I alla världar samma Gud
Poliserna kom in i den lilla trädgården framför huset där familjen Macintosh bodde. De visste vem de skulle gripa: En yngling med förkärlek till Internet.
- Vad tynger dig? frågade Pater HP där de fyra lufsade hemåt i skogen.
- Allt som hänt! Någon övervakar mig också, vill döda mig! klagade HP.
- Han övervakar oss alla. Varför tror du att han vill döda dig?
- Vem är han? manade HP på. Vem?
- Gud, Den allsmäktige? Om han velat döda dig, hade han gjort det.
Daimon bara skrattade åt deras djupa samtal.
- Vem är det då? insisterade HP Daimon. Svara!
Myndigheterna hade sett hur en förslagen hacker brutit sig in i olika databaser. Likaså fick MIT upprepade besök. Inbrotten polisanmäldes och en febril jakt inleddes på datamarodören över hela världen.
Man hade nog med problem; Internet fungerade inte, det levde ju sitt eget liv. Allt strejkade genom nätets nyckfullhet. Även liv hade spillts då sjukhusutrustningar kollapsade.
Trots hackerns skicklighet att gäcka sina förföljare kunde man slutligen ringa in den skyldige - efter ett hett tips från en viss professor.
- De som vill kontrollera dig, sa Daimon. Ta ifrån dig din vilja.
- Nej, predikade Pater, det finns sådant vi inte kan förklara!
- Ja, det är ju sådant du lever på, muttrade Daimon.
Ingen förvåning fanns i ögonen på hackern Linux. Snarare verkade han medvetet ha velat provocera fram ett gripande. Kanske var det hans enda chans att få säga sin sanning om vad han hittat.
Men bara en kunde bevisa vad som fanns ute på Nätet. Det nät som Linux så enträget hävdade rymde en digital version av homo sapiens.
- Styrs er värld av en Gud också? hörde sig HP för.
- Javisst! förekom Daimon till Paters häpnad.
HP frågade om det är samma Gud som i hans tidigare existens?
- Visst, småsjöng Daimon. I alla världar, samma Gud.
- Men vem? Vem är det?
- Du! påstod Daimon. Du är Gud. Det är du som styr.
I skogen där de trötta gick och dryftade de existentiella frågorna smög två varelser efter - nätvarelserna. De var ute i ett speciellt ärende.
- Tro honom inte! varnade Pater. Det är inte du som styr, unge man. Det är den Högste som ska döma syndiga och fromma efter våra gärningar.
- Skitprat! skanderade Daimon. Du är Gud, HP. Du styr.
- Du måste välja! hejda sig Pater: Ska du lyda Skaparen, eller honom?..
- Ja, där ser du, flinade Daimon. Det alltid är du som styr.
Länge hade Ambi kastat blickar på Daimon. Hon tyckte inte om honom, nästan äcklats och avskydde hans burdusa stil. Men det fanns en djurisk dragning. Dessutom var hon djupt förälskad i HP, så långt ifrån Daimons råhet man kunde komma.
Hon hatade sig själv för vad hon kände. En motbjudande, men lockande, lust till HP:s motsats som inte ville vika. Daimon var ingen man hon skulle vilja leva med. Bara ett objekt för vilda fantasier som hon skämdes över och aldrig ville förverkliga. Aldrig vid Gud.
- Tänk på olydnadens straff, unge man! hotade Pater. Böj dig i ödmjukhet...
- Tänk på din belöning, avbröt Daimon. Res ditt huvud i stolthet.
- Vill du att HP ska straffas i helvetet? Vill du inte att han ska leva?
- Jag vill att hans liv ska vara värt att leva. Motsatsen är helvetet.
När kvartetten gått skilda vägar närmade sig de okända nätvarelserna HP:
- Nu kan vi äntligen sätta åt honom!
- Du har väntat på det här, va?
- Tyvärr krävs det anledning för att gripa honom.
- Tyvärr?
Trots skilda referensramar beslöt nätvarelserna att skrida till verket.
Väl hemma funderade Ambi. Med helig ed hade hon bestämt: Skänka HP sin oskuld. Ändå kunde hon inte låta bli att undra hur det skulle kännas... det hårda, vilda. Smärtan tillika underkastelsen eggade hennes tankar. Återkommande fanns svinet i hennes drömmar.
På väg hem förstod HP att han var förföljd; han ökade stegen. Såg ett par svarta uniformer, flydde in i ett gruvschakt med långa tunnlar. Daimon och Pater var bortom synhåll, ingen hjälp att få.
Värnlös kunde han bara springa. Springa och springa; men han kom ingen vart, som i sirap! Fotstegen från jägare och byte ekade i tuben med ett öronbedövande smatter. De obskyra nätvarelserna i uniformer tog in på honom.
Den rena oskuldsfulla kärleken levde hos Ambi. Därför kunde hon inte fatta sin dragning till det äckliga, smutsiga och motbjudande. Hur kan man dras till det man hatar? Ja, ibland kunde hon ju till och med hata den hon älskade: HP.
Han kunde vara så metodisk, så tråkig med sin fantasivärld och mindes en dialog:
- Vi är bara ettor och nollor, sa HP, men jag har varit materiell.
- Vad var du gjord av? frågade hon.
- Atomer, som är gjorda av partiklar, av kvarkar...
- Som är gjorda av ettor och nollor, fnissade hon.
- Nej, det är sant! Jag var gjord av partiklar, kvarkar.
Argumenten övertygade henne inte.
- Jag förstår, klagade HP, våra världar är lika overkliga för varandra.
Men vem hade skapat ettorna och nollorna?
- Vi! Människor, sa han. Du förstår alltså att någon måste ha skapat?
Nej, hon förstod inte. Vem skapade då, de han kallade människor?
- Nej, det vet ingen, hade HP sagt.
Spelade det någon roll, vi fanns ju här. Hon struntade i vem som skapat vad, eller vadvi är. Bara om HP, om han är kvarkar eller ettor och nollor.
Det fanns stunder då hon kunde göra HP ont. Skada honom med svartsjuka för att han skulle lämna den fantasiflicka han var kär i.
De var nu ifatt HP, en armslängd ifrån. Han visste inte vilka det var eller vad de var ute efter. Med en sista kraftansträngning misslyckades han! Bryskt rev de hotfulla uniformerna omkull honom.
Spelet var obönhörligen över. Någon hjälp från andra sidan fanns inte. Alla hade övergett honom, själv orkade han inte längre.
- Nu är det slut, befäste en av uniformerna med: Du kommer aldrig tillbaka!
- Har du någon försvarsadvokat? frågade polisen Linux.
- Ja, sa han och stirrade ut i intet. Han finns där någonstans...Där ute.
Polismännen tittade på varandra med lustiga miner.
- Vad vill ni? frös HP till på den återkommande frasen. Vad vill...aldrig till?..
- Vad är det du vill?! returnerade den ene uniformen. Nu är det slut på dina trakasserier. Du ska ställas inför ting - för mord!