Den nya lärarassistenten, del 4
Författare: Ass Slam Master Datum: 2004-06-11 15:58:00
Kategori: BDSM
Läst:
14 587 gånger
Betyg: 3.6 (173 röster) 3 medlemmar har denna novell som favorit
"Den bisarra bakgrundshistorien om Alexandra Lunne."
Medan Jenny Rävberg blivit genomplöjd av ett helt knuttegäng, i sina vilda sexfantasier till drömmar, så började det mer och mer balla ur på högstadieskolan "Lindvallen", gällande de bägge rivalerna. Kan ju nämna, att Jenny faktiskt ville drömma fortsättningen nästa natt, fast det kan man ju inte kontrollera.
Tillbaka till skolan.Erik Kalle´n flinade förtjust när bildlärare Evert Gren gick igenom nästa fas i sin hämnd mot kemilärare Arvidsson. Den, annars så hygglige, bildläraren satt vid sin kateder och gnuggade belåtet händerna. Jodå, det var denne man som hade legat bakom den exploderande semlan och nidlappen på Arvidssons rygg. Just vid denna stund satt herr Gren och kände sig otroligt nöjd med sig själv. Skrattade, sparkade barnsligt med fötterna mot golvet och snurrade ett par varv i sin gröna stol. Det var Erik Kalle´n, hans elev, som hade hjälpt till med illdåden och denne hängde nu över katedern med ett skadeglatt leende i sitt runda ansikte. Striden hade börjat, då Arvidsson abrupt och sålika "stulit" den nya lärarassistenten ur den gode herr Grens armar.
För att göra en lång historia kort: Leopold Nilsson anlände och började i tjänsten som lärarassistent på högstadieskolan "Lindvallen" och då personalbrist har rådigt i flera år på skolan, så var denna person eftertraktad av lärarna. Bildlärare Gren krävde att få ha honom som assistent på sina lektioner, fast innan detta, så lyckades den frossande kemilärare Arvidsson lägga sina vantar på den eftertraktade i fråga. Ett flertal förolämpningar senare, tog Gren den intet ont anade eleven Erik Kalle´n till sin medhjälpare och utsatte gottegrisen Arvidsson för ett fult spratt med en liten sprängladdning under ett semlefat, samt en otrevlig lapp på densammes rygg. På bara en dag hade den mogne och seriöse läraren Evert Gren förvandlats till en busunge i 40-årsåldern. Det var verkligen en uppslitande syn, att komma in och se denne man sitta och snurra, hoppa och väga på stolen. Erik kliade sig i nacken.
- Vad ska vi göra härnäst, frågade han.Bildläraren höjde upp handflatorna för att bromsa ner sin elev.
- Nu tar vi det lilla lugna. Det är jag som är strategen i duon, sa han. "Vi måste låta det hela smälta, förstår du."Eleven nickade med ett flin över hela ansiktet.
- Men jag kontaktar dej, när det är dags för nästa steg.
- Ja, jag är ju här på skolan. Alltid redo!
- Bra! Nu ska jag ha lektion, så om du ursäktar....
Evert Gren pekade vänligt, men bestämt mot dörren och Erik lunkade dit och försvann ut från skolsalen. Bildläraren var otroligt nöjd med sig själv. Det var ännu tio minuter kvar innan lektionen, så han kunde pusta ut och bara fundera en stund till. Aldrig att eleverna skulle dyka upp några minuter innan de behövde dyka upp. Nejdå!
- Jävlar vad jag är bra, fnittrade Gren lekfullt och tog ett par varv på stolen igen. Han funderade t.o.m. ett tag på att åka iväg på den rullande kontorsstolen, bort mot dörren och sedan tillbaka. Men det kunde ju trots allt komma någon. En annan lärare t.ex. Nu fattades det bara en liten god cigg", så skulle han må som en prins. Fast han fick röka alldeles nära ett öppet fönster. Skolan hade rökregler även för lärare, även om de var något förmildrade. Han hade inte heller den blekaste aningen, om att
Kemilärare Arvidsson planerade sin hämnd i lugn och ro i skolans kemilabb. Som parhäst hade han valt sin bäste elev Phillip Jönsson. En kort, spinkig kille i glasögon som gick i 9.A. Han var ljushårig, gick oftast runt i en blå/rödrutig skjorta tillsammans med ett par beiga manchesterbyxor.
Kanske lite gammalmodig. Han brukar i alla fall få alla kläder som hans tio år äldre bror hade växt ut. Han kom från början från övre Bohuslän, Uddevalla närmare bestämt. Det hördes på hans speciella dialekt. Uttalade bl.a. bokstaven I, på ett speciellt sätt.
När han nu stod bredvid Arvidsson i det mörka rummet, som var fullt utav glasskåp med provrör, så skulle betraktaren obevekligen komma tänka på en galen vetenskapsman och hans assistent. Jönsson skruvade på sig lite. Skrapade lite med sina vita loafers mot betonggolvets yta. Kemilärare Arvidsson traskade av och an i rummet med pekfingret uppkörd i den vänstra näsborren. När han var nervös, eller tänkte, så hade herr Arvidsson denna fula ovana.
- Nu ska vi se vad vi skall hitta på, mumlade han knappt hörbart. "Vi måste göra nått diskret....Vi kan ju t.ex. spränga hela hans förbannade bildsal i luften."Eleven Jönsson svalde tungt och höjde ett pekfinger.
- Ursäkta, men det är väl knappast hrm...diskret?
Arvidsson stannade upp i sitt lunkade fram och tillbaka, och stod nu med nickande skalle och händerna knäppta bak på ryggen.
- Nä, det är väl inte det, mumlade han surt och fyllde ännu surare i med: "Fan! Alltid ska det vara nått krångel. En blir aldrig nöjd!"
- Ursäkta magister, men kunde vi inte lägga ett häftstift på hans stol, eller något annat....eh...neutralt, frågade Jönsson.
- Dumheter! Rena skolflicksfasorna!!! Ska vi inte ha ett häftstift med rosa kant och glitter på toppen också?! Nä, vet du vad! Nu är det fullt krig och ingen syjunta!
- Nä....Eleven tittade ner i golvet och svalde tungt igen. Tydligen gillade inte Kemiläraren det nämnda förslaget. Nu gick han runt och slöt ihop händerna i luften, precis som om han försökte strypa någon. Han mumlade något mellan sammanbitna tänder. Säkert enbart otrevligheter. Sedan knäppte han händerna på ryggen igen och fortsatte att marschera fram och tillbaka.
Då knackade det plötsligt på dörren. Med ett djupt, och då betonar jag djupt, suckande gick han bort till den massiva järndörren. Labbet hade nämligen varit ett skyddsrum från början, så det var en sådan där tjock dörr med två rattar till regel. Den stod dock alltid på glänt för det mesta, så även nu. Kemiläraren grep bara tag i ratten och drog bakåt, så gled den upp helt. Utanför stod en av hans elever. En kortvuxen tjej med svart kortklippt hår och långa ögonfransar. Hon var klädd i en längre ytterkappa i något mjukt tyg. Det var elevrådsordförande Lotta Bodin som stod utanför. I händerna hade hon en stor urna. Samma urna, som de flesta klasser använt, när de läste om Sveriges riksdag och övade på att rösta. Lotta hälsade artigt och sträckte fram urnan med bägge händerna.
- Jo, magister Arvidsson har ju inte röstat. Vi ska ju välja Lucia för i år.
- Nu kommer du väldigt olämpligt, muttrade Arvidsson och drog genom sitt kritvita yviga hår med högernäven. Han tittade in i rummet igen och där stod Phillip Jönsson och teg som ett fån.
- Dessutom vet jag inte vilka kandidater det är.
- Dom finns ju uppsatta på anslagstavlan, sa Lotta och skruvade på sig med ett trött ansiktsutryck. Var det ingen som tittade där? Hon hade allt som oftast hört den ursäkten under de senaste dagarna. Var det ingen som brydde sig tro?
- Det är Alexandra Lunne, Mayo Ling, Natalie Österbäck, Eva-Lena Carlhagen.
- Måste jag....göra det nu, kved Arvidsson vid dörren. Utan att vänta på svar grep han tag i kulspetspennan han hade vid laboratorierockens bröstficka. Han fick en liten papperslapp av Lotta och han försökte skriva ner ett namn med enbart handen som skrivyta.
- Nä, tusan. Jag måste ha bättre underlag, gnällde han. Det lät precis som om det var extremt besvärligt att skriva ett namn på en lapp och lägga i en valurnas springa. Nog tyckte den rättskaffens Lotta Bodin, att den käre bildläraren var en riktig gnällmåns. Nu spurtade Arvidsson in i rummet
igen och tryckte ner pappret vid laborationsbänken bredvid vasken och skrev, nästan i panik, ner något på lappen.
- Sådär ja, sa han bestämt.Klickklick! Han tryckte till pennan, så spetsen for tillbaka. Därefter knycklade han ihop den lilla lappen till en jämn pappersboll och gick till dörröppningen igen. Där upptäckte han den smala springan till urnan och tittade bedrövat på den lilla runda bollen han åstadkom. Nog kunde det ses att Lotta flinade lite, men med hjälp av en konstgjord hostning, lyckades hon kväva ett fniss. Arvidsson vecklade ut lappen och lät den sedan falla ner i springan. Lotta tittade in i rummet och ropade till Phillip Jönsson.
- Phillip, har du röstat? Pojken slog ut med händerna vid sidorna och pep fram ett "Nej".
- Då får du göra det. Ska jag läsa upp dom fyra kandidaterna igen, sa Lotta.
- Nja....
- Phillip har inte tid, bestämde snabbt Arvidsson med ett självklart ansiktsutryck. Han lade armen på dörrens sida och skulle stänga den.
- Vi har lite viktigare saker att diskutera. Men spring du iväg med din lilla brevlåda, eller vad fan det ska föreställa och plocka in lite fler röster på lärarrummet. Du kan ju testa musiksalen och körsångarna. Dom är ju vana att använda sina "röster".Med ett överdrivet flin på de breda läpparna, stängde Arvidsson järndörren. När han väl gjort det, låste han den från insidan, genom att dra åt de
bägge rattarna. Därefter slog han ihop händerna och gnuggade dem framför sig.
- Få se nu, vart var vi?
- Vem röstade magistern på, undrade Phillip försiktigt. Uppenbarligen hade han inte rört sig ur fläcken under konversationen mellan Lotta och kemiläraren.
- Nä, jag skrev ingenting.
- Men jag såg ju att ni skrev något på lappen.
- Jo, men inget som går att tyda. Jag vet faktiskt inte vem som skulle passa bäst som lucia.
- Men, stammade eleven Jönsson förvånat. "Men varför skrev ni, om ni inte skrev något vettigt?"
- Jag måste ju bli av med jäntan på nått jädrans sätt, förklarade Arvidsson. Det var ju också en lösning, tänkte Phillip i sitt stilla sinne, men sa naturligtvis inget. Han var kan jag ju berätta, om det inte redan har framgått, av en försiktig natur. Arvidsson stoppade in fingret i näsan igen och fingrade, grävde och snurrade runt hela handen.
- Jag kommer inte på någon hämndauktion ännu men....
Han drog ur fingret och sprätte iväg en stor kråka från det stora pekfingret.
-....Men som sagt, det gör jag nog under dagen. Dessutom så har du ju lunch just nu. Vi kan säga så här.Kemiläraren log nöjt med hela ansiktet, satte bägge händerna vid höfterna och såg bestämd ut.
- Du kan komma hit igen efter lunch. Om du lovar att hjälpa mej med detta, så kan jag lova dej en "femma" i Kemi. (Det här var på den tiden som betygen fortfarande bestod av siffror)Phillip spärrade förvånat upp ögonen innanför glasögonbågarna.
- Men magistern, ni har ju redan lovat mej en "femma" i kemi. Jag är ju bäst i klassen. Det är ju därför så många mobbar mej på skolan. Dom är ju jätteavundsjuka.
- Ja, ja, ja! Inga satans detaljer, röt läraren. "Vi säger så här då. Om du inte hjälper mej blir det en "etta" i kemi."Han flinade sadistiskt med de vita tänderna och det yviga håret spretade ut från alla håll. Han såg mer än galen ut, tyckte Phillip. Men vad kunde han göra, stackars eleven. En lärare ord mot en elev skulle det ju bli, om han gick till rektorn och klagade. Och han var ju av fridsam försiktig
natur pojken Jönsson. Han teg bara och tog emot. Ett tyst nickande blev det slutgiltiga svaret från honom. Därefter lämnade han kemilabbet, men hade vissa problem att få upp järndörren som läraren tillslutit så bastant. I bakgrunde kunde man se Arvidsson skaka bedrövat på huvudet, istället
för att hjälpa den taniga stackars pojken få upp dörren. Phillip lyckades till slut och kom ut i skolsalen utanför.
- Kan du rösta nu då, hördes en röst.
Det var Lotta. Hon hade stannat kvar utanför, och satt nu på en utav skolbänkarna med valurnan skakande i handen. Bästa effekten skulle ha varit, om den var fylld med någonting som skramlade, fast det var den ju inte. Bara papperslappar.
- Jovisst, svarade Jönsson. "Men jag har ingen...."
- Penna? Inga problem, sa den svarthåriga lilla tjejen kavat.
Hon tog upp en penna ur kappfickan tillsammans med en papperslapp.
- Skriv bara ett namn. Sen tycker jag att du och jag går och äter. Jag har också lunch nu.
- Eh...jaha, sa Phillip nervöst och skrev på lappen. Han skrev "Natalie" på lappen. Det var den enda av kandidaterna som gick i hans klass. När de sedan gick ut från klassrummet, längst korridoren bort mot matsalen, så mötte de en av dessa fyra på vägen.
Hon hade fått hela "Lindvallens" skola avstängd vad det gällde pryoplatser. Nog såg hon ut som en liten ängel där hon spatserade runt i korridoren bland alla andra högstadieelever, iklädd höga lackskor med snörning och nyans av rosa och sitt ljusa sprayade hår, och hon brukade uppenbarligen tillbringa minst en halvtimme med våffeltången varje morgon. Nog såg hon ut som oskulden själv, men den fasaden kunde inte längre lura folket på "Lindvallen". Innanför hennes pannben fanns det ett omättligt begär i hennes lilla hjärna. Hon hade en otrolig aptit på äldre män. Helst gamla gubbar! Och på sin pryoplats på ortens ålderdomshem, så hade hon sugit av en 75-årig man i rullstol. Detta hade aldrig kommit ut till massmedia, men överallt på skolan, rådde en beklämmande tystnad när Alexandra var i närheten. Själv skämdes hon inte ett dugg. Under ett besök hos psykologen, strax efter, hade hon bara lagt huvudet på sned, tittat på psykologen med sina oskylda hjortögon och sagt: "Det bara blev så. Han såg ut att behöva..."
- Tack inga detaljer, hade psykologen sagt med höjd näve.
- Jag vill berätta detaljerna, envisades Alexandra Lunne med sin lilla lena sammetsröst.
- Jo men, vi skulle ju prata om...
- Jag fick Pryoplatsen och fick med mej en formulär av rektorn. Ett sånt där, som min arbetsgivare skulle fylla i, om jag hade skött mej bra. Men enligt honom hade jag inte gjort det. Jag tror inte ens överläkaren på ålderdomshemmet fyllde i det, över huvud taget.
- Är du förvånad, hade psykologen frågat.
- Jag vet inte. Han var yrkesmänniska. Jag är bara....människa. Jag hade fått en sådan där vit sköterskeuniform med kort kjol, förkläde och sånt där "grejjs" i håret. Sånt där "grejjs" som sköterskor brukar ha. Jag trodde faktiskt att det inte fanns sådana längre, men dom fanns där i
"uniformsskrubben". Kjolen slutade strax under häcken och blottade mina lår.Alexandra hade på psykologsamtalet börjat smeka sina brunbrända lår framför den häpne, näst intill chockade, mannen i stolen framför henne. Handen hade masserat de mjuka härliga låren under kjolen och fortsatte ner mot de runda vaderna, direkt över de skära lackstövlarna. Uppenbarligen hade psykologen drabbats av ett dilemma. Han hade korslagt sina ben, snabbt som tusan, och dolde garanterat något vid mittpartiet. Alexandra Lunne hade förföriskt smekt igenom det "våfflade" håret med fingrarna.
- Jag gick igenom gångarna och korridorerna och blev....vad säger man? Instruerad heter det väl? Jo, det stämmer nog. Jag blev instruerad av överläkaren själv och när jag såg några av dom gamla männen tände det till. Inte i hjärtat, där det kanske är vanligast. Det tände till i skrevet. Blev
varmt helt enkelt. Kokhett, kanske är det allra bästa ordet. Väggarna inom mej längst ner började fuktas och, nästan, ånga. Har du stått över en kastrull med kokande vatten någon gång? Så kändes det ungefär.
Mitt sköte kokade och ångade. Dom där gamla farbröderna hade säkert aldrig fått tömma ballen på åtskiljiga år. Och många av dom var gamla charmörer, riktiga "bockar". Det kunde jag tydligt se när jag gick i sjukhussalen. Kåtheten blänkte i deras ögon, och plötsligt började deras underliv darra i de gamla byxorna. Det finns någon kinesiskt filosof som har sagt, att vissa män
blir bara kåtare ju äldre dom blir!Dessutom, så tänder jag något så fruktansvärt på sådant. Att dom helt enkelt är så otroligt mycket äldre än jag själv, och vill...ja, verkligen vill pippa den där unga tösen, som går framför dem och vickar på höfterna och putar med arslet. Du ska veta psykologen att jag har en riktig puthäck, om jag står i profil ser det ut som.....Äsch, strunt samma.
Sluta inte å gnid låren mot varandra för min skull. Jag fortsätter! Första dagen var jag tvungen att låsa in mej på toaletten och onanera. Jag satt där med trosorna nere vid lackstövlarna och smekte mej själv. Vidrörde blygläpparna med fingerspetsarna och lät då och då ett finger leta sig
in i själva hålan där vulkanen verkade vara, om du förstår vad jag menar.
"Lavan" rann nerför mina fingrar och droppade ner på toalettlocket jag satt på. Nog stönade jag lite, men inte för högt. Ville ju inte att någon annan skulle upptäcka mej. Ut och in förde jag topparna och den känslan går knappast att beskriva. Jag låg där med uppspärrade ögon, munnen vidöppen och kroppen vibrerande. När jag sedan stimulerade mitt klitoris kom jag i...tja, vi kan väl kalla det för vågor. Orgasmen liksom sköljde över mej som vatten. Vågor var det ja. Därefter låg jag där saligt med särade ben och flämtade av njutning ett par minuter. Jag slickade mitt eget sekret från fingrarna och torkade av det jag råkade "droppa" på toalettlocket.
Psykologen hade suttit som i trance och bara stirrat med ögon stora som kaffekoppar, under Alexandra Lunnes berättelse. Han sa ingenting. Gned mycket riktigt låret mot varandra i ren upphetsning. Han hade öppnat munnen och sagt med torr stämma: "Fortsätt!"
- Jo, därefter skulle jag till avdelning....jag tror det var A.3. på andra våningen. Där skulle jag sköta om en gammal man. Jöns hette han. Han var väl i senare 70-årsåldern och han var en gammal kåtbock, det syntes på långt håll. Och det syntes också, att han fått utstå säkert tjugo års sexuell
frustration. Det syntes på honom, när jag kom in. Han satt där i rullstolen iklädd sin blåa morgonrock av f-rote. Jag blev nästan förbannad på vårdarna, när jag såg honom sitta där i rullstolen. De hade nog märkt det, som jag hade märkt, fast helt enkelt skitit i det. Jävla sätt, tycker jag.
Jöns tittade på mej, precis som om han sett en gudinna. Kände mej faktiskt väldans smickrad, om du förstår vad jag menar, psykologen?
Och nu säger jag samma sak, som jag har sagt till alla. Jag gick fram till honom och frågade, om han ville bli avsugen, och han svarade ja! Överläkaren påstod att det var frågan om våldtäkt och tvång, men det var det icke! Det har ni min heder på.
Jag hade avlägsnat hans pyjamasbyxor och börjat smeka hans gamla könsorgan. Jag kunde känna hans värme i min hand. Min hand masserade hans rot och upp. Lemmen fylldes sakta med blod, ådrorna spändes och hela härligheten reste sig praktfullt framför mina lyckliga ögon. Och var den gamle mannen lycklig? Det är bara förnamnet, ska psykologen veta! Han stirrade med stora ögon på mej med fuktiga läppar. Ja, ungefär som psykologen själv sitter just nu. Min hand drog ner förhuden över flänsen och ollonet blänkte i ljuset från ljusröret i taket. Sedan öppnade jag munnen och sjönk ner med hela huvudet över pitten. Sedan utförde jag allting jag brukar göra på en polkagrisstång. Slickade, sög och täckte hela spjutet med min varma mun och saliv. Jöns, stånkade och flämtade. Det syntes på honom att han njöt för fulla drag, så det så. Jag pippade hans lem med min strama mun och just när det gick för honom med ett vrål, han kunde inte hålla sig så länge, så stod en sköterska bakom mej i dörr- öppningen och bara skrek. Jag fattade inte varför hon skrek. Nästa stund stod jag hos överläkaren på ålderdomshemmet med sperma runt mungiporna och fick förklara mej. Berättade väl, nästan, exakt vad jag berättat för dej psykologen.
Så hade Alexandra Lunne berättat på sitt terapisamtal. Hon skämdes inte ett dugg över sina handlingar. Hon hade bara varit human hade hon sagt till, Överläkaren, Rektor Torstensson, föräldrarna och till sist psykologen. Hon gick längst skolans korridoren just nu med sin vanliga gångstil. Hon visslade på "Per Olssons bonnagård" när hon gick förbi Lotta Bodin och Phillip. Uppenbarligen hade hon redan varit och ätit. Väl framme vid matsalen ställde sig Lotta och Phillip sist i matkön. Där inne, genom glasrutorna, kunde man se Petra Eriksson sitta i sin tomtedräkt. Man kunde ju fråga sig, om hon inte gjorde annat än att öva sig inför julspel och luciatåg. Hon satt där med sitt korpsvarta hår och funderade. Petade lite i maten som bestod utav fiskgratäng. Hon hade frågat lärarassistenten Leopold Nilsson, vem som var den bästa knullkamraten mellan henne och halländskan Jenny Rävberg. Han hade bara sagt följande, ordagrant citerat:
- Jag fick bara knulla Jenny en gång å dej tre. Petra fräste vresigt för sig själv:
- Jaha, då får vi väl se till att han får knulla Jenny två gånger till!
Spännande fortsättning följer.
Fler noveller av samma författare
