Frustrationens lov
Författare: melancholius Datum: 2014-12-12 00:36:08
Läst:
15 374 gånger
Betyg: 3.7 (6 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Frustrationens lov
Utan att på minsta lilla vis försöka framstå som grandios så måste jag ändå med emfas säga det, helt utan onödiga omsvep;
Jag äger den, publiken. Har den alltid tryggt i min hand. Endast en liten frusen gest med armen höjd krävs, samtidigt som ryggen sträcks, och samtliga närvarande håller andan tills jag åter börjar röra mig igen. Vill jag så skrattar de tills de kiknar - alternativt snyftar, hulkar och gråter tills ögonen blir röda.
Fullkomlig makt. Teatern är mitt eget Konungarike.
Ridån har gått upp, belysningen i salongen släckts till förmån för precisa strålkastare och scenens matta svarta trägolv golv ligger nu öppet och redo för nya konstnärliga stordåd. Så- en rask och imposant entré, mina klackar smäller och ekar i parketten och all uppmärksamhet riktas mot min stolta gestalt som oförväget tar plats på estraden. Ensemblen består förvisso oftast av flertalet riksbekanta namn och ansikten, de flesta av vilka har rönt diverse succéer i flera decennier. Men, det är framförallt mig man kommit för att se och höra. Så är det bara. Jag älskar det och avundas dem alla, som från åskådarplats får ynnesten att bevittna mitt virtuosa värv live.
Vad vore jag utan världshistoriens stora dramatiker? undrar mina belackare skeptiskt. Jag ställer istället den givna och högst relevanta motfrågan: Vad vore de utan mig, som uttolkare av deras stelbenta och torra pjäser? Ingenting, säger jag er! Shakespeare, Beckett, Tjechov, ... de är mig evig tacksamhet skyldiga.
Våningen invid Odenplan har sju rum, kakelugn i fem av dem och badrummet är i sig större till ytan än de flesta svenskars vardagsrum. Ett välutrustat kök finns, men används aldrig. Varför skulle det användas när Operakällaren, Gondolen och Grand Hotel lagar maten så mycket bättre? En perfekt tillvaro... nästan, för jag har helt och fullt ledsnat på runkandet.
Den outsägligt torftiga onanin och den totala avsaknaden av ett välkomnande kvinnohull förtär mig sakta men säkert. 37 långa år har gått sedan mitt ollon senast omslöts av en spänstig och flödande fitta. 37 år sedan jag frustande lät min säd över ett par fylliga skinkor. Trettiosju år. Det är ju rent skrattretande när man ser det så här i skrift. Och minnet av de ytterst få knull jag fått mig till livs har helt bleknat, ja, jag tror knappt ens på att de ägt rum längre.
Nu undrar naturligtvis läsaren hur detta kan komma sig? En sådan skådespelande världstalang - helt utan flicktycke? Jo, så är det mina vänner, den bistra verkligheten. I min yrkesroll är jag allt, mina rollkaraktärer kan förföra vem eller vad som helst. I det privata är jag ingenting, blir inte ens igenkänd på stan och törs knappt låta höra min stämma i kvinnors närhet. Alkohol kunde vara ett alternativ, om det nu bara inte vore för den otyglade aggression som den uppväcker i mig. Faktum är att senaste gången så höll det på att sluta riktigt illa och blev dessutom polissak på kuppen. Det är ingen framkomlig väg.
Under många år, eller till och med decennier, har jag lyckats hålla den värsta köttsliga lustan i schack. Men nu vill det sig inte längre, 60-strecket är gott och väl passerat och jag tänker enbart och uteslutande på det sexuella. Viagra eller liknande är helt överflödigt, erektionen är daglig och explosiv till sin karaktär. I varje vardaglig situation; när jag vaknar, innan jag somnar eller i drömmarna så våldgästas mina tankar av snuskiga fantasier. Gå i barndom har man ju hört talas om, men att gå i tonår?
Damer i min egen ålder duger inte heller, gubbsjukt nog, utan det är uteslutande det ungdomliga som lockar. Tja, kanske inga rena flickebarn precis, säg kanske övre tonåren och upp till 30 då. Det räcker att se en ung kvinna på gatan, gå bakom henne och iaktta hur byxtyget stramar och rör sig över baken och skrevet, bara tänka på vad som döljer sig där bakom och hur det doftar därinne.
Värst av allt är den produktion vi just nu jobbar med, för ovanlighetens skull på en lite mindre scen utanför innerstaden. Ett helt nyskrivet stycke som regisseras av författaren själv. En ung begåvning som har utseendet för sig. Men det är inte hon som är problemet, utan det är min motspelerska. Den kvinnliga huvudrollsinnehaverskan, vi kan kalla henne K.E. Också hon en makalös talang med mer mognad i uttrycket än de flesta i branschen, sina unga år till trots.
En blond älva med smärt figur och en naturligt fyllig barm, båda fötterna stadigt på jorden men ändå så ljuv i sin framtoning. Ingen man eller kvinna kan vistas i hennes närhet utan att drabbas av den bländande utstrålningen, man kan inte förhålla sig neutralt. Hon glöder och osar av sex kort och gott. Men det som trollbinder mig mest är ändock rösten, en vän och litet hes stämma med tydlig uppländsk sjungande dialekt. Knäna viker sig under mig när hon i mitt öra markerar sina repliker under repetitionerna, jag blir svag och varm. Och stenkåt!!
Häromdagen gick det inte att hålla tankarna i styr överhuvudtaget. De vinröda stretchiga sammetsbyxor K.E. valt för aftonen gjorde all koncentration fullkomligt omöjlig. De smet åt så alldeles förfärligt och skar in på precis rätt ställen både fram och bak, på ett mjukt och inbjudande (uppfordrande!) vis. Där fanns nog inga trosor under heller, vad det verkade. Hennes medvetenhet om fenomenet var tydlig och de självsäkra leenden som avfyrades stup i kvarten var rätt och slätt bedårande. När hon vidrörde mig mellan varven så kom skammen krypande längs med ryggen. Erektionen mellan mina ben var enorm och man kunde med fog befara att den nu syntes. Anade jag förresten inte ett par förlupna blickar åt midjetrakten, och sedan en liten rodnad på de söta kinderna? Gubbstånd. Det bor ingen poetisk kvalitet i detta sammansatta ord och särskilt estetiskt att beskåda är inte fenomenet heller.
Fan också, det fick bli en snabbrunk i pausen när de andra drack sitt te och åt sina gifflar. Detta är ingen tid för fika. Jag står på knä inne på toaletten, krampaktigt lutad över toastolen och rycker hårt i kuken. För mina ögon framträder den slätrakade och bulliga skåran mellan K.E.s blygdläppar, vilkas distinkta konturer jag nu under flera timmar av repeterande lystet kunnat betrakta på nära håll. Sperman forsar strax ur mig samtidigt som den mentala bilden av hennes särade blygd är låst på insidan av ögonlocken. Jag vacklar ut på ostadiga ben och bjuder upp mina sista krafter för att klara av sista repetitionspasset.
Hennes pojkvän, en käck och välbyggd norrman med klassisk lusekofta och ljus kalufs, dyker upp när kvällens övning lider mot sitt slut. Skojar och nojsar självsäkert med henne, läger busigt en hand på den välsvarvade baken. Hon har bara ögon för honom. Den lyckosamma jäveln! Sexuell svartsjuka river och sliter i mig trots att jag bara för en liten stund sedan lättat på sädestrycket. Jag vill inte heller bevittna den hungriga kyss som följer, men blicken stannar hjälplöst kvar på det unga parets oblyga vänslande. Om bara någon timme kommer de nog att ligga hemma i dubbelsängen, mitt i en fullödig och högljudd älskog. Om grannarna hör deras njutning struntar de blankt i. När han kommer djupt inne i K.E. så drar hon honom till sig med armar och ben, absorberar hela hans virila manlighet. Motbjudande, men samtidigt vansinnigt uppkåtande.
Inför den stundande premiären så blir situationen plötsligt ohållbar. Jag måste göra något! Men vad?! Skulle utan att tveka ge mitt ena ben för att få begrava min mandom i hennes fruktbara sköte, om det så bara var en gång. På den lilla hyllan vid min säng står "Tärningsspelaren", den provokativa klassikern från det tidiga 70-talet om en man från övre medelklassen som successivt överlåter sin livsföring åt slumpen. När boken var nyutkommen skrattade vi gott åt denna absurditet, men nu överväger jag allvarligt att följa protagonistens exempel. Kanske kommer modet när man inte behöver fatta besluten själv?
Premiärfesten förtjänar här ett särskilt omnämnande. Jag hade sett fram emot den med viss bävan. Ett naturligt tillfälle att hitta på något, att visa kreativitet och sin rättframma sida. Vid applådtacket tidigare under premiärkvällen så fick jag en kram av henne, den första i sitt slag. Den vackra och underbara K.E. förstod naturligtvis inte fullt ut vad hon där ställde till med. Värmen från hennes fasta kropp och svettiga kind mot min satte igång hela maskineriet på samtliga cylindrar. Jag kom helt av mig och hängde inte ens med på den samfällda sortin. Festen hölls sedan i en samlingslokal bredvid teatern. Mitt lustobjekt drack artigt en drink och åt ett par snittar, sen smet hon iväg. Antiklimax.
Tanken som först dök upp i huvudet vara att göra precis samma sak. Vad skulle jag göra där utan hennes närvaro? Meningslöst. Men, av någon anledning så höll jag mig kvar, kanske av vidskeplighet. En premiär måste fullföljas, det gäller även firandet efteråt. Teaterfolk och skrock går ju som de flesta känner till ihop som ler och långhalm. När vi passerat midnatt så hade den illustra festskaran reducerats till en femtedel av ursprunglig storlek. Ett järngäng som nu uppnått en ansenlig grad av berusning, alla utom undertecknad vill säga. Och framåt tvåtiden så hamnade jag i den stora soffan i lokalens mörkaste hörn, som av en händelse precis bredvid den halvt utslagna författaren/regissören. Ung, rätt snygg och med en stilig figur. Inte direkt min typ, fast för allan del ett anständigt andraval.
Hon vaknade till som hastigast och sluddrade något till hälsning då jag damp ned. Med skälvande händer halade jag diskret fram min smartphone och öppnade den nyligen nedladdade slumpgeneratorapplikationen, ett Rhinehartskt verktyg i modern tappning. Utfallet, efter de villkor jag satt upp för mig själv, gav vid handen att jag nu skulle göra ett närmande utan att gå hela vägen. Det bankade som en slagverksorkester i bröstet och när jag sakta lade en hand på min soffgrannes strumpbyxbeklädda lår. Ingen reaktion.
Ett osäkert avancemang ledde så småningom fram till blygden. Fingrarna kände på de spänstiga formerna där under all nylon och bomull. Eftersom ingen tillstymmelse till uppvaknande märktes blev jag övermodig. Den skotskrutiga korta klänningen lyftes upp och en narig fingertopp började slinka ned innanför den tighta strumpbyxlinningen. Precis som trosan skulle till att forceras så rycks jag bryskt ur min kåta trans av ett rått skratt i sopranläge. Jag flög upp som en oljad blixt och hoppades innerligt att hon inte förstod eller skulle komma ihåg vem det var som så närgånget tagit plats bredvid henne.
I taxin hem några ögonblick senare kunde jag inte hålla emot utan var tvungen att ge mig själv en akut tillfredsställelse under rocken som låg strategiskt placerad över knäna. En dyr ljusbrun rock i finaste ull inköpt på NK fann sig snart indränkt av ett trögflytande vitt slem och taxichauffören sneglade misstänksamt på mig i backspegeln där jag satt och skakade så försiktigt det bara gick. I ett ögonblick av klarsyn brast jag ut i skratt över hur patetisk man kan vara. Är det ens förenligt med Svea rikes lag att vara så ynklig?
Under återstoden av de fem veckor som pjäsen spelades så ådrog jag mig bara mer och mer växande grämelse över att inget hände, att mina så smart uttänkta strategier aldrig kom till skott. Allt hängde på mig och styrkan saknades. Och samtidigt den intima närheten på scenen var och varannan kväll. Hennes subtila parfym och omedvetet flirtiga blick drev mig sakta till vansinne. Låren, tuttarna, det putande venusberget - alla pockade på odelad uppmärksamhet under de tajta svarta scenkläderna. Mitt skådespelande hade jag inte riktigt kontroll över, en stjärnas fall härmed inlett?
Tre dagar kvar till sista föreställning. Jag sitter hemma i mitt stora vardagsrum med mobiltelefonen på soffbordet. Det är mitt i natten och stillhet råder, dock inte i mitt hjärta. Bredvid telefonen en handskriven lapp med hennes telefonnummer, funnet via en söktjänst på internet. Vad ska man skriva? Man måste. Nu. Sista chansen. Men vad i hela friden för något? Jag skrev och raderade, skrev och raderade igen. Humoristisk approach - nej, fånigt. Innerligt - livsfarligt, kan bli pannkaka. Allmänt vänligt - nä, då kommer man ingen vart. Och faderligt får det ABSOLUT INTE framstå som - totalt tabustämplat! Något blev det dock och jag ångrade mig avgrundsdjupt precis som det oåterkalleligt smitit iväg ut i mobilnätet för att bara sekunder sedan vibrera till hemma hos henne, vid en helt olämplig tid på dygnet dessutom. Ett intrång i privatsfären.
"Hej K****, tack så mycket för ikväll. Den blev något alldeles extra, denna tagning tycker jag. Eller hur? Nu har vi nog börjat finna varandra, lärt känna vår interaktion på riktigt. Det är väl åndå rätt typiskt med tanke på att vi nästan är färdigspelade, inte sant? Jag skulle gärna gemensamt reflektera lite över vårt samarbete över en cappuccino imorgon kväll. Vad tror du om det? Så att man inte förlorar något viktigt framöver...
Bästa hälsningar
//*****
Allt blev fel. För många frågor. Stelt och gammeldags språk. "... gemensamt reflektera..." Fy fan, på ren svenska. Och avsluta med tre punkter så där, insinuerande. Och "Bästa hälsningar", som om det var en torftig affärskontakt. Jag raderade meddelandet från utkorgen för att slippa se eländet och kände ett växande självförakt och oro inför att möta henne innan matinéföreställningen imorgon. När jag kom tillbaka till vardagsrummet en kvart senare efter en nödvändig kall dusch så var inkorgsikonen nu försedd med en rödfärgad 1:a. Ett svar, så snart - från K.E. Jag var ju inte mentalt förberedd ännu. Äldre herrar ska f.ö. inte ägna sig åt SMS och sådana nymodigheter, det kunde aldrig sluta lyckligt.
"God midnatt *****, ja det kan vi göra. Visst. Jag har en lucka mellan föreställningen och en middag kl.18. Ses då. //K****
Vilken kyla. Kortfattat och krasst och en tydlig hint om att tidpunkten för skickandet av mitt meddelande var över gränsen. Sömnen uteblev denna natt, dammluckorna öppnade utan återvändo. Tankarna malde i skallen, hur ska jag bemöta henne? Att få någon fysisk närhet fanns inte längre på kartan. Det handlade nu bara om att ta sig igenom kaffestunden med hedern i behåll.
- "Slå dig ned i hörnet därborta så beställer jag. Vad vill du ha?"
- "Nä, men det behöver du inte. Jag betalar själv."
Ett stort gammeldags konditori vid Vasaparken blev vår mötesplats följande eftermiddag. Jag kom inte på en enda passande replik, som den försmådda gentleman jag var, och fann det därför bäst att hålla klaffen. Sådant är avsevärt lättare när man har ett manus att hålla sig till.
- "Jaha" sade jag med återhållen röst när vi båda satt oss med varsin kopp. "Är det bra med dig då?"
- "Javisst, helt okej. Lite trött kanske men visst, det är okej."
Åh, den där mjuka uppländskan kittlar så behagligt mot trumhinnorna. Sedan tystnad, bortsett från sorl och lite slammer av porslin och teskedar i bakgrunden. Flera minuter av ångestladdad tystnad. Ansvaret för konversationen låg på mig, eftersom jag bjudit in till denna aviga sittning. Orden dansade rumba i hjärnan och var högst ovilliga att komma ut under ordnade former. Min blick sökte sig hela tiden undermedvetet mot den korta kjolen, som glipade en aning. Något rött kunde skymtas därunder.
Samtidigt som kuken reste sig sina sista centimetrar till full givakt så försökte jag en sista gång;
- "Var du nöjd med slutet på första akten idag? Jag tycker att vi fastnade lite där, ... eller, ja, du var ju fantastisk förstås. Ja, jag menar det..."
Inget svar och frånvarande blick. När hon efter några segdragna minuter gjorde en rörelse som för att resa sig och gå så tog autopiloten över rodret. Jag grep hennes vänsterarm med full styrka. Hon ryggade en aning och såg chockad ut. Jag drog henne till mig och väste:
- "Jag vill ha dig! Jag har tänkt på dig hela tiden ända sedan vi först träffades. Du är ... mitt ideal."
Och så tillade jag med en darrande och gnyende kåtgubberöst:
- "Jag vill knulla dig K****!"
Åter kompakt tystnad, men nu med den markanta skillnaden att jag plötsligt hade hennes fulla och odelade uppmärksamhet.
- "Ja, det vill du va?" Svarade den ljuva varelsen efter en stunds stirrande. "Dom brukar vilja det, ja." fortsatte hon avmätt.
"Visst, sure thing. Men det kommer att kosta dig skjortan, bara så att du vet."
Pengar. Så trivialt. Och samtidigt så fel. Förmodligen dock den enda möjligheten om jag ville åstadkomma något intimt med henne.
- "Hur mycket, då?" Undrade jag med kvävd röst.
- "60.000. Inte ett öre mindre och kondom är ett absolut krav!"
Mitt i all känslomässig kalabalik blev jag varse min egen blick som åter fastnat mellan hennes lår och påmindes därigenom också om kukens svullna tillstånd. 60.000 riksdaler för att bryta 37 års total torka, det är det väl värt.
- "Överenskommet" svarade jag kort och torrt.
- "Mhm, tänkte väl det ja. Men det måste bli på torsdag före sista föreställningen då, för vi reser bort dagen efter den."
Sagt och dessvärre gjort.
Efter mina uttryckliga önskemål dök hon så upp på torsdag förmiddag hemma hos mig. K.E. lät höra en vissling när hon steg över tröskeln och fick en första känsla för hur stor min våning var. Hon slängde nonchalant sin axelväska på hallgolvet och frågade:
- "Ska vi knulla i sovrummet eller?"
Den undersköna dialekten fanns kvar men röstkvaliteten var hårdare och tonen affärsmässig. Jag fick inte fram något svar utan skakade bara stilla på huvudet och ledde henne in i vardagsrummet. Jag var nervös i en uppsjö av olika hänseenden. Det var mycket längesedan jag gjorde något sådant sist, hon så vacker att man inte kunde begripa det och mellan mina ben var det slakt. Började tafatt att hålla om henne, men hon ålade smidigt ur min famn.
- "Pengarna först."
Jag överräckte ett tjockt kuvert med 500-lappar. Förvånansvärt hur lite plats ett sådant digert kontantbelopp ändå tar i anspråk. Hon räknade dem tre gånger med stor noggrannhet. Sedan klädde hon raskt av sig allt utom sina trosor, ett par grå bomullstrosor helt utan flärd. Detta förlöpte ju inte alls som jag föreställt mig det kvällen innan. Bröstvårtorna var otroligt små och såg stenhårda ut på de vackra brösten.
- "Du måste ta på dig kondomen nu." instruerade K.E. uppfordrande och överräckte en liten plastförpackning. Nu bistod äntligen lyckans gudar med assistans, för i nästa ögonblick så reste den sig helt på egen hand. Och under gårdagen hade jag övat påträdningen, så att inget pinsamt fumlande skulle störa. Jag lyckades krångla på det tjocka preventivmedlet utan större besvär. Så långt allt väl.
Hon satte sig på soffkanten och lutade sig bakåt. På knä kröp jag fram mellan hennes ben och drog i trosornas resår, K.E. lyfte på baken för att underlätta avtagandet och hela härligheten låg snart öppen framför mig. Näsan vittrade sött och syrligt och jag rörde mig närmare de tjocka och renrakade fittläpparna. Då satte hon sitt pekfinger i vädret och stirrade strängt ned på mig.
- "Inget slickande! Och stjärthålet är off-limits."
Så lade hon sig med benen brett isär och masserade och särade sin skära öppning med fingrarna som hon först klickat ut glidmedel på. Jag lade mitt latexprydda ollon på fittans farstutrapp och lät den vila där, som om en mer formell inbjudan krävdes för att få stiga på. Försökte njuta av tillfället och alla intrycken, fånga dagen som det heter.
När jag gled in så började okontrollerade stön att välla ut ur min strupe. K.E. var knäpptyst och hade dolt ansiktet under händerna som hon knäppt ihop. Det var hett och trångt i henne, men friktionen kändes knappt genom gummit. Jag stötte hårdare och hårdare och lade ett finger i närheten av hennes kittlare i fåfängt hopp om att försöka åstadkomma något ömsesidigt. Hon lyfte bara bestämt bort min hand därifrån.
Jag såg hur den sammetslena huden på nedre delen av hennes buk höjdes och sänktes för varje stöt, hur slidmynningen organiskt töjdes om mitt stånd. Men det var i ärlighetens namn inte särskilt skönt, ingen intimitet och helt avskärmat. Jag drog ut kuken ur den fuktiga värmen och runkade lite försiktigt för att få kontakt med njutningsnerverna. Hon tittade ned som för att kontrollera om jag var färdig. Hon fattade snabbt galoppen och dolde sitt ansikte igen, kliade förstrött på venusberget. Bredvid soffan lade jag märke till kuvertet med hennes arvode. 60.000 spänn. Var detta verkligen valuta för pengarna?
I ett svagt ögonblick, helt befriat från självinsikt, drog jag diskret av kondomen och tryckte mig tillbaka in i henne. Det gjorde hela skillnaden. De hala fittsafterna, den mjuka skrovligheten på insidan och den ökade känsligheten hos mig själv. Efter tre tröga juck så avstannade jag grymtande i en pumpande ejakulation längst in.
Först reagerade hon inte alls men förstod ju att jag nu gått i mål. Mitt utdragande följdes av ett utdraget pruttande ljud och sega stänk av min säd som for ut mellan skamläpparna. Man anade i blicken att en misstanke helt plötsligt fått fäste i det söta huvudet. Hon stack hastigt ned handen och fick genast tag i en vit geléig klump med slemmiga trådar hängande efter sig.
- "Vad i helvete! Ditt satans jävla äckel!! Gubbsvin!!! vrålade hon åt mig där jag satt på golvet med den ihoptrasslade kondomen i handen och skammen blossande på hals och kinder. Tagen på baraste gärning. Hon slängde det nyinfångade spermakladdet på mig i vilt raseri. Jag fick inte fram ett ljud nu heller, vilket nog var lika bra för det fanns sannolikt inga ord som kunde lugna henne i detta tillstånd. Hon hade inte heller något mer att tillägga och rafsade ihop sina kläder, tog pengar samt väska och sprang ut i trapphuset spritt språngande naken. Så vräkte hon igen dörren efter sig med en smäll så att puts runt dörrkarmen släppte och föll till golvet med ett frasande ljud.
Genom kikhålet kunde jag se mitt ljuva lustobjekt vresigt torka bort min klibbiga sperma så gott det gick med sina trosor, vilka hon sedan slängde på golvet, klädde på sig och försvann nedför trapporna. Om tre timmar skulle vi stå på scenen tillsammans och skapa stor konst, förmodligen för sista gången någonsin.
När vi träffades utanför logerna i teaterhuset så mötte hon inte min blick en endaste gång. Samma sak under hela föreställningens gång. Ja, manus krävde vid ett stort antal tillfällen att hon på nära håll skulle se mig djupt i ögonen. Det gjorde hon följaktligen, men blicken var liksom avstängd. När vi klivit av scengolvet inför pausen så väste hon åt mig i den mörka gången en halv trappa ned:
- "Du är den mest motbjudande person jag någonsin träffat och någonsin kommer att träffa. En trasig parodi på en människa. Fatta hur vidrigt det är att stå däruppe inför all publik och känna din söliga gubbsörja sippra ut och nedför låren. Du borde ha stryk och skaka galler."
Ja, det sistnämnda hade min motspelerska nog rätt i. Jag kunde säkert förtjänat värre öden också. Hon vände på klacken och lämnade mig stående där som ett fån. Den uppsluppna stämning som normalt sett präglar en avslutande föreställning lyste med sin frånvaro.
Precis innan vi skulle gå in igen för att spela andra och sista akten så stormade hon fram igen. Jag ryggade tillbaka inför hot om våld. Men, här en förvånande twist;
- "Ditt skabbiga as. Du måste knulla mig igen, så snart som möjligt! Annars ringer jag polis och anmäler övergrepp. Besudla mig! ..."
Hon skulle precis säga något ytterligare, men vi blev uppkallade. Jag spelade sedan den sämsta akten i mitt professionella liv, hade ingen styrsel på någonting och tappade repliker och fattning vid ett flertal tillfällen. Samtidigt var jag också lyckligare än någonsin.
Ålderns vår kunde nu kanske ta sin början och låta skjuta sina gröna skott ur marken.
//melancholius
Fler noveller av samma författare
