Möta erfarenheten i Södertälje
Författare: melancholius Datum: 2014-05-06 22:23:52
Kategori: Fetish och Första gången
Läst:
15 785 gånger
Betyg: 3.6 (8 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
Jag kände mig nervös, ja rent av olustig faktiskt. Vad skulle jag förvänta mig egentligen? Det här är ju inte jag! skrek det inombords. Helst av allt ville jag bara dricka upp mitt blaskiga kaffe och åka hem igen, till den trygga men deprimerande lilla 40-talstvåan vid Gullmarsplan. Men så blev det nu inte.
Jag hade aldrig trivts i Stockholm på allvar, detta trots att det varit min hemstad ända sedan barnsben. Hembygd heter det på landet. Låter helt klart trevligare. Men en svindyr snobbstad med missbrukare och dålig attityd i vart och vartannat gathörn kan knappast leva upp till sinnebilden av en "hembygd", hur man än vrider och vänder på det. Vänner hade jag inga, familjen bestod av en syster som ingen någonsin kunnat dra jämnt med och kollegorna hade alla egna familjer att tänka på. Snygga tjejer fanns precis överallt, men ingen hade någonsin lagt märke till min dystra existens. Inte i plugget, inte på cafeer eller krogen, inte på något av de många jobb jag haft såg de mig, kvinnorna.
Anonymiteten är storstadens välsignelse tillika förbannelse, ingen bryr sig om dig eller lägger sig i vad du gör. Bra. Och dåligt.
Internet och TV var mina enda sanna bundsförvanter, min tröst, mina älskarinnor. Mitt extraordinära minne gjorde att jag kunde minnas de flesta upplevelser, texter och TV-program, kunde transportera mig dit nästan som ett slags virtual reality. Några sexuella erfarenheter hade jag egentligen inte, vilket ledde till att jag försökte suggerera fram minnen inspirerade av filmer och berättelser inhämtade från diverse skärmar. Det gick inget vidare, alls.
Det ledde vidare till att voyeuristiska drag hos mig förstärktes, framförallt på senare år. Här kommer mina anonyma drag verkligen till sin fördel. Jag kan på relativt nära avstånd iaktta kvinnor på nära håll utan att de tar notis. En kort kjol eller klänning glipar i tunnelbanan - en bullig trosgren kan skönjas. Ett par tajta träningsbyxor vid löpspåret - smiter åt och skapar en liten skåra i stretchtyget. En kvinna knyter ett skosnöre - en bröstvårta framträder nere i dekolletaget.
Jag runkar varje dag, ofta flera gånger i följd. Går noga igenom kartoteket av minnesbilder och det slutar oftast med favoritscenerna ur verkliga livet;
- Den stressade grannen, en ensamstående småbarnsförälder, härjat utseende och alltid stressad. 40-årsåldern. Hon sliter upp dörren till tvättstugan där jag väntar på sista minuterna av ett 60-graders tvättprogram. Hon ser mig överhuvudtaget inte. Rusar fram till torktumlaren och börjar hetsigt tömma innehållet i en rullkorg. Svettig. Välter rullkorgen, svär och böjer sig ned för att rafsa upp de nyss så nytvättade kläderna. Den slitna ljusblå klänningen åker upp, baken rakt åt mitt håll. Bilden av gula spetstrosor (string) som skär upp i hennes fylliga blygd är för evigt etsad i min hjärnbark. Ett par spretiga könshår och ytterkanten av en mörk analrosett gör att vätskorna rusar till i mig.
- Den knallpackade studenten på Valborg. Ljusrött hår och mullig figur, créme-färgad kort klänning. Hon glider okontrollerat ned från parkbänken vid Vasaparken och tippar ut sin ciderburk. En skrynklig brunrosa blygdläpp sticker fram mellan de stadiga skinkorna. Jag kommer nästan av bara synintrycket.
Patetiskt!
Södertälje är inte så långt bort egentligen. 4:ans buss till Stockholm södra, sedan pendeltåg till slutstationen. Jag kommer inte längre ihåg hur jag hittade annonsen, hur jag kom på idén. Men något var tvunget att hända, på liv eller död.
En möteslokal i centrala staden, full av okända människor, förmodligen inte normala med folkhems-Sveriges mått mätt. Eller helt vanliga personer med en skamsen dragning åt det gränslösa.
Svaret med instruktionerna fastnade först i skräppostfiltret och besvikelsen steg för var dag som gick. Jag hade uppammat allt mod som stod att finna för att med ett darrande pekfinger trycka på "skicka". En nervkramande intresseanmälan. Var till och med mina mail så anonyma att de försvann? Tack och lov upptäcktes malören av en slump, hjärtat knöt sig av spänning.
De kortfattade instruktionerna stipulerade att ett veckofärskt läkarintyg krävdes, samt ett par veckors avhållsamhet. Det sistnämnda var svårt, oväntat svårt. Jag vaknade flera nätter av en klåda i underlivet, ett ettrigt pockande på fysisk uppmärksamhet. Åtskilliga timmar gick också åt till att söka information om hur de skamligaste åkommorna smittar, infektionsrisk per exponering etc. Min slutsats var som tidigare nämnt, något måste hända, bära eller brista.
Jag hade tagit för stora marginaler i kollektivtrafiken och tiden var svår att få att gå. När klockan närmade sig ödestimmen hade jag drabbats av ett lätt illamående. Det sorgliga kaffet på torgcafeet var direkt motbjudande och förstärkte mina begynnande darrningar. Jag drack ändå mer, för att göra något.
I källardörren möter en äldre man upp. Stelt ansikte, träningskläder från 90-tal. "Kjell?" frågar han torrt. "Jo", kraxar jag hest fram och konstaterar att jag aldrig hatat mitt namn så mycket som nu. I sanning ett losernamn. Passande. Jag trycker snabbt det erfordrade papperet från vårdcentralen i hans hand och smiter in i dunklet.
Det luktar dammig betong där nere i källargången. Precis som i mitt hus. Ett litet mötesrum, mer av typen skyddsrum är destinationen. Vitmålade betongväggar, kalla starka lysrör, ett litet högt placerat fönster med immat glas och gallernät för. En röd skinnsoffa står mitt på golvet och den kunde vara hämtad ur vilket grovsoprum som helst. Jag räknar männen i rummet... sjutton, den gamle mannen i porten inräknat. Ingen pratar, all ögonkontakt undviks effektivt. De är som skuggor, billiga kläder, inga Stockholmare.
Efter en kort stund klappar den äldre portvakten i händerna och påannonserar stjärnan för dagen, Beatrice. Han förklarar med hög och sträng röst vilka regler som gäller för aftonen och att han själv kommer att agera vakt och domare.
Beatrice gör sin entré och slår sig utan vidare åthävor ned i den bedagade soffan. Hon är i 50-årsåldern. Inte snygg eller sexig i traditionell mening. Hon har ett svart nattlinne på sig och en slarvig sminkning med läppstift och ögonskugga i grälla färger. Inte överviktig, men hängande strutiga bröst och gäddhäng på både armar och lår. Frissigt hår, uppsatt med ett enkelt rosa resårband. Hon säger ingenting, men harklar sig och särar resolut på benen. Sjutton par ögon förutom mina egna ser ingenting annat just nu, är inte förmögna till annat. Det frasar av byxlinningar som töjs ut, någons gylf dras ned.
Beatrice smeker insidan av sina bleka lår. Klöser lätt i hullet med sina schavigt målade naglar. Hon särar sina långa blygdläppar med en van rörelse. Det glänser av kvinnlig väta. Jag känner det resa sig i kalsongerna.
På en given signal går den första mannen fram. Han pillar stelt mellan hennes ben samtidigt som han halar fram sin halvstyva penis med andra handen. Stjärnan för aftonen bistår med sin mun. Inom loppet av ett par minuter har nummer ett tryckt in sitt kön i hennes och med ett utdraget råmande tömt sig därinne. Hon håller honom kvar i sig med benen och hasar ned lite så att stjärten kommer i höjd med huvudet. Portvaktsmannen assisterar genom att skjuta in en soffkudde under henne. Han iakttar sedan upphetsat på nära håll hur nummer ett sakta glider ur. En liten sträng av seg säd går från hans kukmynning till hennes hål.
Näste man går fram och för sig sakta in i Beatrice. Hon stönar påklistrat. Han juckar ett par gånger, försiktigt och låter det gå utan ett ljud. Den tredje mannen kan inte hålla sig utan häller ut sin vita vätska över det hungriga hålet. Portvaktsmannen suckar lätt.
Det går nästan för mig av friktionen mot tyget och jag vill fly i vild panik.
Nummer tres sega geléiga sperma rinner oändligt sakta ned mellan låren. Det luktar starkt, en svag doft som av surdegslimpa och ammoniak. Nummer fyra och fem mjölkar samtidigt ur sig vad de kan erbjuda. Beatrice spärrar upp sin mjuka öppning och de tunga strålarna försvinner in och ned, bortom synhåll.
Jag blir framkallad som nummer 14. En sexualdebut av ovanligt snitt. Benen bär inte riktigt och jag stapplar fram med halvt neddragna byxor. Inte ett ord har yppats under den knappa halvtimme som detta kladdiga spektakel pågått. Kvävande stämning.
Beatrice slida är nu så full av sädesvätska och spermier att det börjar rinna över mynningen. Långa trådar stretar ned mot betonggolvet.
Jag är yr och drabbas av tunnelseende. Mjölkiga klibbiga slöjor av stelnade ejakulationer sitter på insidan av låren, mellan skinkorna. Jag sänker ned mitt sprängande ollon mot den översvämmade ingången. En ljummen grynig känsla, som vällingen från barndomen. Ingen friktion och ett plaskande ljud. Lukten är nästintill outhärdlig. Jag trycker mig djupare och enligt Archimedes princip trycks en mängd slem ut och täcker min kuk och blygd. Jag hulkar och sprutar samtidigt, kroppen rister och Beatrice är åter fylld till bredden.
Äcklet väller upp inom mig och jag rusar mot utgången. Någon, förmodligen portvaktsmannen, ropar något efter mig. Hör inte vad, men det lät inte vänligt.
Jag sitter på pendeltåget med ångest. Det kliar och är såsigt där nere, kommer inte att kunna tvätta mig förrän jag är hemma.
Källarlokalen i Södertälje kommer att bli mitt enda forum för utlopp de kommande åren. Mitt självförakt växer i samma takt som Beatrice åldras, och det går häpnadsväckande fort.
Alla minnesbilder är klara som kristall. De förgör mig nästan.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Den här novellen är ju riktigt bra. En sorglig, men inte orealistisk historia, snarare tvärtom. Hans reaktion är ju ganska logisk....Fortsätt gärna, jag tror att det finns bra möjligheter att fortsätta. Jag ger den en femma faktiskt, även om den egentligen skulle haft en fyra i mitt tycke men hans reaktion, stämningen du lyckas förmedla och att det inte är överdrivna, orealistiska sexscener gör att jag sätter femman..... Lycka till.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Lysande, fullkomligt trovärdigt; fint fångade stämmningsbilder...
Skammen, skammen ....