Morgonväkt i ett splittrat paradis
HP vaknade ur sin sömn. Han hade sovit, ovisst hur länge, men han förstod att det varit länge.
- Var är jag? gäspade han åt Ambi som satt på sängkanten i den lilla grottan.
- Var, är ett meningslöst begrepp i denna värld, lät hon förstå.
- Hur länge har jag sovit? sluddrade HP och studerade grottans interiör.
- Vet inte, tiden är lika meningslös.
- Men ni måste väl ha tid? Minnen från tidigare?
Ambi förklarade det ungefär så att bara en viss längd instruktioner var möjlig, annars skulle minnena överbelasta. Det utgjorde villkoret för evigt liv.
- Då har ni ju ingen historia, inga erfarenheter? häpnade HP. Medvetande! Medvetandet behöver väl ett minne...är ett minne?
- Livet blir nytt alltid! kvittrade Ambi. Spännande!
Datainstruktioner måste ju inte dö såsom jordiskt kött, förstod HP. Hur lång tid som gått och om människan som art fanns kvar, visste han inte.
De hade skapat ett paradis; till priset av att minnena utplånats. Om nu frånvaron av det förflutna kan betecknas som paradisiskt? tänkte han.
HP, som inte varit vaken, bar fortfarande på minnen från en gången tid. Från sin älskade som han aldrig skulle få se mer.
Dessa minnen plågade honom och det hade varit lika gott om de raderats. Om inte, vore evigt liv lika med evig pina.
Svartsjukt frågade HP vad hon gjort under tiden han legat i koma.
- Jag gjorde dig sällskap, sa Ambi. La mig i koma.
- Så du har offrat en del av dit liv för min skull?
- Nej, för min egen. Man kan inte leva utan mening, och du är min mening.
Fanns de andra kvar i denna drömvärld, Pater, Daimon?
- De är...fiender, dämpade sig Ambi. Krig nalkas...
- Vakna, medborgare! Vi måste alla enas mot det onda som Daimon står för! Vill ni ha ett gudlöst samhälle där synd och omoral härskar?!
De närvarande på torget skanderade "Nej!" på Paters agitation:
- Vill ni ha trygghet; där vi alla delar allt? Vill ni ha Gemenskapen!
"Ja!" skrek alla i kör. Pater fick hela massan med sig:
- Då måste vi alla uppoffra oss i en gemensam kamp mot det onda. Följ mig! Låt oss med Guds hjälp utrota de som är orsaken till allt ont!
Efter en lång stunds ögonduell försökte hon kyssa honom. Båda ville, men HP:s kärlek till sin riktiga flicka påminde sig. Igen, igen, igen.
- Du gör inget fel om du kysser mig, sa Ambi. Jag vill.
- Du förstår inte. Jag älskar... men min flicka i den andra världen...
- Det finns ingen annan värld, avbröt hon. Du och jag finns här och nu.
- Ingen tror mig! Det finns en annan värld, där har jag en riktig flicka.
Ambi blev harmsen, undrade om hon inte var en riktig flicka.
- Jag menade inte så. Du är underbar. Jag kan bara inte glömma.
- Är hon bättre, vackrare än mig? frågade Ambi.
- Nej, men jag älskar henne...
- Och jag älskar dig, inflikade hon.
I grottan där HP nu bodde letade han på sin terminal. Någonstans på Nätet måste det finnas ett spår om HP, om hans flickvän Valent. Något!
Hur länge hade han sovit, fanns hon kvar, fanns mänskligheten kvar?
Bråten av historien, mixat med skvaller, trams och lögner ända från DOStiden. Fragment från grafik, spelregler, chattande trivialiteter, parat med formler för komprimering. Men allt verkade dött? Övergivet av...
En tanke slog HP: För alla här, måste detta te sig som hieroglyfer!
Människans metaforer, förvandlat till brus - råmaterial att ockra på?
Slutligen såg han bitar av den fil han hoppats att få slippa se...
Ambi tänkte på en bruten ed - att skänka HP sin oskuld. Om HP fick reda på... med Daimon, skulle hon aldrig få honom. Icke någonsin.
En otrolig saknad drabbade HP. Trots att han förberett sig på det värsta.
"Valent har lämnat oss i stor sorg efter en tids sjukdom", visade filen.
Han var inte med, stöttade henne inte, fanns inte där för att trösta i hennes plågor. Ensam kämpade hon och ensam slocknade hon från livet. Allt medan han varit upptagen med att lösa ett dataproblem.
Kunde datumet vara till hjälp? Hade det nyligen hänt, eller kanske för tre, tio eller tusen år sedan? Spelade det någon roll? Nu när hon, den han älskat över allt på jorden, var borta.
HP ville bara dö, dö från alltsammans. Det var ju för hennes skull; utan Valent fanns ingen mening; lika bra att avsluta. Den som väntat på honom där hemma fanns inte längre. Hon som hållit honom uppe.
- Gemenskapen vill förgöra er! De vill ta hand om er, mata, klä, skydda er! Men de kommer också tänka åt er! Ta era minnen och tankar ifrån er.
Daimon höll tal inför en stor församling i andra änden av torget:
- Deras trygghet betyder slaveri! Det gäller oss eller dem.
De träter om precis samma saker som i den värld jag lämnade, tänkte HP när han håglös kom ut ur grottan för att höra deras hotfulla tal.
Skocken slöt upp bakom Daimon. Stämningen mellan de två fraktionerna blev allt mer hetsig. Nätets båda samhällen gick mot ett ofrånkomligt krig. Ett krig som bara kunde leda till förintelse - för alla.
- Jag älskar i alla fall dig, mildrade Ambi sin tillbedjan i hans bedrövelse.
Kan man bli kär i en kvinna som inte existerar? frågade sig HP:
- Du finns egentligen inte, avfärdade han, du kan inte älska mig!
- Varför säger du så? Jag vet ju vad jag känner. Känner du ingenting?
Ansiktet på HP röjde likväl ett vaknande behag i den virtuella flickan.
- Om jag inte finns, hur kan du då känna något för mig? frågade Ambi.
- Jag vet inte längre. Allt är så förbryllat. Vad är kärlek?
- Måste vi veta det för att älska?
De bägge fiendelägren sträckte vapen. Båda var villiga att döda och dö för sin sak. Ingen skulle ge upp slaget om livets principer. Ingen.
En man banar sig hotfullt fram i massan mot HP och Ambi där de oroade står och åser upptrappningen:
- Det är du som skapat oreda här!
- Vad menar du? bävade HP.
- Innan du kom fanns inga stridigheter! Vi levde i ett sagoland. Någon synd, som Pater predikar att vi ska känna, fanns inte. Ingen ondska, inget rätt eller fel existerade. Vi var lyckligt okunniga om gott och ont.
HP kände sig likt ormen som kommit in i paradiset. Kunskapen på gott och ont, om hur kunskapen också uppenbarar...
- Det är du som sår split i vår tillvaro! fortsatte den upprörde mannen. Nu har vi två olika samhällen: Ett leds av Pater, ett annat uppviglas av din skyddsängel Daimon. Nu måste du göra slut på någon av dem!
Det var lönlöst att tvista. HP insåg att mannen hade rätt. Det fanns bara en från utsidan här - bara en kunde accesskoden. Fanns svaret där?
På torget fylkades fiendernas skaror medan hatet växte.
Samtidigt brydde Ambi mera triviala problem:
Hur skulle hon få HP, en förlorad oskuld, skammen, känslorna? Men både små och stora frågor hänger ihop; alldeles ovetande.