DAMKLUBBEN Kapitel 10
Författare: damklubben Datum: 2012-11-19 11:19:16
E-post: damernasklubb@live.se
Läst:
26 417 gånger
Betyg: 4 (7 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
FÖRFATTARENS ORD:
För nytillkomna läsare av denna historia, kan rekommenderas att skumma igenom tidigare kapitel först för att få ett sammanhang. Och för framtida avsnitt för den intresserade, så kan ett kapitel vara kort eller lite längre. Helt beroende av händelseutvecklingen.
Nog för att ingen av dem ville återse det tidigare så älskade stora runda bordet igen. Som de tvingats stå framåtlutade över föregående kväll och utsättas för sån förnedring runt. Men återigen står de chockade och bara stirrar då även detta tidigare så trevligt och elegant inredda rum är helt omgjort. Framför den stora vägg-TV:n står nu åtta gammaldags skolbänkar på två rader.
-Slynorna tar plats bredvid sina bänkar! ekar den hatade mörka rösten ut.
Allt bara stormar inom dem då de tvingas fram och ställa sig bredvid varsin bänk. De tror inte detta är sant, att detta sker, att en vidirg mansgris har mage tvinga dem till detta, att han bara vågar!
TV:n sätts på och återigen ser de denna vidirga karl de lärt sig hata så, sitta där elegant klädd i smoking med den vita katten i knäet som någon slags James Bond-skurk, som en förvuxen fånig manlig dröm. Även nu är bilden skuren vi halsen.
-God afton, mina slynor!
Kvinnorna är i uppror där de står så förnedrande. Men alla tvingar sig desperat minnas de vidirga regler han sagt under gårdagen. Ingen vill, men som på en given signal så niger de alla fint som små skolflickor innan de utbrister i kör:
-God afton, min Master!
De fullkomligt hatar uttala orden, niga inför denna vidirga mansgris. Deras kinder blossar än mer av ilska och förnedring.
-God afton, slynor! Och välkomna till DAMKLUBBENS DRESSYRSKOLA, lektion 2! Då kan slynorna dra ut sina stolar och sätta sig på dem! Jag misstänker alla slynor misstänker hur de ska sätta sig!?
De stolta, vackra, självständiga, mogna, gifta kvinnorna hatar kallas slynor hela tiden som om det var det naturligaste i världen. Aldrig hade en man tidigare haft mage eller vågat göra det. Nu kan de bara tyst acceptera det och det skär som knivar inom dem.
Men alla rycker till lite av den vidriga mansgrisens sista ord och känner instiktivt de inte vill dra ut stolen bredvid sig.
De drar ut de stadiga gammaldags trästolarna och de stelnar till då deras farhågor besannas. Förtvivlade och skamsna blickar utbyts då de ser att mitt på stolarna står en naturtrogen löskuk fastsatt och står rakt upp som en hård påle. De kan se att de är inoljade och glansiga. Deras blickar skriker ut att de vill rasa, svära, skrika. Men de kan inte.
Återigen är det Marie som först tar plats och sjunker ned nästan desperat på den förnedrande dildon. Alla kan höra och se hur den stora dildon försvinner upp under hennes korta flickiga kjol och en flämtning kommer över hennes röda läppar då hon sjunker ned. De kan även höra en liten kvidning komma över hennes röda läppar och som de alla inser varför. Alla hade de kvidit till hela dagen då de tvingats sätta sig på sin rumpor som fortfarande var ömma efter gårdagens förnedring och nederlag.
De är alla i upplösningstillstånd, men en efter en flämtar de till då de sjunker ned på hårda dildosarna och kvider tilll tyst då deras ömma rumpor når den hårda stolsitsen. Som om de placerar sig själva på en grov hård påle med deras renrakade sköten. Ingen kan knappt fatta att de redan är fuktiga mellan benen, deras känsliga bröstvårtor styva. Som om deras kroppar börjat leva ett helt eget liv. Nya flämtningar kommer över de röda läpparna då de känner hur löskukarna i deras sköten direkt börjar vibrera svagt och långsamt röra sig upp och ned. De tror inte det är sant! De känner alla hur de för varje sekund bara blir våtare utan kontroll. De ser och känner hur deras bröstvårtor styvnar så de syns som hårda tydliga knoppar genom de åtsmitande tunna vita blusarna. Skammen och förnedringen bara stormar där de sitter.
-Såja, mina små slynor, då är vi alla på plats så vi kan börja dagens lektion! skrockar mannen så vidrigt. Och vi börjar med ett litet läxförhör på gårdagens lektion. Och jag skulle rekommendera starkt att varje slyna visar ivrigt att slynan kan frågan genom ropa sitt namn och räcker upp handen!
Kvinnorna rasar av denna förnedring, men vågar inte visa det med en min. Speciellt som de sista orden uttalas med sån skärpa. De känner hela tiden dildon vibrera och röra sig långsamt i deras våta inre.
-Men innan vi börjar läxförhöret vill jag presentera våra….ja..vi kan väl kalla dem…våra elevassistenter!
Kvinnorna rodnar än mer då de ser två män komma in från hallen. Bägge är muskulösa med bara överkroppar och endast svarta skinnbyxor på sig. De har bägge ”Zorro-masker” på sig och tunn mustasch så de ser exakt likadana ut. Kvinnorna rycker till då de ser att bägge har vad det ser ut som ett antal breda hundhalsband i ena handen och en hemsk ridpiska i den andra, vilket nästan bokstavligt får det att bränna till på deras skinka bara av åsynen. De hade ju alla sett hur de hade ett illrött streck över ena skinkan efter den avskyvärde mannens hemska rapp kvällen innan. Och de inser alla att de verkligen inte vill ha ett till någonsin. De slår nervöst och skamset ned blickarna där de sitter på sina vibrerande långsamt rörande löskukar. De hör hur den avskyvärda mannen skrockar vidare:
-Under dagens lektion ska vi även ha koppelträning, så medan vi börjar läxförhöret så förbereder våra elevassistenter det.
Kvinnorna rasar av ordet ”koppelträning”. Men ingen vågar visa det med en min. Tar inte många sekunder förrän de alla känner hur ett brett förnedrande hundhalsband sätts om deras smäckra halsar. Som på ett ögonblick känns det som de direkt hatade halsbanden bränner rakt in i deras stolta kvinnliga själar. Precis som det hatade halsbandet de tvingats bära hela dagen. Och åsynen av att det står deras ”nya” så hatade namn på varje halsband får nästan deras ögon tåras av ilska och förnedring. SLYNAN HELENA, SLYNAN BENITA…alla namnen glittrar i strass på de så förnedrande halsbanden som bränner om deras halsar.
-Så, då börjar vi läxförhöret och går vi igenom lite ordningsregler. Vilken är slynregel 1, slynor?
Det är så det bubblar av ilska och förödmjukelse inom kvinnorna. De vill inte, men hela tiden ser de hemska ridpiskorna i händerna på männen med Zorro-maskerna som ställt sig på var sida om skärmen och har full uppsikt över dem alla.
De hatar det, men ivrigt börjar de alla räcka upp händerna och ropa ut: ”Slynan Marie kan, min Master!... Slynan, Katrin kan, min Master!...Slynan Benita kan, min Master!...” Alla kvinnorna skriker ut de hatade orden, samtidigt som de tvingas vifta ivrigt med handen som små skolflickor. Förnedringen stormar inom dem. De kan knappt inte bara tro detta sker, inte dem!
-Se där..alla slynor verkar ha läst på ordentligt, skrattar den vidriga karln,…då ska vi se..slynan Benita kan få svara!
Alla kvinnorna hatar hur de tvingats memorera alla dessa vidriga förödmjukande ”ordningsregler” som uttalats under den hemska gårdagskvällen. Benita tvingas resa sig snabbt, niga djupt innan hon med sänkt blick piper fram:
-Re..regel 1 är att en slyna aldrig får se sin Master i ögonen utan tillstånd, min Master!
Alla kan riktigt se hur detta skär som knivar inom Benita att uttala dessa förnedrande avskyvärda ord. Men hon står där som en totalt kuvad porrig förvuxen kuvad skolflicka med sänkt blick och väntar på den avskyvärda mannens ord.
-Duktigt, slynan Benita..varsågod att sitt igen!
-Tack, min Master! piper Benita snabbt fram och niger återigen förnedrande enligt de hatade ”reglerna”, innan hon med tomatröda kinder av raseri och förnedring med en flämtning tvingas sjunka ned på löskuken igen.
-Så ja och då fortsätter vi med regel 2…vilken är den, slynor?
Det hela fortgår tills de alla åtta tvingats ställa sig upp varsin gång på samma förnedrande sätt som Benita och rabbla upp de så avskyvärda förnedrande ”ordninsgreglerna” som ingen normal, självständig mogen kvinna skulle ta i sin mun, än mindre åtlyda:
”en slyna får ej tala utan tillstånd och svarar direkt på tilltal”..”en slyna får aldrig tveka det minsta”..”en slyna inväntar sin order och utför den genast på kommandosignalen LYD! eller att Master knäpper med fingrarna”…”en slyna ser alltid..dag som natt..till att vara lent renrakad och ha en perfekt sminkning med lysande välmålade läppar”…”en slyna ser alltid till att mobilen är påslagen och alltid tillgänglig”…”en slyna ser alltid till att ha sina slynsaker i handväskan redo att använda”…”en slyna läser sin läxa och missar aldrig nån slynregel av vad slag det än är”.
Förnedringen bara stormar då de åter sitter med sina nu ordentligt våta sköten lätt flämtande på de vibrerande löskukarna som hela tiden långsamt glider upp och ned i dem.
De hatar se hur den avskyvärde mannen klappar händerna långsamt och utstuderat och utbrister:
-Bravo..bravissimo, mina små slynor! Vem var det som var så dum att säga att det inte går att få gamla tikar att sitta!?
De hör mannen skratta så belåtet vilket får det än mer att rasa inom dem mitt i deras förnedring. Samtidigt hatar de så att de alla kan se sina bröstvårtor se ut som stenhårda knoppar som vill kämpa sig ut genom blusen mot deras vilja. Sånt tydligt och synligt tecken på vad de vibrerande glidande löskukarna gör med deras kroppar vare sig de vill eller inte.
-Men.., fortsätter mannen,…vi har fått höra att det tydligen behövs en liten kurs i språkvård….att det tydligen finns ordentliga….ja…vi kan kanske ska kalla det…kunskapsluckor i slynornas vokabulär…
Alla reagerar på orden ”vi fått höra”!. De som sitter bredvid varandra utbyter nervösa frågande diskreta blickar. Ingen fattar någonting. Men mannen fortsätter så vidirigt road:
-Så därför kör vi nu denna..lilla språklektion…slynorna läser högt upp meningarna tillsammans som Master pekar på! Och som alltid skulle Master rekommendera att slynorna lägger in all sin energi och kunskap i detta..så vi inte behöver sätta våra elevassistenter i arbete!
Är som alla deras blickar dras till de hemska ridpiskorna i ”Zorro-männens” händer och de ryser till av fasa då de än mer hotfullt börjar slå dem demonstrativt i ena handen. Men deras blickar tvingas åter till TV-skärmen där de får se det stora blädderblocket från gårdagen igen.
”SPRÅKVÅRD” står det på sidan som syns.
-Så, mina slynor, då går vi snabbt igenom detta! säger mannen med eftertryck.
Det första bladet lyfts och sekunden efter är det som de återigen exploderar av raseri, förnedring och förtvivlan då mannen pekar på den översta meningen på den nya sidan:
”Slynan är en knullslyna som enbart är till för att fyllas av kukar”!
-Då börjar vi läsa tillsammans, slynor! säger den avskyvärda mannen, pekar med en pekpinne på meningen och knäpper till med fingrarna ungefär som man kan göra till en hund, vilket nästan är än mer förnedrande än detta ”LYD!”.
Återigen stormar det inom dem, men de tvingas i en kör uttala de avskyvärda kvinnoförnedrande orden som ingen normal stark kvinna skulle ta i sin mun. Och det slutar inte där, gång på gång tvingas de vidare i kvinnoförnedrande, avskyvärda, vulgära, porriga meningar som ingen normal kvinna skulle ta i sin mun:
”slynan är bara en hora som enbart är till för att knullas”…”slynan är ett spermaluder som älskar sperma”…slynan vill få slynfittan fylld med kuk”..”slynans slynbröst finns enbart till för knullas med kuk där emellan”…”slynans rumpa är till för rövknull och inget annat”…”slynans röda mun är till för stora kukar och munknullas”…”slynan är ett litet analluder som behöver storkuk”..
De alla fullkomligt hatar det att tvingas i kör läsa upp dessa avskyvärda kvinnoförnedrande mansgrisiga ord. Och ungefär samma avskyvärda ord och meningar håller på i fem minuter med olika följder och variationer, men med samma vidriga innebörd. Till slut är den den sista avskyvärda meningen uppläst i kör och det hatade blädderblocket försvinner ur bild.
-Duktigt, mina små slynor! skrockar den vidriga mannen. Det verkar som det finns hopp i alla fall för de små slynorna, ha ha! Att slynorna i alla fall har lärt sig att kalla saker vid deras rätta namn! Men självklart kan man ju inte springa runt och tala så där till ”vardags”..men slynorna har nog förstått poängen hoppas jag! Men jag tror vi gör ett sista litet test så att vi ser att denna ”språkvård” sjunkit in ordentligt!
Kvinnorna känner ett sting av än mer förtvivlan, förnedringen och oro stiga inom dem av orden.
-Så, mina slynor, efter denna språklektion..vad finns en liten slyna till för? Och vi gör som tidigare en handuppsträckning på detta!
De kan riktigt höra undertonen av hot i sista meningen och hotet blir än värre då de båda ”Zorro-männen” börjar ”smacka” de hemska ridpiskorna än mer ljudligt i händerna. Återigen fullkomligt hatar de det, men de tvingas åter sitta och ivrigt sträcka upp händerna som ivriga skolflickor och skrika ut sina nya hatade ”namn”. Och gång på gång tvingas de återigen till samma förnedrande svarsprocedur, denna gång ordagrant säga de vidriga kvinnoförnedrande orden de tvingats läsa i kör. Och ord som de aldrig någonsin knappt tagit i sina munnar.
Samtidigt kan de inte fatta att deras kroppar bara fortsätter hetta så mot deras vilja. Förnedringen att tvingas sitta på den naturtrogna glidande löskuken. Förnedringen av hur de ser ut, som förvuxna porriga skolflickor. Men så våta i sina så förödmjukande renrakade sköten, deras känsliga bröstvårtor så styva och synliga genom de tunna vita blusarna.
-Bravissimo! utbryter återigen den vidriga mannen roat.
Alla skulle bara vilja örfila honom och lära honom veta hut och lära sig veta att man kan inte behandla kvinnor så här! Speciellt inte kvinnnor som dem, mogna, starka, självständiga!
-Mycket bra till och med, mina små slynor! Var för ett tag osäker på om ni verkligen hade det i er!
De hatar höra hans ord och vidriga skratt. Hela tiden känner de den vibrerande glidande löskuken i dem där de sitter, som får deras sköten så våta, pirrande, de känsliga bröstvårtorna så styva, synliga genom de tunna blusarna. Förnedringen och nederlaget är så stort så de klarar inte ens längre utbyta blickar som förmedlar hur mycket de avskyr mannen och allt han utsätter dem för. Och de hör hur han fortsätter:
-Ni får ursäkta, mina små slynor, jag är ju inte van leda en klass så här från början liksom…och så upprymd av era snabba framsteg…
De hatar höra och se hur road han är där han sitter och kliar den vita katten bakom örat som nån slags fånig ”Bond-skurkwannabe”.
-..som sagt..ni får ursäkta..jag måste faktiskt ta hjälp av min ”kom ihåg lapp” för dagens lektion för veta vad som vi har kvar att gå igenom..
Återigen kommer det hatade bläddderblocket i bild med tre nya punkter:
* KOPPELTRÄNING
* DAGENS HISTORIA/ÖVERRASKNING
* PRAKTISKA ÖVNINGAR
Spontant börjar det rasa inom kvinnorna av bara ordet ”koppelträning”. Men de inser när de sett alla punkter att det är som att välja mellan pest och kolera vilket de minsta av allt vill ska komma. Även om de inte riktigt fattar denna punkt med dagens historia/överraskning. Dock är det just de orden som får pulsen att börja slå häftigare vid en skolbänk.
-Jag måste nog ta mig en liten funderare på hur jag ska lägga upp resten av skoldagen.., skrockar mannen, ungefär som om han vore en lärare som valde om vi ska börja med matematik eller historia.
Allt bara stormar inom kvinnorna där de sitter på sina glidande vibrerande löskukar….
Fler noveller av samma författare
Så styggt av "läraren" att hålla dessa kvinnor och oss på halster inför fortsättningen.