Den stjärna som faller
Författare: Schakalen Datum: 2004-06-01 12:21:36
Kategori: Lesbiskt
Läst:
10 198 gånger
Betyg: 2.7 (184 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Den stjärna som faller Mikaela Waldebrand slog sig ner på en av de utemöbler som fanns på café Johanna,ett café som låg strax söder om Tylösand och någon kilometer norr om Frösakull.Hon hade inte be- ställt något,och tänkte heller inte göra det.Bara sitta där och se hur måsarna seglade genom luften.Mikaela hade brunt hår som gick till hakan i en page,bruna,ögon och ett fint ansikte.
De flesta som såg henne bära tajta kläder fäste oftast blicken på hennes överkropp.Hon var mogen,det var helt klart och de gånger då hon bar tajta,tunna byxor så avtecknades hennes stringtrosor tydligen genom tyget.Hennes ben var långa och ganska fina,hon var drygt 1,75 lång,så benen spelade en ganska viktig roll på hennes kropp.
Det var den elfte juni,dagen då hon hade slutat högstadiet.Inom henne fanns bara tomrum. Saknad.Till hösten skulle hon börja på Sturegymnasiet,ett gymnasie som visserligen skulle vara fint men…men vadå?tänkte hon.Vad är det som gör att jag känner mig så ledsen?
Hon behövde inte söka någon längre stund innan hon hittade svaret, Jessica. Framförallt Jessica som hade varit hennes kompis under alla de nio skolåren, men som i övermorgon flyttade till Stockholm.
Hon såg på klockan. Den visade på några minuter över sex på kvällen. Hon slog bort alla tankarna och stödde sig på armarna som hon vilade på bordet, samtidigt som hon kupade händerna och lät huvudet vila i dem.
Minnena åkte förbi innanför pannbenet på henne. Hon mindes gången då oskulden hade försvunnit. Det hade varit natten till den dag då hon skulle fylla fjorton år. Hon hade varit jättenervös och den kille hon skulle göra det med hade varit tre år äldre än henne själv. Men Jocke, det var så killen hette, hade varit helt underbar.
För henne hade det bara gjort ont just då han kom in i henne, sedan hade allt varit en dans på rosor. Då hon hade frågat sina väninnor om det gjorde mycket ont, hade de nickat. Men hon hade inte tyckt det. Istället hade hon njutit så mycket hon bara kunde och det slutade med att Jocke och hon hade provat på precis allt, förutom analsex, och det var hon glad för att de inte hade provat på.
Det Mikaela hade varit mest nyfiken på var Jockes lem. Då han bad henne att smeka och utforska den så gjorde hon det med nöje och då hon gripit om den och gjort några snabba drag, så verkade det som om hon inte hade gjort annat än att onanera Jockes kuk. När han sedan bad henne ta den i munnen så gjorde hon det ovant och med en viss rädsla. När hon till slut fick ner hela lemmen i munnen och sög den till roten så tappade hon andan och tvingades sluta.
Men sedan hade de gjort samma sak igen, ända tills Mikaela hade fått ner hela kuken i munnen och kunde suga av honom. Hon hade innan detta trott att det var skitäckligt att suga av en kille, då hon trodde att det skulle lukta äckligt och att det skulle kännas obehagligt att ha något levande så långt ner i halsen. Dessutom, så var det killens urinväg. Men det sista tyckte hon var aningen överdrivet, och hon hade mest tänkt tanken på ett ironiskt sätt. Det visade sig att hon hade haft fel. Det var inte äckligt eller luktade, det var skönt och gott. Hon hade dock bett Jocke att inte komma i hennes mun, då det var hennes debut. Jocke hade nickat och lett. Hon mindes tydligt hur Jockes lena tunga hade stimulerat varje känslig punkt på och i henne. När hon sedan nådde sin första orgasm(okej, hon hade onanerat innan men hade inte räknat de gånger hon kom på det viset som "riktiga" orgasmer.)så var det så skönt att hon inte visste var hon skulle bli av. Hon skrek, mindes hon. Och hon mindes att Jocke också skrek. Sedan mindes hon inte så mycket mer från sin orgasm, mer än att det hade varit ofattbart skönt och helt underbart.
Hon slog bort tankarna ifrån hennes sexdebut med Jocke, hennes kille. Han hade flyttat till Luleå för att studera där och gå på något universitet. Det hade han gjort dagen då hon fyllde femton år. Det hade varit den mest smärtsamma dagen i hennes liv och hon mindes hur hon hade legat i sängen och bara gråtit och ropat hans namn. Hon hade aldrig älskat någon som Jocke, och skulle förmodligen aldrig göra det igen.
Mikaela kände hur tårarna tvingades fram, men hon höll tillbaka dem. Hon tänkte på sin klass. På alla de söta killkompisar hon hade. Jack, Danne, Padde, Uffe, Nishin, Tai och många fler. De hade alltid funnits där och stöttat henne då hon hade behövt tröst. Jack var den som hade stått henne närmast. Han såg inte direkt bra ut, han hade glasögon och finnar. Men han var inte direkt ful, heller. Jack var inte den som lapade efter modets alla ändringar, utan gick som vanligt klädd i ett par utslitna jeans och en sweat-shirt. Jack var ingen nörd utan en vanlig kille med glasögon och finnar. Han var bäst på skolan i idrott och var heller inte mobbad. Då hon aldrig hade någon att prata med, eller när hon hade bråkat med sina väninnor så fanns alltid Jack där, och även hennes andra killkompisar och andra väninnor.
De närmaste väninnor hon hade hette Jessica och Daniella. De tre hade alltid en konstig förmåga att bli ovänner. Ibland kunde det handla om en sådan simpel sak som att den ena ville ha lite lägre volym på musiken, medan den andra ville ha högre och sedan var de i full gång. Men de visste att de älskade varandra, och de sa allt till varandra, inga hemligheter. Dock hade Mikaela många gånger trott att det var just hon som inte fick veta allt, utan bara en del av det hemliga. Hon log vid tanken åt det hemliga. Det lät som om de var barn i småskolan som pratade om deras dockor.
Själv hade Mikaela hemligheter hon inte sade till någon. Till exempel så önskade hon sig något varje gång en stjärna föll. Hon hade börjat göra det vid fem års ålder, när hon och hennes far hade suttit nere vid den lilla bäcken strax utanför deras hus och fiskat, sent en kväll. En stjärna hade just fallit och då hennes pappa pekade upp på himlen och förklarade det där med stjärnor och en önskan, så hade Mikaela önskat att hon en gång skulle få fånga en fallande stjärna i en säck. Men hon hade inte sagt vad hon önskat då hennes far hade frågat, hon hade bara sagt att önskningar ska vara hemliga. Och alltså, varje gång en stjärna föll sedan den kvällen för många år sedan så önskade hon sig något. Hon sade det dock inte till någon, att hon önskade sig något då en stjärna föll, för hon var rädd att de skulle tycka att hon var töntig.
Numera så log hon åt tanken att fånga en fallande stjärna i en säck. Man kan inte fånga den stjärna som faller ,tänkte hon. Det där lät bra, fortsatte hon att tänka. Man kan inte fånga den stjärna som faller.
Minuterna gick medan hon satt där och såg ner i det slitna träbordet.
Plötsligt så dök ännu en minnesbild upp. Det var när Tai tränade till att bli en bra basketspelare som och Mikaela hade varit med honom i gymnastiksalen en stund efter idrotten. Själv var Mikaela ganska duktig på basket, hon kastade som man skulle, inga töntiga tjejkast utan riktiga basketkast och bollarna hade en konstig förmåga att jämt falla i korgen. Mikaela hade just återvänt ifrån toaletten då hon såg hur Tai stod med bollen under höger arm och huvudet uppåt, som om han stod och såg på något. -Tai, sa hon. Inget svar. Han stod fortfarande stilla och såg upp. -Tai! upprepade hon. Inget hände. Hastigt hade hon tänkt efter vad Tai hette i efternamn. Hon mindes det, men det var plötsligt bortfluget ur hennes minne. Var det Kwan? Eller Tran? Det var Tran, kom hon på. Sedan sade hon: -Foul på Tran, två straffkast! Tai ryckte till och vände sig om samtidigt som han hojtade upprört: -Va? Jag var inte ens nära killen! Sedan såg han hur Mikaela vred sig av skratt.
Hon log nu vid tanken. Tillsammans hade de sedan gapskrattat i över tio minuter. Leendet försvann ifrån Mikaelas läppar och hon fortsatte att tänka. Efter att de hade skrattat så hade de råkat trilla omkull ,hon hade hamnat över honom och sedan hade de kysst varandra. De talade aldrig om det, och det blev aldrig något mellan dem. Men Mikaela hade tyckt om det. Och hon mindes fortfarande Tais mjuka läppar.
Under de två följande timmarna så framkallades alla höjdpunkter under de tre åren på högstadiet för Mikaela. Hon mindes deras första sommarlov, deras andra jullov, deras tredje sommarlov och så vidare. Allt spelades upp. Och hon kände hur saknaden växte allt eftersom hon såg på den icke existerande filmen.
Klockan närmade sig halv nio då hon lyfte huvudet ifrån händerna och blickade ut mot havet som skymtade långt där borta. Solen var som en stor röd apelsin som långsamt sänkte sig neråt och samtidigt som Mikaela märkte att det blev kyligare i luften och hon drog den lätta munktröjan på sig. Hon såg upp på himlen. Det skulle bli en stjärnklar natt, tänkte hon.
Då månen tittade fram så spred sig ett vackert sken över havet och även inåt land. Mikaela kände hur hennes ögon blev blanka och hur tårarna brände. Men hon höll tillbaka dem. Hon tänkte på Danne. Han var alltid den som var tuff. Sluta gråta nu Mikaela, hörde hon hans röst säga .Sluta lipa nu, annars är du ingenting. Vadå "är ingenting" tänkte hon.
Hon gjorde som Danne hade sagt. Hon slutade gråta, och var fortfarande någonting. Hon undrade egentligen varför hon grät. De skulle ju ses igen till hösten? Och de skulle ju naturligtvis träffas på sommarlovet. Men det kändes ändå tomt. Sedan ryckte hon upp sig. Jessica och Daniella skulle hämta upp henne på caféet klockan kvart över nio ungefär, och sedan så skulle de till Tylösand och festa. Hon såg fram emot det.Där skulle hon träffa alla de kompisar, plus en jävla massa till, som hon under de här timmarna hade tänkt på. Hon skulle bli hämtad med bil, då Daniella hade en kille som hade körkort.
Tankarna återvände till Jessica som skulle flytta den trettonde. Hon mindes allt kul de hade haft tillsammans. Till exempel den gången då de hade provat stringtrosor första gången och hjälpt varandra att få på dem. De hade fått ta på varandras mest intima ställen med hade efteråt bara skrattat åt det. Någon timme efteråt, när de låg och såg på tv så erkände Jessica att hon faktiskt hade blivit kåt av det. Mikaela sade samma sak, men de hade inte gjort något mer och heller aldrig talat om det. Det var lustigt egentligen, tänkte hon, så mycket som man aldrig talar om men som ändå har hänt och som borde talas om.
Hon såg upp på himlen. Plötsligt tyckte hon sig kunna urskilja sin farfars ansikte där uppe. Hennes farfar hade varit en vis man, hade hon i efterhand förstått. Då hon var liten hade han sagt saker på ett hemlighetsfullt sätt som gjorde att Mikaela inte förstod innebörden av orden, men som hon nu i efterhand förstod. När hennes farfar hade gått bort av ålderskrampor förra våren, vid hundraett års ålder så hade hon suttit hos honom hela dagen, även då han hade lämnat henne och flugit uppåt i det stora blå.
Hon såg upp. Hennes farfars ansikte avtecknades tydligt. Det kraftiga skägget, det tjocka, rynkiga ansiktet. En kvinnlig röst hördes: -Hallå, sa den. Mikaela vände sig om. De var en av arbetarna. Hon var fräknig och hade rött hår. -Förlåt, men vi stänger nu. Mikaela nickade. -Jag ska gå, sa hon. Hon väntade tills det att kvinnan hade återvänt in i caféet och vände sig sedan om och såg upp på himlen. Nu var där tomt. Bara stjärnor och en måne gjorde henne sällskap vid den här tiden, kändes det som.
Hon undrade om det hade varit inbillning. Sedan insåg hon att det nog hade varit det. Hennes farfars ansikte hade inte varit synligt där uppe. Men hon var inte riktigt säker. Hon hörde hur en bil stannade upp utanför caféet. -Micka! hojtade någon. Det var Daniella. -Jag kommer! ropade Mikaela tillbaks. En minut bara!
Ännu en gång så Mikaela upp på himlen. En stjärna föll. Hon gjorde en önskning som hon brukade, och det var alltid en ny önskan. Hon såg upp på himlen medan stjärnan försvann. Sedan log hon.
Stjärnorna vandrade över himlakroppen. Där uppe var det tyst. Två vakande ögon såg plötsligt ner. Sedan syntes ett leende. Därefter syntes ett kraftigt skägg.
Någon sekund senare var det borta igen.
Tillägnad "Lillan", som inte vet något än.
Fler noveller av samma författare
