Tiden. Klockans envetna tickande. De tre visarna som under olika tidsintervaller förflyttades sig runt i en ring,med tolv olika siffror,ifrån ett till tolv.
Det rum som han låg i var mörkt och nedsläckt.Det enda som syntes var just väckaruret,med sina illgröna,skimrande och självlysande siffror och visare.
Sängen han hade kurat ihop sig i var mjuk och han sjönk bekvämt ner i underlaget.Trots att han sov så såg han henne framför sig.Denna vackra kvinna,Daniella.
Hon sprang vid vattenkanten på en strand.Hon var naken och det bruna, böljande håret kastades ifrån sida till sida då hon tog ytterligare ett steg,och ett till,och ett till,och så höll det på. På de tunna,något rödfärgade läpparna hade ett leende spridit sig och det verkade som om hon var - för honom - verklig,trots allt.
Hennes ögon utstrålade något som liknade glädje och den mörkblå färgen gjorde dem fulla av mystik. Hennes bröst var inte så stora,snarare små.Men det gjorde ingenting, inte för honom i alla fall.Han hade alltid varit av den åsikten att kvinnan är vackrare med små bröst.Dessutom så hade små bröst oftast finare bröstvårtor.Det var inte "bevisat",snarare bara egna tankar.
Men av den åsikten var han i alla fall,och i drömmen så drömmer han om hur han smeker och kysser de hårda vårtorna och det mjuka,vackra flickköttet.
Hon var ganska smal och innan lårens början och något nedanför midjan syntes en vackert ansad trekant.Den gjorde att det vattnades i munnen på honom och han drömde återigenom om hur han i drömmen suger och slickar hennes våta sköte,hur hennes andhämtning blir tyngre och till slut till flämtningar som sedan övergår i stön. Hon var ganska brunbränd,de enda lite ljusare partier var vid hennes underliv och om man hade sett henne bakifrån hade man kunnat urskilja hur den vita nyansen skar in mellan skinkorna och särade sexigt på dem. Hon kunde knappast ha varit över tjugo,möjligen tjugofem och hon fortsatte att springa längs vattenkanten,leendet försvann inte och på något vis så verkade hon inte bli andfådd heller.
Plötsligt,där han låg och drömde,förändrades flickans ansikte. Det ansikte som istället gjorde sig synligt skrämde honom. Det var ett mansansikte.Nu började även kroppen att förändras. De vackra brösten försvann och ersattes av en mörkgrön fiskarväst och en röd- svartrutig skjorta som placerades på överkroppen. Så småningom försvann även de vackra benen och istället fanns där ett par jeans,ett par utslitna,ljusblå jeans.
Det fanns ingen tvekan. Skäggstubben. Fiskeredskapet som han hade hängt över axeln. Fiskarvästen.Skjortan.De utslitna jeansen. Det var hans far. Den far han hade älskat,den far som hade uppfostrat honom till den han var.Men som nu inte längre fanns hos honom.
Det hade varit en mörk natt,ungefär som den här.Han hade varit tretton år och inte vetat speciellt mycket om livet. Deras röda tvåvåningshus med vita knutar hade tappert kämpat mot den starka vinden.Och i skydd av regnet och blåsten smög sig tre svartklädda män in i huset.
Det var han själv som vaknade av att de kom in.De slog in dörren och han vaknade redan på det första försöket av de två som de behövde för att knäcka dörren. På darriga ben hade han och gått in och väckt sin far. Han hade lugnat honom och sagt att han skulle gå och lägga sig igen,så skulle han själv se efter vad det var som försigick där nere. Själv kröp han till sängs igen,medan hans far gick upp ur sängen och sedan nerför trappan.
Det var sista gången han hade sett sin far.
Han kröp till sängs igen och lyssnade.Det hördes ingenting,men plötsligt hörde han hur någon skrek till och sedan en duns.Det enda som hade hörts innan dess var ett svagt "pfju". Det han inte visste var att ljudet kom ifrån en pistol med ljuddämpare på.
På darriga ben reste han sig upp ur sängen och såg ut genom fönstret. De tre männen försvann återigen i skydd av regnet och de bodde i skogen så det var lätt att undkomma.
Redan nu kom han på vad han i framtiden skulle komma att kalla dem; "Silverriddarna". För något år sedan hade han sett en film som hette så och där hade tre män uppenbarats och sedan spårlöst försvunnit igen.
Han gick nerför trappan.Den knarrade svagt och när han kom ner så skrek han först till och sedan kastade han sig över kroppen som låg på det kalla trägolvet. Ur två sår i bröstet rann en mörkröd vätska och hans fars ljusblå nattskjorta var nersölad av den.Kring honom hade det bildats en pöl av samma vätska och han visste redan då att han var död.
Först nu vaknade han upp på riktigt,trettio år senare. Han märkte det inte själv,men Ulrika som låg bredvid honom hade ryckt i honom och ropat att han bara drömde.
-Du drömmer bara älskling,sa hon.
-Jag saknar honom fortfarande,sa han och började gråta.Något fruktansvärt.
-Jag vet,sa hon och satte sig upp i sängen.Kom,vila ditt huvud här,fortfor hon och han förflyttade sig och lade huvudet i hennes nakna famn.Hennes lår och mage kändes varma och mjuka och ifrån hennes sköte kom en söt doft.
-Blunda,sa hon med en röst som var så ljuvligt vacker att den skulle kunna charma Frankenstein.Han gjorde som hon sa och efter att ha fått en lätt kyss på munnen så började hon sjunga för honom.Hon sjöng på ett främmande språk.Det lät vackert,så otroligt vackert och han önskade mest av allt att han hade orkat älska en gång till.
Men nu återgick han till drömmen.Han hade drömt exakt samma sak två gånger innan,om den vackra flickan och sedan om infernot med sin far. Silverriddarna,tänkte han.En vacker dag.En vacker dag så ska jag få min hämnd.
Ulrika strök honom över håret och log.Sedan gav hon honom en kyss till och fortsatte att sjunga. För honom kändes det som om hon sjöng hela natten.
Klockan fortsatte att ticka och skimra i grön nyans.
Efterord
Detta är det sista jag skriver om döden. Åtminstone på ett bra tag. Jag föredrar att inte skriva om min fars död,men jag kan säga så mycket som så att den här novellen tillägnas speciellt honom och den eller de silverriddare som tog hans liv hoppas jag ska få igen för det. På ett eller annat sätt.
Den här novellen är ganska krånglig.Jag ger ingen av personerna i berättelsen något namn, kanske för att jag inte tycker det är lämpligt. Infernot med den här lille killens far är påhittat,kan jag också säga.Det var inte på det viset min far dog,det ska alla ha klart för sig. Den här novellen innehåller heller inte så mycket sex,men det är inte det som är meningen. Den här berättelsen för med sig ett budskap som alla bör ta med sig genom livet. Men nu har jag berättat så mycket,så det är inte mer än rätt att ni får lista ut budskapet själva. När ni har gjort det,då vet ni vad som är meningen med livet.