Härskaren över alla
En känsla av kyla gav vika i den virtuella kroppen. Färger tog form, ljus förvandlades till figurer och tankarna blev klarare.
HP kände på sig själv, kroppen kändes, den imaginära kroppen som inte fanns kändes!
Men rummet var samma; nedsövningsrummet? Var alltsammans en dröm? Instinktivt reste han sig upp, öppnade dörren. En korridor med mängder av dörrar; nej, det var inte en dröm! Så såg det inte ut. Labbets lokaler kände han alltför väl. Han befann sig i Internets värld.
_
- Helvete! Hans personfil har kopierats! ropade Assistenten.
- HP är på flera ställen samtidigt, noterade Professorn på skärmen.
- Hur fan upplever han det själv?
- Vilken av dem?..
_
Överföringen lyckades! tänkte HP. Han var en virtuell. Vetskapen om att liv kan vara annat än kött och blod hade han fått sig mättat av Professorn. Men känslomässigt kunde han ännu inte fatta det.
Går det att fatta att man kan förnimma utan en fysisk kropp? Vad är liv? Detta är ju som beskrivningarna av hinsides. Kan detta också vara evigt? Tankarna strömmade genom hans hjärna, den virtuella hjärnan.
Han var nu en packe instruktioner på ett datornät. Å andra sidan var hans förra tillvaro en packe instruktioner i form av DNA. Vari ligger skillnaden? "Mediet, bara mediet skiljer dem åt", hade Professorn sagt.
Benen lydde, armarna likaså, han gick omkring, talade för sig själv. Kunde höra sin röst som han alltid gjort. Prövade sin nya gestalt.
_
- Vad händer om han möter sig själv? frågade Assistenten.
- Det får bara inte hända, sa Professorn. Det får bara inte hända.
_
Otroliga landskap öppnade sig för HP när han gick in igenom en dörr märkt TIF. Ännu en dörr vecklade ut en high- tech- arkitektur han aldrig skådat i skönhet. Han kastade sig från dörr till dörr utan försiktighet.
En dörr ledde till historiens glömda valv. Här fanns de alla som för evigt nedtecknats i Internets gigantiska bibliotek över de döda, nu levandegjorda: Jesus, Adam och Eva, faraonerna i deras palä.
Nära att gå vilse i historiens labyrint for han till sagans värld, mötte älvor, troll och seriefigurer. Grafiken var sagolik, ändå skrämmande. De pratade med honom, föreföll faktiskt existera. En del verkade bittra, som om de hatade sin tillvaro - innestängda i sina roller.
Människans dröm om att färdas i tid och rum hade förverkligats! Här fanns allt och ändå inte. En färgprakt som inte ens naturen kan ståta med förförde. Berusad av allt öppnade HP dörren till "Drömmarnas rike".
Ut över fraktalgjorda nejder upphävde han tyngdlagen. Mot en soluppgång som fick landskapet att skifta i lila, sedan till rött. Ibland tuschade han trädtoppar eller en bergskam i en hissnande fart. Följande floder av vatten som blev till flytande guld. Berg växte upp ur marken, växlande i olika texturer som diamant och marmorbeklädnader.
Färden gick allt snabbare, till sist hann inte fraktalgenereringen med: Han for svindlande rakt in i ett berg, ner på molekyl - och atomskala.
Geometriska mönster, matematiska formler illustrerade i hallucinatoriska färger. Så komplexa att ingen dödlig förmått dana dem. Han landade mjukt.
Grafiken var skönare än verkligheten. Renare, klarare och mera färgstark. Ett sagoland, en science fantasy- värld, där all fiktion överträffades.
Människorna var perfekta, också HP:s yttre hade omstöpts till bättre dager.
Himmelska vyer, glittrande sjöar, fåglar flög omkring och horisonter så betagande. Även de hotfulla monstren passade in i mosaiken.
_
- Vi måste berätta för honom om att han kopierats. Han har rätt att...
- Jag förstår dig, avbröt Professorn sin assistent. Men vi kan helt enkelt inte vara ärliga längre. Nu gäller det att skydda honom.
- Mot vad? frågade Assistenten och tog av sig sina screenglasögon.
- Kanske mot sig själv...
_
Efter att ha undersökt allt spännande fann HP en videokanal. En virtuell kamera som han kunde logga in på. Labbet skulle kontaktas.
Han befann sig i en totalt ny värld: Den första människan i historien som vandrade runt bokstavligen virtuellt. Trots detta häpnade han snarare över hur lik den riktiga världen den ändå var.
_
- Vad du än gör, så säg inget till Valent om att han kopierats, viskade Professorn till Assistenten. Det skulle hon aldrig klara...
_
- Kan ni se mig nu? sa HP efter att ha knappat in koden.
Berodde likheten med världen på att människan skapat Nätet? Eller var det HP:s egen virtuella hjärna, fortfarande mentalt fast i den verkliga som genererade? Skapade han det han såg, hörde, kände och luktade?
Mycket var lika, med en skillnad: Allt upplevdes starkare, färgerna, ljuset, till och med känslorna i hans skenhjärna befanns intensivare.
Ibland överfylldes han av det häpnadsväckande i situationen: Hans kropp låg stilla i ett labb medan han knallade runt i en "andlig" värld. En verklig "utanför- kroppen upplevelse".
HP såg nu sin älskade samt hela gänget: Spända, smått löjliga trängdes de framför videokameran med Professorn auktoritärt i mitten.
Champagne hade de också tagit fram. När HP spontant skrattade åt deras fåniga anleten rätt in i kameran steg jublet i labbet.
- Ett litet steg för mig, men mycket bits för Professorn, skämtade HP.
- Hur är det, älskling? sa Valent som avbröts direkt av Professorn:
- Grattis! ...Denna historiska dag... Det borde bli en världssensation med alla media. Men, som du vet, vi måste hålla allt hemligt tills vidare.
Raskt lämnade Professorn sitt patetiska tonläge och fortsatte:
- Vår bild är mycket dålig här. Har du sett fienden, något spår eller?
HP förstod att festiviteten ändats - att allvaret börjat. Ett uppdrag skulle göras, och det var han som måste fullgöra det.
- Nej, ingen fiende än. Här är rent fantastiskt, enormt!.. Men..?
- Vad är det? oroade sig Professorn. Vad är det?!
- Det... Det kommer någon nu...
Omedelbart bröt labbet kontakten för att skydda filen.
_
- Jag kan hjälpa dig att ha kul, ha, ha!
En revolverförsedd kuf med en vildes yttre fick HP att haja till. Var det en riktig, en animerad? Ja, det var ju allt här, men... Den talar?
- Kalla mig Daimon, jag kommer vara din skyddsängel!
Förfärad undrade HP vad den flärdfrie typen med revolvern ville.
- Jag kan ordna lite Jucka, jucka! visade den obscent med händer och höfter.
- Vad har du för intresse av att hjälpa mig? prövade HP kommunicera.
- Rent egenintresse, kan man säga.
_
- Vad gör ni? utbrast Valent. Någon kom! Han kan vara i fara!
- Vår nyfikenhet får inte äventyra, sa Professorn. Då är det...slut.
_
- Jag är den som du känner allra sämst, den du inte vill kännas vid.
- Varför talar du i gåtor? ängslades HP inför sin s.k. skyddsängel, Daimon.
- Antagligen därför jag aldrig har fått mig bekräftad. Jag har alltid fått stå tillbaka, förnekas, ja, hatad är jag! Ändå är jag härskaren över alla.