DAMKLUBBEN Kapitel 9
Författare: damklubben Datum: 2012-10-27 21:46:18
E-post: damernasklubb@live.se
Läst:
31 087 gånger
Betyg: 3.8 (4 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
FÖRFATTARENS ORD:
För nytillkomna läsare av denna historia, kan rekommenderas att skumma igenom tidigare kapitel först för att få ett sammanhang. Och för framtida avsnitt för den intresserade, så kan ett kapitel vara kort eller lite längre. Helt beroende av händelseutvecklingen.
De blodröda lysande läpparna är sammanbitna då de möts utanför lokalen dagen efter straxt innan fem. De vanliga glada tillropen och tjattrandet är som bortblåst där de med rodnande kinder under deras hårda sminkning står och väntar på tillåtelse att kliva in i sin tidigare så älskade lokal, men som de nu skyr som pesten. De höga klackarna och hårda sminkningen är som ett skrikande vrål inför varandra att de alla tvingasts lyda den avskyvärda mansgrisens minsta lilla förödmjukande order. De känner varandra så bra att blickarna de utbyter bara bekräftar för dem alla vad som har hänt sen de skiljdes åt föregående kväll.
Hur de lyckats smyga hem till sina män med sina uppfyllda underliv och porriga underkläder utan att männen märkte något. Hur de desperat dolt det redan hatade halssmycket.
Sen hur de hade gått som på nålar hela denna arbetsdag livrädda att något skulle hända. Hur alla kollegor och affärsbekanta hade reagerat på deras hårdsminkade ansikten och höga klackar. Hur de reagerat med ilska på alla dessa nya vidriga blickar från varenda karl. Hur de tvingats komma med dumma bortförklaring till alla chockade kvinnor med ord som ”att de känt sig så grå och tråkiga tidigare och ville ha lite mer färg och klackar”. De hade med rodnande kinder tänkt om alla de mötte visste hur de såg ut under sina korrekta dräkter. Ifall de kunde ana deras porriga underkläder och att deras sköten nu var så förödmjukande renrakade! Och vad för föremål de tvingades bära med sig i deras handväskor varenda sekund! Och om alla visste vad detta nya förnedrande halssmycke innebar!?
Men på samma gång som de hade hatat och varit i uppror varenda sekund av att denna avskyvärda respektlösa karl hade spökat ut dem till någon slags porrvariant av affärskvinnor, hade de inte kunnat fatta hur deras kroppar mot deras vilja liksom hade pirrat och hettat under hela arbetsdagen. Som om känslan av de porriga underkläderna som smet åt kring deras kroppar under de så korrekta dräkterna kändes så syndigt och förbjudet. Det var som deras känsliga bröstvårtor varit konstant styva då de gnidits mot blustyget oskyddade som de var av den porriga bh:n med halvkupor. Och det var med stor lättnad som de alla i alla fall haft möjligheten att välja att ta en lite kraftiga kavaj över för att dölja de styva knopparna. De kunde bara inte fatta detta oförklarliga ”pirr”, lika lite som deras stormande upphetsning och orgasmer under den förnedrande gårdagskvällen. När deras blickar ibland möts under skamsen tystnad där de tvingas stå att vänta, är det som de alla rodnar under den hårda sminkningen att de reagerat likadant mot deras vilja och vare sig de ville eller ej.
De lysande röda läpparna stramar nu än mer de då ser klockan är bara en minut i fem och de inser snart de ska tvingas möta den avskyvärda och respektlösa mansgrisen igen.
-Men..var är Marie? får Katrin fram och alla blir uppmärksamma först nu i deras upprörda tillstånd att hon saknas.
De ser nervöst på varandra då de vet ju vilka hemska hot som hänger över dem. Men sekunden efter hör de klapprat från höga klackar då Marie kommer rusande mot dem. Direkt när hon kommer nära dem kan de alla se att någonting har hänt. Men innan någon hinner fråga något, så bara skakar hon nervöst på huvudet som en signal att att hon verkligen inget vill säga. De utbyter nervösa och undrande blickar av åsynen av Maries sammanbitna ansiktsuttryck. Alla var de ju spända, nervösa, förtvivlade, rasande. Men vad kunde fått Marie till att se ut så här? Som skrämd, i upplösningstillstånd!
Marie, var ju tillsammans med Helena, den som de verkligen brukade kunna luta sig mot vid problem. De andra ryser till av synen av deras älskade väninna, som verkar ha förvandlats som över natten från den starka självständiga kvinna hon var, till något helt annat. De rycks ur sina tankar då den mörka rösten de lärt sig avsky ekar ut i deras små osynliga hörsnäckor:
-Då kan slynorna kliva in och följa instruktionerna som finns i hallen. LYD!
Blickarna är bara än mer nervösa då de kliver in.
Snart står de alla chockade och ser hur den rymliga hallen som de hade inrett så smakfullt och vackert är helt omgjord. Nu ser den snarare ut som hallen på ett fritidshem, då det finns åtta små klädhyllor med krokar under på rad med varsin tom fotoram ovanför. Ovanför ramarna står allas namn utskrivna som SLYNAN HELENA och så vidare. De ser att det hänger några klädesplagg på krokarna som de direkt inser de inte vill veta vad det är, än mindre ta på sig. På golvet under varje plats står det ett par flickiga lackskor prydligt uppställda. Än mindre tror de sina ögon då den dyra äkta mattan är borta från golvet och istället är det ditmålat två hopphagar på den vackra ekparketten.
De blir uppmärksammade på att en stor vägg-TV satts upp högt upp i ena hörnet då den tänds och de får syn på en vacker, hårdsminkad kvinna klädd i en förnedrande skolflicksuniform med det blonda håret uppsatt i två flickiga förödmjukande ”pippilotta-tofsar”. Hon står i en posé som en liten skolflicka med ena fingret i den lysande röda munnen, ungefär som hon skulle stå och tänka på något. Den mörka hatade rösten ekar ut i rummet:
-Slynorna byter genast om till sina uniformer, ordnar håret som på bilden och hjälps sedan åt att ta kort på varandra i samma posé som kvinnan, LYD!
De utbyter blickar i raseri, de tror inte sina öron. Men återigen blir de nästan chockade då Marie snabbt tar sig fram till sin plats och börjar byta om med sammanbiten, nervös min. Alla är i uppror, men tvingas ta efter. De byter snabbt om under tystnad med blossande kinder av ilska, förnedring, skam. De kan alla i ögonvrån se att de har haft det porriga setet under sina korrekta dräkter. Snart är de alla utspökade i den förnedrande flickiga skoluniformen. En vit flickig blus med svart slips, en kort plisserad rutig kjol, vita knästrumpor och de flickiga lackskorna. Alla har de nu barnsliga, förödmjukande tofsar. De är så väl medvetna om att de inte har någon bh eller trosor under. Nervösa och undrande ser de hur Marie nästan desperat rusar fram till bordet där kameran ligger, sträcka ut den ivrigt mot Katrin som står närmast, innan hon genast ställer sig i den förödmjukande posén och ser rakt in i kameran. En efter en tvingas de förevigas som dessa förvuxna porriga skolflickor. Det är som om det känns som de får ett djupt knivhugg rakt in i deras stolta kvinnliga själar då blixten gång på gång brinner till. Deras kinder blossar av förnedring, ilska, vanmakt. Åter hörs den mörka rösten:
-Duktiga, slynor! Då delar slynorna upp sig i två lag och börjar hoppa hage tills det ringer in för lektion. Stenen ska plockas upp med raka ben! LYD!
Trots deras förtvivlade och förnedrande situation är det nära på att de alla skriker rakt ut sin raseri över dessa vidriga ord. Men de inser de inte kan. Återigen är det Marie som ivrigt tar täten, som snabbt delar upp dem i två lag och sen genast kastar ut stenen och börjar hoppa i hagen. De andra blir än mer nervösa av se denna förvandling hos deras starka Marie, som totalt kuvad! Alla är i uppror, då de tvingas ställa sig på led och en efter en hoppa sig igenom hagarna. Deras mogna bhlösa bröst gungar under de tunna blusarna och när de tvingas ta upp stenen med raka ben så blottas deras så förödmjukande renrakade sköten. Deras kinder blossar röda av raseri och förnedring. Den mörka hatade rösten ekar ut i hallen igen, nu med en skarp ton som får dem alla att rycka till nervöst:
-Det hörs inget fnitter och glada skratt, slynor! LYD!
Återigen rasar de av orden, men är så maktlösa. Varenda sekund skär som knivar i deras stolta kvinnliga själar då de tvingas turas om att hoppa om och om igen genom hagarna, nu fnittra och stoja som de vore små skolflickor ute på rast. Tyvärr tvivlar de inte på att även denna vidriga förnedrande charad spelas in. Och de inser att ingen någonsin skulle kunna få se detta! De åtta, nära på stadens starkaste och skickligaste yrkeskvinnor hoppande hage så här, utspökade till förvuxna porriga skolflickor. De hatar varenda sekund! Till slut hör de en gammaldags skolklocka ringa högt och dörrarna in till det inre rummet glider upp. De vill alla bara fly mot ytterdörren, men kan inte. Med Marie ivrigt främst tvingas de styra stegen mot de öppna dörrarna med blossande kinder.
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Kul att du tar upp ditt skrivande av denna vågade novellserie igen.
Jag ser fram emot fler perverterade saker dessa olydiga flickor måste genomlida på sin 6-månaders resa.
Varför inte låta deras respektive kuvade gubbar få ta del av deras förvandling så de kan få njuta lite istället för att ständigt hunsas...?
Lycka till!
Mighty
ÄNTLIGEN! Som jag har längtat efter denna fortsättning. Ser framemot del 10
Denna serien är underbar, längtar verkligen efter nästa kapitel. Läste när du skrev 2010. Håll gärna uppe tempot så man inte behöver vänta så länge :)
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Den här serien är otroligt bra!
Hoppas att du har lust att fortsätta