör så hårdnar jag snabbt
Jag lutar mig fram och riktar mitt kön mot hennes. När jag känner värmen från henne så trycker jag till och glider in. Vi stönar till båda två och jag rör mig i henne. Mitt kön känner smekningarna av hennes inre.
Jag ökar takten och vi hänger oss åt älskandet. Jag tittar ner på henne och hon har sina ögon stängda, hennes mun är lätt öppen och jag ser hennes leende. Vi andas snabbt båda två och vi stönar tyst. Jag ser henne föra ner sin hand till sin klitoris
Hennes fingrar fladdrar snabbt över hennes klitoris och hon andas snabbare. Hon kommer med ett tyst stönande. Hon biter sig i läppen för att det inte skall höras för långt. Hon öppnar sina ögon och tittar i mina. Hennes leende sprider sig över hennes läppar
- Ge mig din säd
- Ställ dig på knä
Jag drar mig ur henne och hon reser sig, hon ställer sig på knä framför mig och jag tar tag om mitt kön och sätter det mot hennes. Jag trycker mig in i henne och tar henne. jag håller i hennes höfter och rör mina höfter snabbt.
Hon stönar tyst när hon känner mitt kön fylla henne. jag ökar takten och jag tar henne snabbt nu. Jag känner hur ilningarna i mitt underliv gör sig gällande. Jag har inte långt kvar.
- Ta mig i munnen
Jag drar mig ur henne och hon vänder sig och tar mig i munnen. Hennes tunga virvlar runt mitt kön och jag stönar. Jag kommer och tömmer min säd i hennes mun och jag känner hur hon sväljer. Jag känner hur hon flyttar huvudet och öppnar munnen
Hennes hand smeker mitt kön snabbt och mitt ollon ligger på hennes tunga. Jag kommer färdigt och slappnar av. Hennes hand stannar och hennes tunga leker med undersidan på mitt ollon. Hon reser sig och sväljer det sista av säden
Vi sitter på knä framför varandra och jag lutar mig fram och kysser henne. Våra tungor smeker varandra. Vi reser oss och drar upp våra byxor, vi knyter dem och vi knyter våra skjortor och tar på oss våra jackor
Vi tar matskålarna och grytan och går tillbaka till lägret. De andra tittar upp och vi ger dem sina skålar. Vi packar ner våra i väskorna och tar fram våra filtar. Vi sätter oss vid garanterna och vi drar upp filtarna
De andra reser sig och tar sina filtar och lägger sig vid sina garanter. Vi kurar in oss och jag tittar in i elden. Jag tänker på de därhemma. Jok, magikern, smeden, sömmerskan, på Tisha systrar och hennes far.
Jag undrar hur de står emot de andra husen. Hur det går i Tishas land, om prästerna lugnat ner sig eller om det är som vanligt där. Jag sitter där i mina tankar och titta in i elden
- Vad tänker du på Joshua? frågar Tisha
- Va? Hur det är med de våra därhemma, vi har varit på väg ett tag nu. Jag funderade mest på hur det går för dem. Melinda får inte kontakt med magikern, så antingen så är han död eller så är avståndet för långt. Jag tror på det andra, det första skulle vara för hemskt.
- Ja, jag tänker på min far och mina systrar ibland när jag sitter på Snabbs rygg och vi susar fram.
- Jag hoppas att de har det bra
- Jag med säger Tisha och kramar min arm
Vi tittar på varandra och jag ger henne en kyss. Vi lägger oss ner och stänger ögonen.

Loka väcker mig och jag öppnar ögonen, jag tittar på henne och hon ler
- Det kommer regna under dagen, jag känner det i luften
- Då får vi ta fram kläder för det
- Ja
Jag väcker Tisha och ger henne informationen om regnet, hon nickar och sen går hon runt och väcker de andra. Hon varnar dem för att det kan komma att regna, vi klär på oss tjockare jackor. Vi tar fram mat och äter frukost
När vi är klara så hoppar vi upp på garanterna, drakarna lyfter och garanterna börjar springa. Vi håller samma höga fart som dagen innan. Efter ett par timmar så stannar Loka
- Vi är framme
- Vid Nekropolis?
- Ja
Jag ser mig omkring, vi befinner oss i en dal. Vi står i botten av två höga åsar. I dalgången så rinner det en flod. Vi är vid den västra flodbanken. De andra tittar sig omkring och vi stiger av garanterna. Drakarna landar och tittar på oss
- Är vi framme?
- Ja, finns det någon nedgång här Loka?
- Ja, men den är väl dold
- Var är den?
- Hundra steg ditåt säger hon och visar med huvudet
- Bra, då slår vi läger här
Vi hoppar av garanterna och packar ur våra väskor. Vi tar våra vattenläglar och går ner till floden. Vattnet ser klart och friskt ut. Vi fyller våra läglar och går tillbaka till vårt läger. Vi plockar fram mat och gör upp en eld.
- Finns det mat för er att jaga? Frågar jag drakarna
- Ja det finns en del vilda djur här
- Bra ät och spana, var på er vakt
- Ja far säger de och lyfter
Melinda och Yasmine lagar mat, vi andra tittar på när de lagar maten. Mörkret faller, det blir mörkt fort då molnen döljer månarna. Det enda ljus vi har är från eldarna. Maten blir klar och vi börjar äta.
Vi äter under tystnad och när vi är klara så tar vi våra skålar och grytan. Vi går ner till floden och sköljer av dem, när vi är klara så går vi tillbaka till lägret. Drakarna landar och sätter sig hos oss
Loka tittar sig omkring och jag följer hennes blick
- Vad ser du?
- Inget mer än det som vi såg innan, men jag känner närvaro av människor
- Bra säger jag, då är de här någonstans
- Jag säger Loka nog är här människor alltid
- Är du säker? frågar Worg
- Jadå, det är jag
- Skall vi bara vänta här säger Umbra
- Ja, vi låter dem komma till oss. Loka vakta men attackera inte utan att jag säger till
- Ja
- Bra det gäller er med, säger jag till drakarna
- Ja far säger de
Vi tar fram våra filtar och lägger oss till rätta vid garanterna. Vi säger ingenting, efter ett tag så känner jag hur mina ögon sluts och jag somnar. Jag vaknar av att Loka puffar försiktigt på mig
- Människor säger hon
- Hur många?
- Ett tiotal
- Är de beväpnade?
- Nej jag tror inte det, de har verktyg av något slag men inga svärd
- Bra, vad gör de?
- Just nu så tittar de mot oss, de diskuterar vad det verkar
- Bra säger jag och ler, då kommer de kanske att hämta någon som vi kan diskutera med
Jag väcker de andra försiktigt och viskar åt dem vad som händer. De tittar på mig och nickar. Vi ligger kvar och väntar på vad som skall hända. Det går en halvtimme sen säger Loka
- Tre människor närmar sig
- Är de beväpnade?
- Ja men de har inte dragit dem
- Bra, vi låter dem komma närmre
Loka tittar på mig och jag klappar henne på sidan av hennes kropp för att lugna henne. De kommer fram och stannar ett tiotal meter från oss. En av männen lyfter sin ena hand i en fredlig gest. Jag gör likadant
- Vem är ni? frågar mannen
Hans uttal är lita staplande och han verkar leta efter orden.
- Vi är resande som letar efter Nekropolis
- Varför letar ni efter Nekropolis?
Jag tittar på de andra, de rycker på axlarna
- Jag och min trolovade är trädets redskap i profetian. Vi har kommit hit för att läsa er version av den.
Han tittar på oss, och hans violetta ögon lyser i mörkret. Han talar lågmält med en av männen som står bredvid honom. Jag misstänker att han tolkar vad jag sagt åt mannen. Han tittar på oss, han säger något till den andra mannen
- Om ni är de som ni säger att ni är så har ni bevis?
- Ja säger jag, det har vi. Vi är märkta och vi har stavarna, vi har drakarna som ni kan se. Vi kan bevisa det, om det krävs
Mannen tolkar igen och den andre mannen säger något och den förste mannen tittar på honom
- Vi vill gärna se bevisen
Jag tittar på Tisha och jag tar av mig rocken jag har på mig. Jag knyter upp in skjorta och Tisha gör likadant. När vi är klara så visar vi dem våra tatueringar. Jag hör att männen drar efter andan.
- Räcker det? frågar jag
Mannen som tolkar talar till den andre mannen och han säger något
- Stavarna
Jag tar fram min stav och Tisha gör likadant. Vi visar dem och mannen som tolkar tittar på den andre mannen. Han säger något till den förste mannen och han tittar på honom. Han ställer en fråga till den andre mannen som för att få bekräftat vad han sa
Mannen nickar och säger något som låter som en order
- Ni får komma in, men bara ni två. Inte de andra
- Varför? Frågar jag, vi har visat att vi kommer i fred. Vi vill er inget ont
Mannen tolkar och den andre mannen säger något
- De är inte profetians redskap, vi släpper inte in främlingar
- Må så vara, men de har alla sin roll att spela i profetian, antingen så får vi alla komma in eller så stannar vi utanför. Då får ni ta konsekvenserna av att stoppa profetian. Det brukar sluta illa, det har en del på vår väg fått erfara. Antingen så kommer vi in allihop. Eller så får ni ta konsekvenserna av ert agerande. Valet är ert jag hoppas att ni väljer klokt
Tolken översätter och mannen stirrar på oss. Han säger något till tolken
- Ni kan komma in men inte era djur
- Det kan vi respektera, jag tror att det hade blivit svårt för drakarna att ta sig runt därnere
Tolken översätter och jag vänder mig till Loka och drakarna
- Vakta och se upp så att de inte försöker några dumheter, håll er gömda så gott de går
- Ja säger Loka, vi håller kontakten, kalla om ni behöver hjälp
- Jadå säger jag och ler
Vi tar vår packning från garanterna, och går fram till männen
- Vi är redo
- Följ med säger tolken
Det går före oss, de går fram till ena sidan av åsen. Vi följer efter dem och de stannar vid en sten. De knackar på den och någon öppnar från undersidan. Vi går efter dem ner. Jag tittar ner och ser en stor stad under oss.
Vi följer en väg som är utskuren ur klippväggen, den går i en cirkel ner till staden längs med väggarna. De börjar gå och vi följer efter dem. De håller en jämn fart, inte fort och inte direkt långsamt. Vi har tid att titta ner under oss
Staden lyser av ett sällsamt vit sken. Jag tittar på de andra och de rycker på axlarna. De vet inte i heller vad det är som lyser. Vi går i ungefär en halvtimme innan vi är nere på botten.
De leder oss in i staden och vi går längs med vad som i en stad ovanjord skulle kallats gator. Härnere finns inte stojet som det finns i de större städerna ovanjord. Folk tittar både nyfiket och ängsligt på oss
Kvinnor gömmer sina barn bakom sina ryggar, och männen tittar allvarligt på oss. Vi tittar tillbaka och ler mot dem. Vi är på väg mot stadens centrum, när vi gått i ca en halvtimme så kommer vi fram till ett stort torg.
På torget finns en stor fontän där vattnet lyser klart. Det är samma sällsamma ljus som vi såg däruppe. Jag tittar på de andra och inser att detta är källa till ljuset. Vi går mot en stor byggnad. Mannen som inte talade vårt språk säger något till vakterna
De ställer sig i givakt och tittar på oss. De släpper in oss i byggnaden och vi går igenom korridorer. Vi möter män och kvinnor som är klädda i olikfärgade kaftaner. Jag tittar mig omkring och beundrar deras hantverksskicklighet
Stenarbetet imponerar, deras bonader på väggarna är imponerande, så är även deras mattor. Vi kommer fram till två stora dörrar. Det står fyra vakter utanför dörrarna och de tittar allvarligt på oss och våra vapen
Mannen går fram till dem och säger något som jag inte hör. De tittar på oss, sen öppnar en av männen dörrarna och de går före oss in. Vårt sällskap följer efter dem. Längst bak i salen så står det sju stolar, tre på varje sida om en stor stol som måste vara deras ledares
På stolarna sitter det tre kvinnor och tre män. I mitten sitter en äldre man som tittar värderande på oss när vi går genom salen. När vi kommer fram till stolarna så stannar vakterna och männen som talade med oss utanför. Sjunker ner på knä
Vi står bakom dem och de i stolarna tittar på oss. Mannen som verkade vara ledaren därute, talar i en undergiven ton. Den andre mannen som tolkade fyller i när den andre tystnar. Vi lyssnar på vad de har att säga. Jag och Tisha visar inte att vi förstår vad de säger
När männen tystnar så tittar mannen på tronen på oss
- Välkomna till Nekropolis
- Tack, det är en ära att ha blivit insläppt här. För oss alla
- Så tiden för profetian är här säger mannen
- Ja, det är den
- Och ni vill läsa vår profetia?
- Ja, gärna. Eller rättare sagt vi måste. Vi har läst profetior på vår väg hit. I profetiorna som vi skall läsa så finns det en guide till hur vi skall få reda på det som vi behöver för att kunna möta den andra profetians kärl
- Vi har väntat länge på er, de två säger att de sett bevisen på att ni är de som ni säger att ni är. Inte för att vi betvivlar deras ord men vi måste se dem vi med
- Vi kan tyvärr inte visa alla delarna, våra drakar fick inte komma in
- Så, vem sa det?
- Han säger jag, och pekar på mannen som nekat dem tillträde. Så ni får tro på vårt ord om att de finns och är verkliga. Resten kan vi visa er
Jag knäpper upp min jacka och viker den på mitten och räcker den till Leira, jag knyter upp min skjorta och tar av den. Jag visar tatueringarna och de tittar på dem. Tisha tar av sin jacka och räcker den åt Melinda, hon knyter upp sin skjorta
Hon snurrar runt så att de kan se hennes tatueringar. Vi tar på oss vår kläder igen och jag tittar på dem. Jag tittar på de som sitter stolarna och deras blickar vänds mot mannen i mitten. Han tittar på oss och jag ser att han ryser till
- Så tiden är kommen, vi har väntat i tiotusen år på er. Ni vill säkert tvätta av er och byta om. Kanske sova en stund?
- Ja tack gärna
- Då ses vi om ett par timmar
Han tittar på mannen som tolkade däruppe
- Visa dem till vårt gästhus
- Ja säger han och bugar sig
Han vänder sig och börjar gå, vi tar vår packning och följer efter honom. Vi går i tio minuter ungefär. Han för oss till ett hus, det är byggt i sten och är i två våningar. Han visar oss in och bugar sig och går iväg
Vi delar upp oss i de olika rummen, vi går in i vårt rum och sätter våra packningar på golvet. Jag tittar på sängen och sen på Tisha, vi går fram till den och lägger oss. Vi somnar ovanpå sängkläderna utan att ta av oss kläderna
Jag vaknar av att det knackar på dörren
- Ja säger jag sömnigt
Dörren öppnas och Leira står i öppningen
- Det är dags för frukost, en man kom hit och sa att vi skulle bli hämtade om trettio minuter.
- Vi kommer
Hon stänger dörren och vi stiger upp, jag packar upp nya kläder och byter om. När vi är klara så går vi ner till de andra. De har dukat fram frukost
- Någon lämnade en korg utanför dörren med mat i säger Umbra
- Det var vänligt av dem, Melinda har du kollat den?
- Ja, de har inte gjort något med den
- Då äter vi
Vi sätter oss och äter, ingen säger något utan alla sitter i sina egna tankar. Det knackar på dörren och vi reser oss. Vi går fram till dörren och öppnar den. Utanför står mannen som förde oss hit igår
- Ja?
- Jag har blivit skickad hit för att föra er till rådet
- Vi kommer
Vi går ut ur huset och följer efter mannen. Han visar oss till rådet, vi ställer oss framför dem igen och de tittar på oss. Den gamle mannen sitter på sin sten stol och tittar på oss
- Hur visste ni att vårt folk fortfarande finns kvar, vi har sått myten om vårt försvinnande i ett par tusen år. Ni är de första från ovanpå som besöker vår stad på flera hundra år
Jag tittar på mannen och säger
- Ren logik, eller rättare sagt när profetian sa att vi skulle hit så blev jag övertygad om att ni levde. Men även de historier som finns om er kändes hur skall jag säga, överdrivna. Sen att khanen som skulle vara den som utrotade er, gjorde det med endast tusen man. Hela den historien kändes hur skall jag säga fabricerad, något klingade falskt med den historien
Han tittar på mig och jag anar ett leende på hans läppar
- Så den kändes överdriven?
- Ja, jag menar att människor dör när ni rör vi dem, att ni lyser i mörkret osv. om människor dog av att ni rörde vid dem så hade ni slaktat khanens män lätt, eller hur? Och om han kommit hit med tusen man så hade han lämnat sin bosättning oskyddad, sen att bara han skulle överlevt? Nej som sagt allt lät väldigt överdrivet. Min enda fråga är egentligen varför?
Mannen tittar på mig, jag anar fortfarande leendet på hans läppar
- En intressant fråga, varför? Det finns inget lätt svar på den frågan, men vi ville inte påverkas av de som lever på ovansidan. Vi ville vara i fred, girigheten började sprida sig bland oss. Vi fann ädelstenar och guld som vi använde för att betala för det som vi behövde. Tyvärr så influerades vårt folk av girigheten. Det ledde till att vårt samhälle riskerades att försvinna. Fler och fler av vårt folk valde att flytta till ovansidan. Så en av de äldste gjorde avtalet med khanen. Han fick en vagnslast med juveler och guld om han gick med på att sprida ryktet om vårt försvinnande, vårt folk stannade kvar och de flesta återvände till oss. Vi lever vårt liv härnere, utan påverkan från livet ovanför. Vi passar inte in där. Vi har levt åtskilda från er för länge
- Om någon skulle vilja lämna? Frågar Tisha
- Då står det dem fritt att göra det, vi lägger en trollformel på dem så att de glömmer oss. Vi lämnar dem på ovansidan och de kan aldrig komma tillbaka
- Jag kan tänka mig att man tänker efter mer än en gång innan man väljer att lämna då
Mannen tittar på mig
- Ja, du lämnar allt bakom dig, det händer men inte ofta. För som du säger. Priset är för högt
Jag tittar på honom och sen säger jag
- Profetian?
- Ja
- När får vi läsa den?
- Precis när ni vill
- Tack då skulle vi vilja läsa den nu. Vi måste upp igen innan våra vänner däruppe blir oroliga och får för sig att ni gör något med oss som vi inte vill. Det kan bli obehagligt för er
Mannen vinkar med handen och en av rådsmedlemmarna reser sig och kommer fram med en pergamentrulle
- Hur lyckades du tämja garanterna?
- Med kärlek säger jag med ett leende, jag visade dem kärlek. Jag försökte inte tvinga dem till något, hade de sprungit iväg så hade jag låtit dem göra det. De har valt att stanna och jag är väldigt tacksam för det
- Kärlek säger mannen och ler
- Kärlek säger jag och ler tillbaka, det är en mäktig kraft. Den mäktigaste av dem alla om du frågar mig
Rådsmedlemmen räcker över pergamentet till mig, jag bugar mig och tittar på Tisha. Vi sätter oss på golvet och rullar ut pergamentet. Vi börjar läsa, vi läser igenom den ett flertal gånger för att vara säkra på att vi inte missar något
När vi är klara så reser vi oss och jag ger mannen rullen
- Tack, om det kan lugna dig så valde er föregångare rätt när han gjorde avtalet med khanen. Hade han inte gjort som han gjorde så hade ert släkte dött ut. Men den säger också att ni kommer att återvända upp till ytan en dag. Profetian är inte tydlig med när, men ni kommer att ha samröre med ytan igen.
- Fick ni reda på vad ni behövde?
- Ja vi skall vidare, vi har tydligen inte så mycket tid på oss i heller Vi måste vara på en plats om ett månvarv annars så slutar vårt uppdrag i katastrof.
- Vart skall ni?
- Till en Ö i havet
- Vad heter den?
- Ippon
- Jag önskar er lycka till för allas vår skull
- Tack, innan vi lämnar er. Skulle vi kunna få köpa förnödenheter av er?
- Javisst, säg vad ni vill ha
- Melinda, gör du upp en lista på vad vi behöver?
- Javisst
Hon viftar på fingrarna och framkallar papper och bläck ur tomma luften. Hon sätter sig på golvet och börjar skriva. Rådsmedlemmarna stirrar på henne när hon trollar. Jag ler lite och skakar på huvudet
När hon är klar så räcker hon fram pappret till den äldre mannen
- Så att ni inte får några idéer om att försöka något med våra huvuden. Det kommer inte lyckas och det kommer bli obehagligt för er. Är vi överens
- Ja svarar mannen och ler
Han ger pappret till mannen som tolkat och visat oss tillrätta, han bugar sig och kallar på en av sina män som tar pappret och går iväg.
- Då tackar vi för att ni hjälpt oss, vi kanske ses någon gång igen, om ödet vill. Vi skulle vilja hämta våra saker nu så att vi kan ge oss upp till ytan igen
- Javisst säger mannen och ler
- Tack till nästa gång säger jag och bugar mig
De andra bugar sig och vi vänder oss och går ut ur salen. Vår tolk går bredvid oss och visar vägen. Vi kommer tillbaka till huset där vi tillbringat natten. Vi tar våra saker och går ut. Ett packdjur står utanför och väntar på oss med våra förnödenheter
Vi går fram till mannen och han går före oss på vägen upp. När vi kommer upp till slutet av vägen så öppnar han dörren. Jag visslar och garanterna kommer springande. De stannar framför oss och Loka slickar mig i ansiktet
Jag ler och klappar henne på halsen. Vi lastar av packdjuret och fördelar maten på garanterna. Vi tackar tolken för hjälpen och vi sätter oss på ryggarna på garanterna. Jag lutar mig fram över ryggen på Loka och viskar vart vi skall
Hon tittar på mig och jag nickar. Hon sätter fart och vi far framöver slätten. Mot vårt mål. Ön Ippon



Kommentarer

Denna novell har inga kommentarer.


Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.

copyright