Interenemy del 8
Jag tror du kommer göra något stort här
Inget betydde något mera. Han var död; labbet hade avslutat projektet - eller om det var fienden? Det fanns ingen kropp att återvända till.
Nedslagen förstod han att ingen längre kom att kämpa för honom. Mest av allt insåg HP att han aldrig mer skulle få återse sin kärlek. Sin älskade Valent.
- Sitt inte där och deppa!
HP väcktes i sina drömgrubblerier av Daimons muntra rop.
- Du förstår inte mitt helvete, klagade HP.
- Kan du göra något åt ditt helvete?
- Nej..?
- Då så! Skit i det och börja om. Jag ska visa dig något.
Med iver drog Daimon iväg HP till en dörr med frestande ljus och färgglad grannlåt. Pater kom springande mot dem:
- Gå inte in! skrek Pater. Gå med i Gemenskapen, så blir du trygg.
- En burfågel är också trygg, sa Daimon, men inte fri. Gå in!
- Vart leder dörren? spörjde HP.
Nervöst satte sig Professorn vid datorn. Länge tvekade han, innan han knappade ner en samling instruktioner.
Det tog tid. Titt som tätt såg han oroligt bort mot sin assistent som var upptagen med annat. Operationen han gjorde fick inte upptäckas.
- Jucka, jucka, du vet, bevekte Daimon och visade gesterna. Du behöver det.
- Det är skamligt, snusk! vidhöll Pater. Jag ber: Följ ditt samvete.
- Tänk om han har ett dåligt samvete då? skrattade Daimon.
Linux delgav andra chattare sin upptäckt, men han avvisades som ett skämt. Själv hade han följt dialogen mellan skeptikerna och HP på Nätet. Där hade han sett ett mönster, ett mönster som otvetydigt sa: Den som påstods vara fast därute, kunde helt enkelt inte bara ljuga.
Efter Daimons eviga "Jucka, jucka" gick HP tvekande in.
Högljudd hypnomusik och blixtrande ljus mötte honom. En dam i korsett kom fram, smekte hans kropp. I början gjorde han motstånd. Han var ju inställd på att bara vara observatör, men förgäves.
Lusten kröp på honom, en ung nymfett med bara knoppar till bröst uppenbarade sig. De smekte frestande varandra, slickade överallt på hans kropp, på sig själva, på varandra. Ljud och ljus eskalerade.
Utan chans att komma undan gned den lilla sina spända knoppar mot HP:s lystna mun. Hon ålade sig upp, visade sitt hårlösa och lena sköte.
Damen slet ner HP:s byxor, hans mandom försvann in i hennes mun. Den lilla, nästan barnet, började bearbeta honom bakifrån mot hans vilja. Han försökte bända bort henne utan att lyckas.
HP rasade omkull. Ogenerat satte sig den äldre skrevande över hans ansikte, beordrade honom strängt att smaka. Prövande kysste han...
- Mer, mer! befallde den äldre madamen.
Kyssande försökte han tillgodose hennes önskan. Medan nymfetten nu lyckats sticka in sin tunga i honom till hans lustblandade skam.
- Andra hålet också, kommenderade madamen, andra hålet!
Kyssarna blev djupare, han rev sin spärr, stack in tungan i det hemligaste, svinigaste. Något värre, äckligare, skönare, mer fulländat och vilt hade han aldrig upplevt. Inte ens med henne - sin Valent! Blink av samvetskval.
Rytmen stegrades till en gemensam takt. Han stötte in i något, en mun, ett sköte, ett hål! Sexrummet ångade av okontrollerad brunst. Bisarra köttsliga avarter han inte trodde fanns utspelade sig inför hans ögon.
Tungan pressades ofattbart lång upp i honom, masserade honom på insidan. Honorna stegrade takten. Han gav upp, gav sig hän.
Den äldre som låste hans ansikte, stelnade till, öppnade sig helt, krystade. Som om hon försökte riva en egen spärr.
Vad tänker hon göra? hann HP reflektera. Den barska madamen pressade ansträngt, medan ännu en flicka nu red honom. Därpå kom det.
- Drick, ditt perversa svin! flåsade madamen. Drick!
Hon gjorde det! Släppte allt i en varm stråle ner i hans mun, han klöktes men drack sedan. Drack girigt ur hennes brunn. Den befriande, varma vätan smekte nedåt kroppen då han sprängdes i ett vrål.
I svåra samvetskval slet sig HP loss. Han hade haft en orgasm, en digital orgasm! Allt var möjligt i denna omöjliga värld.
Överallt slingrade sig kroppar likt ett ormbo. Han såg inte vilka det var. Inte vilka kön eller ens vilka kroppsdelar som slipprigt ålade sig runt. Stön, vrål och frustanden blandades med en frän lukt.
Lår, bröst, vätskor, hål! Kropparna, safter och organ upplöstes till en slemmig träck. Segt sögs allt virvlande med ett slurp ner i en golvbrunn. Han mådde illa, behövde spy. Förtvivlat sprang han ut där Daimon väntade:
- Fick du någon häftig avlossning? Jucka, jucka, ha, ha!
- Det var äckligt, vidrigt, du lurade in mig i detta sliskiga tempel!
- Nej, du ville göra allt, mös Daimon. Kom ihåg! Juckastaven är den enda som aldrig kan ljuga. Den står alltid för vad den gör, ha, ha, ha!
Febrilt försökte HP kommunicera med andra sidan utan resultat. Varenda gång han försökte, kom konstiga varelser och spionerade.
Som tur var fanns Daimon, vilken de verkade respektera. Men hur kunde de veta att han försökte nå labbet eller någon på chatten?
Varför försöka, tänkte HP, när han ändå dödförklarats hemma? Människans värld blev alltmera avlägsen för honom.
De djävlarna gav upp; lämnade mig i sticket, kanske för någon annan idé? tjurade han:
Lika bra att leva livet här, som Daimon menar. Om det ändå inte hade varit för henne. Denna enda saknad av en svunnen värld var Valent. Han tänkte på henne alltid.
Äventyret i porrfilen fick HP att blygas. Ändå fascinerades han över dess realism, känslorna, driften, lusten. De var riktiga!
Han tittade ut över det digitala landskapet; såg animerade humlor landa på lika animerade blommor. Levde allt det här? frågade han sig.
All skönhet överväldigade, fick honom att glömma sin eskapad. Allt upplevdes verkligt, vinden i håret, solens värme, markens tyngd. Han var ensam i denna pastorala örtagård med vetskapen: Vetskapen om att den egentligen inte fanns annat än som ettor och nollor.
Paradiset kunde inte ha varit vackrare, än den glans som nu strålade mot honom. Ändå saknades något - henne.
- Du har förändrat allt här!
Paters fru avbröt HP:s tankeflykt.
- Va!? Vad menar du? överrumplades HP.
- Allt har blivit så förändrat. Alla är engagerade i samhället och så. Min man är så uppe i att skapa ett moraliskt samhälle.
- Var han inte sådan innan jag kom?
- Jag vet inte. Jag vet inte ens när vi träffades. Det är som ett täckelse fallit sedan du kom. En upplysthet om varför vi finns. Tidigare levde vi utan mening och mål.
HP blev generad. Så värst moralisk hade han ju inte varit. Samtidigt verkade frun nästan för mild - flörtig? Eller fantiserade han? Bakom fjäsket fanns den arroganta gracen kvar. Något var hon ute efter...
- Jag tror du kommer göra något stort här, sa hon. Riktigt stort.
- Det borde räcka, mumlade Professorn för sig själv när han färdig tryckte ner Enter.
Fler noveller av samma författare
