Någon han kände väl
I skydd av mörkret grävde Pater i desperation ned kroppen efter sin fru. Endast ett vittne fanns: En flinande skyddsängel bakom ett träd:
- Det var som fan! Kunde inte komma lämpligare.
Hela natten inne i grottan arbetar HP febrilt med maskinspråket på sin terminal.
- Pater vill att du ska döda mig, viskade Daimon som kommit insmygande. Kan du?
- Och du vill att jag ska döda honom, svarade HP. Vad händer mig?
- Du blir fri! Jucka, jucka.
- Är det frihet att ha dig i hasorna? Lämna mig ifred nu. Lyckas jag inte med källkoderna kan jag inte välja alls.
0000000167
HP tittar på tidskoden. Den som kan avsluta hela Nätet, därmed fienden. Men den skulle också förinta hans nyfunna vänner - de enda han hade kvar. Inget säger ju att människan fanns kvar. Och vad säger att de någonsin varit hans vänner?
Avgörandet låg i HP:s hand. Endast han hade tillgång till accesskoden som gjorde slut på någondera sidan. Den kunde inte behålla båda.
Däremot gjorde den slut på allt om han struntade i att göra något alls.
Inne på Nätet fanns bara en som kommit utifrån och begrep dess maskinspråk. Invånarna som levde här var ju inte ens medvetna om sitt elektroniska genesis. Men de förstod den makt som HP satt inne med.
Ett spel iscensatt utanför HP:s kontroll som tillät två val. Inte ett lätt val mellan gott eller ont. Utan ett val som innebar förintelse för många eller alla.
Ett fritt liv med kvalfulla minnen, kontra ett liv framlevd som robot. Eller - ett slut för allt; även för den flicka han börjat älska allt mer.
- Har du fått HP att välja rätt nu? häcklade Daimon i den tidiga morgonen.
Ambi svarade inte, tittade bara föraktfullt på honom.
- Har du tänkt på att du antagligen inte tillhör den rena skara som Pater leder? sa han. I så fall kommer du själv att dö om han får vinna.
Upprörd rusade Pater fram och tog hand om Ambi.
- Säg till HP att välja oss, så är allt förlåtet! förmanade Pater och vände sig mot Daimon: Jag ska säga till HP att du kränkte flickan.
- Jag har också något att säga HP, kråmade sig Daimon: Du mörda din fru!
- Hon syndade! Syndade inför Gud! stammade Pater. HP tror ändå inte på dig. Jag kan inte ljuga. Gud är mitt vittne!
- Kanske har Gud någon som kan vittna då? smilade Daimon och tittade på Ambi. Någon Gud, HP, tror på? Nu går vi in till sanningen.
Pater, Daimon och Ambi kom in i grottan där HP knackade in sina koder. De båda falangerna stod i tusende utanför med sin veklagan. Samtliga väntade på förintelsen. De visste att hälften av dem snart var döda.
Ända in orkestrerade massornas korus en sällsam bakgrundslitania.
- Har du lyckats lösa koden? anmodade Pater.
- Jag hoppas det, suckade HP. Nu återstår valet.
I dunklet såg HP att Daimon blev allt mer lik någon han kände väl. Länge stirrade HP på honom. Var det bara inbillning? Tidskoden tickade på och visade nu: 0000000123
Han tittade i en spegel, men det var ingen spegel, den var verklig. Åtminstone lika verklig som allt annat i denna värld.
- Det är ju jag? flämtade HP. Du är jag! Jag pratar med mig själv?
- Det tog tid att inse, sa Daimon, ändå hade du tur. De flesta hinner dö innan de finner mig. De lever hela liv i tron att jag inte finns.
- Men... vem av oss är då den riktiga? Du måste väl förstå att det inte kan finnas mer än en HP?
- Visst! Fast jag överlever alltid.
HP undrade hur Daimon kunde vara så självsäker?
- Jag sa ju att jag är härskaren över alla.
- Är du inte lite väl ego...istisk..?
- Ha, ha, ha! Nu kom du på det, va? Just det, jag är Egot. Ditt ego, som du likt alla andra förnekar. Men, som alltid överlever alla mordförsök från idealisterna, därför de själva drivs av likadana egon.
Det har alltså varit min kopia som jag hela tiden stått i dialog med. Men hur kan vi ha så olika meningar om allting? tänkte HP och grubblade vidare: Kunde verkligen Jaget som scannats in på Nätet finnas på mer än ett ställe? Vem är den riktige HP? Finns jag - eller - Eller - ELLER?
- Måste inte bara en bli kvar? ängslades HP.
- Jo, det är ju om detta hela striden står om, tog Pater till orda.
- Och vem är du då, egentligen? vände sig HP mot Pater.
- Unge man. Jag är också din kopia.
Chockad blängde HP på Pater. Åter såg han dragen av sig själv:
- Men varför är ni så olika, varför är ni i konflikt?
- Är det inte så inom alla? Egot och mig slåss.
- Så du är?..
- Ditt samvete; den som håller tillbaka...
Nu förstod HP vilket val han stod inför. Valet alla måste göra.
Tidskoden står vid det här laget på: 0000000101
- Förlåt mig i tinget! bad Pater. Välj vår Gemenskap, bli fri från alla begär, alla frestelser! Fri från minnen. Döda den ende som hindrar dig!
- Jaa, andades HP tungt. Ja, jag måste väl...
- Och du dödar dig själv och din frihet, fyllde Daimon i.
- Sluta! vädjade HP. Sluta!
Samtliga blickar mot tidskoden: 0000000064
- Jag stöder dig i vad du än väljer, tröstade Ambi. Men det är bråttom!
Trots tidspressen tittade HP länge på dem, en efter en. Med darriga händer knappade han sakta in sitt val. In i det sista tvekade han.
- Gör det snabbt! flämtade Pater, flackande mot tidskoden. Gör slut på lidandet innan alla förgås. Gör det nu!
Valets numeriska värden var inknappad. Svettig för HP sitt finger till ENTER medan tidskoden går ned till 0000000012. Ambi blundar, HP trycker ned. I en nervös sekund hände inget - tills...
Sprakande ljud, de icke utvalda fragmenteras i bitar för att i hast försvinna i intet! Tidskoden stannar på 0000000007. Det blev tyst. Alldeles tyst.
- Tack! Nu behövs jag inte mer, sa Daimon och gick ut till jublet.
Böjd över manualen pustade HP ut och såg på skärmen: "Lev livet, för du kommer aldrig tillbaka"; drog på munnen åt att han först nu såg hela den mystiska mening som gäckat honom så. Ambi gick fram; höll om HP:
- Får jag fråga? sa hon och gjorde en paus: Vad bestämde ditt val?
- Han räddade trots allt livet på mig, på oss. Jag hade inte samvete...
- Samvetet talade, log Ambi. Kanske vann båda till slut ändå?
Suckande förklarade HP att han nog aldrig helt blev av med sina minnen.
- Även jag besväras av upplevelser, klagade Ambi och kramade HP.
- Vad? undrade HP efter att ha gett henne en hastig kyss.
- Ett... Nej, jag vet inte?
Nyfiken insisterade HP på att få veta allt om hennes innersta. Allt!
- Jag har en inre bild av ett farväl, sa hon. Att jag fryser. En konstig bokstavskombination återkommer till mig ideligen: ATL?
HP trodde inte vad han hörde. Med häpnad utbrast han:
- Det är du! Du är inscannad. Bara du kan veta... Du är Valent! Det är du... När du var människa!
Ambi ryggade lite lätt bakåt, plirade mot HP och fnittrade:
- Vad är en människa?
SLUT
Förklaringar av termer i boken Interenemy
Analoga gap: Varken begreppet eller uppfinningen finns i verkligheten - ännu. Det är helt och hållet en konstruktion från min sida och är en tänkbar lösning på det problem som finns idag med datavirus. Det mesta vi hämtar från Internet är bilder, ljud och text, men i och med att vi hämtar dessa hämtar vi också hem en massa instruktioner.
I dessa instruktioner kan man enkelt gömma instruktioner för ett virus utan att vi märker det. Det enda vi vill ha är ju en bild och ett ljud, och varför då inte låta dessa bilder och ljud passera ett analogt gap? Det vill säga bilden visas på en analog skärm för en videokamera som sedan åter digitaliserar bilden in till datorn.
Samma förlopp kan göras med ljud: Det digitala ljudet, det vill säga de instruktioner som kodar för ljudet kommer till en digital/analogomvandlare som alstrar ljudet i en högtalare där en mikrofon för ljudet till en analog/digitalomvandlare åter in i datorn. Gapet kommer naturligt filtrera bort alla instruktioner, därmed alla ovälkomna instruktioner=virus.
Det analoga gapet kan dock inte lösa problemet med att ta hem körbara filer som till exempel spel, program etc. Men detta är som sagt det minsta vi använder datorn till.
Screenglasögon: Det sätt som jag tror all bild/ljudkonsumtion på Internet, TV och video kommer gå till om några år. Bilderna projiceras på glasögonens båda glas och vi får därmed en äkta tredimensionell upplevelse. I bågarnas ändar finns öronproppar som ger oss äkta stereoljud.