V – Mannens domaredans.
Han återvände till sitt rum strax innan sju, då föll regnet igen. Gatorna blänkte svarta och matta, mörkret verkade oändligt och bilarna nedanför honom på gatan verkade krypa förbi hans fönster. Han tyckte om regn. Det var det enda han kunde lyssna på när han körde bil. Musik lyssnade han inte gärna på, och mullret från bilens enorma V8:a var han nästan trött på, hur man nu kunde bli det. Där-
för tyckte han om det, det var något som höll honom vid liv när det smattrade mot vindrutan i en jämn rytm. Smatter, smatter, smatter.
Det var tyst i rummet intill, tydligen hade ett visst par blivit trötta på sin aktivitet nu. Eller så var de bara inte inne. Kanske knullade de nån annanstans, tänkte han i förbigående. Men han hann nätt och jämnt med att tänka tanken, för just då rin-
gde telefonen. Signalen skar genom regnets rytmiska smatter och för en sekund blev han irriterad av det. En mjuk, vacker röst talade till honom.
- I just wanted to thank you for what you did earlier today. It was the best sex I’ve ever had, sa Michelle och han kunde höra på henne att hon var ledsen av någon anledning.
- Well, I… I enjoyed it too, It was very nice.
- Good luck tonight, sa hon och det verkade som om hon ville säga något mer.
- Thanks, but what’s the matter?
Hon började sakta hulka i telefonluren, inte som då de hade älskat, utan nu med en sorglig, ledsen klang.
Han visste aldrig hur han skulle hantera såna här situationer. Därför sa han bara:
- Whatever it is, I can help you, Michelle.
Det var första gången han hjälpte någon utan att få pengar för det, men på något sätt kändes det bra. Än en gång, denna känsla.
- Castaldi found out that we had sex, snyftade hon. He beat me up pretty bad, and Derrick and Larry will do the same damn thing with you tonight. You can’t come here, driver, it’s to dangerous.
Han svarade henne, men nu med samma kyliga, iskalla röst.
- I ain’t the kind of guy who backs out. You know that, Michelle. What kind of a car do you have?
- A –74 Buick, why? svarade hon förvirrat medan hon torkade tårarna.
- Take that car and get yourself over here right now, there’s not much time.
- But I…
Han lade på luren. Om någon hade frågat honom, hade han garanterat inte kun-
nat svara varför han gjorde som han nu tänkte göra. Men det… kändes rätt, för honom kändes det rätt och det var det enda som betydde något för honom. Han gav alltid blanka fan i vad andra tyckte. Kanske det var dags att ändra på det nu.
Att lyssna på andra, det var något han aldrig hade provat förut. Men i hans bransch fungerade det inte så, att vara kylig, bra vid ratten och ha bra kontakter var egentligen det enda som betydde något. Känslor var ingenting någon värde-
rade särskilt högt, och inte heller han själv gjorde det. Men det kändes ändå konstigt. Det kunde han inte förneka.
Det dröjde knappt fem minuter innan det knackade på dörren. Då han öppnade, möttes han av någon han, om han inte visste vem det var, inte kände igen. Det vanligtvis så gyllenbruna, vackra ansiktet var nu illa behandlat och kring båda ögonen lyste blåtiror mörka som natten. Den fylliga munnen som vanligtvis brukade glänsa och le var nu matt och underläppen darrade svagt. Det blonda håret var i oordning och det sista han upptäckte var ett mörkrött, decimeterlångt sår som började vid ögonbrynet och slutade i höjd med örsnibben.
- Castaldi, sa han sammanbitet och nickade mot såret.. Come in.
Precis som hon hade gjort för mindre än fem timmar sedan, steg Michelle nu in i rummet, denna gången med en något haltande gång. När hon slagit sig ner på sängen satte han sig mitt emot henne.
- This is what I want you to do, började han och tog fram bunten med pengar som han tjänat föregående kväll. Då han bad henne ta dem stirrade hon förvånat på honom och medan hon hämtade upp hakan från knäna stoppade han dem i hennes hand.
- There’s eight grand in there. Take’em and buy yourself a flightticket and get the hell out of this sick town.
- But that’s your money, insisterade Michelle, fortfarande med gråten i halsen. I can’t take them. Thanks anyway.
- How fast is your car?
- It does about… 90 mph, I think, svarade hon förvirrat.
- Then you can be in Salt Lake City in three, maybe four, hours. There you can buy a trainticket or what ever you want. I want you to take the money.
- Are you sure about this? frågade hon och såg honom i ögonen. Ännu en gång fascinerades hon av hans ögon.
- I’m sure.
- Take this, sa hon och tog fram en svart revolver ur handväskan han nu märkte att hon bar över axeln. Kolven var mörkbrun och han grep den varligt. Den vägde betydligt mindre än han trott, och pipan var förlängd vilket gav en säkrare precision, han snurrade trumman och lyssnade till ett rasslande läte.
- It’s loaded with six shots. Make sure you use it. It’s a Magnum .357.
- One of the most powerful handguns in the world. I’ll use it.
Han gav henne en lätt kyss på kinden och de höll om varandra under några sekunder, men som verkade vara en evighet, innan hon släppte taget om hans kropp. De reste sig och han öppnade dörren åt henne. Medan hon drog sin ena hand utmed hans kind viskade hon:
- I think I’m in love with you.
- You ain’t in love with me. I’m an asshole. Now, you never try to contact me again, ’cause then we’ll be in some deep shit, ok?
Han fick en försiktig nick till svar och hon tog hans hand medan hon sakta för-
svann ut genom dörren. När hon försvunnit ner i spiraltrappan lämnade hon en-
dast en svag doft av parfym efter sig. Han stod länge och såg efter henne.
”Rhythm of the rain.”, tänkte han.
Sedan ryckte han till. Klockan var… nästan tjugo över sju. 40 minuter på sig att komma till Castaldi.
Utanför föll regnet fortfarande. Han satte sig i bilen med pistolen i innerfickan på jackan medan regnet smattrande blötte ner honom och då Mustangen lugnt rullade nerför den lilla rampen som ledde upp till garaget, eller för honom ner till vägen, kom han på sig själv med att sitta och nynna på något han hört när han var liten, det var någon sorts visa han hade hört i sitt barndomshem.
”And so we do a dance for the judge, a dance for the judge…”
Det här var hans domaredans.
*
Samtidigt, såg Derrick och Larry uppfodrande på Castaldi där han satt försjunk-
en i tankar i sin fåtölj. Det fula trynet hängde håglöst ner över bröstet och de tjocka läpparna rörde sig oavbrutet utan att säga något.
- It’s simple, boss, sa Larry. We just get into his car, and kill him after the hit. We might as well make som nice cash.
- But I don’t get it, mumlade Castaldi. I mean.. this guy is smart, you can’t just walk in there and fool him. And I told him that if he did jobs for other gangs, we would kill him… so… about an hour after that, he does a job for another gang!
Why would he take that risk…? Castaldi såg fundersam ut.
- Maybe he needed som fast cash, föreslog Derrick.
Castaldi såg äntligen upp. Ögonen var vattniga och nervösa.
- Perhaps so. We’ll do like you said. You guys make the hit, and when he has taken you to the lock-up you wack him. Got that?
- No problem, boss, sa de i kör.
- By the way, inföll Castaldi, where’s Michelle?
*
Han slog av Mustangens tändning och lyssnade till kolvarnas tystnande ljud. Sedan blickade han upp mot huset. Det var verkligen ett skitställe.
Key St. låg inklämd mellan Dark Avenue och 264th St. Husen på båda sidor om gränden, för mer var det näst intill inte, var fallfärdiga ruckel med plankor spik-
ade för rutorna och mot ett av husen lutade sig trött en gammal, smutsig man. Kläderna verkade mörka, men kanske var det bara mörkret som lurade ögat, men smutsiga var de definitivt. Han gick in i huset han stannat utanför, det var nog det enda som man skulle kunna bo i, gissade han.
Den lätta trädörren gled vänligt upp för honom och samtidigt som han stängde dörren efter sig och blickade in i ett trött, utslitet trapphus utan hiss, hörde han hur en välbekant siren tjöt förbi någonstans i närheten. Till höger på den bruna väggen satt en liten skylt. ”Castaldi, door nr 4, second floor.”
Han rev sig eftertänksamt på kinden och tände en cigarrett medan han lugnt gick uppför trapporna. Klockan var ännu inte åtta. Den tröga trappan knarrade trött åt honom då han med tyst gång gick uppför den. Väggarna på andra våningen var beiga och kala, dörrarna till de tre första rummen stod på vid gavel och då han tittade in i dem såg han bara ett kalt, gammal trägolv, sargade, kala, väggar och ett tak i vilken en ensam glödlampa dinglade.
Dörr nummer fyra, däremot, var stängd och han tänkte efter en stund innan han knackade på. Det hördes steg och en bastant karl med en överviktig kropp mötte honom. Dubbelhakan verkade tynga ner hans huvud något då han stirrade ner på honom.
- Who are you? mullrade han barskt.
- Nobody, svarade han lugnt och behärskat.
- So your name is Nobody?
- Yes. I want to meet Castaldi.
- Hehe, skrockade han. Larry, hojtade han sedan inåt lägenheten, some guy here wants to meet Castaldi. His name is Nobody!
- Send him in! hördes en röst och han visades in i ett rum som verkade fungera som hall av något slag. Där stod ett dussin män med osäkrade kpistar och bara glodde på honom, de såg ut som typiska gangstrar, konstaterade han ironiskt.
Kostymer, cigarretter i mungiporna, nonchalant tillbakalutade mot väggen och förde en lågmäld konversation med varandra.
Larry mötte honom och han riktigt kände hur pistolen i innerfickan på hans jacka ville tränga ut och avslöja honom.
- Castaldi wants to talk with you before we leave, sa han kort och fick en kylig nick till svar innan han visades in i ännu ett rum. Detta var nog Castaldis eget kontor, gissade han. Två fåtöljer dominerade rummet, i bakgrunden kunde han ana ett skrivbord med en telefon. I den ena fåtöljen satt Castaldi och betraktade honom med de vattniga ögonen på ett sätt som fått vilken människa som helst att känna sig osäker. Men han stirrade bara tillbaka.
- Are you ready for some action? sa Castaldi. Han nickade.
- You know, the guys out there are just my closest workers, I’ve got about 100 gangsters in L.A who works for someone who works for me, so basically, I own L.A’s gangsterworld. It feels good to own a world, you know.
- You wanted to talk to me, sa han kort.
- Oh, yes. I’ve got a girl who works for me, Michelle. Does it ring a bell, driver?
- No. But I believe it’s the chick who were with you last night.
- That’s right. Now, she’s gone. Nobody has seen her. Do you know where she is?
- No, I told you, I haven’t seen her.
Castaldi lutade sig bekvämt tillbaka, som om det var just det svaret han väntat på. Han repade eld på en tändsticka och drog upp en cigarr ur bröstfickan på kavajen. Efter att ha sugit på cigarren under drygt en halvminut såg han åter upp på honom.
- About the hit tonight. Pacific Bank, West Avenue. Derrick and Larry will go in through the backdoor and make the hit, and ten minutes after they have entered the bank, you drive around the building and stops at the main entrance. Then, you drive them down to the harbour and they escape in a boat. No tail. Big cash.
- How much?
- About 500 big ones.
- That makes… 100 grand for me, right?
- Right, partner. Now get out there and earn your cash, driver.
Han nickade och väl medveten om att detta antagligen var sista gången han såg Castaldi sa han:
- Until next time?
- Until next time.
Den lätta dörren gled igen bakom honom och han stirrade in i minst 12 par ögon.
Med en lätt nick åt Derrick och Larry gick han före dem ut i korridoren igen och småjoggade snabbt nerför trappan. Då Derrick och Larry kom ut på gatan hade han redan satt sig i bilen. De bar på en brun portmonnä i vilken han gissade att de förvarade rånarluvor och vapen, förmodligen också en kasse eller säck att ta pengarna i.
Mustangen dundrade igång och på en lugn trea morrade den ut på Harbour Road för att några minuter senare svänga av in till höger på West Avenue.
Banken var en stor tegelbyggnad som låg mitt inne i gyttret på West Avenue, trots den relativt sena tidpunkten var gatans trottoarer upptagna av en lång, ring-
lande ström av människor och på gatorna trängdes bilar. Men just vid banken lättade trycket och bortåt korsningen lugnade trafiken sig plötsligt.
- Rush hour, konstaterade Larry.
Han svängde runt kvarteret och stannade framför en liten gränd.
- There it is, sa han kort. Make som cash. Med en kort nick till svar, drog de på sig luvorna och placerade sina revolvrar i byxorna.
Sedan försvann de ut ur bilen och till sin förvåning märkte han att de lämnade kvar en lukt, varken doft eller odör, bara lukt, av salami. Han vevade ner sido-
rutan och startade Mustangen igen. Han såg på klockan. Kvart över åtta. Drygt nio minuter kvar. En polisbil körde sakta och vakande förbi och instinktivt satt han bara och stirrade rakt fram, inte nervöst men inte för lugnt. Bara just nor-
malt. Tjugo minuter över åtta tände han cigarrett, samtidigt som han hörde hög-
ljudda röster inifrån banken.
Exakt nio minuter och trettio sekunder efter att han hade släppt av dem, slängde han ciggen på gatan och slängde i ettans växel och bakhjulen skrek innanför det moln av rök som formades. I med tvåan, kastade bilen genom högerkurvan och fick ett lätt släpp med bakvagnen innan han fångade upp den igen. Mustangen svarade med största precision på hans rattrörelser och då han med tjutande bromsar stannade utanför banken och slängde upp passagerardörren och fällde fram sätet. Någon sekund senare hördes upprörda skrik ifrån banken och ut stör-
tade två män med pengasäckar, rånarluvor och revolvrar. De kastade sig in i bil-
en och drog igen dörren efter sig och fällde tillbaka sätet.
- Come on, man! hojtade Derrick.
Mustangen vrålade ilsket iväg och på en hög två svängde han återigen ut på Har-
bour Road. Den såg ut precis som han mindes den från föregående kväll. Mörk, stor och förfärande full med bilister. Det var inga problem att ta sig fram, dock, och i 130 knyck for han förbi en buss i vilken chauffören kastade sig på signal-
hornet som argt tjöt åt den ljusblå Mustangen.
Det dröjde tre minuter, sedan såg han hur tre polisbilar med blåröda sirener kom mot honom på andra sidan körbanan och orsakade mer eller mindre kaos i vägfi-
len. Han ansåg det säkrast att svänga av fortast möjligt och på en uppfodrande fyra mullrade Mustangen in på Drey Avenue och väjde för en gammal Buick in-
nan han åter accelererade upp i våldsam fart.
- We’ll take another way to the harbour, sa han som svar på deras frågan ansikt-
en i backspegeln.
- Just hurry, man! We’ve got a tail!
Som ännu ett svar på deras fråga, växlade han ner och med ett vrål från bilen kastade han ner den i ett underjordiskt garage. I backspegeln följde polisbilarna efter som blodiglar och det tycktes omöjligt att kunna skaka av sig dem.
Men som ett svar på detta, var det just i garaget som polisbilarna tappade bort den ljusblå Mustangen, som enligt uppgift rörde sig i riktning mot hamnen med en hastighet av över 150 kilometer i timmen. Inne i garaget, då han kommit runt en kurva och var på väg upp mot andra våningen i garaget, slog han av strålkast-
arna och körde på knappt 1500 varv för att försöka göra sig så osynlig och tyst som möjligt. Han hörde hur poliserna med sina starka sirener kastade sig in i ga-
raget medan han själv smög, så tyst han kunde omkring på de olika våningarna.
De åtta cylindrarna arbetade lugnt och rytmiskt, på ett mullrande, klunkande vis och framkallade ett ljud som alla motorälskare fick gåshud av.
Ljudet av en V8:a.
Han visste att det fanns en utgång i garaget som ledde upp till en av många tak-
parkeringar i Los Angeles, som i sin tur ledde ner till gatorna igen. Det var Larry som såg den och han pekade mot fingret och fick en kort nick till svar. Mörkret hade fallit ute på taket och där stod högst fem bilar, fritt utspridda på det stora taket och de höga gatlyktornas stela sken reflekterades ödsligt i lacken.
Ljudet av polisbilarna i bakgrunden avtog så småningom och då han körde ner-
för rampen som förde dem ner till gatan igen, hade det avtagit helt. Sedan, lots-
ade han bilen lugnt och fint ut på Harbour Road där han lade sig strax under 100 kilometer. Inga polisbilar, för säkerhetsskull lade han sig i filen längst till höger så att eventuella poliser på motsatta vägbanan inte skulle kunna uppfatta den aggressivt designade Mustangen som just nu var värd 500 000 dollar plus det den var värd i sig självt.
Knappt tio minuter senare stannade han vid den mest avlägsna byggnaden i hamnen. Pistolen tog han sakta men säkert ut och lade i handskfacket i förardörren innan han öppnade den och ställde sig bakom den, så att han skulle kunna nå revolvern om han behövde den.
Vilket han förmodligen skulle. Derrick och Larry ställde sig framför honom, på andra sidan dörren, alltså och öppnade en av pengasäckarna. Där räknade de upp 25 000 dollar och räckte dem till honom. Han nickade stumt och kontrollräknade dem. När han såg upp höll Larry en revolver riktad mot honom.
- Are you stupid or something, driver? Det var Derrick. I mean, first of all, Cas-
talde told you not to do jobs for anybody else but him, but you did anyway! And then Michelle. We know you fucked her, and she liked it, and we know that she has escaped from Castaldi because of you. That was Castaldis girl, man! And walking around with your damn attitude, without wearing a gun! Damn, driver, you are the best in doing your job, but you are stupid! And now, we are going to kill you because of what you did. Got that?
Han nickade stumt till svar medan han greppade revolvern i handsfacket.
- I guess so.
Därefter höjde han revolvern och sköt fyra skott, två i varderas bröst. De föll döda ner till marken, pengarna låg bredvid dem och i handen höll han en pistol och 25 000 dollar. Det tog tre sekunder för honom att fatta sitt beslut.
Sedan tog han pengasäckarna, stoppade i pengarna han själv tagit emot och gick sedan fram till piren. Där såg han för ett ögonblick på pengarna. En halv miljon dollar. Därefter tog han ett stadigt tag om dem och kastade ut dem i det svarta vattnet.
Innan han lämnade platsen, torkade han omsorgsfullt av sin revolver och lade den sedan i Derricks hand. Förmodligen skulle det se ut som om de hade skjutit varandra i en eldstrid och sedan dött. Han såg en sista gång ut över det mörka vattnet. Sedan in mot stan. Det var en stad att tjäna pengar i. Han hade lyckats göra det. Totalt 33 000 dollar. Men slarvat bort alltihop. Av olika anledningar.
Då han satte sig i bilen och lugnt körde ut från hamnområdet och när han sedan körde ut på motorväg 66 igen, kom han på att han inte hade något svar till varför han gjorde som han gjort. Han hade kunnat vara rik.
I soluppgången skymtade han svagt Klippiga Bergen i den avlägsna horisonten.
Samtidigt föll ett tunt regn.
”It really is funny how things goes around. During three short days I could have been 500 000 dollars richer. But things can go downhill pretty fast in my job.
And because I had sex with Michelle, the whole situation changed drastic. But what the hell. Of course I care about the money, but it’s just an excuse to play with the cops. So.. after all, those days in L.A didn’t give me much. But the guy down in Houston played me, and I don’t like that. But what comes around, goes around, I guess. I never heard of Michelle since that day, and Castaldi had some boys looking for me during the first month, but after that the situation was cool.
But that night I didn’t knew what was going to happen. Anyway, there I was.
I must admit, that time with Derrick and Larry wasn’t the first time I’d used a gun. The feelings after you have killed someone, is strange. When you kill a man you take away everything he’s ever got and everything he’s ever going to get.
But like I said, there I was. Just as broke as when I arrived.
But something would come up.
It always does. ”