Interenemy del 3
Författare: Bill Persson Datum: 2004-07-25 21:35:01
Kategori: Heterosex
Läst:
3 166 gånger
Betyg: 2.5 (143 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Borde vi inte avsluta?
Den komplicerade nedsövningsanläggningen stod ständigt under uppsikt och allt hade verkat normalt. Men nu föreföll det ha blivit problem:
- Kurvorna har konstiga taggar? sa Assistenten till Professorn.
- Alla kurvor fluktuerar enligt kaosteorin.
- Kaos kan väl knappast följa ett logiskt mönster?
- Även kaos följer vissa mönster, förklarade Professorn.
Assistenten undrade när de skulle väcka HP:s kropp.
- Tids nog. Det blir för schizofrent med en HP till här. För honom.
Båda verkade oroliga utan att vilja erkänna det.
Anläggningen hade försetts med säkerhetslås, "branddörrar", avskärmade från påverkan. Informationer kunde bara ske enkelriktat, men: kroppen var likafullt ansluten till Nätet - fienden.
Efter det omtumlade mötet med sin skyddsängel gick HP vidare ensam.
Vandrande i korridoren med oändligt många dörrar stötte HP på en kvinna. Hon verkade fredligt sinnad, om än luggsliten som en häxa.
- Jag kallas HP och ska åtgärda fel på Nätet, presenterade HP sig.
HP utgick ifrån att hon styrdes utifrån, så han frågade:
- Är du en konstgjord intelligens, ett virus som programmerats?..
- Du är oförskämd, svarade kvinnan som faktiskt liknade en häxa.
- Det var inte meningen. Jag menar om du verkligen är en av de intelligenser vi fruktar ska finnas på Nätet?
Den fula häxan svarade inte, blängde bara konstigt på honom.
- Varför stör ni vårat nät? fortsatte HP.
- Stör vi? Vårat nät? snäste hon. Äger ni oss?
HP fick förklara problemen på Nätet, vad han skulle göra:
- Ni är ju inte människor och för oss skadar ni Nätet som vi använder.
- Alla använder alla för sin överlevnad, morrade häxan.
- Men vi är ju människor?
- Och vad är en människa, på det att ni tror att ni ska behärska oss? Är det er intelligens, eller ert medvetande, så har vi ju redan slagit er!
Orden träffade HP. Hade de passerat oss, så de såg människan som ett lägre stående djur? Då kunde de ju med rätta göra det, tänkte han.
- Gå in där, uppmanade häxan och pekade på en dörr.
Tvekande gick HP in, där han omedelbart attackerades av allahanda sluskar: De slet i honom, det var ingen lek. De försökte döda!
- Professorn! Är det ändå inte bäst att koppla bort kroppen från Nätet? påkallade Assistenten över sina screenglasögon. Väcka honom. Den kanske styr...
- Det går inte. Hjärt - och lungfrekvensen styrs från datorn i Baltimore.
När det såg som mest hopplöst ut för HP, kom Daimon till hans undsättning. Revolvern skrämde iväg dem.
- Tack! Vilka var det?
- Idioterna. Ja, det är de som inte kan producera ett djävla bits, inte har någon kreativitet. De hatar de som har det. Oduglingar som inte kan något, annat än att förstöra och stjäla det andra skapat.
Man har alltså insikt om bits, tänkte HP och undrade var de kom ifrån.
- En del påstår att de är inplanterade här, jag vet inte.
HP skälvde: Inplanterade? Vad menas?
- Skrock? avfärdade Daimon. Forskarna försöker i alla fall identifiera dem.
- Forskarna?..Hm? Vad skulle hända dem om de identifieras som..?
- Dödas, naturligtvis.
- Vi har fler problem, sa Professorn vid sin dator. Jag kan inte hitta HP:s fil.
När Daimon lämnat HP kom en äldre kyrkoherdelik man fram:
- Jag ser att du har fått en skyddsängel? blidkade han.
- Ja, han kallar sig så, svarade HP den trygga fadersgestalten.
- Tro honom inte, unge man. Han leder dig bara i fördärvet.
HP förklarade att Daimon just räddat livet på honom.
- Det var bara för att värva dig. Han vill förgöra dig.
- Och vem är du då, och vad vill du? Är du en intelligens som...
- Pater! Gå in i vårt samfund, Gemenskapen. Alla hjälps åt. Ställer du upp?
- Ja...det låter ju bra, dröjde HP. Det kan nog behövas här.
- Fint! Då måste du avsluta din skyddsängel, Daimon...
Nedsövningsanläggningen fortsatte uppvisa störningar. En febril aktivitet pågick i labbet, samtidigt som Professorn försökte hitta HP på Nätet.
- Avsluta? frågade HP. Döda honom?
- Jag föredrar avsluta, log Pater. Det låter mera odramatiskt.
- Borde vi inte avsluta? Kurvorna är lugna nu, sa Assistenten.
- Men för hur länge? frågade sig Professorn. Nej, det går inte!
HP undrade vem som var fiende och vän i denna värld. Barndomstanken som snuddat alla återkom: Är alla skådespelare och jag den enda riktiga? Grubblet avbröts då han åter stötte på Daimons muntra:
- Nått jucka, jucka på gång?
Vänligt tackade HP för hjälpen. Förklarade sitt beslut att gå med i Gemenskapen och därmed vad det innebar: avbryta kontakten.
- Det kan du inte! uppgav Daimon. Är det den där dygdige tråkmånsen Pater som förlett dig med sin Gemenskap? Fader Pater, ha, ha, ha!
- Han har fått mig att tänka på att det finns fler, deklarerade HP.
- Ja, och att du ska tjäna dem i stället för att ha lite jucka, jucka.
- Det finns andra värden i livet, undanbad sig HP.
- Andras värden, menar du väl? Tjäna dem, offra dig själv - bli en slav. Nej, tänk på dig själv och lev livet!
Samtidigt hade Valent börjat känna smärtor i magen. Tankarna fanns där: att hon aldrig mer skulle få återse sin HP. Hon kunde inte komma ifrån dem och kanske gjorde den malande oron henne sjuk.
- Är du min skyddsängel, så ge mig råd om hur jag ska klara mig då? bad HP.
- Undvik de onda, flinade Daimon och kollade sin revolver.
- Men vilka är onda? Ingen tycks ju gå att lita på?
- Alla som vill att du ska tjäna dem. Följ ditt Jucka, jucka, ha, ha, ha!
Fascinerad av det vackra i denna skenvärld, visste HP att där ute fanns fienden. Skräcken började komma. Bakom varje digital dörr lurade faran, den som hotade inte bara honom utan hela mänskligheten.
Fienden var inte blott ett autonomt väsen, den kunde enligt Professorn vara intelligentare än människan. Kan man över huvud taget vinna över något som är intelligentare? Var det inte med den överlägsenheten vi dompterat djuren - blivit jordens härskare?
Tystnaden skrämde, den syntetiska verkligheten började kännas hotfull. En mytisk värld där urtid, medeltid och high- tech mixats till en trolsk estetik.
Var han bevakad? Det kändes som varje steg han tog övervakades av någon. Denna intelligens såg bara människan som ogräs. Utan tvekan skulle den döda.
Sjuksystern slog larm till alla. Kroppen höll på att dö:
- Kurvorna rasar, de är snart en linje!
Professorn hamrade på terminalen, kurvorna stabiliserades inte.
Fler noveller av samma författare
