"Det var inte jag"
I den kala cellen där Ambi hölls fången kom vakterna in. Åter band de henne framstupa över bordet:
- Tala om allt du vet, uppmanade en av vakterna.
- Jag vet inget om HP:s hemlighet, jag svär.
En av dem lyfte upp Ambis kjol, drog ner trosan, blottlade hennes mjölkvita bak. Hämtade sedan upp en hårfläta.
_
Beväpnade närmade sig HP och Daimon slottet där de lokaliserat platsen för Ambis fångenskap. Pater bar av princip inget vapen.
Prövande gav vakten några lätta snärtar över Ambis bak.
De lama daskarna gjorde stjärten allt rödare. En värme spreds i kroppen då hon vant sig vid svedan.
Efter några resultatlösa rapp lämnade, till Ambis lättnad, vakterna cellen och en sagolik prinsessa tassade in. Den vackra prinsessan tog fram en salva. Med varsam hand började hon smörja in Ambis bak utan ord.
Handen var gracil, följde kloten lustfyllt. Fingrarna snuddade sensuellt Ambis intima delar. Prinsessan, likaväl som Ambi, njöt av behandlingen som ingen av dem ville bekräfta. Massagen var så skön att Ambi föll i sömn.
Tryckande i buskarna såg de hur slottets silhuett alltmer markerades av skymningen. Inget tydde på att det skulle bli svårt att ta sig in. Några utplacerade vakter syntes inte. När mörkret föll, och modet stärkts, begav de sig smygande iväg.
HP förundrades över denna sällsamma värld som egentligen inte fanns: Hur har jag hamnat i detta virtuella vansinne? tänkte han.
Fåfängt intalade han sig att en dag ändå kunna fara hem. Trots faktumet.
Andhämtningen steg hos båda. Allt oftare, av misstag, utforskade prinsessans fingrar Ambis lustcentrum utan att fullfölja. Retades.
Den olidliga massagen var en värre tortyr än vakternas. Att vara så nära och ändå inte få utlopp. Ambi vred sig i kval. Ville, inte, ville...
- Snälla... gör det! viskade Ambi och ångrade sig i samma stund.
Prinsessan tittade oroligt på Ambi, en blick mot celldörren, på Ambi igen. Sedan fortsatte hon massagen oberört med en klatsch på Ambis stjärt.
Fingrarna tog vidare utflykter på Ambis bak. Ner i dalen, smekte de fuktiga rosenbladen, längs skåran upp till bakre hålet. Med behärskad åtrå trycktes ett välsmort finger in till en okontrollerad suck från Ambi.
Osäkert pullade hon, böjde sig ned, kysste klotens rundningar, drog ut fingret. Lät tungspetsen kittla den nötbruna rosetten.
Innan Ambi hann komma reste sig prinsessan upp. Kavlade upp sin kjol, grenslade Ambis stuss, gned sig själv mot henne. Använde henne för sin egen tillfredställelse utan att återgälda. Omsider kände Ambi hur prinsessan kom i kramper som aldrig ville ta slut...
Ambi vaknade ensam, besviken men ändå lättad.
- Det var inte jag! upprepade hon för sig själv. Det var inte jag!
- Visa inte vapnen, sa Pater. Det minskar chansen att resonera oss fram.
Bara de inte gjort henne något, tänkte HP. Oron och ilskan kokade.
- Se det positivt! mös Daimon. Vapen ger ett klart förhandlingsövertag.
HP gillade inte sitt sällskap. Daimon ville döda allt, och Paters resonabla attityd till kidnapparna tyckte HP var naiv. Men framför allt förstod han inte vilken hemlighet kidnapparna ville åt.
- Släpp mig fri! vrålade Ambi med en ton som överraskade henne själv. Om ni verkligen är män, så låter ni släppa mig! Eller är ni homofiler, som inget annat kan än plåga värnlösa kvinnor? Visa makt, som ni inte är kapabla att visa jämbördiga?!
Vakterna och kungen stod bara tysta, såg på varandra. Förvånade över hur den väna flickan förvandlats till en rytande lejoninna.
- Är ni män eller inte? HP vet ändå ingen hemlighet!.. Nå?
Den stora porten till slottet verkade obevakad. Efter en stunds tvekan gick de fram och öppnade. Facklor lyste svagt upp den feodala interiören.
- Släpp flickan, resignerade kungen inför sina vakter. Hon vet ändå inget.
- Vi kommer i Guds frid och vill förhandla! ropade Pater.
- Sch! Din idiot. Nu har du spolierat alla chanser att befria Ambi, väste Daimon. Nu kan jag lika gärna låta knallpåken trumma, sa han och sköt av en salva runt om i salen.
Kungen sände iväg en vakt när skottsalvorna ljöd:
- Kolla vad det är?.. Är det inkräktare, så likvidera!
Trots den bullriga entrén lägrades tystnaden åter när ekot ebbat ut. Efter ett tag hördes svaga röster från källarplanet:
Daimon tittade på de andra, gick mot en trappa som ledde ner i källaren. Mötte vakten! Utan att tveka avlossade Daimon sitt vapen, med dumdristigt mod fortsatte han ner till cellen.
- Döda dem inte! skrek Ambi. De tänkte frige mig!
Styrkta av Daimons offensiv kom Pater och HP nedspringande. Den vapenlöse kungen sträcker armarna i luften. Oförvållat drogs HP in i en skottlossning. Till ackompanjemang av Ambis skri sköt han alla vakter han kom åt. HP skulle visa dem - henne - att han kunde.
"Döda inte! Sluta! Sluta!"
Ambis jämte Paters protester drunknade i kanonaden från vapnen.
Som i ett spelprogram dök vakter upp överallt, drev på HP.
Adrenalinet, om det nu fanns något virtuellt sådant, pulserade i HP:s digitala kropp. Skapade en motbjudande lusta. Han njöt av dödandet. Kände hur triumferande skönt det var då han fått in en fullträff. Fienden exploderade i slamsor. En till, en till, och där en!
I extas sköt HP på allt som rörde sig. Njöt av att fälla dem, hur skallar exploderade; destruktivitetens böjelse fick fritt utlopp i vansinnestempo. Känslan: total kontroll över varat, att vara gud över allt och alla. Tillintetgöra det skapade, utrota, se det gå mot sin förintelse!
HP och Daimon sprayar väggarna med kulor. De skjuter sårade, redan döda, pepprar i raseri och hat på allt. Lågor, smällar, splitter! Slakten blir lek. De avancerar, fäller bytena, lyckades! Alla vakter döda.
När fienden undanröjts la sig tystnaden. HP fann lugn, segerns sötma.
Stilla vänder sig Daimon mot kungen. Leken blir åter allvar:
- Döda mig inte! vädjade kungen. Jag bara lyder order från en högre...
- Varför lyder du då? sa Daimon och sköt kungen i huvudet.
Vämjelsen väckte HP: En av alla. Hur hamnade jag i detta sadistiska tillstånd? tänkte han. En ondskans eufori hade haft greppet över honom.
- Vad är jag för ett djävla djur? skakade HP då kungens hjärna flöt ut.
- Det där gick ju fint! skorrade Daimon. Vilka smaskiga träffar!
Beklämd över Daimons brist på empati såg HP sin egen: Nonchalans inför ha dödat riktigt liv, åtminstone riktigt i denna världen.
Han förskräcktes, av sig själv: Det var inte lika hemskt som första gången han dödade, han hade blivit blasé, kall.
- Det var inte jag! närde HP: Det var inte jag!
Och framgent kvarstod frågorna: Vem var fienden, vilken hemlighet ville de åt? Samt viktigast: Vem lydde kungen order från?