En tid av Köld
Författare: melancholius Datum: 2015-11-24 03:26:48
Kategori: Lesbiskt och Gruppsex
Läst:
22 124 gånger
Betyg: 4.5 (9 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
EN TID AV KÖLD
En novell av Melancholius
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Prolog:
Tors månad håller den Skandinaviska halvön i ett järngrepp, med obevekligt mörker och den ilsknaste köld man kunnat minnas. Vattnen har frusit fast i bottnarna och vidderna glimmar livlöst, som hade det regnat kristall över dem. Hövding, bonde, träl och fä tar bäst det skydd som står till buds i sina boningar, och bävar undergivet inför Gudarnas höga vrede. Hoppet stod till Midvinterblotet, för en tid sedan. Måtte bara de svårt kostsamma offren, såväl Man som Kreatur, nå sin framgång? Högre makter blidkas!
Men, så kommer det nu inte att bli. Tjälen skall härska över jordarna till slutet av Gräsmånaden och många är de, som denna vargavinter kommer att gå under, till direkt följd av kylan och svälten.
En av de olycksalige som redan stupat är Agnar Vittfarne, Hövding i östraste delarna av Tiundalandet. Men, väderleken kan dock inte här beskyllas, var inte banemannen. Hans fall blev istället det kalla järnet, en feg lönnklinga som blixtrande skjutit fram ur granarnas skuggor, bak huvudgärden och punkterat ena lungan. Dådaren okänd och löper fri, alltjämt. Spåren bort från platsen hade utplånats omedelbart av den ymniga nederbörden och hårda vinden i effektivt samarbete. Nitton dagar och tjugu nätter höll han sedan ut, mot febermarans heta ritt i sjuksängen, den kraftfulle, innan livet rann ur honom tillsammans med den variga vätskan ur såret på ryggen.
Han skall dock få sin belöning i den Ojämförliga Hallen, där Mjödet alltid rinner, var det salta Fläsket aldrig sinar, i andra Stolta Krigares glada lag, precis som sig bör när ett Svärd dödligt genomborrat mansköttet. Gård och nejd befinner sig i största chock och förvirring efter sin Härskares oväntade frånfälle. Man avvaktar nu den stora Gravsättningen. Kanske får man under den några Tecken...?
Året är 692, enligt vår tideräkning.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Långhuset Agnars, det största innan östliga kusten, ligger i dunkel midnattsvila. Fyrtiotiotalet själar snusar och sover därinne under mäktigt takvalv av torv och vass, drömmer om en ljusare tid. Någon get låter dovt sin strupe höras, bortifrån boskapsdelen. Endast Vidar Betrodde, den äldste av trälarna, är uppe för att vaka över och nära elden. Tuggar förstrött på en bit torkat älgkött, trådig seghet med mörk och fadd smak, men ändå en ren lyx i den bistra stund som nu är. Den lilla brunspräckliga kattan håller honom sitt spinnande och stillsamma sällskap vid lågorna, vilka kastar som långa band av bärnstensfärgade gnistor och grå rökslöjor upp emot taket. Slav är han förvisso alltjämt, Vidar, men har genom årtionden av oklanderlig tjänst och blind trofasthet tillskansat sig privilegier, tillit och ansvar vid Gården. Nu är hans vördade Mästare borta. Det är osannolikt. Fullkomligt ofattbart.
Trälflickan Torun kurar ihop sig i sin koj, i bodelens nordöstra hörn. Drar den aningen för korta fällen upp över öronen och näsan och det blir dragigt om tårna, men lyfter man bara upp benen tillräckligt långt mot bröstet så slipper inte någon blåst in. Utanför väggen, precis invid henne, så vrålar Nordanvinden ursinnigt, pryglar landskapet med vassa flingor. Ulvens desperata ylanden hörs också emellanåt, i de korta sporadiska pauser som uppstår mellan vindbyarna. Han är också hårt prövad av hungern, nämligen - vet att i de märkligt räta och enorma kojorna, på gränsen mellan fält och skog, finns den finaste vita mat. Går upprätt och långsamt. Lättfångat byte.
Torun ryser häftigt till och makar sig sakta bakåt mot den svarthåriga Hildur, vilken hon som vanligt delar sin koj med. Lystrar koncentrerat till de svaga ljuden från den sprakande och knäppande brasan i mitten av byggnaden. Det lugnar en smula. Tänk om man finge ligga litet närmare eldstaden, någon gång? Men det anstår ju inte någon av hennes egen blygsamma rang.
Utan att ytterligare be om det, får hon en välbekant mjuk arm runt sig och en trygg hand på sin mage. Att hålla värmen är då inte längre något problem för dessa båda unga kvinnor, i medfödd livegenskap. Håret Hildurs är verkligen korpsvart, det enda i sitt slag i trakten, de djupt gyllenbruna ögonen likaså. Man tror att hennes Mor, spårlöst försvunnen sedan många år, en gång hade legat hos en elegant Herreman från fjärran land söderöver. Hungern och begäret hade varit särskilt stort i Modern. Åh, hon luktar jämt så gott Hildur, kvinnligt sött men samtidigt vilt, och Torun drar i djupa drag i sig hennes atmosfär. Nästan att den i sin mustighet allena kan mätta en tom mage.
Första gången hade de varit i det tolfte respektive trettonde året, Hildur den äldre av dem och på det hela taget liksom större. Vid åkröken nära Gården, i vattenbrynet på en sandbank, hade de skrattande gjort kullerbyttor tills allting snurrade. Den yngre av dem, med sitt rödlätta och av badet lockiga hår, hade tappat balansen och blivit liggande med benen i vädret varvid Hildur hade gått till omedelbar attack. Borrat ned näsan i den nedfallnas mage och med läpparnas blåst gjort smattrande ljud över den blottlagda blygden.
Det kittlade, hettade och ilade intensivt där nere, men ändå hade skrattet upphört, liksom fastnat i den snabbt tjocknande halsen. Torun erfor en matthet, där i sanden, vilken också förhindrade några tafatta försök att lösgöra sig. I tvekamp skulle hon sedan, till sin ystra förtjusning, alltid komma att stå sig slätt mot sin robust byggda kamrat.
Minnet av dessa uppväckande sommarlekar gjorde sig ofta påminda, och så i synnerhet nu, när greppet om henne plötsligen hårdnar ordentligt. Sängkamratens heta andedräkt strömmar emot Toruns högeröra och halsen därunder, då hon bakifrån pressar sig så nära det är möjligt. Den fasthållna reser ragg, av behag. En kraftig flickkyss på nacken, precis under hårfästet, lockar fram en ljudlig och ansträngd suck. Låren tvingas isär av andra lår, och hålles resolut fast. En hand trevar ned emellan dem och en annan redan bestämt placerad över munnen Toruns, som för att kväva ett förväntat tjut i sin linda.
Den eldpassande Vidar och kissen bredvid honom vänder sig samfällt, och med lika förvånade uppsyner mot sovplatsen därborta i hörnet. Vad var det? Otyg, inomhus?! Men de vet att Leif, Asgeir och Sigvald står på post utanför, i ovädret, och det är stadiga och raska gossar som inte skulle släppa in någon, eller något objudet i huvudbyggnaden utan strid. Det är och förblir blickstilla i skuggorna. Förmodligen är det väl bara någon som sover vanskligt. De två gestalterna mitt i rummet återgår snart till sina göromål, den ena att peta i härden, lägga på ett par torra vedklabbar till och den andra att noggrant tvätta sin päls.
Under Toruns aningens underdimensionerade fäll hörs andra ljud, det plaskar och smaskar på ett rytmiskt inbäddat vis. Som när man barfota går över Myren, då fotsulorna sjunker ned i det våta mossövertäckta underlaget. Men fötterna här är tämligen stilla. Starka smidiga fingrar rör sig desto mer - ikring, på och upp inuti. Den sköna varma klådan kommer i allt tätare och kraftigare vågor, skvalpar i mellangärdet, ända tills de tippar över i sköna förlösande bränningar i skötet. Stänk från dem flyger med ens ur henne och ut över sovkojens hårda träbotten, sparsamt uppbolstrad med halm och täckt av ett slitet fårskinn. Torun kastar sitt huvud, rakt i den fasta barmen Hildurs bakom henne. Hon somnar nästan alltid sen, som ett barn, innan hon hunnit återgälda sin lyckobringerska.
Stormvinden visar inga tecken på att avta i natten, Hildur hör frånvarande på dess agiterade röstläge ett slag, medan hon smakar sina våta fingertoppar.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Förberedelserna inför den stundande Ceremonin är omfattande. Och tiden bråd. Alla Gårdens innevånare och några till är satta i syssla. Bålet ska stå på Ängen, på andra sidan Ån. Sedan ska där resas den mäktiga Högen, Mäster Agnar i evig åminnelse. Maten och drycken för flera dagars Fest skall prepareras, fastän man redan nu knappt har så att det räcker till våren. En gris, en get och en ko får sätta livet till på slaktbacken. De äldre gossarna får i uppdrag att snara harar, ett mycket svårt företag som de tar på största allvar. Vinteräpplen luftas och svampen från i höstas blötas.
Oxarna drives med bräden efter sig på Ängen, för att platta ned snön, i en jättelik rundel. Alla karlar hjälpes med förenad ansträngning åt att, över djupa snötäcken, släpa fram ett av Skeppen i position - Kilvåge, det snabbaste av sju. Detta skepp stammar från Agnars far, Höghjald, och har under många år hembringat allslags rikedomar till Gården, ibland från platser långt nere på Kontinenten. Kilvåge har nu tjänat ut såsom farkost, men vad bättre öde för en dylik trotjänare, än att få bli sin ägares sista viloplats? I en vid cirkel runt den imposanta och, med hjälp av björkstyltor, upprättstående skutan stickes stora tallkvistar tätt ned i marken, med en förlängd öppning mot husen, som om de bildade en gång.
Särskilda svepkläder skäres till, av fintygerna, de färggranna och blanka. Kettil har tagit fram sin Stråkharpa, med strängar fem och stall av horn. Han fingrar försiktigt på den, för att minna sig var klangerna bor. Tyra har sin femhåliga flöjt, tillverkad av Björnbenet, vari djurets ande kan åkallas genom de gälla tonerna.
Fem är också Gårdens tal, det som bringar den sin lycka.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Innan tionde Månens afton inträder skall man ha börjat, så bjuder Fädrens sed, Agnars stolta själ skickas vidare. Men ett essentiellt spörsmål återstod -
Vem skulle få följa med honom?
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Sju är de av Gårdens trälkvinnor som inte har egna barn, och som har sin rätta ålder för detta ärofyllda försakande av det egna jordelivet. Elisiv är fjorton, Torun och Helga femton, Hildur sexton, Alva den linhåriga sjutton, Gudrun nitton och Vigrun, som är lite eljest, tjugutvå. Alla är de vackra på sitt sätt, och vet att om ingen av egen vilja träder fram så ska någon väljas ut.
I direkt anslutning till skeppet Kilvåge har man slagit upp ett rymligt tält, gjort av sammansatta skinn och hudar. Det finns gott och väl plats för tio sittande gäster i en ring och med en bädd i mitten. Dagen före Ceremonin så kallas de sju flickorna, samt Trögda, den äldsta Kvinnan, till tältet. Där sitter redan Agnars båda bröder, Rolf och Toke, i varsina högsäten. Man bjudes att sätta sig ned, och alla lyder omgående. Kylan är rätt så illa här inne, som man kunnat tro, eftersom ingen eld finnes uppgjord.
Alla närvarande vet vad som nu skall beslutas, och vad som sen väntar för den utvalda. Toke är äldst av bröderna och han frågar därför med myndig och stark stämma om någon känner sig kallad att följa sin Herre, nästkommande dag? Torun har från början bestämt sig för att se i marken under hela valet, för att undkomma. Detta är, trots hedern, det allra sista hon vill. Magen är spänd av allvaret och till råga på allt blir hon plötsligt mycket kissnödig.
Tystnaden som följer Herr Tokes bistert högtidliga fråga är total. Blicken är fästad vid en liten frusen tuva, som blivit kvar i marken när man stampade den till golv i tältet. Tuvan liknar en söt liten mus, eller råtta. Hon försöker fylla i de detaljer som saknas, en längre svans, ett till öra som sticker upp, morrhår... Men innan hon vet ordet av så vandrar ändå ögonen upp till hennes trälsystrar, alla i en ytterligt prekär situation. Potentiellt dömda, var och en. Bleka och oroade skruvar de stilla på sina kroppar. Att yttra sitt namn nu innebär total oåterkallelighet. Så ser hon på den Gamla, i all sin förskräckliga fulhet. Slappa och torra rynkor, grått tagelliknande hår som spretar under huvudduken. Krum rygg och på ena handen en benig stump, där ringfingret ska vara. Anletet helt uttryckslöst, som hade hon redan inträtt i Dödsriket.
Tidsflödet tycks stå nästan helt stilla, och saktar av ytterligare för varje sekund som förlöper. Kisset är nästan på väg ut av sig självt, nu. Utom kontroll. Det är svårt att få luft. Toke och Rolf reser sina händer i en övertydlig gest och den skraltiga Trögda reser sig mödosamt.
Hon har en kort stav tillverkad av Ask i sin knotiga näve, utsirad och mörkbetsad, med en rund kula av brons i änden, för att peka med. Fötterna hasar när hon sakta rör sig runt i cirkeln av trebenta pallar med skälvande unga kvinnor på. Trögda mumlar urgamla ramsor och de grumliga ögonen rullar frenetiskt i sina djupa hålor. Rösten är torr och knarrande, som när man mal mjölet av kornen. Korta uppehåll gör hon, vid några av flickorna. De ser då ut som om de skulle svimma. Så, kommer den otäcka Häxan fram till Hildur, för tredje gången, och gör halt. Tystnar. Torun ser med gråten och panik i halsen hur staven är på väg att lyftas. En klar och gäll, men säker stämma skär genom luften;
"Vigrun skall bli sin Herres tjänare, i evinnerlig tid!"
Flickan har själv talat. Det är beseglat!
Anspänningen som plötsligt släpper gör att det inte går att hålla igen längre. Torun rusar upp och kastar sitt guldgula vatten, hinner inte ens ut. Med skammen blossande över kind och hals låter hon det heta kisset plaska och ånga. Det stänker upp på vaderna där hon hukar så lågt det går och de båda Bröderna följer noggrant spektaklet med stränga ögon.
Till straff, för det olägliga tilltaget, blir hon själv och hennes ständiga kamrat beordrade att göra Vigrun fin och i ordning, lyda hennes minsta önskemål eller befallning, servera henne rikliga mängder Mjöd eller Öl, hålla henne vid gott humör samt att aldrig någonsin under kommande dygn släppa henne ur sikte. Det sistnämnda är särskilt viktigt, ty skulle hon komma på andra tankar och lyckas fly, ja, då väntar Snaran och Stora Eken för den ena och Vigruns plats att övertaga för den andra.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Den självutnämnda Vigrun säger ingenting på hela tiden, nynnar endast lite på en diffus melodi då och då. Verkar tillfreds. De båda vännerna, numera även vaktkollegor, känner däremot en stark olust inför situationen och säger därför knappt något de heller. Föreskrifterna följer de dock mycket noga, av rädsla för konsekvenser självklart, men även av respekt för den hädangångne Herren, Agnar. Han har alltid varit storsint och vänlig mot dem. Alltid hållit dem med mat, aldrig försökt tvinga sig på dem och i låtsad distraktion låtit dem vänslas ifred, på sitt intima vis. Ja, när de var små hade han till och med lekt med dem, nästan som en Far.
Vigrun är gänglig och mager, ser ut som en långhårig älva, där hon står i badet ute i utstugan. Magen platt och revbenen anas, under de toppiga små brösten. Bröstvårtorna är krusiga, mörka och hårda. Torun grips av plötslig lust att ta en av dem i sin mun, men hejdar tanken innan kroppen hennes hunnit hitta på något olämpligt. Hildur funderar nog på exakt samma sak, tänker hon till tröst.
De tvättar, skrubbar och tvagar henne omsorgsfullt, låter en nyskärpt knivsegg varsamt åka kana över den våta hyn. Över ben, armar och i armhålorna. Ingen hårväxt får bli kvar, annat än på huvudet. Och det långa raka håret, nötbrunt och följsamt, kammar de noggrant ut, med kammen av Hjort.
Blygden och stjärten är så känsliga och går inte att ansa med kniven, det innebär en alltför stor risk för blodvite. Det skulle ju inte gå alls för sig. Istället har de samlat en stor klump med klistrig kåda, som man plattar ut och värmer mellan fingrarna. När Vigruns späda lekamen är helt torr efter badet lägger de henne på en pläd på golvet, trycker den klibbiga kådan mot kroppsfjunen och rycker hastigt, så följer de med. Några hårdare strån, som envist sitter fast kvar, får man dock nypa loss med hjälp av naglarna.
Vigrun stretar inte emot, utan blundar istället och särar sina ben brett, så att de kan komma åt ordentligt. Kamraterna är svettiga och ögonen glänser i det svaga ljuset. De blottade fittläpparna framför dem rodnar och sväller allt mer, av den svidande och ömsint omilda behandlingen. Lukten av kåda och ung kvinnlig njutning är förtrollande. Den självutvalda suckar tungt och breder ut sina ben ytterligare lite, vulvan spricker upp, öppnar sig en aning och springans kanter glänser. Som av morgondagg om Sommaren.
Sköterskorna tvenne smeker mjukt och mycket länge över det bulliga undret, när de är klara, som för att kontrollera om något oönskat växer kvar. Som sagt, ljuset är ju så svagt. Vackra Vigrun jämrar sig tystlåtet, i ljuv plåga.
De kryper snart till kojs, med henne mellan sig.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Stunden är inne. Mörkret har åter fallit, efter ett par korta timmar av blekgrått dagsljus.
Facklor är tända, hela Gården och diverse tillresta står uppställda vid den runda planen och Skeppets akter. Agnars bår bäres fram under andäktig tystnad. Vintervinden håller sig i skinnet, för första gången på flera veckor. Tystnaden skall också råda. Den som nu talar skall dräpas på fläcken. Herremannen placeras under en liten kupol av finaste tyg, uppå däcket. Han är klädd i Kunglig skrud, med smycken, börs, svärd, kniv och yxa. Hans favorithund avlivad och lagd vid hans fötter. Mjöd och kost, till resan vid huvudet. Bredvid honom en till liggplats, som inte skall vara tom länge till.
Vigrun leds fram, helt klädd i tunn ljusgrönfärgad och skir särk av nättelduk. Hon darrar av den stränga kölden, där hon går mellan Hildur och Torun. Agnars bröder tar henne ifrån de båda kamraterna och leder vid armarna den unga kvinnan in i tältet, invid skutan. Hildur och Torun måste dock följa med in. De får inte vika från hennes sida, förrän det hela är fullbordat. Vigrun erbjuds en stor bronsbeslagen dryckesbägare av horn med finaste Mjöd i, som hon sakta men begärligt drar i sig. Sedan lägger de henne på den lilla bädden i tältet, vännerna sitter bredvid på varsin pall, i höjd med den liggandes knän. Rolf lyfter nätteldukssärken och blottar det rena underlivet Vigruns.
När bröderna lämnat tältet kommer den första mannen in. En annan Hövding från angränsande territorium. Klädd i vinröda kläder med gyllene detaljer, ett svärd med glänsande röda stenar och guld på hjaltet, så vackra att flickorna håller andan.
"Jag gör detta av kärlek till er fallne Herre" säger mannen högtidligt, med basstämma. Han är kort, bred och har ett enormt men vältrimmat skägg. Så särar han Vigruns lår och drar henne till sig, mot den provisoriska sängens fotända. Granskar hennes eggande välformade fitta med stort intresse, känner försiktigt på öppningen med sin ena tumme, drar långsamt fram sin kraftigt styvnade Hövdingalem ur hosorna med andra handen.
Så tränger han våldsamt in. Vigrun spärrar upp ögonen och andas häftigt, men säger ingenting. Torun tar Hildurs hand och kramar den hårt, samtidigt som de i skräckblandad hänförelse bevittnar det breda kukskaftet åka ut och in, i fittvätan. Utanför är det knäpptyst, som om alla gått. Men, nog är de kvar alltid. Efter mindre än minuten så frustar den välbärgade mannen tungt och klämmer åt med fingrarna om kvinnooffrets slanka lår, stannar av i rörelserna, och blir flåsande stående en stund.
Hövdingen drar sig varligt ur hålet och återbördar Mandomen till sina byxor, viskar något i hennes öra som de övriga närvarande inte hör, kysser ömt Vigruns panna och går ut.
Nyknullad, kanske för första gången, ligger Vigrun kvar i samma position. Håret utspritt runt huvudet, ett omtöcknat milt leende. Ögonen alltjämt slutna. Vitt och grumligt slem sipprar långsamt ut ur hennes öppning, mellan särade svullna vulvaläppar och skinnflikar.
Näste man gör sin burdusa entré, också en Hövding, tror de. Han upprepar med exakt samma ordalydelse och liknande tonfall hälsningsfrasen som den förste uttalat. Utan att rengöra Vigrun från den förre mannens kvarlämnade vätskor så drar han fram sin stolthet, något längre och smalare, och låter dess huvud försiktigt doppas i den rosafärgade och av vit substans nedkladdade ingången.
Lemmen övergjutes av en såsig mjölkig hinna, när han sedan sakta stöter ut och in. Sörplande ljud genomfar lokalen. Även han grymtar till och avstannar i rörelserna, kort därefter. Åskådarna flyttar omärkligt sittmöblerna närmare varandra. Sitter axel mot axel, inom kort.
Den ene mannen efter den andra kommer in i tältet. Knullar den vidöppna och ymnigt sädbesudlade slavinnan. Får sin utlösning i henne. De är minst tjugo. Torun har tappat räkningen. Mellan hennes egna ben är det halt, slipprigt och tjockt. Känns nästan som Vigruns genomplöjda och till bredden fyllda sköte nu ser ut. Hjärtat slår hårda hammarslag i bröstet. Ansiktet hettar. Det är omöjligt att sitta stilla. All den kåta energin måste ges utlopp, snart. Hon gnider låren mot varandra, men förblir sittande.
Sist av alla kommer bröderna in, igen.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Starka händer och armar vänder Vigruns slaka kropp på sida, trycker upp hennes knän mot magen så att den bleka stjärten sticker ut, nästan utöver sängkanten. Det bubblar till, när ett rikligt flöde av sperma pressas ut, en näverkåsa full räcker det åt. Och ännu litet mer, därtill. Rolf och Toke klär av sig helt nakna. Den senare lägger sig tillrätta bakom hennes rygg, på bädden, och den förre ställer sig på framsidan av kvinnobaken. Toke smeker sig själv med den grova ärrade handen, kukens huvud stolt, blankt och mörkt lila. Med andra handens fingrar masserar han Vigruns bakre hål, det man förrättar tarvet med, så att det ska vidga sig. Aldrig hade Torun väl tänkt på att det hålet kunde användas som så. Rolf och Toke låter sig sedan simultant glida in, i varsin öppning.
Länge, länge och med långsamma rörelser knullar de henne, smeker ömt över ryggen, baken och brösten. Kysser hennes händer. Suger på fingrarna. Det är hypnotiserande att se på.
Den maximalt uppfyllda flickan, mellan männen, jämrar sig matt samtidigt som Toruns fingertopp i hemlighet når Hildurs bultande venuskulle. De har aldrig varit så extatiskt upphetsade, som nu.
Karlarna brölar som brunstiga tjurar, rakt ut, när säden går för dem båda, i Vigruns inre. Fittan förblir öppen, okontrollerat dreglandes sperma ut på benet och den dyngsura fällen. Stjärtöppningen sluter sig dock omedelbart, när Tokes massiva kuk lämnat den. Håller hans sats kvar, därinne.
Sista resan kan börja.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
När de tre kvinnorna och de två männen åter kommer ut så börjar musiken att ljuda. Kettil och Tyra stämmer upp melodin till ett heroiskt kväde. Alla Gårdens män slår rytmiskt med vapnen på sina sköldar, i takt med tonerna. Bröderna och Den äldste Trögda släpar upp offerträlen, som inte längre kan stå, på skeppets däck, via en landgång som liknar en bred stege. Låren är illröda på insidan, av de utrunna sädesvätskorna som redan nu frusit till is. Ett sista horn Mjöd häller de i henne, men det mesta rinner utanför och ned på hals och bröst. Väl uppe lägger de henne tillrätta bredvid Agnars stela kropp och binder hennes händer med vidjor. Vigrun tycks knappt vara närvarande längre, men gnolar ändock med i kvädet.
Alla levande utom en lämnar båten.
Männen slår hårdare och hårdare, och snabbare och snabbare på sina sköldar, för att inga skrik eller tjut ska höras. Musiken uppjagad. Torun och Hildur håller varandra hårt och gråter, nu när allvaret i situationen åter gått upp för dem. Kåtdimmorna har lättat, för tillfället.
Agnars bröder antänder bränslet, ris, grenar och ved, som placerats under skrovet. På några sekunder blossar elden upp med ett öronbedövande rytande oväsen. Himlen ovanför bålet färgas med ens svagt rosa, nästan i samma nyans som Vigruns heligaste.
Precis innan Kilvåge, med sina sista resenärer, övertänds så tycker sig Hildur ana något ljusgrönt som far över relingen i fören. Hon skall aldrig komma att berätta det för någon.
Utom möjligtvis för Torun.
-----<(||)>---<(||)>---<(||)>-----
Epilog:
Den epok som, i Sverige och vissa andra delar av Världen, kallas Vendeltiden (ca.550-793) har alltid intresserat mig storligen. Verkligen alltså! Perioden, uppkallad efter storslagna gravfynd i Vendel och andra delar av norra Uppland, har liksom kommit lite i skymundan av de alltjämt populära och mer utåtagerande Vikingarna, vilka kom att härja strax därefter.
Romarnas imperium hade rasat. Den Kristna läran hade inte ännu på allvar nått vår hedniska Nord och kanske regerade de sista företrädarna för den mytomspunna Ynglingaätten. Extraordinärt hantverk har dessa människor under alla omständigheter lämnat efter sig [besök Historiska Museet i Stockholm, om du inte gjort det redan!] och man kan gärna i timmavis spekulera om hur deras tillvaro egentligen tedde sig. De brukade jorden där det var möjligt, jagade, fiskade, krigade, idkade handel med fjärran folk och försökte roa sig lite mellan varven, får man enkelt förmoda.
Naturligtvis knullade man en del, också, annars hade de väl inte kunnat vara våra presumtiva förfäder? Detta torde nu, slutligen och en gång för alla, vara klarlagt av historiker och arkeologer! [:)] Formerna för köttsligt umgänge är däremot något mer höljt i dunkel. För några dagar sedan läste jag åter en (så smått underbar) text av den Arabiske krönikören Ahmad ibn Fadlan som under det tidiga 900-talet hängde med, eller åtminstone på nära håll observerade, de Nordmän han då träffade på vid Volgas strand. Han beskriver omväxlande förfärat och fascinerat (med "glimten i ögat", tycker jag) hur dessa välbyggda typer beter sig, även rörande en del sexuella aktiviteter. Den Svenska (well, Skandinaviska) synden tycks ha varit ett begrepp, redan då. Med tanke på dessa beskrivningar och de sammanträngda boendena, särskilt under vintertid, kan man gissa att de i allmänhet inte var särskilt blyga inför varandra.
Ett eget besök på ovan nämnt museum samt textläsningen i fråga renderade, eller tvingade fram den lilla novell Ni just läst. Den utspelar sig ett par hundra år innan den Arabiska krönikans tillkomst, men ibn Fadlan tjänar som "fri inspirationskälla". Ett par av föremålen som omnämns i novellen är inspirerade av verkliga Arkeologiska fynd. Hoppas att den varit till belåtenhet, trots en del språkliga oegentligheter och brott mot svenska skrivregler. T.ex. syntaktiska omkastningar av genitiver, sporadiskt förekommande versaler och liknande. Dessa är att betrakta som grepp för att skapa... s.k. "lokalfärg".
Fler noveller av samma författare
Fascinerande och gripande historia du har fått till.
Jag ska säga dig att jag kunde urskilja att det var din bara jag såg titeln för ett tag sedan. Men då läste jag den lite snabbt. Har läst den 2,5 gång nu (du vet att jag är lite trög ;) men jag blir tagen och nyfiken. Om jag hade fått denna förklaringen och historien i skolan så hade det garanterat suttit där bättre...bra eller dåligt?välj själv men det är inte bara det brutala knullandet utan allt omkring som målar upp bilder. Visst jag har inte det fina språket som du är berikad med men jag ger det en chans till att förstå och blir lockad till att försöka iallafall.
Jag blir självklart mer nyfiken på att besöka ev museet men du vet....tja,,,någon gång så...
Ville bara säga det ;)
XXX /S