Androm till Varnagel.
Författare: melancholius Datum: 2017-06-01 14:59:04
Kategori: Heterosex
Läst:
9 523 gånger
Betyg: 4.3 (5 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
Följande kortfattade fantasi har jag ägnat otaliga stunder av "egentid" och ter sig därmed nu för mig så verklig, att den lika gärna kan ha inträffat, i verkliga tillvaron.
Mycket nöje, önskar
Eder,
M.
-----
-----
Androm till Varnagel
Att sitta still är omöjligt, trots att sätet är utformat enkom för att fylla detta syfte; att bekvämt kunna luta sig tillbaka och med full och ostörd koncentration få ta in nya och intressanta kunskaper. Kryper i kroppen. Sitsen av typen mjuk, men fast välstoppad, klädd i sträv, mörkröd sammet. Fällbar. Aulan som omgärdar den gigantisk, magnifik och anrik. Dessutom belägen vid ett än mer anrikt lärosäte i Englands södra delar. Där sitter Er ömklige författare i den grandiosa fullsatta salen, vridande och krumbuktande sig som en otålig 7-åring, där han egentligen ska förkovra sig inom juridik i offentlig förvaltning. På betald arbetstid. Med sin chef på sätet bredvid sig. Det är ömsom för varmt, ömsom för kallt. Svettigt på ryggen och kavajen ger mig klaustrofobi.
Kvinnan på estraden visar slajd efter slajd ur sin fläckfria Power Point-presentation. På fläckfri Engelska. Språkmelodin är jämntjock och lågmäld, rösten spröd. Hennes konferensdräkt strikt och brun. Eller kanske grå? Mitt perifera synfält räcker inte till för att fastställa färgen, tankarna slirar hjälplöst. I flera dagar har vi suttit här, låtsas lyssna och lära, druckit för mycket kaffe och nätverkat. Min chef och Er författare.
Egentligen ska man gilla detta, att åka på konferens. Men, jag hatar det verkligen. Har alltid gjort. Mängder och åter mängder av slirigt branschfolk som lismar loss, försöker verka bättre och mer sociala än de är, men som bara vill supa till under stundande afton. Skallen i bitar och samtidigt få betalt. I själva verket finns Riktiga Arbetsuppgifter hemma, som bara väntar. Det gäller oss alla, men, order är definitivt order. Då åker man. Och,... min chef älskar att bevista dessa tillställningar! Som guldfisken i sin skål.
Jag känner hennes intensiva blick i sidan, vilken teoretiskt sett kunde innebära räfst, rättarting och uppsträckning senare, för mitt flagrant otjänstemannamässiga beteende. Själv ser jag endast hennes vänstra knä, snett nedanför mig, i halvdunklet. Det är klätt i svart glansigt byxtyg. Elegant som vanligt. Hon vippar det nervöst, upp och ned. Vågar inte vrida mitt huvud.
-----
Har ovanligt svårt att läsa denna synnerligen paranta och akademiskt så välmeriterade kvinna. Brukar vara bra på det, när det gäller damer inbillar jag mig, men,... icke. Närmare 50 jordsnurr är människan, mörkt hår med toner av rött i och en käck utåtriktad stil, typisk för västsvenskar. Alltid tillsynes uppskattande och aldrig öppet fördömande, men, vilka tankar rör sig egentligen därinne? Är hon vacker undrar ni, aningen otåligt. Nja, inte i meningen älvolik eller fager, skulle jag säga, men i gengäld den i särklass sexigaste varelse jag någonsin skådat. Nå - gon - sin. Rå ursexuell dragningskraft.
Sedan hon blev min chef, för ett par år sedan har otaliga drömmar, såväl dag- som nattvarianter, ägnats åt hennes eggande figur och hur jag sedan, under ångande extaser, behagat mig med densamma.
Vår policy i företaget är fullständigt kompromisslös; vi är korrekta med varandra, kollegor emellan. Ingenting gör eller säger vi, som kunde feltolkas eller leda till misstankar om något ofredande. Och, ändå, vid varje möte och medarbetarsamtal letar sig blicken ohjälpligen ned i det ofta så generösa dekolletaget, längs med hennes sidor, höfter, lår. Baken! Den för åldern så oförskämt platta magen, vidare nedför,... särskilt de dagar en åtsmitande klänning bäras. Är och förblir hon omedveten, eller låter hon det bara passera? Jaa, Fan vet.
-----
Eftermiddagens sista pass nådde äntligen sin ända. Inte ett skvatt hade gått in. Inte en anteckning satts på pränt i det påkostade konferenblocket. De sista minutrarna av sedvanlig tack och lovsång, arrangörerna till ära kändes dubbelt så långa som konferensen i sin övriga helhet. Återstod så en enklare mingelmiddag på konferenshotellet, efterföljt av en efterlängtad nattsömn och inte alltför tidigt flyg hem.
-----
Till min stora lättnad såg jag knappt en skymt av min överordnade vid den stående middagsbuffén. Jag pallade vare sig med hennes presumtivt skuldframkallande närvaro, eller den köttsliga anspänning, som hennes lekamen ständigt anbringar. Man orkar bara så mycket. Lika barn leka bäst och cheferna brukar i regel finna varandra snabbt, så jag förmodade att så även var fallet här. Tillgången på vin var högst generös, men min vana trogen avstod jag helt. Att sänka sig till den generella nivån som snart skulle råda bland övriga deltagare och föreläsare vore,... onödigt.
-----
Efter en kort och ytterst oengagerad pratstund med en överviktig statsanställd arkivarie från Nederländerna och en fåordig lokal förmåga från universitetet som stått värd så lämnade jag hastigt festligheterna, till förmån för en mjuk madrass och välmanglade vita spända lakan två våningar upp. Med en omväg via faciliteterna.
Efter att ha hällt ur mig det sista av konferenskaffet på herrarnas så noterade jag på väg ut en mobiltelefon, kvarlämnad på en marmorskiva under spegeln i kapprummet, precis utanför toaletterna. En välbekant dylik; transparent plast-case i klar färg, påslagen. Skärmlåset av dessutom! Här bjöds mig en oöverträffad möjlighet, att få ta del av dolda sidor hos objektet för min förbjudna åtrå. På ren förebådande reflex sväller det ögonblickligen till innanför byxlinningen. Bilder. SMS. Mail. Appar av alla de sorter... hjärtat slår volter av bara tanken på en sådan digital odyssé.
Men, vett och sans skulle segra, även denna gång. Och här fanns en gyllene möjlighet att ta tillbaka eventuellt tappade goodwill-poäng. Efter dryga tjugo minuter av letande, i lobbyn, baren, trappan utanför m.m. så insåg jag att min chef inte var kvar på några festligheter. På sitt rum var hon inte heller. Glad i dryck är hon av naturen, vilket visat sig på någon julfest, tidigare. Åter svullnar det till därnere, en smula svartsjukt denna gång, när jag inser att hon förmodligen (eller, högst sannolikt) nu befann sig i något helt annat rum.
Med darrig och trött röst underrättade jag hotellpersonalen i disken om hennes namn och att hennes mobiltelefon var i säkert förvar, hos mig, om hon skulle fråga dem efter den. Jag ville för allt i världen få äran av att lämna mobilen direkt till henne. En personlig handling! Dessutom litar jag mer på mig själv, även om detta var ett exklusivt hotell.
-----
Väl uppe på rummet, en snabbdusch och lite TV. Talkshow och typiskt Brittiska fånerier. Dåsade sakta bort på sängen, i boxershorts och t-skjorta.
-----
Diskreta knackningar på dörren framstår först som delar av en pågående drömsekvens, men visar sig vara högst verkliga och väcker mig snart helt och fullt. Klockradions röda digitalsiffror visar 02:46. Det är natt, ännu inte morgon. Augustimörkret råder alltjämt. Vet precis vem som står där, utanför. Börjar ifrågasätta om detta var en god idé. För, jag är föga intresserad av att möta den sliriga blicken hos en lätt berusad, (inte av eller med mig) nyhånglad (eller avsevärt värre..) person som är min chef, tillika en av klotets mest attraktiva kvinnor. Likväl ropar jag med kvävd ton att "dörren är öppen"
Tänder sänglampan på nattduksbordet, med så pass dämpad belysning att man knappast ser mer än bordsytan och golvet precis under den. Dörren öppnas strax därefter och en välbekant gestalt träder in. "Hej, du sover inte, va?" En tämligen hest formulerad fråga... "...eeh, neej nä"
lyder det något tafatta svaret.
Kvinnofiguren blir stående vid fotändan av sängen. Lite för länge. Lukten av vin och parfym når mig snart. "Din mobil är här, vänta..." Jag trevar på golvet vid sängen och håller sedan fram den i skumrasket med rak utsträckt arm, utan att resa mig upp. "Guuud va bra! Va schysst av dig *****!!" Hon vinglar till och blir plötsligt sittande på sängkanten. Er författare blir med ens fullkomligt stel och nervös. Tröttheten är samtidigt totalt överväldigande.
Utan att säga något mer låser hon, sittande kvar, upp telefonen och börjar läsa från sin skärm. Högst troligt inkomna textmeddelanden, kanske från hennes (med visst fog) orolige make som när han inte fått svar sedan åtta-tiden släppt all heder och tillsist vräkt iväg ett otal desperata tillmälen med överdriven interpunktion, tänker jag sömnigt och helspänt. Så börjar hon skriva något. Mjuka fingertoppar tappar mot touchscreenen. Hur länge detta pågår vet jag inte exakt, men trots den nervösa anspänningen från denna olämpliga situation, så försvinner jag sakta åter in i drömmarnas rike. Men sover ej särskilt tungt, ja, det var nog dagens understatement.
-----
Vaknar åter till. Är fortfarande inte ensam i min säng. Högst påtagligt oensam, kan sägas. Nu har dagen nästan börjat gry, men mörkt är det fortfarande. Hjärtklappning sätter igång. Sömnen är nu för min del slutligen och obönhörligen förvisad. Hon ligger bredvid mig ovanpå täcket, på några ynka decimeters avstånd från Eder författare. Sover djupt, snarkar mycket svagt. Min mandom har rest sig styvt, nästan som till försvar. Oändligt långsamma är mina rörelser, när jag trevar nedåt med handen, för att greppa tag om den.
Den såsighet som möter fingrarna i mina boxers tyder på att försvarsförberedelserna pågått för högvarv, en god stund. Minsta drag kan få mig att tippa över randen. Naturligtvis är min enda och smärtsamt kännbara önskan att ta på henne. Att utforska henne.
Otänkbart
Som Travoltas karaktär, i Pulp Fiction säger : " ... go home, jerk off. And that's all you're gonna do." Dock här med den betydande skillnaden att jag redan är i mitt rum. Så, det får ske diskret och jag kan bara hoppas att hon går innan tuppen börjar gala. I svagt ljus, iakttager jag det som går att urskilja, av hennes upphetsande konturer.
-----
Precis som den välbekant kittlande, svidande krampkänslan i de nedre regionerna börjar att ge sig tillkänna, så vaknar chefen. Plötsligt. En stor lättnad tillika en enorm besvikelse infinner sig. Jag fryser till, varenda fena på helspänn. Låtsas sova djupt. Hon reser sig sakta och tyst, ställer sig upp, på ljusrosa heltäckningsmatta. Suckar. Går mot dörren,... men uppenbarligen inte mot rumsdörren, utan mot toaletten.
-----
Toalettlock lyfts, blixtlås dras ned, ett par trosor därefter likaså. Porslinsringen möter bart kvinnohull och det börjar skvala. Ligger fortfarande blickstilla på sida, utan att våga röra mig en millimeter. Hon bara kissar och kissar, jag kan inte andas. Papper dras ut från rullen. Torkar av sitt underrede slarvigt och hastigt. Locket fälls ned. Spolar. Trosor dras åter upp igen. Inget blixtlås dras upp igen...(?) går väl diskret till sitt rum nu, detta har aldrig ägt rum. Kan vi fortsätta låtsas, sedan. Kommer att gå alldeles utmärkt. Byxtyg frasar och hamnar i en hög, nere på golvet.
Adrenalinrusning
Madrassen sviktar olycksbådande till under mig, när varm kvinnokropp återvänder till sängen. Inte nog med detta svårhanterbara faktum, utan hon lägger sig dikt an sin anställde, tillika Er författare. Placerar sig i sked och putar upp sin, blott underbyxbeklädda bakdel mot mitt arma skrev, där ett pockande praktstånd pekar rakt ut. Situationen är på mitt ansvar och allting hänger på att mina sömncharader går hem, jag kan inte och hinner heller inte dra mig undan. Så, full contact...
Hjärtstillestånd
------
Kraxandet från ett par retsamma skator ute parken virvlar in genom ett fönster på glänt, inburet av morgonens första bris.
I övrigt är allt tyst.
-----
Sover hon igen? Andetagen är inte lugna, det framgår tydligt. Och märkligt vore väl det, eftersom mitt blodfyllda och såsiga ollon petar rakt in i hennes vänstra skinka, lämnar oljiga fläckar på huden och troslinningen. Situationen är absurd och mer upphetsande än något jag hittills har erfarit. Min fria arm har för egen maskin letat sig över hennes välbyggda lekamen och handen vilar mot nederdelen av hennes heta buk, den andra ligger jag på, men kan fortfarande nå kuken.
Alla gränser är snart passerade.
Omärkligt sakta börjar hon så att röra sig, i tröga nästan som motjuckande rörelser, lika omärkligt sakta som jag börjar trycka henne ännu tajtare mot mig. Någon av oss två kommer att få problem, sen. Riktigt stora problem.
Vi har ännu inte erkänt för varandra vad som försiggår, utan är beklämmande och försåtligt intima, som var vår respektive sängkamrat fortfarande ovetande om den andras aktiviteter. Säkert under dryga halvtimmen, pågår detta spektakel.
Vem är nu chef, egentligen? Frågan ekar i kåtdimmiga tankebanor. Svaret gör mig förbannad och jag driver resolut ned handen i hennes trosor frampå. Baktill rycker jag bomull och resår bryskt åt sidan för att kunna äntra.
Kvinnan är genomsur av hala safter, morrar och grymtar av den tunga lusten. De första strålarna av rent morgonljus faller in över oss, i det ögonblick jag tränger in, bakifrån. Hennes uppsvullna fitta är så köttigt ljuvlig och stark. Som om en blöt näve gripit tag.
Försöker minnas första gången vi möttes, vilket bör ha varit en dryga tio år sedan, då vi fortfarande var på varsin avdelning. Yngre kvinnor fanns där flera, att vila ögonen på under långdragna möten och sittningar. Med mjukare drag och vänare skönhet, men utan den nödvändiga och retande dissonansen. De var som blommor i parken att betrakta, ja, de som är vackrare där de växer. Men, min blivande chef var den aningen giftiga växt man ville plocka, som gamla poeter benämnt det,... nej, förresten, att slita upp med rötter och allt!
Konsten att verkligen knulla är inte en lätt sak. Ingenting annat kräver en så total och samtidig närvaro, både i kött och själ. Vikten av kroppar mot varandra, friktion, avsaknad av friktion, utsöndringar, dofter, tunga lukter, andetag, smaskande läten, den knullades blick. Det fula, vildsinta och lätt absurda, tanken på hur man kommer att känna sig efteråt...
Misslyckat så sett, fastän hon förtjänade det. Mer än andra.
De faktiska tankarna klarnar, i takt med att den vita spermaforsen utan det minsta varsel rusar ur mig, fullkomligt skandalöst in i den förbjudna, kluvna frukten mellan min chefs ben.
Gjort är nu faktiskt gjort.
Efter en längre stund av andhämtning, ja Er författare erfor allvarlig utmattning, drog jag mig ur henne, nästan med samma bestämdhet jag trängt mig in. Det slår mig att jag inte mött hennes blick på hela natten, ja, kanske inte på ett helt dygn. Vänder henne med kraftfull bestämdhet över på rygg och begrundar noga vad som möter mig, visuellt,... jag vill se och titta! -
Genuint rufsig bedhead-kalufs, inte rosiga utan rödflammiga kinder, rödnande ögon likaså (vinets, kåthetens och sömnbristens ytterst påtagliga efterverkningar). Armarna värnlöst på madrassen, längs med sidorna. Ett mörkgrönt linne som virat sig ur position alldeles, under det en svart pushup-Bh som sitter exakt där den ska och trosor som fortfarande i någon mening kan sägas sitta kvar på kroppen, dock endast skylande delar av de lätt särade låren nu, strax över knäna. Svettig men dock perfekt navel, på magen. Kort snaggat könshår, med vältrimmad bikinilinje, under det ett öppet, yppigt och av älskog tilltygat kön, med en försvarlig sats utlösning, både över och rinnande ur sig. På fötterna tunna skära bomullsstrumpor. Milf i ordets ursprungliga och sannaste bemärkelse.
Ansiktsuttrycket på en gång häpet, ystert uppsluppet och djupt skamset.
------
Helheten gav mig inga andra valmöjligheter än att ånyo kasta mig ned över henne och glida in, nu med tvenne mjuka lår kramandes om mig och fixerad ögonkontakt. Ståndet fullständigt intakt, om inte än större. Ja, en avsevärt bättre närvaro, på det hela taget. Jag blir min egen slaskiga sloppy second.
-------
Förvirrad av utmattning, trötthet och en kättjefull lystnad som inte släpper taget, blir hemresan olidlig. Inte ett endaste ord yppas, fast vi sitter precis intill varandra på väg till flyget, i vänthallen vid vår Gate, ombord på flyget, på Arlandaexpressen och den sista taxiresan hem. Att det är fullständigt bart under hennes reseklänning blir jag varse vid ett flertal tillfällen, under vår hemfärd. Till yttermera visso den ständigt närvarande doften av kvinnokön efter oskyddat samlag, vilken är så distinkt att den näppeligen kunnat undgå någon flygvärdinna, medpassagerare eller taxichaufför. Mitt uppe i skyarna, någonstans över Doggers Bankar tar jag mod till mig och sträcker mig ännu en gång under klänningsfållen, från mitt flygsäte. Den slipprigaste av ljuvligheter påträffas. Min nästintill kroniska styvnad är ömkligt svullen och värker. För ett ögonblick särar hon på låren och lyfter ena benet en bit, så att jag bättre kan komma åt, men, då jag vidrör hennes glatta känsligaste snyftar hon till och stöter bort mig. Och den blicken,... blicken vågar jag kanske aldrig möta igen...
//melancholius
Fler noveller av samma författare
