Interenemy del 12
Författare: Bill Persson Datum: 2004-07-26 15:17:44
Kategori: Heterosex
Läst:
2 705 gånger
Betyg: 2.5 (146 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
I solidaritet med…
Längs en dalgång i det fagra landskapet Utopia vandrade Daimon, Pater, HP och Ambi. Ovetande om fasan som väntade dem därute.
Bara HP hänfördes över hur grafiken gjorts: Skogen, daggbladen, solljuset!
- Visst är här vackert, men här finns också många faror, upplyste Pater. Vi måste hålla ihop.
- Visa solidaritet med varandra, pikade Daimon.
- Ja, vad är det för fel med solidaritet? undrade Pater. Den behövs!
- Felet är att den inte finns. Var och en tänker bara på sig själv.
Både Pater och HP ogillade Daimons åsikt om subjektets natur. Som en osynlig kraft drogs de bort från Daimon med internt prat om honom. Till slut var han försvunnen.
Ambi strövade avsides för att meditativt plocka blommor; funderade på hur hon skulle kunna fånga HP:s uppmärksamhet. Varför envisas han med den där andra kvinnan? frågade hon sig: Vad har hon som inte jag har? Länge gick hon och ältade sitt kärleksproblem när två skrämmande varelser dök upp.
- Tror du på att jag kommer utifrån? avkrävde HP svar från Pater.
- Unge man. Bara Gud vet? Men utnyttja det, till gagn för oss alla.
- Nu fattar jag inte?
- Bli en profet här! Förkunna det rätta! Kanske har Gud sänt dig?
HP klargjorde att han varken var speciellt god eller ond.
- Du måste såsom alla välja, sa Pater. Har du visdom av en annan värld vi inte känner, så förkunna om den. Gemenskapen behöver dig.
Erbjudandet frestade HP - en Messias!? Han bar ju faktiskt på erfarenheter som ingen annan hade här; men ändå:
- Sanningen är nog att min värld är ganska ond, förklarade HP.
- Då så! stannade Pater upp. Röj hur vi inte ska göra. Fräls oss från ondo!
Daimon saknade inte sitt följe utan fann egna stigar. Nyfiket klev han in i en grotta. Längst in stod en skattkista av klassiskt snitt. Han öppnade, såg dess innehåll: Guld - fylld med renaste guld!
"Jag skulle vilja veta vad ni gör. Tack!" löd hackern Linux koncisa fråga på sitt E- mail till professorn på det labb som han gjort intrång i.
De otäcka varelserna spärrade Ambis väg. Utan ord stod de bara och blängde på henne.
Långt senare kom Daimon tillbaka till de andra:
- Jag vill att ni hjälper mig med en sak, bad Daimon.
- Var och en skulle ju bara tänka på sig själv? sa Pater. Inte sant?
- Ska vi visa solidaritet med dig? skrattade HP.
Efter det inledande gnabbet beslöt HP och Pater sig för att hjälpa Daimon trots allt. Förväntansfulla följde de med honom till grottan där de överraskades av hans upptäckt.
- Hjälper ni mig att bära, får ni en tredjedel var? erbjöd Daimon.
Det passade HP som ville bli ekonomiskt fri från Pater.
- Är vi en kropp eller har vi en kropp? frågade Professorn sin assistent.
Alla kom överens, och med mödosamt slit fick de i sinom tid hem Daimons kista. De delade som avtalat skatten i tre lika stora delar.
- Jag är imponerad av dig, pustade Pater ut mot Daimon. Du delar med dig till oss. Du visar solidaritet. Fint.
- Jag visar väl ingen solidaritet med er? bet Daimon ifrån sig.
- Är en kropp eller har en, undrade Assistenten, varför frågar du det?
- Jag funderade på din fråga om fienden är en eller flera, sa Professorn: Är vi individer eller ett kollektiv? Cellerna i vår kropp kan ses som enskilda individer. Men ingår i en helhet - kroppen. Vi är celler i ett samhälle. Är bits individer, eller går gränsen vid instruktionerna? Och i så fall; var är då HP?
- Där han kan reflektera över frågan?
- Men var? Solidaritet med helheten eller delarna? Om jag raderar HP:s instruktioner, som vilka instruktioner som helst, har jag då dödat?
- Om jag inte delat med mig till er, redde Daimon ut, hade jag inte fått någon del av skatten alls med hem. Nu fick jag en tredjedel. En tredjedel är mer än inget alls. Jag tänkte bara på mig själv, ha, ha, ha!
"Tack för ditt brev, skickar här en dokumentfil om vårt arbete. Besök även vår hemsida", samt länkarnas namn. Det var svaret som Linux fick. Uppenbart ett förklätt autosvar. Ett provocerande måste nu till.
Ingen hörde Ambis desperata skrik. Varelserna fick fart, tog tag i flickan! Brutalt fördes hon genom skogen till ett pompöst sagoslott där hon föstes in i borgsalen:
- Du är fånge här nu! dundrade en annan varelse som liknade en kung.
Ambi kunde inte se varelsens ansikte där han satt på en hög tron.
- HP:s hemlighet! rungade kungen och väste åter: Hemligheten.
- Vilken hemlighet? stammade Ambi.
- HP vet. Om jag inte får den - dör du här.
- Undvik den dörren, varskodde Pater när de på kvällen nått staden och gick förbi en dörr med våldsemblem. Bara våld och otäcka läror. Våldsideologier.
- Ah, vi kan väl glänta på dörren, utmanade Daimon, se vad det är.
- Han ska inte gå in där! Jag ska hindra honom, med alla medel.
- Även med våld? skrattade Daimon.
Pater ansåg att HP måste ta avstånd från våld. Daimon sa bara:
- Och hur ska han kunna ta avstånd från något han inte vet?
Ut genom dörren kom en helt silverpläterad figur fram till sällskapet. En neonskylt blixtrade "DU KOMMER ALDRIG TILLBAKA" som bara HP såg.
Det bastanta metalltstycket hade en min som antydde tråkiga nyheter:
- Ambi är bortrövad, mullrade han till HP, bara du kan frige henne.
"Jag vet att ni skickat ut en människa på Nätet", löd Linux E- mail.
Artigt svarade Professorn: "Vi sysslar med att lösa problemen på Nätet, men så avancerade är vi inte".
Ambi! erinrade HP: Hur hade de kunnat glömma henne kvar i skogen?
- Var är hon? darrade HP.
- Dit du når, bara om du avslöjar din hemlighet. Annars dör hon, fastslog muskelknippet i metall för att raskt försvinna in igen.
Kvar stod Pater, Daimon och HP förvånade; gapande:
- Vilken hemlighet åsyfta han? frågade Pater.
- Jag vet inte, ärligt, jag vet inte?
- Vi ska döda de djävlarna! eldade Daimon på och fattade revolvern.
- Nej, nej! lugnade Pater. Vi måste förhandla fram en lösning.
Linux förstod att Professorn ljög. Därför måste han lägga fram bevis. Beviset bestod av HP:s ID- kod som damp ner på Professorns E- mail. Ingen oinvigd hade tillgång till denna kod. Nästa drag var Professorns.
- Jag tror jag vet var hon är, sa Daimon. Vi ger oss iväg i natt.
Fler noveller av samma författare
