”Hi. The name… doesn’t matter. People just call me ”Driver”, ’cause I work as one. Ya’ know, a driver who escort the bad guys after a hit in a store and stuff like that. The driver has to lose the tail, and the tail is a bunch of policemen in their black - and – white cars, all with itching triggerfingers, and then take the bad guys to their ”lock up”, where they switch car or runs into their nest or something. That’s my life, I have worked like a driver a long time now, been in a lot of cities, so I guess you can call me one of the best. But who the fuck cares,
really? Not me, anyway. But of course, a name in the game helps you a lot.
But I don’t give a shit about the name, actually. I’m just following the rhythm of the rain. ”Rhythm of the rain”. Sounds funny, huh? Well… the rhythm of the rain is what keeps you alive when you work like me. But I hope you don’t.
I’ve never seen the good side of a city, just the bad one, and the bad one is really covered with shit. New York, L.A, Miami, Chicago, San Francisco, the list never ends. I’ve worked for a lot of gangsters, but I specially remember one. It was a couple of years ago, probably 1978, or something, maybe earlier. I arrived to
L.A early in the morning in my car.
Some asshole down in Houston said that a guy named Castaldi had some stuff going on in L.A and I should meet him 9 PM in a café called ”The lousy burger” situated right in the middle of all shit.
And as the sucker I was, the asshole played me.”
Los Angeles, 1978.
I – Mannen i Mustangen.
”When the going gets tough the though gets going.”
Den morgon speglade sig den uppgående solen i lacken på en ljusblå Ford Mustang som just mullrade uppför väg 66 mot Los Angeles, en utav Förenta Staternas största städer. Men också en av de mest förorenade som var fylld av stinkande avgaser och sopstationer som skulle räcka till att inhysa hela väst-
Europas sopor.
Mannen i Mustangen, hade ett uttryckslöst utseende, de isblå ögonen betraktade den uppvärmda vägbanan framför honom bakom ett par mörka solglasögon. Mustangens V8:a mullrade dovt och kunde förmodligen få vem som helst att rysa av välbehag där den, i dryga 60 kilometer i timmen, mjukt och respektin-
givande rörde sig i riktning mot den aldrig sovande staden. Där i bakgrunden kunde han se skyskrapor stegra mot skyn, sträcka sig högt, högt upp.
Det skulle dröja åtskilliga timmar innan han skulle nå stadens mitt. Stadens för-
orter började nu nalkas honom, det var längesedan han hade varit i L.A. Han hade inte varit där sedan… sedan… Janet. Tankarna återvände till hennes vackra kropp, det där leendet som alltid gnistrade till innan hon kastade sig över honom i en tornadoliknande orgasm. Kunde minnas hennes varma, mjuka och svettiga kropp, hennes våta, pulserande och krampande sköte som alltid omslöt honom sekunden innan han stönande sprutade upp i hennes inre, samtidigt som hon hetsade honom med ord man aldrig skulle tro kunde komma från en sådan kvinna. Och ögonen. De där mörka, stora och mystikfulla ögonen som, ögonblicket innan stormen drog över henne, utstrålade en kåthet och en känsla som skulle kunna låsa fast varje mans ögon.
Sedan kom hon. Våldsammare och våldsammare varje gång de älskade.
Han skakade nästan omärkligt på huvudet. That shit is over, tänkte han. Forget it. Bilens dova mullrande över gick till ett vrål då han växlade ner och stampade pedalen i botten. Det enorma motorljudet nådde sin höjdpunkt på dryga 10 000 varv. Då, släpp av på gasen, ner med kopplingen, ryck i växeln, släpp på kopplingen, möt med gasen, och full sula.
No cops so early in the morning, tänkte han och slängde en blick på armbands-
uret. Knappt fem. Han lät hastighetsmätarnålen vila på 150 kilometer i timmen och njöt av att höra Mustangens kolvar arbeta och tillsammans med vev och toppar. Strax före avtagsvägen in mot Los Angeles, sänkte han hastigheten och mullrade på en lugn fyra ner mot sitt mål.
Temperaturen i Mustagen var skön, den var svalkande men inte särskilt kylig, han åkte i ett par svarta jeans och en ljusblå t-shirt. Den öppna sidorutan blåste luft i hans korta hår och erbjöd honom en simpel, men effektiv luftkonditioner-
ing.
Han kunde inte tänka sig göra något annat än att köra bil. Det var det enda han kunde, ekonomi var han i det närmaste värdelös på, starta eget företag var för sent och att bli racerförare eller något liknande var otänkbart med hans bakgrund
så… vad annat än en driver?
Frågan förblev obesvarad, samtidigt som stadens storhet tycktes öka framför hans ögon. En del bilar mötte honom nu, än så länge låg området runt omkring själva L.A ganska tyst och öde, ingen var dum nog att gå upp i ottan.
Ingen utom han själv och en jävla massa folk inne i L.A’s största gytter.
Solen segade sig trött uppför himlavalvet och skulle om några timmar lägga sig tillrätta där, högt uppe bland ett par lätta, vita moln som drog förbi som seglande fåglar. Samtidigt, insåg mannen i Mustangen att han skulle nå sitt mål tidigare än han hade beräknat. Skaffa hotellrum först, det skulle han definitivt hinna.
Och så nåt att äta. De senaste dagarna hade han levt på dammiga hamburgare som han hade superat på skitiga restauranger i små hålor till städer som med jämna mellanrum dök upp utmed motorvägen. Det skulle bli gott med nåt riktigt att äta, kanske… en riktigt god stek, för en gångs skull?
Samtidigt, låstes hans hjärna fast vid Janet igen. Han kunde inte hjälpa det. En-
sam i bilen, åkandes längs en i stort sett öde väg, då är det tankarna som styr.
Så var det även för mannen i Mustangen, och han såg henne framför sig.
Det långa, böljande håret som var mycket vackrare än någon fotomodells hår,
den slanka kroppen och de små, fasta brösten med sina rosenfärgade, hårda top-
par som han alltid gnuggat med skäggstubben. Sedan hennes bak, den fasta, run-
da stjärten som skulle kunna göra vilken man som helst kåt, bara genom att visa den genom sina tajta trikåer hon alltid bar.
Han mindes hur de älskade. Hårt, intensivt, mjukt, oändligt länge, vilda som djur
men också varliga och försiktiga som… ja, som vadå? Han hittade inget ord.
Samtidigt kände han hur tankarna på Janet fick hans vän innanför boxershortsen att reagera. Den styvnade diskret och bulan utanpå hans svarta jeans växte något.
För att helt kunna koncentrera sig på körningen, ansåg han det lämpligast att för-
lösa den styvnande kuken, och därför knäppte han upp byxorna, lirkade fram den halvstyvna ormen och drog med handen upp och ner lite innan han tog ut en pappersrulle ur handskfacket.
Efter att ha rivit av en liten bit och lagt det över knäna hoppades han att orgasm-
en inte skulle bli för våldsam. En bil nerstänkt med sperma ville han inte ha.
Han saktade ner en aning, det var egentligen bara 60 på vägen så han lade sig på 55, det var en skön hastighet. Inte för fort, men inte för långsamt. Sedan lade han vänster handen på ”tio i” och greppade den högra handen kring den styva kuken. Han drog ett par gånger upp och ner, tills han såg en liten droppe vätska uppe på ollonet, varefter han drog tillbaka förhuden och smörjde in ollonet, han andades en aning tyngre och ansträngde sig för att hålla bilen på plats på den ojämna vägen.
Han kunde minnas hur skönt det hade varit när Janet hade gjort så här på honom i hennes säng. Då hade han tvingats bita ihop för att inte stöna högt, nu behövde han inte ens försöka stöna. Det gjorde honom ändå inte kåtare. Känslan att ha en
kvinnohand runt sin lem glömde nog ingen, det var han övertygad om. En levan-
de hand som tillhör någon annan och som med varliga rörelser tillfredsställer en.
Och sedan själva sexakten. Kvinnans våta sköte som sänks över honom då hon
placerar sig ovanpå honom då han ligger på rygg. Känna hur skötet riktigt suger
sig fast om staken, medan det rör sig rytmiskt upp och ner. Den känslan, just den
känslan, liknar ingen annan.
Så tänkte han nu. Och med Janets kåta ansiktsuttryck, den skälvande munnen och de blanka ögonen, sminket som var utsmetat över hela hennes ansikte, och orden hon ömsom viskade, ömsom skrek och vrålade fram, fick han nu orgasm.
Hennes ord ekade i hans huvud:
- Yes, baby. Oh, just like that. Oh, my God, right there! Aaaah… aaah…AAH!
Han höll igen lite, och fick en tjock klunk säd att landa på det utplacerade papp-
ret. Ollonet lyste blålila, den ådriga kuken var kladdig och slokande. Medan han torkade bort det värsta kladdiga från den slaka kuken märkte han att han kommit avsevärt långt ut till höger i körbanan och bakom honom låg en ilsken lastbil.
För sakens skull, höll han ännu längre ut till höger och lät långtradaren passera under ilskna tjut, både från motor och signalhorn.
You got to go, you got to go, tänkte han ironiskt.
Han slängde ut papperet genom rutan och såg det landa på den varma asfalten någon sekund senare. Samtidigt närmade han sig Los Angeles, nu var han inne i det som kallades ”det yttre Los Angeles”, husen började bli lite högre, gatorna lite bredare och mer trafikerade och framförallt började korsningar, parkerings-
platser och trafikljus uppenbara sig.
Ännu tidig morgon.
*
Ungefär sju timmar tidigare, lät gangsterbossen Juliano Castaldi, bara kallad Castaldi, de lackade skorna som omslöt hans fötter sjunka ner på skrivbordet i en undanskymd lägenhet långt inne i L.A där hela ligan hade sitt tillhåll.
”Castaldi” var ett aktat namn, ligan hade gjort många stötar och utfört många likvideringar av personer som var farliga för dem.
Polisen i L.A visste att ligan existerade, men de kunde aldrig sätta dit den för något, vilket berodde på saknad av bevis. Castaldi själv var alltid mycket nog-
grann med att inga bevis skulle finnas och att han och ligan alltid skulle ha en
reservplan att ta till om någon operation gick fel.
Castaldis fula, fiskliknande nuna med tjocka läppar och en utstickande under-
läpp, bakåtlutade öron och dubbelhaka, såg nöjt på sin närmaste man, Derrick.
- I’ve just made a change in our gang, Derrick, sa han. You know our driver, Matt, he’s done some really bad driving lately, you know. Last time the cops al-
most got us. That can’t happen, and will not happen with this new guy.
- You mean… we’ve got ourselfs a new driver?
- That’s right. This guy knows where he puts his wheels, if you know what I’m saying. He never makes anything wrong in his car, he’s very good. Has done driving all over the country. Miami, Chicago, San Francisco, Detroit, here, and now he wants to make som easy, but big, money. I’m going to meet him at ”The lousy burger” tomorrow at 9 PM. If anything goes wrong, you and Larry sits be- hind or in front of us at one of them tables there are in the café. Got that?
- No problem, Castaldi. I’ll be there at 8.30, just in case.
- Good. Don’t tell the others yet, and don’t tell Matt. I want him and this new guy to drive in a race… against each other. Hehe…
*
Strax före klockan sju på morgonen, svängde han av från Jackson St. och lät den morrande Mustangen accelerera uppför 116 St. Det var rusning just nu, gissade han, alla skulle till sitt jobb och det var nästan värre än i New York. Överallt hus och bilar. Stora hus, låga hus, skyskrapor, varuhus, hyreshus med lägenheter, så
kallade ”knarkarlägenheter” där knarkare höll till, överallt, överallt. Han mindes
inte att det hade varit så här senast han varit i Los Angeles. Men, naturligtvis, så var det lika rörigt då som nu.
Solen hade gått i moln, den tycktes skymmas av den odör av avgaser som om-
ringade staden. Han fastnade vid ett stoppljus i en livligt trafikerad korsning och kunde därifrån skymta ”The lousy burger” bakom den bastanta bakvagnen på en Cadillac. Det var varmt, han vevade ner sidorutan och vilade den vänstra armen genom dörren.
Då det blev grönt, rörde sig den tunga Cadillacen långsamt framåt, ingen hade någon brådska i L.A, de skulle ändå hinna dit de skulle i tid. Han hade själv ing-
en brådska och lät därför Mustangen ligga och mullra bakom den svarta, stolta Cadillacen. Han lät rattens axel arbeta åt höger i korsningen och svängde så in på en lite mindre gata som avslöjade att i samma byggnad som caféet låg på, fanns också en takparkering. But where´s the damn entrance? tänkte han.
Aha, där var den, men ifrån hans synvinkel skymd av en stor långtradare.
En brant uppförsbacke ledde in i byggnaden och sedan upp på takparkeringen. Därifrån, på… tredje eller fjärde våningen, kunde man mycket tydligare se vad som gjorde L.A större än de flesta andra städer i världen. Med drygt tre miljoner invånare, USA’s näst största hamn, olje-, flygplans- och konservindustrin och den amerikanska filmens centrum, var Los Angeles ingenting man vände ryggen och det visste de allra flesta.
På taket stod det en hel labyrint med bilar och i mitten något som liknade en stu-
ga, eller ett lusthus, men som var ingången till trappan. Han gick nerför spiralen och stod sedan på första våningen. Rakt fram en entrédörr, lukten unken och ty-
pisk ”L.A”. Då han steg ut i den kvava morgonluften, kändes det som att hamna mitt i Disneyland, människor överallt, ljud, lukter. Det kändes sannerligen att han hade hamnat i L.A.
Han gick runt hörnet och in på caféet.
Det som avslöjade att ”Det här var The lousy burger!” var en stor hamburgare av plast och 30 centimeter höga bokstäver som sa ”The lousy burger” som satt strax ovanför entrédörren. Därinne möttes han av en behaglig lukt av stekta biffar och en lite starkare lukt av dressing. Där fanns absolut inte mer än fem gäster inne i båsen som utgjorde sittplatserna. Bakom disken, eller baren för det såg nästan ut som en liten bar med höga stolar med runda, svarta dynor som toppar och en hög disk bakom dem, stod en expedit. Hon var omkring de 30, en låg pannan och en något för stor haka gjorde hennes, annars, söta ansikte ganska fascinerande. Det blonda håret hängde svallande ner över de smala axlarna och ögonen var vänliga och blå med ett stråk av grönt. Under den vita arbetsskjortan som satt korrekt var knäppt upp till halsen, spände en fast byst i en ljust färgad bh.
- Excuse me, sa han. I’m new in L.A and I just wonder; where’s the closest motel around here?
- This is a big city, sir, svarade hon. But the closest motel is ”Nice Inn”, just around the corner to the left, and follow the street about… 100 feet, and it’s on your left, sir.
- Just around the corner, to the left, 100 feet, on my left and Nice Inn, is that right?
- Yes, sir, log hon.
- Thank you. Have a nice day.
- You too, sir.
Han lämnade caféet och promenerade den korta sträckan till motellet. Det låg in-
klämt mellan en videobutik och en liten bokhandel, kanske ett antikvariat. Med en känsla av att ha hamnat helt åt helvete fel steg han in i receptionen. En man i medelåldern stod och hängde bakom disken. Till höger stod två stolar och längs den beiga väggen en sorts hylla med broschyrer om attraktioner, sevärda platser i Los Angeles och mycket annat. Ovanpå hyllan stod en kaffekokare och bredvid den satt, på väggen, en behållare med vita plastmuggar, tillsammans med en skylt som sa: ”Free coffee for guests”.
Den håglöse mannen ryckte till när han ställde sig framför disken.
- What can I do for you, sir?
- A room, any room you’ve got.
- Of course I have rooms, man. But they ain’t cheap, you know.
- Really? genmälde han med kyla i rösten. How much?
- Thirthy bucks a night.
- I can live in a real hotel for that sort of money, asshole. Have you heard of a man named Castaldi?
Mannen frös till. Det solbrända ansiktet blev med ens vitt och rädslan lyste ur hans ögon.
- Of…eh..hehe… of course my man should have a room, stammade han fram. How about… three bucks a night?
- That’s more like it. Here you have thirty bucks, that makes ten days, right?
- Y-yes, sir.
- If I leave before that, you can keep the change. Otherwise, I’ll pay you more.
- No problem, sir. Here you’ve got your key. It’s room number five.
- Thank you.
- The pleasure was all mine, sir. Just fill in these forms here.
Han räckte honom ett papper och en penna. Namn, ålder, civilstånd, och så vid-
are.
- Are you absolutely sure that I have to fill in these forms? frågade han.
- Yes, sir.
- Really? sa han och spände de isblå ögonen i den nu nertryckte mannen.
- Ehm… may… hum… maybe we can make an exception.
- I thought so.