Göken Askelands memoarer del 3
Författare: Ass Slam Master Datum: 2004-07-16 12:05:40
Kategori: Trekant
Läst:
13 067 gånger
Betyg: 4.1 (606 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
” Fia med knull”.
- Liselott?!! Är du där?!!!
Det är inte ofta jag ber till gud, men nu gör jag det! Jag befinner mig i ett dimmigt lyckorus, men när jag kommer tillbaka till verkligheten blir jag panikslagen. Man överdriver inte genom att säga, att djävulen själv är ute efter mig. Om bara några sekunder kommer tjuren Vilander att stå i
dörröppningen in till tvättstugan med sitt hagelgevär framför sig. När han sedan fick se sin lilla dotter bli påspänd bakifrån, så skulle han säkert inte tveka.
Han skulle skjuta mig, som en simpel rabieshund. Tunga steg hördes i trappan utanför och jag bara rullar ner från mangelbänken och slår i axeln i stengolvet. Tänderna pressas emot varandra, så jag undviker ett vrål av smärta. Det får jag göra i senare. Nu gäller det livhanken och då får
man räkna med lite pina på vägen. Det finns en avsats under själva bänken och där ligger det en massa nystrukna lakan. Snabbt kryper jag under tyget. Det dunkar i armbågen av värken och jag pressar handen över det onda stället, i syfte att dämpa det. Bara nu Liselott inte skvallrar. Hon hasar sig nedför bordet hör jag. Det är helt svart nu. Mitt ansikte pressar sig mot
lakanstyget och jag ber tyst till gud fader.
- Liselott? Vad fan pågår, vad sysslar du med?
- Ingenting pappa.
- Jag tyckte jag hörde konstiga ljud…
Det blir tyst en stund. Hon kommer inte på någon bra ursäkt. Jag ligger pyrt till! Då hörs hennes lilla stämma igen. Hon säger något tyst, som jag inte riktigt hör och jag hör istället hur store starke far vrålar av alla krafter. Jag kan knappt andas, så himla rädd är jag. Hjärtslagen
vibrerar i hela kroppen, tinningarna spränger och det ser ut som, om det blixtrar till framför mina ögon för varje slag. Kan han höra mitt hjärta slå? Hörs det så pass väl, att han kan snoka sigfram till mitt gömställe. Jag börjar dra mig till minnes skräckhistorien ”Det skvallrande hjärtat” av Edgar Allan Poe. I den begär en ung man ett mord på en gammal gubbe med ett gamöga. Han
dödar honom, begraver honom under golvplankorna och får senare besök av polisen. Allt verkar gå smärtfritt, polisen misstänker ingenting, skall precis gå när gubbens hjärta börjar bulta i huvudet på mördaren. Precis så känns situationen! Liselott måste ha tjallat! Nu åker jag dit! Han skjuter mig! Han skjuter mig! Om han inte har bössan med sig, så kanske han nöjer sig med
att kastrera mig med sin slöa jaktkniv.
- Vilket svin! Ja, jag vet vem det är! Det måste vara det där aset till raggare, Askeland! Tänk att bara lämna sina kläder mitt på golvet. Ja, han duschar ju i källaren.
- …Jag blev lite chockat, pappa. Det var väl det du hörde, ljuger Liselott och jag skulle kunna överösa henne med själsliga kyssar, eller ett dussin chokladkakor med nötter i. Visst, jag glömde i all hast kvar mina kläder på golvet. Det klarade flickebarnet ut genom en listig nödlögn. Hon är
inte bara söt, hon är smart också. Det resonerade tyst en stund far och dotter emellan, innan jag på nytt hörde gormandet:
- Egentligen borde vi slänga hans kläder direkt i sopbilen, men jag lägger dom i tvättkorgen. Jag ska minsann prata med hyresvärden gällande hans vräkning!! Det ska jag minsann göra!!
Det hördes fotsteg därifrån, källardörren smälldes igen med ett ekande dån och allt blev tyst.
Jag ligger kvar ett par extra minuter, bara för att försäkra mig om, att det inte är en skickligt planerad fälla. Jag skulle kunna mötas av ett hånflin från fadern i trappan och bli mörbultad
efter noter. Det prasslar till lite lätt från lakanen, när jag glider fram och pustar ut. Det värker fortfarande i armbågen, fast inte så farligt som den, som sagt, kunde vara. Det är kyligt i källaren känner jag nu, när inte kroppen har den speciella upphettningen som en sexakt för med sig
(eller vilken form av ansträngning som helst, förresten). Jag kilar över till duschrummet och återfinner mina kläder överst i tvättkorgen. När handen trevar igenom skinnjackan, så finner den ingen chokladkaka. Jasså, hon tog den med sig på en gång. Okej, det fick hon väl göra, jag hade ju lovat henne den. Jag klär på mig igen och går försiktigt uppför trapporna. Handtaget dras neråt, en tunn springa ljus lyser ner i det mörka och ett vaksamt öga kikar ut i trappuppgången. Allt verkar som vanligt. Den försiktige smyger sig ut och slår igen dörren ljudlöst bakom sig. Såja, nu är man i säkerhet.
Jag rättar till kepsen på skallen medan jag andas ut riktigt ordentligt. Om någon kommer och frågar mig några påträngande frågor, så har jag alldeles nyss varit i affären. Blir nästa fråga, vad jag köpte i affären, så blir svaret: ingenting! Jag ångrade mig. Nog lät det trovärdigt alltid. Om
Liselott fortsatte, att knipa käft, var jag skyddad för all sorts misshandel från herr Vilanders sida.
Nej, nu tycker min mage, att det är dags för någonting till livs. Nästa destination grillköket, men först måste Bjarne med. Jag hastar uppför trapporna i en sådan fart, att jag nästan lyckats med
bedriften att välta ut en utav blomlådorna i trappen.
Uppe i lägenheten har Bjarne redan vaknat. Han står framför spegeln och masserar pannan.
Ögonen ser ut som två stora sår. Brorsan är en sådan som dricker, dricker och dricker tills han blir medvetslös. De flesta människor har en alkoholgräns, när de börjar må illa och måste kräkas. Bjarne verkar sakna denna gräns, fast dagen efter ser han ju ut som ett vrak. Nu upp-täcker han mig i dörröppningen, vänder sig om i ett slitet gungande takt och tittar bedjande
på mig med sina blodsprängda ögon. Sedan kommer ångesten. Han knycker till med handlederna framför sig och vill ha medlidande:
- Leif, jag mår inte bra, gnäller han. ”Jag har aldrig mått värre, jag vill spy, men kan inte göra det! Hela världen rasar samman och jag drömde att jag pippade med Marilyn Monroe och inte kunde få orgasm! Livet är det hemskaste jag varit med om…
Han lunkar fram till våran kokvrå, där han med fumliga händer vrider på vattenkran och stoppar huvudet under det iskalla vatten. Medan förnuftet försöker komma tillbaka samtidigt som baksmällen förhoppningsvis reduceras, så flämtar han fram:
- Jag överlever inte dagen! Det kommer jag inte att göra, Leif!
Vattnet tycks bryta ner hans hjärna totalt ,till slut ligger han med överkroppen över diskbänken och verkar medvetslös. Jag känner mig manad, att gå fram och ruska på honom, så han inte skall slockna under kranen. Det är ju farliga saker. Han kan ju drunkna.
- Ta dej samman, säger jag och stänger av vattnet. Han stönar något ohörbart medan jag sätter mig ner i sängen och slår på transistorn, som alltid står på den lilla pallen bredvid. Sedan får man sitta och vrida på ratten, för att få fram något hörbart. Man är väl inget matematiskt snille, men jag misstänker att 10*r radioprogram och 90*r brus. Brorsan har påstått, att man kan få in USA på radion, men det tvivlar jag starkt på. Vem behöver deras radiovåg förresten? Amerika har ju blivit så jädrans populärt i Svedala på sistone, att de bara talar om det på de svenska nyheterna. En annan får lyssna och hoppas på någon glad nyhet. T.ex. att Kennedy avgår,
eller att Elvis skall göra en turné i norden. Jag får in ett musikprogram och hör Anita Lindbloms mörka röst sjunga: ”sånt är livet”. Bjarne ger livstecken ifrån sig från diskbänken. Han skakar det våta från skallen precis som en hund, tar ett långt steg ut i luften och brakar ner med huvudet före ner i madrassen igen. Där blir han liggande. Mina händer vrider lite till på radioratten, till slut har jag fått in ljudet perfekt, så jag ställer ner radion på pallen igen. Under tiden börjar jag få stånd igen.
Jag måste vara sexmissbrukare. Liselotts rövhål hade mjölkat saften ur min ståndaktiga tennsoldat, men direkt har jag blivit sugen efter mera. Min första tanke blir, att köpa en chokladkaka till och få mig ny härlig sex med lilla unga fröken Vilander, fast naturligtvis har jag inte glömt bort hennes ilskne far, så jag får väl använda det huvudet som sitter längst upp
för en gång skull. Jag gnider min haka i funderingar. Till slut går det upp ett ljus. Vi skall skippa korvkiosken idag och titta in på fiket. Där jobbar Fia Kronsteth, en riktig liten kaffeböna. Henne har vi lyckats prata omkull inte mindre än tre gånger förut. Hon är i våran ålder och har aptit på sex, även om hon inte vill erkänna det.
- Upp med dej, Bjarne! Vi ska ut och käka!
- Jag vill inte käka jag vill dö, mumlar brorsan med munnen full av madrass.
- Nä, det här duger inte, konstaterar jag och slår handflatorna bestämt mot knäna innan jag reser mig från sängen. När jag väl står på benen, så blir jag handfallen, fast jag lät så bestämd. Vad kan jag göra? Bjarne väger mycket mer än mig, jag själv är en liten skit på 156cm och 60kilo, så vad tusan kan man göra? Låta käften gå möjligen. Med fingrar som darrar av abstinensbesvär får jag istället upp cigarettpaketet ur bakfickan och sätter fyr på en s.k. säkerhetssticka. Röken slinker ner i mina förpestade lungor och man blir rofylld av det. Eländiga tobak, det är egentligen en enda stor skräckscenario hela industrin. En vuxen karl står och inandas en massa tjära. Fast fy fanken vad gott det är! Jag sparkar till Bjarne med myggjagaren. Han grymtar till som en galt, sedan rullar han ner från madrassen och hamnar på ryggen. Där ligger han med slutna ögon och
vattnet rinnande från mustaschen och hårtopparna. Han masar sig upp på darriga knän, sedan står han och svajar som en ståtlig fura i Kanada. Som broder jag är, går jag fram till honom och lappar till honom lite lagom hård med ena handflatan. Det brukar hjälpa. Det lär användas när folk blivit hysteriska och måste komma tillbaka till sans, men jag vill utveckla det lite. I bakhuvudet kan man ju fantisera, att en liten äcklig professor i psykiatri med Einsteinmustasch suttit i begynnelsen och skrivit ner en giltig orsak till att slå till frugan sin. Bjarne vaknar till och gnäller fram med sin norska brytning:
- Vad fan pysslar du med?!
- Vi ska gå och fika, bestämmer storebror i familjen, som är huvudet kortare än lillebror. Sedan marscherar jag bestämt bort till ytterdörren och öppnar den med en elegant gest. Sedan blir jag stående bakom den och föreslår med handen, att herren i droppande mustasch skall gå ut genom
dörröppningen. Bjarne rynkar ihop ansiktet, tittar ilsket på mig med blodsprängda ögon. Han verkar misstänka, att jag skall slå igen dörren mitt i nyllet på honom, när han väl vågat sig över tröskeln. Jag får göra flera tecken till honom, innan han litar till fullo på sin egen bror och stövlar ut i trappuppgången. Han har sådana irriterande skosulor son knarrar. Vi passerar de vanliga
dörrarna hos grannarna, men just när jag känner, att jag verkligen skall klara mig ut i friska luften helskinnad, faller det ner en mycket tung handflata på min högra axel. Vi hann ner till bottenvåningen och jag står med ryggen vänd mot personen, i fråga, men ser tydligt, hur brorsans ansikte blir likblekt.
Snabbt som katten rusar den fege ut genom ytterdörren och jag blir lämnad åt mitt öde. Dörren hinner slå igen, innan den store bakom mig börjar tala. Eller mullra, kanske är mer korrekt ordval:
- Hörru du din lille sparris, hörs det bakom mig.
Den rösten tar ingen fel på. Det är Yngve Vilander.
- Du ska ge fan i och lägga dina skitiga kläder nere i tvättstugan! Hittar jag dina kalsonger där inne igen, så ska jag tackla in dörren till din skabbiga lya och trycka ner dom i halsen på dej!!
Han släpper axeln, men gör det med en häftig knuff, som ska bevisa, att han verkligen menar allvar i sina hotelser. Den lille kepsförsedda ”sparrisen” vänder sig om och får backa några steg, för att kunna se den storvuxne Vilander i ögonen. Skägget spretar åt alla håll, han har sina
tjurliknande skuldror upphöjda vilket ger ett puckelryggigt intryck, dasslocken till händer gnids mot varandra, precis som om det riktigt kliade i dem, att få knocka ”sparrisen” och ögonen blixtrar. Jag kan bara nicka stumt. Bjarne såg ut som ett lik i nunan, och jag gissar, att jag ser ut likadant. Vilander säger inget mer. Han andas tungt ett tag, medan han behåller den psyko-patiska blicken på mig. Sedan vänder han sig om och lufsar tungt in till sig. När dörren hans slår igen, vågar jag äntligen andas igen. Fast visst är man lite skakis, när man går ut på gården. Där står Bjarne som ett enda stort frågetecken.
- Vad ville han, frågar han dumt.
- Han ville nog mörda mej, svarar jag morskt. ”Men han gjorde det inte.”
Brorsan ser fortfarande skärrad ut. Det syns på hans knän. De vibrerar, precis som om knäskålarna skulle skallra av. Själv tog jag det ganska bra ändå.
Senare har vi kommit fram till fiket. Vi glider in på parkeringen med ”sketvrålet” och njuter, när några borgarbrackor blir vettskrämda av motorljudet. Bjarne tvärbromsar och lyckas blockera två parkeringsrutor med däcken. Parkeringen är inte så stor. Jag kan inte det exakta måttet på den i
kvadratmeter, men det är i alla fall plats för tolv bilar. Själva fiket ligger lite längre bort. Det är en stenbyggnad i med två våningar. Själva kafét ligger på nedervåningen och på övervåningen ligger ägarens lägenhet.
Utanför finns en två meter hög berså, som är formad i en oval. Där sitter de flesta fina människorna, men sådana som jag och Bjarne får inte sätta sin fot där. Det hörs glada kvinnoskratt därifrån. Det är väl det kvinnliga kommunalrådet, som har kafferep på Klamp-hyttans bekostnad. Jo, jo, så kan man göra, när man har ansvar för penningarna. Brorsan stänger av motorn, rättar till håret lite med backspegeln framför sig och sedan hoppar vi ut ur bilen. Är man proffs, så skall man aldrig behöva öppna bildörrarna. Man tar bara ett gracilt språng, så har man snart moder asfalt under myggjagarna. Nu skymtar vi ordningsvakten borta vid bersån. Hög panna, bred bringa och en blick som avslöjar mycket låg intelligens. Jo, jag har sett honom
förut. Han är inte anställd av kafét, utan kallas bara in, när de fina damerna skall ha en sammankomst. Jag vet inte namnet på killen. Han är inte från trakten.
Säkert en storstadsgrabb, som kommunalrådet hittat i rännstenen eller i fängelset och bara satt på en blå uniform och mössa med stålkantad skärm. Vi strosar bort mot trappan, som leder in till kafét. Jag lägger i smyg märke till, att vakten rycker till för varje knarrande i brorsans Loafers och jag önskar mer än någonsin, att Bjarne gjorde någonting åt sulorna. Vi hinner höra ett samtal, om matrecept mellan kommunalrådet och traktens
ordförande i syföreningen, innan vi går uppför trappan. I skyltfönstret med bakverk, så ser jag spegelbilden av vakten. Han har inte rört sig en centimeter.
Han står bara still, som fastnitad i marken. Stackars människa egentligen. Det måste vara hemskt, att inte ha någon egen vilja. Musiken hörs inifrån fiket och jag känner direkt igen Siv Malmkvist: ”Flickor bak i bilen”. Det klingar till i den lilla klockan och framför oss framåtlutad (min favoritposition för kvinnor) står Fia Kronsteth och har inte märkt att vi kommit in, för
musikens skull. Längst bort i högra hörnet, bredvid biljardbordet, står Jukeboxen med de senaste singlarna och spelar för fulla muggar. Fia är en kraftig ung dam av medellängd. På fötterna har hon ett par höga svarta klackskor, som hon just nu står och väger på, i takt med ”Sivans”
musik. Nylonstrumporna är alldeles för trånga för Fias runda vader. De spänner stramt över hela härligheten och på långt håll, ser det ut precis som, om hon inte har strumpor alls. De är så spända. Kjolen är också i trångaste laget, fast det är så alla servitriser skall se ut. Den är svart och vid hennes midja har hon ett vitt spetsförkläde fastknutet, så hon inte skall spilla ner kjolen med kaffeblask. Håret är bakbundet i en hästsvans och är brunt som…som….tja, som något i alla fall. På överkroppen har hon en vit kortärmad blus med spetskrage. Hon är säkert minst en decimeter längre än mig själv, även utan klackskor. Höfterna rundas av vackert som nederdelen på ett åtta och hon skäms för sin stora häck (Kvinnor kan vara konstiga ibland) och försöker hela tiden träna bort den på gymping, joggning och fan vet allt. Jag tittar satyriskt på Bjarne, som tittar tillbaka på samma sätt.
Tungan ligger utanför ena mungipan, när jag smyger framåt mot bordet, där Fia står framåtlutad med magen mot bordskanten. Min högerhand gör sig beredd och av upphetsningen och av värmen, har handflatan blivit lätt svettig. Hon märker ingenting. Hennes klarblåa är begravda i nyaste numret av en modetidning. Snabbt kastar jag ett öga bort till brorsan och blinkar. Sedan
tar jag sats med handen och slår till med handflatan på servitrisens högra skinka. Klatsch!
- Aaaaooo!
Fia ropar till och snurrar snabbt runt och daskar till mig på den handen, som alldeles nyss vidrört hennes stjärt. Hon ser ilsken ut, men har ändå skrattet i mungiporna. Det gjorde nog inte så ont. Hon blev nog snarare skrämd av det plötsliga vidrörandet.
- Håll tassarna för dej själv, morrar hon och försöker spela arg, men hon ser bara gullig ut, där hon står med blossande ansikte och knutna nävar vid sidorna.
Fortsättning följer
Fler noveller av samma författare
