En mänsklig funktion
- Finns det inget vi kan göra? frågade Assistenten.
- Hålla en tyst minut, suckade Professorn.
- Var inte så känslokall. Vi måste kunna...
- Vi kan inte göra mer! Kroppen är död. Problemet är...
I ett försök att nå HP med deras kod ATL, ramlade Valent ihop på golvet. Med ilfart fördes hon till sjukhus. Inkommen för sent, kunde man bara konstatera att Valent led av en långt framskriden magcancer.
Sorgtyngd ville Assistenten veta vad Professorn menade med problem?
- Du vet själv, sa Professorn. Ska Valent få veta? Hon är svårt sjuk?
- Du har nog rätt. Men hur gör vi då?
- Vi får fortsätta som om han fortfarande levde. Låtsas.
- Om han finns kvar därute då? ängslades Assistenten.
- Han finns kvar! Och i värsta fall, om vi hittar, måste vi...radera.
Var Professorn redo att döda HP:s fil - själen, förfärade Assistenten?
- Tänk att vara fast där? började Professorn. Tänk om han söker henn...
Plötsligt kom Valent in i labbet. Sjukhuset hade sänt hem henne:
- Jag fick definitivt besked idag: Jag har inte lång tid kvar, sa hon.
- Det kan ske under, tröstade Professorn. Ha tillförsikt.
- En vetenskapsman tror inte på under. Du vet att jag snart ska dö; jag vet. Han kan inte komma tillbaka, va?
Professorn vela, slet, försökte; medan Assistentens undvikande blick sa allt.
- Du behöver inte svara; jag förstår. Jag har bara en sista önskan. Det kanske är för mycket besvär, men jag ber dig.
Valent såg på Professorn, tog verbal sats och sa med beslutsam röst:
- Scanna in mig på Nätet!
- Förlåt min man, bad Paters fru till HP. Han vill bara väl och är så engagerad i att få alla att leva moraliskt.
- Tycker du som han, att jag ska avsluta min skyddsängel?
- Det är väl Gemenskapens villkor, men min man kan det där bättre.
Professorn ryckte till. Under inga omständigheter skulle han medverka till att ännu en kom in på Nätet. Med allt som varit:
- Nej, det förstår du väl inte går...
- HP kunde! avbröt Valent.
- Ja, och det gick ju inte...
- Mig kan det inte gå värre. Jag ska ju ändå... Min enda önskan.
Med akademisk nit förklarade Professorn vilken stor vetenskaplig procedur det är. Att han inte kom att få gehör för ännu ett sådant projekt. I synnerhet när det inte fyllde en vetenskaplig funktion.
- Väger inte en mänsklig funktion något? vädjade hon.
Sjuk och utan livsenergi fick Valent igenom en sista vilja. Som en tribut till HP scannades hon in på Nätet för att hamna hos sin kärlek.
Även om hon insåg att önskan bara var symbolisk så var den inte ovidkommande. Hennes sista vila skulle bli där han också låg. Den lilla tid de fått tillhopa skulle uppvägas av en evig vila tillsammans.
Professorn gillade inte hennes begäran. Det hade varit mycket sjå i laboratoriet med kroppen, men kunde inte motstå. Dessutom är det inte så noga, tänkte Professorn utan cynism. Hon skulle ju faktiskt ändå dö.
Förbryllad lämnade HP åter Paters hem för att se sig omkring i denna sällsamma värld. Funderade på Paters idé att avsluta Daimon - döda honom: Aldrig kunde han göra något sådant, så fil han är, aldrig! Och varför?
På en dörr stod det rätt och slätt Historien. En fil som öppnade upp hela världshistorien i en avancerad animation. Med en grunka angav man årtal för att sedan hamna i dess tid. HP tryckte in 4000 f Kr.
Ett lummigt skogslandskap som verkade öde bredde ut sig. Planlöst vankade HP uppför en vackert grönklädd kulle. På kullens topp tittade han ner på en typisk stenåldersboplats. Något rörde sig där nere. Där sprang grisar och höns omkring. Från ett av husen kom en kvinna ut.
Under nedsövningen tänkte Valent bara på HP: Deras farväl.
Instinktivt hukade sig HP ner, samtidigt som han insåg det löjliga i sitt förfarande. Kvinnan fick syn på HP - som om den verkligen levde! Den stirrade en stund på honom, skrek på andra som kom ut ur husen.
Då HP vinkade åt dem, rusade alla skriande iväg mot skogsbrynet. HP tryckte ner 335 f Kr för att inte störa deras tillvaro. Även om han insåg att figurerna inte var riktiga, glömde han stundtals bort det.
Manövrerade på kartan sig fram till Aten och skolan Lykeion där Aristoteles föreläste om logiken. Med en knapptryckning for han iväg till Tyskland 1435, såg Gutenberg trycka sin bibel. Färden gick till...
- "DOS vere the days", sjöng Assistenten. Om vi ändå kunde gå tillbaka, ändra.
- För att begå andra och nya misstag? resignerade Professorn.
...Thomas Jeffersons hus 1786 där han finslipade The bill of rights. Vidare närvarade HP vid Solvaykongressen 1911 där Einstein, Bohr, Planck, Curie, med flera diskuterade kvantmekaniken.
HP hoppade okronologiskt iväg till 1882 för att bekanta sig med en av han största idoler, Darwin. För sent nådde han fram; Darwin hade dött och man förberedde just hans begravning.
Konstigt? tyckte HP: Jordfästes inte Darwin i Westminster Abbey? Här planerade man att begrava honom enkelt i hans hemby Downe?
- Ursäkta mig! överilade HP mot en lord på Clapham road i London dit han nu farit. Ska inte Darwin begravas i Westminster Abbey?
- Min yngling, du har fullkomligt rätt! Som parlamentsledamot ska jag oförtövat föreslå att detta går i fullbordan.
HP for tillbaka till nutid. Omtumlad av tidsodysséns realism slog han sig ned framför de senaste nyheterna på CNN:
Valents sista tankar i narkostöcknet kretsade kring sin begravning. "På två ställen", tänkte hon: "På två ställen ska jag ligga".
"CNN News: Ett hittills opublicerat brev av parlamentsledamoten Lord Gladstone avslöjar att Charles Darwin närapå begravts oansenligt. Lord Gladstone påverkade tjugo andra ledamöter att ära Darwin med en statsmannabegravning. Idén ska lorden fått av en ung man på gatan, som irriterat sig över att Darwin inte begravdes i Westminster Abbey".
Kroppen låg denna dag orörlig i djup koma, så lågt som de biologiska organen tålde. Så hade också hennes pojkvän legat. Men han levde på Nätet ovetande om sin älskades öde. Kliniskt var båda förenade i frid. Klockan tolv följande natt förenades de i klinisk död.
Hennes kropp gav upp efter den svåra sjukdomen. Den omständliga nedsövningen förkortade antagligen hennes liv med några dagar, men det var ju hennes sista önskan.
Om Valent kom in på Nätet, likt hennes käraste, var högst tveksamt. Inget tydde på det, inga tecken syntes på labbets skärmar. Förmodligen brast överföringen. Professorn hade egentligen inte engagerat sig. Mycket tydde på att det hela utförts tämligen slarvigt. Eller inte alls?