Fortsättning på I omklädningsrummet efter padelmatchen...

Det var kallt ute, den sortens torra decemberkyla som fick andningen att synas även inomhus, men i padelhallen var det värre än så. "Värmen är trasig, ska vara lagad till imorgon," hade killen i receptionen sagt, ryckt på axlarna och avslutat sitt pass med att låsa ytterdörren och gå hem, som alltid när paren spelade denna sena kvällstid. Trasig visade sig betyda att värmen inte stannade vid de 20 grader den var inställd på utan fortsatte värma som i en bastu tills luften stod stilla och tjock runt banan som en osynlig filt.
"Jag svettas redan och vi har inte ens börjat," sa Frida och drog av sig sin tröja innan de ens värmt upp, stod kvar bara i sportbh:n med ett flin. "Ni får ha överseende."
"Jag klagar knappast," sa Marcus och log åt henne över nätet.
Det blev startskottet, egentligen, fast ingen av dem sa det högt. Elin följde efter någon minut senare, svettig redan efter ett par servar, drog av sig linnet med en axelryckning som sa att hon inte tänkte bry sig om vad som var lämpligt klädsel för en padelbana. Maria och Anders kom in på plan tio minuter senare för sin match, och när de såg de andra två redan halvnakna behövde ingen förklara varför.
"Om ni gör det så gör vi det," sa Maria och drog av sig tröjan innan hon ens hälsat.
Matcherna fortsatte, halvhjärtat på ett sätt, mer skratt än poäng, bollar som missades för att någon var för upptagen med att titta åt fel håll. Vid halvtid var alla sex bara i underkläder, svetten glänsande på hud som glänste under hallens starka lysrör, och ingen längre låtsades att det handlade om sport.
"Vi kanske bara ska hoppa direkt till den delen vi alla väntar på," sa Johan och log brett mot Elin över nätet, racket redan bortglömt vid foten.
"Gudskelov," sa Anders. "Jag var less på att förlora ändå."
Det var Maria som drog av sig bh:n först, kastade den mot bänken utanför planen utan att bry sig om att sikta, och det blev signalen för resten. Kläder föll på det gröna konstgräset, en efter en, tills sex nakna kroppar stod kvar mitt på banan, omgivna av glasväggar och den overkliga tystnaden i en tom hall.
"Här, eller ska vi hitta ett omklädningsrum igen?" undrade Frida och log redan innan svaret kom.
"Här," sa Anders bestämt och drog henne mot sig. "Jag gillar utsikten."
De sjönk ner på den mjuka konstgräsmattan tillsammans, kropp mot kropp i den varma, instängda luften, och det tog inte lång stund innan gränserna mellan paren löstes upp precis som de hade gjort de senaste gångerna. Frida låg under Anders med benen runt hans midja medan han rörde sig långsamt inuti henne, och bredvid dem satt Maria gränsle över Johan, händerna på hans bröst medan hon red honom i sin egen takt. Elin och Marcus hade hittat varandra vid bakre väggen, hon pressad mot glaset med hans händer om hennes lår medan han lyfte henne mot sig, stötarna som fick hela hennes kropp att glida några centimeter längs den kalla ytan för varje rörelse.
Svetten och värmen gjorde allt mer intensivt, hud som gled mot hud, andetag som blev tyngre i den instängda luften. Stönen studsade mellan glasväggarna, förstärkta på ett sätt de inte var vana vid från bastun eller poolen, och ingen av dem tänkte på att en tom padelhall sena en tisdagskväll ändå inte var helt privat.
Det var när de bytte, Johan och Frida, Elin och Anders, Maria och Marcus, som Johan råkade kasta en blick uppåt mot det lilla runda objektet monterat i hörnet av taket, den svarta kameran som blinkade med ett svagt rött ljus han aldrig lagt märke till förut.
"Vänta," sa han och stannade upp mitt i rörelsen, blicken fäst uppåt. "Är det där en kamera?"
"Herregud," sa Elin och skrattade nervöst, försökte täcka sig med händerna trots att det inte längre spelade någon roll. "Klubben har väl inte livesändning på banorna?"
Maria, fortfarande andfådd, drog fram sin telefon som legat i shortsen på golvet och sökte snabbt upp klubbens app. Det tog bara några sekunder innan hon hittade det, en flik längst ner som hon aldrig brytt sig om förut: Live - Bana 3.
"Jo," sa hon och vände skärmen mot de andra med ett uttryck som var svårt att tolka, mitt emellan chock och något som liknade fascination. "Det har den."
Skärmen visade dem själva, från ovan, i realtid, kropparna sammanflätade på konstgräset. Och längst ner, under videon, ett litet antal som ingen av dem hade väntat sig: 14 tittare.
"Fjorton," upprepade Anders tonlöst. "Det är fjorton personer som..."
"Som tittar på oss knulla på en padelbana," fyllde Johan i, och det var något i hans röst, någonstans mellan panik och ett löjligt, ofrivilligt skratt, som fick hela gruppen att brista ut.
"Ska vi stänga av det?" undrade Marcus, redan på väg att resa sig.
"Det finns ingen strömbrytare vi kommer åt," sa Maria och tittade sig omkring i den slutna hallen. "Kontrollrummet är låst, jag såg det när vi kom in."
Det blev en stunds förvirrat prat, förslag om att täcka kameran, ringa receptionen, dra ur en säkring, men ingenting av det kändes särskilt genomförbart klockan halv tio en tisdagskväll i en tom byggnad. Och under tiden stod siffran kvar där på skärmen, envis, och ökade sakta medan de diskuterade: 14, sedan 16, sedan 19.
"Vet ni vad," sa Frida till slut, och det var något i hennes röst, det där bekanta tonfallet av någon som redan bestämt sig innan hon sagt det högt. "Det är för sent att göra nåt åt det ändå. Skadan är redan skedd."
"Vad menar du?" frågade Elin, fortfarande med händerna löst korsade över bröstet.
"Jag menar," sa Frida och lät händerna falla, log det där snedvridna leendet som alla kände igen från bastukvällen, "att vi antingen kan stå här och skämmas resten av kvällen, eller så kan vi ge de nitton nåt värt att titta på."
Det blev tyst en sekund till, blickar som vandrade runt gruppen, och sedan var det Maria som skrattade först, ett kort, förvånat skratt som löste upp något i luften.
"Hon har inte fel," sa Maria och la ifrån sig telefonen på bänken, skärmen fortfarande vänd mot planen. "Och ärligt talat, det är för sent att låtsas att vi är blygsamma nu."
Anders drog Frida mot sig igen med ett leende, och den lilla tvekan som funnits i rummet några minuter tidigare löstes upp lika snabbt som den kommit. Om något gjorde vetskapen om publiken allting mer laddat, en ny sorts spänning som blandades in i den redan täta, varma luften. Elin fann Johans blick över planen och log, ett litet nickande som sa att hon också hade bestämt sig.
De fortsatte där de slutat, men långsammare nu, mer medvetna om varje rörelse, som om kropparna visste att de blev sedda och inte längre brydde sig utan snarare njöt av det. Maria ställde sig på alla fyra med ryggen böjd, blicken riktad rakt mot kameran i taket medan Marcus gled in bakom henne, och hon log mot den lilla blinkande lampan som om den vore en person i rummet.
"Hej allihopa," sa hon lekfullt mellan andetagen, och de andra brast ut i skratt igen mitt i allt, det där lätta, befriade skrattet som bara uppstår när blygseln väl är borta för gott.
Elin och Johan hittade varandra vid nätet, hon böjd över det med händerna om metallramen medan han tog henne bakifrån, och Frida och Anders fortsatte på konstgräset, hennes ben höga runt hans midja, blicken då och då vandrande mot skärmen på bänken där siffran fortsatte klättra, tjugotvå, tjugofem, som om varje ny tittare bara gjorde allt varmare.
Det tog längre tid än vanligt innan någon kom, som om medvetenheten om publiken både skyndade på och bromsade allting på samma gång, men till slut var det Maria som gick först, ett högt stön som ekade genom hela den tomma hallen medan Marcus höll fast om hennes höfter. Kort därefter följde Elin, ansiktet tryckt mot underarmen på nätet, och Frida och Anders var sist, hennes rop blandat med hans lågmälda stönande medan de båda sjönk ihop mot konstgräset, andfådda och glänsande av svett.
De låg kvar en stund i den varma, tunga luften, ingen med någon större brådska att röra sig, tills Johan till slut sträckte sig efter Marias telefon och tittade på skärmen.
"Trettioett tittare," läste han högt och skrattade. "Vi borde börja ta entré."
"Absolut inte," sa Maria och slet telefonen ur handen på honom, men hon log när hon sa det. "Det här stannar mellan oss sex och de trettioen anonyma främlingarna för alltid, tack."
De klädde sig till slut, fortfarande andfådda av skratt lika mycket som av allt annat, och när de gick ut i decemberkylan igen kändes den nästan skön efter hallens instängda värme.
"Samma tid nästa vecka?" undrade Anders med ett flin när de nådde bilarna.
"Bara om nån kollar att kameran är avstängd först," sa Elin och skrattade, och resten av gruppen instämde med ett kör av garv som ekade genom den tomma parkeringen.