Sagan om mig själv
Författare: Schakalen Datum: 2004-06-10 08:48:41
Kategori: BDSM
Läst:
10 001 gånger
Betyg: 2.4 (218 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Andrea låg bredvid mig. Hon låg naken på rygg i sängen, hennes slanka, kvinnliga kropp låg utsträckt och hennes bruna, sidenmjuka hår var vackrare än någonsin. Jag strök henne över magen och smekte utsidorna av låren samtidigt som vi pratade. Någon gång, så vidrörde jag hennes mörka könshår och fick henne att stelna till, men lika snabbt slappnade hon av igen och suckade nöjt.
Andrea var en kvinna som njöt av att bli vidrörd, särkilt vid sitt sköte. Så fort någon gjorde det så styvnade hennes bröstvårtor och vårtorna blev rosenfärgade och toppiga. Jag gav hennes mage en lätt kyss, sedan en till. Själv var jag inte naken, utan hade ett par byxor och en t-shirt på mig. Min kropp var antagligen brunbränd, eftersom jag nyss var hemkommen från ett resereportage om Sydamerika.
Jag och Andrea hade träffats ett par dagar innan jag åkte, och det hade direkt uppstått en sexuell spänning mellan oss. Dagen innan jag åkte hade vi älskat, och det hade aldrig varit så skönt som då. Vi kom överens om att under tiden jag var borta, så fick hon träffa så många killar hon ville, men när jag kom hem så var det hon och jag. Och så var det alltså nu.
Jag flyttade mig en aning neråt och kysste henne i ljumskarna, och som en reflex så särade hon på sina slanka, bruna lår. Istället för att flytta mig ännu mer neråt, så flyttade Andrea sig uppåt i sängen och jag lade mig så småningom mellan hennes lår.
Jag kysste henne från knäna och upp mot ljumskarna, men just när jag nådde hennes ganska svullna blygdläppar så började jag på andra benet. Under tiden så blev hennes klitoris mer och mer blodfylld och då hon automatiskt förde ner en hand till skötet för att smeka sig till orgasm, så motade jag bestämt bort den. Hennes andhämtning var nu hastig och hennes händer masserade de fasta brösten. Jag avbröt mig tvärt och hämtade två saker ur mitt nattduksbord, den ena var ett vibrerande ägg som fungerade som en vibrator och den andra var ett par sexiga stringtrosor. Hon såg frågande på mig när jag trädde på henne trosorna och sedan stoppade in ägget i hennes fitta, satt på medelhög hastighet. När det kom in i henne så flämtade hon till och började jucka med underlivet.
Hon låg på sängen och masserade sina bröst samtidigt som jag hämtade två livremmar. -Vad... vad gör du? frågade hon slentrian-mässigt och tittade på mig. Jag bara log och tog hennes händer och band fast de i varandra, sedan tog jag den andra och band fast hennes fötter. -Nej, sa jag. Det går inte så här. Jag lossade henne igen och hon var nu så kåt att hon bara kunde följa med i mina rörelser. Jag band fast henne i sänggaveln och när jag var klar så låg hon med det vibrerande ägget inne i sig, med ett par genomblöta stringtrosor på sig. Hon låg som ett X i sängen med både armar och ben brett isär, och klitoris bara väntade på att få den förlösande kyssen.
Hennes ögon var blanka och hon nästan snyftade: -Du måste låta mig komma. Åh, jag är så kåt Henrik, snälla, låt mig komma. Jag böjde mig ner och vek undan trosan, tog för ett ögonblick bort ägget som vibrerade mot hennes klitoris och gav klitoris en lång kyss, men just när Andrea skulle skrika ut sin orgasm så slutade jag och satte tillbaka ägget igen.
-Nej, nästan skrek hon. Du måste låta mig komma, jag dör snart! -Nej, nu tänkte jag gå och duscha, sa jag. Du vet, att sitta 15 timmar på ett flygplan är jobbigt. Oroa dig inte älskling, du har ju din kompis som sällskap. Jag lämnade henne och när jag steg i badkaret så hörde jag hur Andrea kved och stönade. Ägget släppte henne tydligen inte över gränsen till en otrolig orgasm.
Efter en snabb dusch så återvände jag in till Andrea, min kuk stod som ett spett direkt när jag fick se Andrea. Det formligen droppade från hennes trosor och nerför hennes kinder rann tårar som kom i ren kåtångest, ägger vibrerade fortfarande med ett dovt, morrande ljud. -Snälla Henrik, sa hon mellan snyftningarna. Låt mig komma, jag måste få komma innan jag svimmar!
Jag kände att det var dags nu. Själv kunde jag heller inte hålla mig, de små stringtrosorna slets sönder av mina händer och ägget följde med på samma gång. Jag grep henne kring låren och satte munnen till klitoris. Hennes kropp gick i vågor under drygt 30 sekunder. Ur hennes ögon strömmade tårar som kom i både smärta och vällust, jag sög klitoris stor som ett plommon och mitt ansikte glimmade av Andreas sköna safter. Ur hennes mun kom ord jag aldrig hört henne säga innan, ord som gjorde att mitt stånd blev om möjligt ännu större, ord som gjorde att jag villa kasta mig över henne och älska med henne hela natten, ord som hon kanske aldrig uttalade men som jag ändå visste att hon sa.
Efteråt så låg hon helt utslagen i sängen och jag lossade varligt hennes armar och ben. -Hur var det? frågade jag leende. -Otroligt, svarade Andrea saligt. Jag har aldrig blivit utsatt för nåt sånt här innan, men det var oförklarigt skönt! Jag lade mig bredvid henne och sög lite i hennes fina bröst innan hon sa orden jag hela tiden väntat på. -Jag vill rida dig.
Jag lade mig på rygg, innan hon klev upp på mig så gjorde hon några snabba drag över min otroligt hårda kuk och lekte med tungan över ollonet för en sekund. Hon satte sig på mig och hon hjälpte mig att komma in rätt, det var inga problem, hon var så blöt att man kunde vridit safter ur blygdläpparna.
När jag kom in i henne så var det som om allting stannade upp. Mina händer kring hennes midja, hennes utsmetade makeup och hennes fasta, guppande bröst. Det var för mycket, jag kunde inte få nog av denna sköna kvinna.
Vi älskade, långsamt och rytmiskt men efterh and så ökade vi båda tempot och min pung daskade mot hennes analros. Vi exploderade samtidigt i ännu en orgasm, långa klunkar av vit säd sprutades upp i hennes inre och själv så kunde hon inte låta bli att skrika ännu en gång. Andrea var alldeles vild denna kväll. Hennes händer rev mig över min bringa, hon kastade med huvudet och jag njöt av att se henne nå orgasm, nå den punkt där smärta och välbehag blandas till världens ljuvaste ingrediens. Hennes ansikte grimaserades kraftigt, men hennes läppar log hela tiden. Liksom mina.
Efteråt när vi hade tvättat av oss, så låg vi tätt ihopslingrade, mitt ansikte trycktes mot hennes bröst och vårtorna kittlade min skäggstubb. -Vad är det, Henrik? frågade hon. Du är så tyst. -Jag vet inte vad det är, svarade jag. Något med mannen jag träffade i Sydamerika, Felisberto, du vet. -Jaså, han, sa hon. Vad är det med honom, då? Hon strök mig över håret och jag kunde höra hennes hjärta slå. -Han berättade om sitt liv för mig, sa jag. Och jag känner att jag måste föra berättelsen vidare. -Du får berätta den för mig, sa hon och kysste mig i håret. -Är du säker på att du vill veta? Hon nickade.
-Att så här i efterhand berätta om Felisberto känns svårt. Inte för att jag saknar honom, utan för att jag inte vet vad jag ska säga. När jag först träffade Felisberto så var det när jag anlände till Sydamerika för dryga fyra månader sedan. Den natten, kanske precis som alla andra nätter, så satt Felisberto på en gammal läsback som han tagit från den lilla affären nere i byn Don RafDeal. Under den tropiska stjärnhimlen lämnade han ögonen åt de som gick förbi och han sträckte fram händerna åt de som gick förbi, inte för att få, men för att ge. Jag passerade honom precis som alla andra människor, men stannade upp några meter bort och vände mig om. Jag kände på mig att han hade något att berätta. Jag slog mig ner på marken bredvid honom och såg upp på himlen. Så tog han emot mig och lät mig se hans ansikte. Felisberto tycktes oåtkomlig, men samtidigt så var han mycket nära. I en saga helt utan ord så berättade denne man, som kanske var så gammal att han redan var död, den historia som jag trodde var hans egen. Men det var det inte, jag insåg efteråt att historian var berättelsen om mig själv, sagan om mig själv. Det känns som om Felisberto var allas man, allas ursprung och allas dröm. Vid en döende lägereld satt vi under tre nätter. Han satt alltid mycket stilla, Felisberto, och varje gång när han suttit stilla för länge, så trodde jag att han hade lämnat mig. Men det hade han inte. I Felisberto så fann jag till slut min egen identitet, när jag hade letat mig fram genom alla hemliga underströmmar som sammanförde alla källor. Berättelsen satt som ristad i hans skrovliga hud och hela hans berättelse tycktes jag mig läsa i hans ansikte, och jag tyckte mig höra kontinentens viskande röst. En skrovlig stämma, men ändå gäll som ett nyfött barns röst, och vacker som en kvinnas. Felisberto kanske endast var en man som levde för att förklara. Han kanske bara var en man som ville visa mig min egen berättelse. Han kanske endast är en uråldrig man med en svart rock som är sydd av vindar från den böljande oceanen. Om Sydamerika förklarade Felisberto vad meningen med Sydamerika var. I de fattiga kvarter han bodde, i alla fall. Ett leende. Det var vad som behövdes. Det kostade inget och gavs alltid bort. Jag såg heller aldrig någon gråta i sorg, utan att där också fanns vrede. I Sydamerika upplevde jag en hemkomst på en plats där jag aldrig tidigare varit. Kanske är det så, att Sydamerika är Felisberto, en man som kan förklara allt utan ord eller gester. Man kan läsa det i hans slitna ansikte. Under dessa tre nätter så yttrade Felisberto endast en mening. -Jag har berättat det här för dig av ingen annan anledning än att du tagit dig tid att lyssna. Felisberto visste. Han visste att jag hade kunnat läsa sagan i hans ansikte. Det är svårt att berätta om Felisberto, det känns som om han aldrig existerat. Trots att jag kom honom mycket nära under de tre, korta nätterna vi satt vid lägerelden, så känns det som om jag aldrig lärde känna honom. Men en sak vet jag. Jag vet att jag måste föra sagan vidare. Sagan om mig själv.
Andrea såg på mig. Sedan log hon.
************
Vid en lägereld i Sydamerika sitter en gammal man. Han heter Felisberto och han sitter mycket stilla. Och han har lämnat oss alla. Men trots det, så finns han alltid med oss.
Efterord.
Det som står i berättelsen är mestadels sant. Det existerar fortfarande en man som heter Felisberto, och han har INTE lämnat oss, som det står i berättelsen. En kvinna vid namn Andrea har aldrig existerat i mitt liv. I alla fall inte än. Jag har inte kommit så långt på sagan än.
Fler noveller av samma författare
