Elin stiger in genom de tunga ekdörrarna på Odenplan 66 och doften av nyputsat trä och en aning dyrt parfymerat luftreningsmedel slår emot henne. Hon rättar till sin skräddarsydda beige blus och känner att tyget stramar lätt över brösten, precis som det ska. Hennes klackar klickar rytmiskt mot det mörka marmorgolvet i entréhallen. Framför henne står ett massivt skrivbord i mahogny, och bakom det sitter en kvinna med ett brett leende och utspridda fräknar över näsan.

"Hej, du måste vara Elin," säger kvinnan och reser sig. Hennes röda hår faller mjukt runt ansiktet och hennes färgglada blus spänner något över en generös byst. "Jag är Åsa, receptionist. Välkommen till Hildebrand och Walz."

Elin nickar och sträcker fram handen. Åsas handslag är fast och varmt. "Tack så jättemycket. Det känns spännande att vara här."

Åsa rundar skrivbordet och gestikulerar mot hissen. "Jag ska visa dig upp. Henry väntar dig." De stiger in i hissen och dörrarna glider igen med ett mjukt sus. Åsa pratar om byråns historia, men Elin är bara halvt närvarande. Hennes blick fastnar på sin egen spegelbild i hissdörrarna; den blonda hästsvansen sitter perfekt, och hon ser professionell och redo ut.

När hissdörrarna öppnas på sjätte våningen slås Elin av en tystnad som bara bryts av det svaga prasslet från papper och dämpade röster. Korridoren är klädd med vinröda gardiner som släpper in ett dämpat ljus, och väggarna är prydda med tunga konstverk.

Åsa leder henne framför ett av de stora kontoren längst in i korridoren. Hon knackar lätt på dörrkarmen.

"Kom in", svarar en djup röst med en klang av auktoritet.

Inne i rummet sitter en man bakom ett bastant skrivbord. Han reser sig när de kommer in, och Elin känner omedelbart hans närvaro. Henry Hildebrand är lång, med grått, välfriserat hår och ett skägg som ser ut att vara klipp med millimeterprecision. Hans mörka kostym sitter som en andra hud, och trots hans 50 år utstrålar han en fysisk styrka.

"Henry Hildebrand", säger han och sträcker fram handen över skrivbordet. Hans grepp är stadigt, huden torr och varm.

"Elin Steninger", presenterar sig Elin

"Jag har hört mycket gott om dig. Välkommen."

"Tack, herr Hildebrand", säger Elin och känner hur pulsen stiger något. Det finns något i hans sätt, en självklarhet som hon inte är van vid, men som drar henne in.

"Henry", rättar han mjukt. "Vi är en familj här." Han släpper hennes hand och gestikulerar ut mot korridoren. "Jag ska visa dig runt och presentera dig för resten av gänget."

Elin följer efter honom ut i korridoren. Henry rör sig med en långsam, bestämd gångart. Han stannar utanför ett kontor mittemot hans eget.

"Det här är Gregor Walz, min partner", säger Henry.

Gregor sitter lutad över en hög med papper, men ser upp när de kommer in. Han är stor, med ett brett axelparti och en mage som vittnar om goda middagar. Det bruna, axellånga håret ramar in ett ansikte som utstrålar både charm och en kalkylerande kyla.

"Ah, den nya rekryteringen", säger Gregor och reser sig med ett leende som inte riktigt når ögonen. "Hoppas du håller ut. Vi kräver mycket här."

"Jag gör mitt bästa", svarar Elin och möter hans blick.

Henry leder henne vidare till nästa dörr där Charlotte Hildebrand sitter. Hon är elegant, med en perfekt uppsättning och en kostym som ser ut att kosta mer än Elins månadslön. Hennes blick är skannande, som om hon bedömer Elins värde redan vid första anblicken.

"Charlotte, min fru", säger Henry. "Hon är utöver en fantastisk advokat även ansvarig för personalfrågorna."

Charlotte nickar kort, uppenbart upptagen.

De fortsätter till Pernilla Walz kontor. Pernilla står vid bokhyllan och sorterar in band. Hennes atletiska figur och den skarpa blicken får Elin att rätta på sig omedvetet.

"Välkommen", säger Pernilla med en röst som är mjuk men ståtlig. "Du kommer trivas här om du har disciplin."

Sist presenteras Johannes, den andra juniora juristen och kontorsansvariga Sofia. Johannes är ung och har ett vänligt leende, medan Sofia sitter i det lilla utskriftsrummet och ser lite skyggt upp från sin skärm.

Elin får tilldelat ett mindre kontor som delas med Johannes. Rummet är trångt, men fönstret vetter mot innergården. Hon ställer ner sin väska på skrivbordet och drar ett djupt andetag. Det här är hennes första steg mot karriären.

Det var långt ifrån alla hennes studiekamrater som fått anställning efter examen från juristlinjen, än mindre på en så ryktbar byrå som på Hildebrand och Walz.

Under nästkommande dagar blir Elin introducerad för arbetet som jurist. Med Henry som ledsagare.

Elin börjar också lägga märke till byråns oskrivna regler. Det är inte bara hårda arbetspass och höga krav på juridisk skicklighet. Det finns en underström i luften, en spänning som hon inte kan sätta fingret på direkt.

Det börjar med små ting. På tredje dagen sitter hon i fikarummet och fyller kaffekoppen när Gregor kommer in. Han går rakt fram till Sofia som står vid diskbänken och tvättar muggar. Utan att säga något lägger han en hand på hennes ena höft och låter den glida ner över röda tajta kjol och rumpan. Sofia stelnar till, men hon flyttar sig inte. Hon sänker bara blicken och fortsätter skura muggen, medan Gregor låter sin hand ligga kvar en sekund för länge innan han tar sig en kaffe.

Elin vänder sig bort och stirrar in i sin kopp. Hon hör hur Gregor skämtar om något med Sofia, och hur hon skrattar lite för tyst, lite för snabbt.

Senare på eftermiddagen ser hon hur Henry vid Åsas skrivbord. Åsa sitter framför datorn. Han säger något lågt, och Åsa skrattar. Henrys blick vandrar långsamt över hennes kropp, och han ler ett halvt leende som är mer predatoriskt än vänligt. Åsa verkar inte bry sig, eller så ignorerar hon det med en viljestyrka som Elin beundrar.

På fjärde dagen kallas Elin in till Henrys kontor. Solen strömmar in genom de stora fönstren och lyser upp dammkorn som dansar i ljuset. Henry sitter vid sitt skrivbord och bläddrar i en tjock mapp.

"Vi behöver din hjälp med ett fall, Elin", säger han utan att vända sig om. "Det är ganska omfattande."

Han ber henne komma fram till skrivbordet. Elin går fram och ställer sig bredvid honom. Han pekar på ett dokument, och hon måste böja sig fram för att se. När hon gör det känner hon hur hans arm borstar mot hennes axel. Det kan vara en oavsiktlig beröring, men den skickar en ilning genom hennes kropp. Hon luktar hans cologne, en doft av läder och tobak.

"Ser du detaljen här?" frågar han och pekar på en rad i texten.

"Ja", viskar hon. Hennes röst känns hes i halsen.

Henry flyttar sig närmare. Hans ben berör hennes lår. Han är så nära att hon kan känna värmen från hans kropp. Hon försöker koncentrera sig på texten, men hennes sinnen är överbelastade av hans närvaro. Han förklarar något om kontraktet, men hon fångar bara vartannat ord.

Plötsligt känner hon hans hand på sin höft. Det är en lätt beröring, nästan omärklig, men den får henne att stelna till. Hon vänder sig inte om. Hon stirrar bara ner på pappret. Handen börjar röra sig, långsamt och cirklande. Han smeker henne över höften, ner mot rumpan. Hon känner hans stora hand genom det tunna tyget på hennes kostymbyxor.

Elin hjärtat slår hårt mot revbenen. Hon vet att hon borde röra på sig, ta ett steg bort, säga något. Men hon gör ingenting. Skammen bränner under hennes hud, men blandat med skammen finns en annan känsla, en mörk och kittlande värme som sprider sig i underlivet. Hon blir upphetsad. Det är förnedrande, men hon kan inte förneka det.

Henry kramar hennes bakdel hårdare. Hans fingrar gräver in i hennes köttiga bakdel genom tyget. Han andas tungt i hennes öra.

"Du har en fin figur, Elin", mumlar han. "Mycket passande för den här byrån."

Elin bitar sig i läppen. Hon vill att han ska sluta, men samtidigt vill hon att han ska fortsätta. Makten i hans grepp, den totala avsaknaden av tvekan, väcker något djupt inne i henne. Hon står kvar, fryst, medan hans hand utforskar hennes rumpa.

Han drar sig tillbaka lika plötsligt som han började.

"Bra, då förstår du fallet", säger han med en normal röst, som om ingenting har hänt. "Gå tillbaka till ditt skrivbord och sammanfatta punkterna åt mig."

Elin rätar på sig och snurrar runt. Hennes kinder bränner. Hon möter hans blick, och han ler det där halva leendet igen. Det finns ingen ursäkt i hans ögon, bara äganderätt.

"Ja, Henry", säger hon och nästan springer ut ur rummet.

När hon kommer tillbaka till sitt delade kontor sjunker hon ner på stolen. Johannes sitter böjd över sin dator och märker ingenting. Elin andas ut skakigt. Hennes trosor känns fuktig. Hon skäms över sin reaktion, över att hon lät honom göra det, över att hon njöt av det. Men hon kan inte få bort känslan av hans hand på sin kropp.

Kvällen kommer långsamt till Stockholm. Kontoret töms gradvis, men Elin stannar kvar för att försöka fokusera på sammanfattningen Henry bad om. Hon kan inte koncentrera sig. Orden dansar framför hennes ögon. Till slut släcker hon lampan och går ut i korridoren. Det är tyst.

Hon är på väg mot hissen när hon hör det. Ett lågt stön, följt av en dämpad kvävningsljud. Det kommer från Pernillas kontor, dörren står på glänt.

Elin stannar som förstenade. Hon vet att hon borde gå. Att hon borde ta hissen ner och glömma alltihop. Men nyfikenheten är för stark. Den primitiva driften att se vad som pågår i mörkret. Hon smyger framåt på tå, med hjärtat i halsen.

När hon når dörrkarmen andas hon in och tittar försiktigt in genom springan.

Rummet är upplyst av en bordslampa som kastar ett varmt, gult sken över Pernilla Walz. Hon står lutad mot bokhyllan på andra sidan rummet, med benen isär och kjolen uppdragen över midjan. Ett par svarta spetstrosor ligger på den röda mattan.

På knä framför henne sitter Johannes. Han har händerna på Pernillas lår och hans ansikte är begravt mellan hennes ben. Elin ser hur Pernillas huvud är bakåtböjt, mot bokhyllan, och hennes händer griper tag i Johannes hår och pressar honom hårdare mot sig.

"Sååå ja, precis där", väser Pernilla. Hennes röst är grov av lust.

Johannes mumlar något ohörbart, men han slutar inte. Elin ser hur Johannes uppebart flitiga mun får Pernillas ben att skaka. Hon har aldrig sett något sådant förut, så rått och så öppet. Johannes, den trevlige junior juristen, är på knä och tillfredställer sin chefs fru, och Pernilla njuter.

Pernilla håller i ett krampaktigt tag om Johannes hår. "Bättre kan du väser hon. Samtidigt som hon trycker honom hårdare mot sig och börjar röra sin höfter i små cirklar.

Johannes svarar med ett kväft ljud. Pernilla kastar huvudet bakåt igen och stöter höften mot hans mun.

"Jah a, liqg min fitta... gör mig våt... slicka mig din lilla", stönar hon högt nu, utan att bry sig om att någon kan höra.

Elin känner hur en våg av kåthet sköljer över henne. Hon trycker handen mot munnen för att inte själv låta något höra. Scenen framför henne är som en magnet. Hon ser hur Johannes hand glider upp längs Pernillas lår, hur han masserar henne medan han slickar hennes klitoris. Pernillas andhämtning blir snabbare, hennes stön högre.

"Ja... ja... jag kommer...", väser hon. "Sug klitoris... hårt... JA!"

Hennes kropp spänner sig och hon skakar vilt i en orgasm som verkar pågå i evighet. Johannes håller sig fast vid hennes lår och fortsätter att slicka henne genom hela kramperna. När hon äntligen slappnar böjer hon sig ned och ger Johannes en liten puss på pannan innan hon börjar dra ned kjolen.

"Du blir bättre, men har fortfarande mycket att lära", hör Elin, Pernilla säga.

Elin drar sig försiktigt tillbaka från dörren. Hon är andfådd och hennes ben skakar. Hon måste komma härifrån innan de upptäcker henne.

Hon smyger tillbaka till hissen och trycker på knappen.