*** Trettionio ***

Tova blev väldigt förvånad när det ringde på dörren. Klockan var kvart i tio på kvällen. Hon väntade inget besök och eftersom trappuppgången var låst brukade inte okända komma in. Det var läraren, med ett bistert ansiktsuttryck. Tova förstod genast att något var fel.

”Kom in, vad har hänt?” Han svarade inte utan gick in, utan att ta av sig skor eller jacka. De stod mitt emot varandra några ögonblick. Han bröt tystnaden.

”Det är min mamma. Hon är på sjukhus. Hon kanske inte klarar sig.”

Tove tog ett steg framåt och försökte ta tag i hans armar för att krama om honom, men responsen han gav var konstigt stel.

”Jag… han tvekade. – jag måste resa. Jag behöver vara där.”

”Men givetvis. Självklart.”

Han såg förbi henne in i rummet. Mötte inte hennes blick.

”Jag tror inte du förstår. Jag kommer nog inte tillbaka.” Han var så konstigt sammanbiten. Tova förstod inte.

”Hur då? Vad då?” Hennes hjärna gjorde motstånd mot den enda möjliga slutsatsen av informationen.

”Tova, jag tvivlar på att vi kan ses mer. Jag kommer att behöva ta hand om allt nu. Allt efter min mor, hela vår familj vilar på mig nu. Det är så komplicerat.” Det var smärta i hans överdrivet kalla röst.

Han drog sig loss ur hennes grepp, tog ett steg tillbaka och lämnade henne. Dörren gled igen och hans fotsteg hördes inte längre. Tova var stum och ensam för han fanns inte längre i rummet. Eller i hennes liv.

Hon gick in i vardagsrummet och satte sig på soffan. Då kom tårarna.

Dagen efter hade varit solig, men för henne hade allt varit en dimma. Lördagen hade inte haft mer struktur, Tova var osäker på om hon ätit. Hon bara grät och grät, övergiven i sin ensamhet. Vad som hänt var en sådan chock för henne att hennes vanliga självkontroll totalt hade kollapsat. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller i vilken ordning. Att andas var en tillräckligt stor ansträngning.

Hon hade inte själv haft någon aning om att hon varit så bunden till honom även om det blivit mer allvar och mindre lek på slutet. Men det kanske var att bli övergiven som var det verkliga traumat.
Men vad som tagit grepp om henne var inte självömkan, det var bara en paralyserande känsla av det chockerande slut som deras historia hade fått. Han hade varit så definitiv i sin kommunikation med henne. Hon försökte leta efter något slags hopp. Men det fanns inget. Och hon ville inte försöka kontakta honom heller, i alla fall inte nu.

Tovas känslor var komplicerade. Hon åtrådde honom. Hon tände på honom. Han var hennes sexuella spegelbild. Hennes mentor. Men betydde hennes tårar nu att hennes hjärta var krossat? Var det kärlek dem emellan? Tova sörjde, men vad?

Mörkret härskade för Tova under några veckor.

*** Fyrtio ***

Efter det brutala slutet med läraren befann hon sig i veckor i ett mellanland mellan hjärtekrossad och förvirrad, och försökte att hitta tillbaka till sitt vanliga liv. På ett plan var förlusten dubbel, sällskapet och den drömlika tillvaro de upplevt tillsammans under julen. Hon hade nästan anat en möjlig framtid tillsammans som nu var bortsopad. Den kvarstående känslan var att hon hållit drömmen i handen men att den ryckts från henne.

Det var en kall morgon i slutet på april när Tova gick in genom dörrarna till BMC. Hennes steg ekade mot stengolv och kala gula tegelväggar. Luktsinnet meddelade doften av rengöringsmedel och desinfektion. Hon visste att hon var tvungen att fokusera igen. Antagligen mest på sina studier, men hur?

Emelie märkte omedelbart förändringen hos henne. Tova hade alltid varit full av energi och ett tillbakalutat självförtroende, men idag var hon distanserad. Emelie ville förstås desperat veta vad som hade hänt, men visste bättre än att fråga. Hon kunde bara betrakta lidandet på avstånd. Det var ju lätt att bli lite nedstämd på våren, det visste Emelie, men kunde osårbara Tova påverkas av något sådant?

"Hej" sa Emelie försiktigt när de möttes vid den gemensamma bänken denna morgon. Glasbehållare och utrustning var framplockad och iordningställd. "uhm, hej hej, Emelie," svarade Tova med ett leende som inte nådde hennes ögon. Hon försökte kontrollera sin smärta, men den syntes tydligt.

De började arbeta med dagens laboration, en analys av proteiner. Tova använde sin självkontroll för att tvinga sig att koncentrera sig. Men hjärnan lät henne inte slippa den molande smärtan från av att blivit lämnad.

Emelie iakttog henne noga. Hon såg för ett ögonblick hur Tova stannat upp i en rörelse, stirrade tomt framför sig, förlorad i sina tankar. Emelie ville så gärna veta vad som hade hänt, men det var svårt att inleda en konversation som det var. Tänk om hon skulle göra saken värre?

"Tova, är du säker på att du mår bra?" frågade Emelie till slut när det inte gick att hålla sig längre. De hade börjat analysera sina resultat. Arbetet hade skett i tystnad.

Tova ryckte till och tvingade fram ett leende. "Ja, jag är okej. Jag känner mig lite trött, det är allt."
När nu tillfälle gavs försökte Emelie omväxlande distrahera Tova genom att prata om deras kommande tentor och bekymrat betrakta henne på avstånd. Hon hoppades att lite småprat skulle locka fram den vanliga sprudlande personen, om så bara för en stund.

När dagen fortskred fortsatte Tova att kämpa sig igenom sina studier. Hon visste att hon inte kunde låta smärtan kontrollera henne, att hon var tvungen att vara stark och fokuserad. Det var svårt, men varje gång hon kände sig på väg att ge upp, fanns Emelie där med ett uppmuntrande ord eller ett vänligt leende. En eftermiddag när de satt i biblioteket och gick igenom sina anteckningar, tittade Emelie upp från sin bok och såg på Tova. "Du vet att jag alltid finns här för dig, eller hur?" sa hon och inledde för en gång skull konversationen.

Tova mötte hennes blick och kände för första gången på veckor en svag gnista av något som kunde vara hopp. "Tack, Emelie. Det betyder mycket för mig."

*** Fyrtioett ***

Läraren satt vid ett av de stora fönstren och stirrande ut över det böljande landskapet som låg insvept i en grå, vinteraktig dimma. Det var en bild av stillhet och tidlöshet, men inom honom stormade känslorna. Han hade återvänt hem för att ta hand om sin döende mamma, och beslutet att lämna Tova hade varit oerhört svårt.

Han mindes deras sista samtal innan han åkte, hur han försökt förmedla sin pliktkänsla och den inre kampen han stod inför. Nu, flera tusen kilometer bort, kände han fortfarande samma smärta som förstärktes av insikten av att han fullständigt misslyckats med att förmedla vad han kände. Eller vad plikten krävde. Att lämna henne hade varit som att riva ut en del av hans själ. Han var plågad av tankar om vad som kunde ha varit och om den framtid de hade kunnat ha tillsammans. Men familjen, arvet, och lojaliteteten mot hans mamma, vägde tungt. Det fick honom att kunna rationalisera vad han gjort.

Hans syster, Natalja, var för närvarande hans enda sällskap i både slottet och den svåra processen som pågick. Med med sitt mörka hår och sina djupa ögon, var hon en stark kvinna men också någon som bar på sin egen smärta. Hon var alltid vid hans sida, stödjande men också påminnande med sin närvaro om de förväntningar som vilade på honom.

"Det är svårt, eller hur?" sa Natalja när hon kom in i rummet och satte sig bredvid honom. "Att balansera mellan vad vi vill och vad vi måste göra."

Han nickade utan att ta blicken från fönstret. "Ja, det är det verkligen. Jag saknar henne så mycket.
Hon suckade och såg på honom med en blandning av förståelse men bakom han anade något annat – en skugga av avundsjuka. "Du är den som ärver allt. Slottet, marken, plikterna. Jag förstår varför du måste vara här."

Läraren vände sig mot henne och lade sin hand på hennes. "Ana, jag vet att det inte är lätt för dig heller. Vi bär båda bördan av familjens förväntningar. Det är ingen hemlighet att du är den lysande diamanten i mammas krona. Jag var alltid bara ett svart får" Han hade använt sitt smeknamn på henne, något som var strikt förbehållet samtal dem emellan.

Hon log med sorg i ögonen. "Men jag har alltid varit den yngre, den som stod i skuggan av dig. Men nu, när mamma är så sjuk, är mer jämlika än någonsin. Vi måste bära varandra genom det här."

De satt tysta en stund. Trots hennes avundsjuka över hans födslorätt och egen smärta var hon där för honom. "Jag vet inte vad framtiden kommer att innebära," sa han efter en stund. "Men jag hoppas att Tova kan förstå varför jag måste göra det här. Jag hoppas att hon kan förlåta mig att jag övergav henne."

Ana klappade hans hand. "Ska jag vara ärlig tror jag inte hon förlåter dig. Jag kan inte fatta inte att du dumpade henne på det där sättet. Har jag inte lärt dig något om kvinnor?" Han skakade på huvudet som svar. Det var ännu för smärtsamt för att prata om. Hade han haft ett val och valt fel? För honom hade det varit ett helt rationellt sätt att agera. Skulle Tova ha väntat på honom i åratal, även om han aldrig kommit tillbaka?

Han reste sig och såg ut över den trädgården, där skuggorna långsamt smälte samman i mörkret. Han visste att de kommande dagarna, veckorna och kanske månaderna skulle bli tunga, men hans beslut var att hans framtid skulle var här.

Så ringde hans telefon. Det var läkaren. Han och Natalja samlade kvickt ihop sina saker, och det var dags att åka till sjukhuset.

*** Fyrtiotvå ***

Emelie satt vid ett av de avlånga borden på BMC-biblioteket, omgiven av hyllor fyllda med böcker och orangea tidskiftsamlare i plast som innehöll vetenskapliga tidskrifter. Otydbara tuschanteckningar kodade var och en på ett sätt som endast bibliotekarien kunde förstå. Ljuset från fönstren omvandlades till strålningsvärme vilket fick luften att hålla något högre temperatur än i andra delar av byggnaden. Ljudet av skrapande pennor och sidor som vändes kontrasterade mot moderna ljud från surrande datorer och tangentbord som klickade. Emelie försökt till koncentration misslyckades eftersom hennes tankar drev ständigt mot något annat. Hon läste samma sida om och om igen, men bokstäver, diagram och bilder verkade bara glida in i tomrum. Tova hade något som var omöjligt att ignorera. En nyckel till Emelies inre och som hon oavsiktligt kom hon att omväxlande låsa upp och stänga igen. Emelie var försvarslös.

Dämpade röster nådde in i Emelies undermedvetna. Det var Johan och Erik, två av killarna, som pratade halvviskande, säkra på att ingen hörde dem. Emelie lyssnade intensivt och insåg snart att det var Tova som var ämnet. Det fångade så klart hennes intresse.

"Alltså, hon är verkligen något extra," sa Johan och skrattade lågt. "Har du sett hennes ben? De är helt otroliga."

"Ja, och hennes röda hår. Fan, jag brukar inte gilla rödingar, men hon alltså" frustade Erik.

"Jag hittade en massa bilder på henne från hennes simning," fortsatte Johan med en lätt fnysning. "Hon ser jävligt bra ut i bikini och baddräkt. Det som är så störigt är att hon vet lite för mycket om hur jävla sexig hon är."

”Jaså, så du sitter hemma och runkar till din bildsamling på Tova” sa Erik spefullt. Det var tydligen över gränsen för något svar från kom inte och samtalet upphörde. Bakgrundsljud från fläktar och skrapande stolar var nu det enda som hördes.

Emelie kände hur ilskan och svartsjukan bubblade upp inom henne. Hon kände ett starkt behov att ställa sig upp och skrika åt dem att hålla käften, att Tova var så mycket mer och att de skulle låta bli att säga hennes namn. Men istället satt hon tyst, fingrar som kramade om pennan och hjärtat bultande hårt i bröstet.

"Jag fattar inte varför hon inte har någon kille," återupptog Erik samtalet. "Kanske är hon gay? Många toppidrottare är det."

Gömd bakom sin hylla fick hans kommentar Emelie att rulla med ögonen.

"Ja, det skulle inte förvåna mig," sa Johan. "Hon är alltid så avvaktande när man försöker prata med henne. Kanske gillar hon tjejer istället, synd som fan i så fall. Eller så är hon bara för jävla överspänd för att prata med några dalakillar”.

Emelie kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Hur kunde de prata så här om Tova? Det var inte bara deras kommentarer, utan den plötsliga, vanvettiga nattsvarta svartsjuka som de helt oväntat väckt inom henne. Ingen fick röra henne, ens med ord.

Hon älskade Tova så otroligt intensivt, och tanken på henne med någon annan var outhärdlig. Hennes frustration och svartsjuka ledde till en plötslig beslutsamhet. Hon måste prata med Tova. Hon kunde inte fortsätta leva så här. Till och med att bli totalt förnedrad och avvisad skulle vara bättre än detta.

För att komma ut från sitt studiegömställe behövde hon passera nära förbi killarnas studiebord. Böcker, pärmar, godispåsar och kaffekoppar i plast i en salig blandning täckte bordet. "Nämen hej Emelie, vi pratade just om din kompis Tova.” flinade Johan. ”Har du märkt hur snygg hon är? Tror du att hon gillar tjejer?" Johan smällde en linjal i sin ena hand.

Emelie svalde hårt och tvingade fram ett leende. "Jag vet inte vad hon gillar eller inte gillar."

Erik skrattade. "Kom igen, Emelie. Du måste ha lagt märke till hur alla killar stirrar på henne. Eller är du också lite avundsjuk på henne?"

Emelie kände ilskan växa inom sig, men kämpande tillbaka sina känslor. "Tova är mer än bara utseende. Hon är smart och det är vad som verkligen betyder något." bet hon av i ett allt för subtilt försök att skicka ett budskap om vad hon tyckte om killarnas beteende.

"Så du är alltså inte intresserad?" frågade Johan med ett flin. Killarna utbytte en snabb blick som Emelie inte kunde tolka.

Emelie kände hur alla uppdämda känslor rusade fram vilket fick tårarna att komma som en störtflod. Hon vände sig hastigt om, hennes hjärta bultade och svetten flödade i händerna. "Jag har annat att göra. Ursäkta mig" fick hon fram med stor ansträngning. Rösten sprack i de sista stavelserna.

Hon skyndade sig ut ur biblioteket. Väl utanför andades hon djupt och kände tårarna droppa nerför kinderna på tröjan. Hon måste göra något. Hennes liv var outhärdligt så här. Bara hon inte mötte någon i korridoren innan hon hunnit ut.

Hennes hjärta bultade fortfarande hårt när hon äntligen möttes av den friska luften. Hon började gå mot stan, hennes tankar snurrade och känslorna hamrade inom henne. När hon närmade sig parken där de hade träffats, hoppades hon få se Tova sitta på en bänk, läsande i en bok. Men hon var inte där eller någon annanstans där Emelie letade. I fjärran bullrade ett startande flygplan.

Emelie satte sig till slut på en parkbänk i vid islandsfallet, la huvudet i händerna och grät okontrollerat hulkande som om hon vore ett litet barn. En äldre dam med hund stannade på avstånd och betraktade henne bekymrat en stund, men gick till Emelies lättnad vidare utan att försöka prata med henne.

*** Fyrtiotre ***

Den tidiga majsolen bröt fram denna eftermiddag till slut igenom gråa tunga moln. Tova satt ensam på en bänk i Engelska Parken, omgiven av gamla träd som sträckte sina ännu kala grenar som fingrar mot himlen. Ännu var träden kvar i vinterdvala och de gröna stråna på marken relativt glesa. Hon hade Dan Brownboken i knät, men den fick ligga hopslagen. Hon hade kämpat med att orka koncentrera sig på den i veckor.

Tova kunde inte riktigt förstå sina egna känslor. Varje gång hon var med Emelie kände hon pirrande nyfikenhet. Men när de var ifrån varandra, fylldes Tova med tvivel. Allt hade bara blivit värre sedan Emelie berättat om att hon föredrog tjejer. Var hennes känslor mer än bara djup vänskap? Och om de var det, vad skulle hon göra åt det? Känslorna liknade inte alls de hon upplevt med läraren vilket var åtrå, en slags rå mörk lust. Tova blev ett vilddjur med honom, ett vilddjur som ville kämpa. När det gällde Emelie… känslan var att hon ville lyfta upp och ta hand om den lilla kattungen.

Tova tittade upp från sin bok när telefonen pep. Meddelande från Emelie. Displayen på Nokian var lite repig och solen gjorde meddelanden svårlästa om hon inte höll den i skuggan. ”Är du sugen på en promenad?” ville Emelie veta. Pirret, vilket startade någonstans under axlarna och som spred sig ner till maggropen och mellan låren startade omedelbart. Hon kämpade emot. Kunde hon verkligen känna de här känslorna för en kvinna? Hon smakade på ordet. Det var allra första gången hon kallat Emelie för ”kvinna”. Hjärtat slog fortare. Adrenalinet pumpande precis som på startpallen.

Tova ville träffa henne. Hon skickade ett meddelande med innebörden att hon redan var i engelska parken. Det var bara några hundra meter från Emelies lägenhet och det skulle antagligen bara dröja några minuter innan hon var där.

Emelie såg sig nervöst omkring, försökte hitta Tova bland träd och buskar. Hon var klädd i en enkel blå klänning som fladdrade upp lätt i vinden kring hennes ben när stegen blev lite för hetsigt snabba. Hennes långa, bruna hår med guldstänk glittrade i solskenet, uppsatt i en enkel svans. Över klänningen hade hon en kort mycket sliten jeansjacka.

Tova kunde inte låta bli att betrakta henne på avstånd. Hennes hjärta slog snabbare och hon kände en stark önskan att vara nära henne. Men samtidigt kände hon en stark rädsla och ett motstånd. Vad var det för känslor hon hade? Var det … förälskelse hon kände? I en kvinna? Hade hennes hjärta redan läkt sveket när läraren brutalt dragit sig ur hennes liv? Varför var allt så komplicerat. Hon måste erkänna för sig själv att någon slags pirrande känslor hade hon haft för Emelie redan innan jul.

Tova tänkte det som de hade delat – kvällarna med studier, skratt och hemligheter, promenaderna och de otaliga usla kaffekopparna på campus. Medan hon satt där och funderade, närmade Emelie sig. Med två pappersmuggar, en i vardera handen. Tova kände en våg av nervositet skölja över sig. Skulle hon våga prata något om sina känslor? Eller skulle hon fortsätta att hålla dem för sig själv? Begrep hon själv vad hon kände?

"Hej Tova," sa Emelie när hon kom fram till bänken. "Jag köpte lite kaffe. Tänkte att du kanske ville ha en kopp."

Tova log och tog emot muggen. "Tack, Emelie. Det var snällt av dig." Kaffemuggen var precis lagom varm på utsidan för att värma fingrarna. De satt tysta ett ögonblick, drack sitt kaffe och njöt av det vackra vädret. Men ingen av dem kunde uppbåda modet att säga något.

*** Fyrtiofyra ***

Det var en tidig morgon när Tova och Emelie träffades utanför glasdörren till Stallet. Solen hade just börjat stiga över hustaken, och luften var klar och frisk och innehöll mycket syre. Det rök av kondens från de svarta hustaken.

Inne på gymmet var det lugnt. Bara några få personer var där, och det dämpade slamret av tränings utrustnings som ställdes ner på golvet blandades med musik. Rummet var stort och rymligt med högt i tak och stora fönster som släppte in ljus. Väggarna var täckta av speglar och mot en av väggarna fanns rader av löpband, roddmaskiner och träningscyklar. Golvet var belagt med parkett och gummimattor.

Doften av svett, rengöringsmedel och något metalliskt fyllde luften. Det var en lukt som betydde hårt arbete och beslutsamhet. De gick till omklädningsrummet för att byta om. Emelie sneglade på Tova i spegeln medan hon knöt sina träningsskor. Tova såg fantastisk ut i sina träningskläder, och Emelie kände en ilning av nervositet. Den kom alltid, trots alla gånger de tränat.

"Redo?" frågade Tova med ett leende. Hon höll armarna i kors över bröstet och hennes definierade underarmsmuskler syntes tydligt. Emelie nickade och följde med henne ut i träningslokalen. De började med en kort uppvärmning på löpbandet. Tova skruvade upp till tempo 13, och Emelie försökte hänga med. Det fick bli tempo 10,5. Hon kunde inte låta bli att beundra Tovas långa, starka ben som rörde sig så rytmiskt, hennes röda hår i tofs som studsade lätt för varje steg. Tovas höfter rörde sig på ett dynamiskt sätt vid löpningen som hon själv överhuvudtaget aldrig kunde vara i närheten av.

Efter uppvärmningen tog Tova ledningen mot och föreslog "Vi kan väl köra lite fria vikter idag,". "Jag kan visa dig lite axelövningar." Emelie nickade tyst. Hon följde Tovas instruktioner och försökte härma hennes rörelser. Tova var som vanligt tålmodig och uppmuntrande. Hennes leende hade återvänt för första gången på länge.

Nästa område var knäböj med skivstång. "Det är viktigt att hålla ryggen rak och fokusera på tekniken, se rakt fram" förklarade Tova medan hon demonstrerade övningen. ”Stanna upp med höfterna så här” Emelie kunde inte slita blicken från Tova. Hennes muskler spelade under huden, och hon såg så självsäker och stark ut. Tovas välformaderumpa var otrolig när hon stod som lägst i knäböjen.

När det var Emelies tur, ställde sig Tova bakom och nära för att rätta upp hennes hållning. "Så där ja," sa hon och lade händer på Emelies höfter för att styra henne till rätt position. Emelie kände en varm rysning gå genom kroppen vid beröringen. Skivstången var så tung och hennes ben skakade. Hon bad till alla gudar att Tova inte skulle märka något.

Efter några set med knäböj gick de vidare till armövningar. Det brann helveteseldar i Emelies ben efter knäböj. Tova tyckte att de skulle göra bicepscurls med hantlar. "Det här är bra för snygga armar," sa hon och log uppmuntrande. Emelie tog minimala vikter för att rörelsen skulle bli kontrollerad.

De avslutade passet med lite magträning. Tova föreslog några plankövningar och sit-ups med olika vikter. Emelie kämpade darrande, fast besluten att inte visa svaghet. När de var klara, flyttade de sig till mattorna för slappna av och prata lite. Mattorna var slitna men mjuka, och den svaga doften av desinfektionsmedel blandades med kvarvarande svetten från otaliga träningspass. "Du gjorde det bra, Emelie," sa Tova med ett leende. "Det är alltid bra att träna på gym när man är två. Det ger motivation."

Emelie log tillbaka, trots att hennes lårmuskler värkte outhärdligt. "Tack. Jag känner mig faktiskt riktigt bra. Det är jätteskönt att röra på sig." Lögn, men för Tova skulle hon kunna gå genom vad som helst.

De reste sig och en av dem gick med energiska steg medan den andra linkade tillbaka till omklädningsrummet. Emelie kände en blandning av lättnad och besvikelse över att passet var över. Hon hade njutit av varje ögonblick av att vara nära. Men det bästa var kvar. Nu skulle de snart vara nakna tillsammans. Emelie svalde nervöst, lusten vällde fram inom henne. Tänk om Tova skulle kunna se på henne hur hon åtrådde henne? Var det anatomiskt möjligt att se det på en kvinna?

Medan de duschade och bytte om, kunde Emelie inte låta bli att kasta blickar mot Tova som oblygt visade upp sin vackra kropp. Hon beundrade bröst, höfter och det röda håret som nu var mörkt av fukten. Det var något nästan magiskt med Tova, något som drog Emelie till henne - okontrollerbart. All Emelies självkontroll gick åt för att inte fastna avslöjande länge på någon punkt med blicken.

När de var klara och på väg ut ur gymmet ville Emelie säga något. "Tova," började hon försiktigt. Jag uppskattar verkligen att du tränar med mig." Tova log varmt mot henne. "Det var inget, Emelie. Du sa ju det innan. Och jag tycker om att träna med dig. Vi borde göra det här oftare."

Emelie nickade, fylld av varm glöd i bröstet. "Ja, det borde vi." Hon hoppades att hennes tonfall skulle förmedla hur otroligt gärna hon ville slita av Tova kläderna och älska med henne.

*** Fyrtiofem ***

Laborationssalen var fylld med doften av kemikalier, bullret av dragskåp och studenter som arbetade mer eller mindre flitigt vid sina bänkar. Emelie hade varit överlycklig när hon lyckats para ihop sig med Tova inför laborationen med bara en förstående gemensam nickning dem emellan. De skulle arbeta två och två, och kön att få jobba med Tova var alltid lång. Speciellt de ambitiösa studenterna försökte lägga beslag på henne av girigt egenintresse.

"Har du instruktionen?" frågade Tova när de båda stod redo vid sin bänk, iklädda skyddsglasögon och deras personliga vita labbrockar. Vad man än kunde säga var det inte en sexig utstyrsel.

Emelie nickade och höll upp den häftade labbmanualen mellan tummen och pekfingret. "Ja, det är ju ganska grundläggande, vi ska utföra en titrering, men mäta med digitala instrument. Det huvudsakliga problemet är väl att vi måste vara noggranna med att mäta rätt mängder. Ja alltså av syran och basen."

Tova log och sköt fram en bägare med natriumhydroxidlösning. "Okej, då börjar vi. Du kan mäta upp syran, så fixar jag basen."

De arbetade koncentrerat i tystnad, hällde försiktigt kemikalier i rena bägare och mätte noggrant med hjälp av pipetter och byretter. Emelie kunde inte låta bli att beundra Tovas rörelser. De var självsäkra och precisa som om hon varit en dansare.

"Indikatorn," sa Tova och höll upp en liten plastflaska med pipett som innehöll fenolftalein. "Då ser vi ekvivalenspunkten samtidigt på instrumentet."

Emelie nickade och följde Tovas instruktioner noga. Hon hällde försiktigt indikatorlösningen i syran och såg hur den ändrade färg. "Det här är fascinerande," sa hon. "hur något som nyss var livsfarligt blir typ vatten."

"Ja, det är det som är så spännande med kemi," svarade Tova med ett leende.

De fortsatte med titreringen, droppade basen långsamt i syran medan de rörde om med en glasstav. Emelie höll ett öga på färgförändringen och noterade varje droppe som tillsattes. När lösningen slutligen nådde ekvivalenspunkten, ändrades färgen till en svagt rosa nyans. ”7.002” meddelade instrumentet.

"Okey är den" konstaterade Emelie. "Ekvivalenspunkten alltså." De noterade de sista mätvärdena från de lysande röda siffrorna på instrumentet. Mätvärdet fladdrade lite hit under de följande minuterna, men de bestämde sig för att ignorera det. Det var trots allt bara en labb.

Tova log brett. "Bra jobbat, Emelie. Nu ska vi bara bearbeta våra resultat och räkna ut koncentrationerna." Kollegieblocket fylldes av siffror i kolumner.

Tova antecknade noggrant, medan Emelie räknade ut de nödvändiga värdena med hjälp av sina anteckningar, formelboken och hennes alltid närvarande blå miniräknare. Från andra labbänkar hörde de allt från besvikna skrik till grymtningar när kamraterna missat någon instruktion eller utfallet blev något annat än det väntade – av okänd anledning. "Jag är nästan klar," svarade Tova och lade till några sista anteckningar. "Ska vi börja skriva på labbrapporten redan nu direkt?"

"Ja, det är nog bäst," svarade Emelie. "Då kan vi se till att vi inte missat något."

De hade arbetat hårt, men samarbetet hade gett ett nästan perfekt resultat. De samlade ihop sina saker och begav sig vidare i huset. Datorerna fanns i en separat datorsal och efter att de öppnat dörren med sina kantslitna plastkort bänkade de sig tillsammans vid en maskin som långsamt efter diverse tutande och pipande startade. ”Windows NT” tillkännagav maskinen och Tova loggade in med sina användaruppgifter.

"Så, hur har du haft det annars?" frågade Tova medan hon väntade på att datorn startade. "Har du hunnit med något roligt på senaste tiden?"nEmelie såg upp från sitt kollegieblock i knät och log. "Inte så mycket, du vet ju hur mycket tid vi lägger här. Tänkte kanske ta en promenad och koppla av lite. Vad har du själv för planer?"

"Jag har faktiskt tänkt samma sak," svarade Tova. "Det är alltid skönt att komma ut och få lite frisk luft efter en sån här intensiv vecka. Vi kanske kunde softa lite på en nation? Jag tror det ska bli sämre väder nu”

De satte igång med labbrapporten och Tova skrev inledningen under tystnad medan Emelie arbetade med något i kollegieblocket.

"Tova, kan vi titta på beräkningen på 3.a," sa Emelie och knackade med baksidan av pennan på blocket. "Jag får ett helt orimligt tal på koncentrationen tycker jag"

Problemet var snabbt åtgärdat och när varma papper rasslade ur skrivaren hade flera av de andra studenterna bara anlänt till datorsalen börjat skriva på sina rapporter.

"Det känns verkligen bra att vara färdig nu" sa Tova och sträckte på sig på stolen. Den färska rapporten låg färdig över datorns tangentbord sammanhållen av en prydligt vinklad häftklammer i ena hörnet. Hon höll armarna rakt upp, händerna sammanflätade inåt och gjorde vant men omedvetet en slags ormande rörelse med överkroppen åt höger och vänster med en imponerande rörlighet.

Deras namn stod bredvid varandra på framsidan av rapporten. Tova Lindén Emelie Malm. Emelie svalde. Helt oväntat fann hon det otroligt romantiskt, och hon fick för sitt inre en bild av en trappuppgång och en brevlåda med båda namnen bredvid varandra. Tova log. "Kanske vi ska fira att vi är klara med det där nationsbesöket?" Emelie nickade. "Det låter underbart. Låt oss göra det." Såpbubblan med brevlådefantasin sprack och var borta på ett ögonblick.

De samlade ihop sina saker och lämnade datorsalen tillsammans.