Ekvationer del 3

---

---

*** Tjugofem ***

Pontus hade under kvällen aldrig hämtat sig från upptäckten att någon knutit ett rep kring hennes handled och märkt henne som sin. Hon noterade flera gånger hur han bara stirrade på henne och försvann iväg i sina egna tankar. En mörk sida som krockade med hans idealiserade bild av henne.

Något som börjat gå upp för Tova var att sammansättningen på gänget i lägenheten hade en tydlig slagsida åt gay-hållet. Eller vad man nu kallade det, det fanns en ologisk bokstavskombination för detta som hon aldrig lärt sig. Och den ändrades hela tiden. Men hon ägnade frågan endast flyktig energi. För det var oerhört roligt att prata, dricka och dansa med dessa härliga människor. Att hon vågade släppa loss underlättades säkert av att Tova var några år äldre än de flesta andra.

Efter några timmar i lägenheten var det dags att röra sig ner mot stan. Tova var rejält berusad av åtskilliga flaskor öl och ganska mystiskt sammansatta drinkar. Vem gör egentligen drinkar på vodka, is och basilikablad? Det sista var nog en improviserad lösning på att myntan var slut. Tova hade inte ätit något förutom chips så alkoholen pumpades direkt ut i blodet. En livsfarlig kombination.

I någorlunda ordning lyckades de högljutt pratande lämna huset och ge sig ut i den mörka oktobernatten. Det krasade under skorna av tidig frost. De gick i små grupper och de som gick längst fram drev målmedvetet på mot nationerna. Första stoppet blev Göteborgs, där en relativt kort kö snabbt kunde klaras av. Garderob, ett varv till baren och sen ut och dansa.

Nu var det många som ville hänga med Tova. Hon konstaterade att det bildades en liten flock kring henne.

En av vakterna fångade tydligt Tovas blick flera gånger och hon insåg att han måste ha känt igen henne. Daniel och Pontus ormade sig kring henne i skämtsamma närmanden som närmast liknade dyrkan. Tova snurrade, lekte och hade oerhört roligt. De fortsatte en lång stund till dess en liten grupp med pojkarna i spetsen drog dem vidare mot Kalmar nation.

*** Tjugosex ***
Tova mådde oerhört illa. Hon kunde inte erinra sig att ens den värsta magsjuka drabbat henne på ett liknande sätt. Hon låg direkt på golvet i vardagsrummet med mattan som en filt över sig. Det kändes på något sätt mer logiskt än att ligga i sängen. Kallsvetten bröt fram i strömmar och ångesten kastade omkring henne som en vante i en torktumlare.

Tungan var konstig, torr och svullen. Sylvassa knivar skar genom pannan och ända in i bakhuvudet. Efter att ha försökt somna om ett tiotal gånger gick Tova på toaletten. Hon funderade på om världen kanske skulle bli en bättre plats om hon fick kräkas. Men inte ens denna lättnad tilläts henne. Hon satt länge på toaletten och rullade en kall schampoflaska mot pannan. När benen började domna, gick hon in i duschen och stannade där 20 minuter. Tova hade inget minne av hur hon kommit hem. Hon pusslade ihop minnena från kvällen. Festen i lägenheten. Vidare ut på flera nationer. Dans, skratt och lek. Många drinkar. Hon torkade av sig, slängde vårdslöst handduken på golvet och gick mot sovrummet. Det fanns en speciell tröja hon tänkte ta på sig. Den doftade av honom och kändes trygg.

Hon släntrade in i sovrummet. Och så insåg hon att det låg någon i hennes säng. Eller snarare på den. Mörkbrunt hår flöt ut över överkastet där Emelie låg, utan att ha bäddat ner sig. Eller ens klätt av sig. Hon hade en sko på sig. Tovas puls återgick på några sekunder från skyhög till mer normal. Lilla söta Emelie hade sovit på hennes säng. Tova tassade ut i vardagsrummet och svepte in sig i en filt istället. Hon satte sig i soffan i väntan på att Emelie skulle vakna.

Det tog ytterligare en och en halv timme innan Tova kunde höra rörelser från sovrummet. När Emelie steg i ut vardagsrummet möttes hon av ett leende. - Hej, kraxade Tova. Det kom något ohörbart från Emelie. Hon hostade. Och sen sprang hon till toaletten.

Det var inte svårt att förstå vad som sen pågick där inne. Tja, bättre där än i min säng tänkte Tova. Inne på toaletten funderade Emelie allvarligt igenom vilka metoder för självmord som skulle fungera bäst i den här situationen. Tova gav henne tjugo minuter och knackade försiktigt på dörren och erbjöd en handduk och att Emelie kunde duscha av sig om hon ville. Emelie drog in handduken utan att knappt glänta på dörren. Tova kunde höra duschen starta och arbeta länge, länge.

Tova tog fram lite mat ur kylen. Den var som en öken, men hon fick ihop några torra brödskivor, smör och mjukost. Hon tänkte drömmande på lärarens frukostar. Över huvud taget längtade hon efter honom.

När Emelie till slut kom ut ur badrummet vågade hon knappt se på Tova. Men hon fick inte komma undan så lätt.

- Hade du kul igår, ville Tova veta.
- Ja, men jag är rätt trött, kom det som ett stort understatement från Emelie. Hon såg med avsmak på maten och funderade på om hon skulle klara av att äta eller ej.
- Du hamnade här, hur gick det till? Tova var nyfiken. Det fanns säkert en bra förklaring. Men hennes egna minnen var gryniga och kanske kunde Emelie lägga de saknade pusselbitarna.
- Det kändes inte riktigt tryggt att du skulle gå hem själv. Så vi bestämde att jag skulle följa med dig hem. Jag måste ha somnat i sängen. Emelie gnuggade tidningarna.
- Utan att ta av skorna, fnissade Tova. Det gjorde ont att skratta.
- Eller en sko.
- Ehm, skon ja. Den andra är borta. Emelie var plötsligt förlägen.
- Vad hände med den? Tova anade något.
- Du kastade den på några killar. Emelie tittade stint ut genom fönstret.
- Men gud, förlåt. Tova satte händerna för munnen. Varför gjorde jag det?
- Äh det var några killar som skrek dumma saker åt mig på gatan. Du blev jättearg.

Tova skakade på huvudet. Hon hade inget minne av detta.
- Jag ska ordna upp det här, upplyste Tova skamset. Vi får ordna nya skor åt dig idag. Men jag brukar inte bli arg på det sättet. Vad hände egentligen?

Emelie knep igen läpparna hårt. Det gick inte att se undgå hur spänd hon blev. Men det här var viktigt. Tova frågade igen.

- Att vi var äckliga flator och sånt.

Tova skakade på huvudet. Vilka människor det finns. I samma ögonblick började en tanke långsamt ta form i Tovas huvud. En insikt som legat där på lut ganska länge utan att komma fram i det medvetna.
- Emelie, är du...?

Tova behövde inget svar på frågan, svaret fick hon i Emelies ansiktsuttryck.

*** Tjugosju ***

Tova förbannade sin dumhet. Hur hade hon kunnat undgå att inse att kanske inte alla behövde ha exakt samma läggning som henne själv?

De hade gjort upp om att ses på sen eftermiddag för att lösa skoproblemet. Och Emelie hade gett sig av hemåt, i lånade gymnastikskor som var tre storlekar för stora. Det syntes och såg komiskt ut. Emelie hade fortfarande varit lite grön i ansiktet när de skiljts åt, uppenbarligen illamående.

Läraren skulle komma hem igen under dagen. Tova såg fram emot att få träffa honom. Kanske skulle hon kunna sova över? Det var något hon längtade efter. Tova försökte sortera sina känslor. Höll hon på att bli förälskad i honom? Eller var hon redan det? Det fanns våldsam lust dem emellan, det stod klart. Det var inte lätt att reda upp i virrvarret av känslor.

Men först skulle Emelies skoproblem lösas. De möttes i en av galleriorna. Det hade krävt en hel del övertalning för att Emelie skulle acceptera detta. Emelie provade runt bland olika sorter, och berättade att hon tyckte det var svårt att hitta något som passade. Men till slut stod de tillsammans vid kassan och Tova fick betala. Så gick de spontant in på ett café och fikade tillsammans. Tova frågade om alla hennes kompisar de mött och sa att hon haft väldigt roligt. Egentligen ville hon fråga om Emelies hemlighet som hon var mycket nyfiken på. Tova hade aldrig varit nära vän med någon med Emelies läggning tidigare.

Men Tova bromsade sig själv och insåg att det var ganska ofint att ta sig rätten att ställa ingående frågor om hennes känsloliv bara för att hon råkade vara gay. Men så förde Emelie saken på tal. Hon var lite förlägen. - Jag kanske borde ha berättat, försökte hon. Men jag trodde att du visste. Tova skakade på huvudet och bet en bit av kanelbullen.
- Nej, absolut inte. Jag hade ingen aning. Det var helt sant. Tova hade verkligen aldrig någonsin tänkt tanken.

Emelie såg länge på henne. Någonstans hade hon inbillat sig att Tova förstått, och förstått att hon älskade henne. Och kanske att känslorna var besvarade. Men hon insåg att så var inte fallet. Emelie hade sedan många år utvecklat en mask som effektivt dolde hennes känslor. Hon gömde sig bakom den och Tova uppfattade inget av det som pågick i hennes inre.

- Träffar du någon, undrade Tova. Det var väl en tillräckligt neutral fråga? Nej, det gjorde Emelie inte.
- Och du, kom det oväntat från Emelie. Tova greps nästan av panik. Hon kunde inte berätta. Men hon ville inte ljuga för sin vän, speciellt eftersom hon blottat sitt inre för henne. Det fick bli en medelväg.
- Erm, jo, alltså, jag har ett slags distansförhållande, svarade Tova, och det var nästan sant. Det brände i hennes kinder.

När Tova kramat och sagt hej då till Emelie surrade det till i hennes telefon. Det var ett meddelande från läraren. Hon fick läsa det flera gånger innan hon fullt ut förstod innebörden.

*** Tjugoåtta ***

Läraren hade helt kortfattat upplyst henne om att han förväntade sig att hon klockan arton skulle infinna sig i rum K1165 på matematiska intuitionen. Hans befallande ton tålde inga motsägelser. En underbar känsla började sprida sig från magtrakten neråt i Tova. Spänning. Osäkerhet. Lust.

Tova hade drygt en timme på sig. Hon såg på klockan. Om hon gick omedelbart skulle hon hinna hem för en snabb dusch och uppfräschning. Hon började sakta men säkert återvända till sitt vanliga jag igen efter gårdagen. Hon satte av hemåt.

När hon var framme vid ingången till Ångström insåg hon att det var lördag och klockan var några minuter innan 18. Allt skulle vara låst och stängt. Hur skulle hon komma in? Hennes passerkort gav upphov till ilsket rött blink i dörren. Men hon hade turen på sin sida. När hon stod vid dörren och funderade på vad hon skulle göra kom en grå man och passerade ut. Hon såg på honom och sköt iväg sitt största leende. - Hej, jag har glömt en sak, är det ok om jag bara smiter in och hämtar den? Mannen höll upp dörren, men hans mulna ansiktsuttryck ändrades inte. Tova såg hur han vek av längs gatan utan att se sig om.

Huset var ödsligt. Hon gick fram till en orienteringskarta och letade en stund efter rummet. Jo, där. Via trapphuset skulle hon gå ner i underjorden, genom en korridor och där, bland diverse förråd, skulle det finnas. Tovas steg ekade. Salen låg ensligt inklämd mellan teknikrum och förråd. Tjocka rör i taket. Hon såg att dörren stod på glänt. Hon öppnade den långsamt.

I bortre änden av det fönsterlösa rummet fanns stolar och bord uppstaplade längs väggen. I rummets andra del fanns bara ett enda bord med en stol. Och en kateder. Vid den satt läraren och läste i en hög med tentor med en penna i handen. Han såg inte upp när hon kom in men vinkade in henne och visade mot stolen.

Tova svalde. Det var något skrämmande över att vara ensam med honom i det enorma, ödsliga huset, längst nere i en källare. Hon satte sig på stolen mitt emot katedern. Nu kände hon sig verkligen som en skolflicka. Han fokuserade fullt ut på tentan framför sig. Tova ville intuitivt spela med. För känslan var att deras kamp hade flyttat ut från sovrummet och hit.

När han till sist såg upp och började ägna Tova sin uppmärksamhet var hon färdig att spricka. Det var svårt att sitta stilla. Han reste sig och gick fram till henne. Hon såg ner i händerna. Det pirrade av spänning i hennes kropp. Han gick och ställde sig bakom henne. Han la handen på hennes axel.
- Så du kom, började han mjukt.
Tova nickade utan säga något.
- Det var bra. För vi har något vi behöver klara ut.

Han gick fram tillhögen med tentor och höll upp hennes exemplar.
- Har du skrivit det här, frågade han henne och visade en sida.
- Ja, mumlade hon. Hon gissade vad som skulle komma. Den uppgiften hade hon löst på ett sätt som inte ingick i kursen.

- Det här är ju inte alls bra. Han antog en bekymrad min. - Ni ska inte använda matriser för att lösa den här typen av problem. Du har uppenbarligen ett problem med instruktioner. Eller så är du uppstudsig. Jag vet inte vad som är värst.

Tova svalde. Spänningen fick huden att knottra sig och små rysningar att ila fram längs armarna.

- Jag kan inte låta bli att straffa dig för detta. Han satte sig på katedern. Så vinkade han henne till sig med ena handen. Hon reste sig långsamt, motsträvigt, och gick de fem stegen fram till honom. Blicken i marken och händerna framför sig som för att skyla sig.

- Böj dig framåt, kom det skarpt från honom. Tova lutade sig fram, la handflatorna på katederns bänkskiva och sköt ut rumpan bakåt. Jeansen spände över skinkorna. En tanke flög genom hennes huvud; hon borde tagit på sig en kjol istället. Han betraktade henne bakifrån en stund. Stående bakom henne flyttade han ut hennes fötter en och en så att hon kom att stå med brett särade ben.
- Jag tycker att du kan stå där, så ska jag fundera på vad som är lämpligt.

Så satte han sig åter med tentorna vid katedern. Frustrerande nära henne ignorerade han henne en lång stund. Hormonerna forsade i Tovas inre och störde hennes tankebanor. Ställningen var upphetsande. Och ganska jobbig. Men det gjorde bara det hela ännu bättre.

*** Tjugonio ***

Han hade ställt sig upp, gått ett halvt varv och var nu rakt bakom henne. Utanför hennes synfält.

- Dra ner byxorna, befallde han. Hennes högra hand knäppte upp knappen på jeansen. Så hasade hon ner både byxor och trosor över höfterna så att plaggen hamnade vid skorna. Det var inte längre möjligt för henne att hålla isär benen som han instruerat.

- Det är ett allvarligt fel du begått, fortsatte han. Straffet måste bli kännbart.
- Snälla, inte så hårt, bad hon, med en förhoppning om motsatsen. Av någon anledning kände hon för en rejäl omgång. Hon reflekterade ett ögonblick över det märkliga i sin önskan, men tanken knuffades snabbt åt sidan av hjärnans sex- och belöningscentrum.

Hans hand träffade henne lika oväntat som det varit första gången. En våg av underbara förnimmelser nådde hennes medvetande. Han hade inte hållit tillbaka. Nästa slag träffade på den andra skinkan. Kampen mot smärta var välbekant i hennes kropp. Men denna gång gav den henne omedelbar belöning. Mer följde.

Så upphörde han. Tovas ögon tårades och hjärnan spann av upphetsning. Han betraktade sitt verk. Skinkorna rodnade.
- Har du förstått nu, undrade läraren retoriskt.
- Nej, släppte Tova trotsigt fram.

Tystnad. Inte det svar han förväntat sig.
- Nej, upprepade han hennes svar. - Nej som i att du inte förstått? Tova knep igen läpparna. Hon tänkte inte ge honom nöjet.
- Det där räcker alltså inte för dig, konstaterade han.
Precis, tänkte Tova, men yttrade inte ett ljud.
- Hur vet jag att din bestraffning egentligen inte blir en belöning, undrade han. - Jag börjar tro att du uppför dig illa bara för att jag ska straffa dig. Du är verkligen olydig. Om inte smärta biter på dig kanske jag måste ta till annat.

Han la handen över hennes ryggslut och gled ner med fingertopparna mellan skinkorna. Han förnam hennes små känselhår, och längre ner värme och fukt mot sin hand. Han pressade fingrarna mot henne. Men handen drogs tillbaka just när den gått in några millimetrar in i henne.

Efter någon sekund hörde hon ljudet då hans byxor föll till marken, bakom henne. Så tog blixtsnabbt två starka händer tag om hennes handleder och tryckte ner dem hårt mot katedern. Hon kände hur han pressade sig mot henne, och in mellan skinkorna. Under ett kort ögonblick undrade hon vart han var på väg. Det fanns saker Tova inte var redo för, inte än.

Men hans hand styrde vant och välbekant in honom i henne som vanligt.
- Nej, åh, spelade Tova och slingrade sig fram och tillbaka över katedern. Känslan av honom i henne var underbar.
- Jag vill inte, jag vill inte, sluta, började Tova, men hon tystnade snabbt och övergick till att stöna av de djupa stötarna mot henne.

Hennes ljud blev snabbt mer intensiva. Ljuden avslöjade omisskännligt att hon redan närmade sig. Det kom som en överraskning, konstaterade han fascinerat. Han hade bara penetrerat henne utan någon annan stimulans. Hon pressades ner mot katedern av honom.

Han hann bara göra ett fåtal rörelser till, innan det stod helt klart för alla inom hörhåll att hon kom. Ohämmat skrek hon ut all sin uppbyggda upphetsning. Det var ett av de allra skönaste ögonblick Tova någonsin upplevt. Sekunderna gick, det ebbade ut och hon var lite vimmelkantig.

Men han var inte riktigt klar ännu. Innan upphetsningen helt släppt greppet om henne vände han henne och drog upp henne sittande. Han såg att hennes ögon var glansiga. Hon hade ett stort leende på läpparna. Så visade han att han ville ha henne på golvet. Lydigt ställde hon sig knästående framför honom. Fortfarande med jeans och trosor kring fotlederna.

- Sätt händerna bakom ryggen, instruerade han. Upphetsningen började snabbt återvända i hennes kropp. Så pressade han sig mot hennes läppar och hon släppte in honom. Det sved i hennes knän mot det hårda golvet. Hon började göra huvudrörelser och med sin tunga stimulera honom, fortfarande med händerna bakom ryggen. Han stötte mot henne och kom ibland in ganska långt. Känslan var underbar och upphetsande. Tova kämpade med sina reflexer i halsen. Hon var bestämd på att hon skulle lyckas med detta, även om hon insåg att svårighetsgraden var mycket hög.

Tova hade redan bestämt sig för vad som skulle hända på slutet. Hon ville ge honom det. När tecknen började komma ökade hon intensiteten och sög allt hårdare. På ett ögonblick fylldes hennes mun av honom. Tova stängde ögonen och försökte svälja.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Ekvationer del 4	Bdsm	3.5	4/12-22
Ekvationer del 3	Heterosex	4.5	24/9-21
Ekvationer del 2	Heterosex	3.5	6/9-21
Ekvationer del 1	Heterosex	4.4	6/7-21

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.