Klara från Enerike
Författare: melancholius Datum: 2022-07-12 16:43:17
Kategori: Första gången
Läst:
19 977 gånger
Betyg: 3.6 (6 röster) 2 medlemmar har denna novell som favorit
Invid enbusken, ännu en enbuske.
Stammarna är torra, flagnande, fårade. Kronorna saknar nästan färg, blekgröna eller gråblå. Dock sällsamt härdiga och uthålliga, fyllda av seg kåda och livskraft.
Många räcker henne till brösthöjd, några upp till hjässan och lite till.
Bakom dem ytterligare fem, tolv, ja sextio. Sedan oräkneliga dylika, tillsynes gyttrande mot oändligheten. Blå skyar välver sig majestätiskt över dem, precis som under gårdagen och dagarna innan den. Och dolda någonstans däremellan, stigarna, försynt slingrande sig, mil efter mil sig genom en vidsträckt och åldrig hed.
Här har aldrig legat några städer, byar eller fasta boplatser. Särpräglat ensliga trakter att vandra igenom, för de modiga eller dumdristiga. Varhelst man vänder sig nya omgivningar, men ändå - buskagen går i samma grågröna och kåddoftande stickighet, stigarna och de små kalla vattendragen ilsket porlande, ett efter annat.
———
Den slanka, svarthåriga honvarelsen är inte rädd, det har hon aldrig varit, men alltid vaksam. Ljudet ur den låga vegetationen kan vara föda eller fara. Oftast dock bara en vindil, vilken får kvistarna och gräset att väsa. Hon kryper blixtsnabbt ihop, hela kroppen spänd likt en sprättbåge, redo till explosivt anfall, alternativt reträtt. Lystrar och analyserar minsta knyst som kommer ur de tätvuxna snåren framför henne.
Så vågar hon försiktigt andas igen. Var där något, så fann det för bäst att förbli i kvar i skuggornas hägn. Likasåväl, hungern är redan stillad sedan den tidiga morgonen.
Flickan vet inte varför hon finns, eller hur det gick till då hon hamnade här. Något annat än heden minns hon inte.
———
I mörkret och i månskenet härskar kylan, men nu, under eftermiddagens sena timme börjar det bli hett. Solen klöser och river i skinnet, det enkla klädet blir fuktigt och slipprigt av svett.
Så långt man kan se härifrån, och ett lika långt stycke ytterligare finns hennes favoritplats; den större bäcken med sin vildsinta ström. Blotta tanken på att få sänka sig ned i den forsande svalkan ger gåshud och lyckoilningar. Undermedvetet ökar hon på stegen, där hon smidigt och rytmiskt rör sig genom terrängen. För en betraktare hade kroppsrörelserna tett sig som dans.
Något namn har hon inte, ja, för vem skulle ha givit henne ett? Men, hon tänker på sig själv som en aspekt av ljuset. Klara kunde vara hennes namn.
———
Den vibrerande värmen får markerna att dofta narkotiskt, av örter och torrbränd jord. En tät ljudmatta från syrsor, flygfän och andra småkryp är ständigt närvarande. Fötterna navigerar med lätthet över förrädiska rötter och stenar, som ligger strödda över den smala stigen.
Reflektionerna från solgasset på den upprörda vattenytan sticker i ögonen, när hon äntligen når fram till den krökta strömfåran. Susandet och porlandet kittlar i öronen. Hastigt och vant ålar hon ur sin klädedräkt och stiger ut i forsen, alldeles naken.
Särskilt djupt är det inte; när hon satt sig ned på den kompakta men mjuka flodbädden så når vattnet henne upp till naveln ungefär. Det flödande vattnet retar hyn med sin milda kyla. Klara lutar huvudet bakåt och upplåter ett välbehagstjut, rakt upp i skyarna och över nejden.
Tiden blir blir alltid suddig i kanterna när hon sitter där och njuter av den strömmande vätan.
Någonting surrar plötsligt till, på ett ihåligt och torrt vis, precis bredvid henne. Innan hon kunnat se vad det är så har det rört sig till andra sidan. En klargrönt skimrande trollslända visar sig snart, svävar mitt framför hennes ansikte. Tvenne stora vingpar och svarta ränder bak på stjärten. Gnistrande, regnbågsfärgade ögon. Hon älskar dem, de vanligtvis så skygga sländorna och får sällan se dem på så nära håll.
Så, utan förvarning slår den sig plötsligt ned på hennes ena bröst, där det är som högst. Sätter sig till rätta på den purpurfärgade och krusiga toppen. Klara vågar knappt andas, ens en gång. Underbara kittlingar fortplantar sig snart ned i buken, låren och området mellan dem, då sländan stilla trampar ikring med sina gripvänliga fötter på den känsliga huden.
———
Med ens upplever Klara något helt annat än vanligt, i bäckens så välbekanta smekningar. Förstärker de kraftfulla sensationerna från det lilla gröna djurets fötter. Den lockar snart fram en mjuk och varm väta ur henne själv, som blandas ut i forsen.
Oändligt långsamt vänder hon sig om, för att kunna sitta med framsidan mot strömmen istället, så att den bättre kan komma åt. Utan att gästen som satt sig på henne skräms bort.
Klara särar brett sina ben, så att vattenmassorna ska nå ännu längre in, där det kittlar som allra mest. Ömsom små och ömsom stora virvlar trummar envist mot den svullnande bulligheten, veck och hudflikar mellan hennes vidöppna ben. Drar ömsint men retsamt i den svarta hårtofsen, därnere.
Detta är i sanning något helt nytt.
———
Nedströms, några meter bort, precis vid nästa flodkrök simmar den lilla fisken och äter glupskt av vad som ätas kan, som den gör varje dag. År ut och år in. Den får kämpa hårt mot strömmen för att uppehålla sig här, men är alltjämt pigg och starkt motiverad av sin outsläckliga aptit. Utskjutande buskage hänger över vattendragets kanter och erbjuder skuggighet i det annars så klara vattnet, skyddar från oväntade fiender ovanifrån.
Den kan dessa vatten, under ytan, som få andra; mat- och viloställen, växterna och ljuset. Men plötsligt en främmande doft; intensiv, vilt söt och omedelbart lockande. En aning skrämmande. Men, den lilla silverglänsande fisken kan till slut inte motstå frestelsen att undersöka källan. Det spritter i fenor och gälar, när den pilar iväg uppför bäcken.
En vithyllt koloss med runda former tornar upp sig, mitt i den annars fria strömfåran. Kastar långa och mörka skuggor ikring sig. Efter att ha ryggat tillbaka några gånger, vågar sig fisken sakta fram. Doftkällan verkar finnas precis mitt på kolossen, ganska nära bottnen. Mellan två utskjutande vita stockar.
I skuggan känns det lite säkrare; fjällen glänser knappt där och man kan göra sig en aning mindre än man är. Så sakta fisken bara kan, avancerar den in, längst in i grenklykan. Den söta doften är nästan övermäktig, på nära håll.
Oändligt försiktigt känner den trevande med sin fiskmun, på en av de två tjocka lövliknande flikar som böljande hänger ut en liten bit i vattnet. På spänn och hela tiden beredd till blixtsnabb flykt.
Smaken är ungefär som doften, dock än mer söt och intensiv. Inget farligt tycks hända och allt mer yr av upphetsning far den upp och ned längs den märkliga skåran, som liknar en jättelik sötvattensmussla.
Snart nafsar den ohämmat på allt vad som sticker ut, särskilt högre upp precis under en mörk sjögrästuva; en knoppig, rosafärgad och mjuk pärla, som precis får plats mellan fiskens broskiga läppar.
Den vita kolossen rör sig, liksom lilla fisken, allt häftigare.
———
Ännu ett prasslande ljud rycker Klara tillfälligt bort från den annalkande extasen. Motvilligt vänder hon sig mot stranden för att se vad som står på. Mellan två täta dungar av pors, tittar ett par nyfikna ögon förundrat mot henne. Under dem en nos och spretiga, svarta morrhår. Det är räven, som tänkt dricka en skvätt i hettan, men nu får han se ett så märkligt skådespel att törsten helt glöms bort.
När blickarna möts känner Klara först ett styng av skam, som att hon blivit ertappad med något otillbörligt. Men, detta förbyts snart i än starkare upphetsning, att vara iakttagen gör det så påtagligt och verkligt. Att det inte är en dröm.
Sländans sträva fötter, forsens ivriga smekningar, fiskens vildsinta nafsande och rävens lystna blickar svingar henne snart och med gemensamma krafter ut i ett kraftfullt, rungande klimax. Ryggen sträcks, huvudet kastas bak, låren slår igen, en djup suck slipper ut och de tre djuren försvinner lika plötsligt som de dykt upp.
———
Hon blir sittande kvar där en lång stund, i orgasmens böljande efterdyningar och svalkar sig, så gott det nu går.
———
Efter att ha ätit en rejäl måltid bestående av en ganska stor fisk från ett lugnare vattendrag och syrliga mörkröda bär, så är det dags för kvällsvila. Natten sänker sig snart över heden, mörker och stillhet med den, men själva vilan infinner däremot sig inte.
Klaras hydda är verkligen enkel, men gör det den ska och skyddar sin enda invånare mot vind, regn, kyla och de flesta av tänkbara faror. Mitt i ett tät klunga av enar, står den. Hon har byggt stommen av långa torkade enstammar och täckt den med ris och ett täcke av djurskinn. Sedan med enris igen, för att den inte ska kunna synas, ens på rätt nära håll.
Där hon ligger, under en enkel men tjock fäll ovanpå en skön bädd av mossor och nystan av torrt gräs, dröjer sig värmen och pirrandet kvar mellan benen. Tystnaden är kompakt därute, ingen blåst och inga läten från vare sig varg eller uv.
Hon kan inte för allt i världen släppa tanken på dagens omtumlande möte, mellan naturen och henne själv. Hon känner på sig att heden ruvat på denna hemlighet länge, men av någon anledning först nu invigt henne.
Ena handen kryper snart ned, dit den bara måste krypa. Den andra uppehåller sig precis där sländan suttit, för endast några timmar sedan. Med häpnadsväckande förmåga gör fingrarna precis vad hedens små varelser gjort med Klara. Rävens lystna blick uppenbarar sig åter för hennes inre och kinderna blossar till av hetta, hela kroppen darrar och kittlar.
Snart finner hon sin blöta öppning, som först välkomnar fingertoppen, sedan hela fingret - hon smeker och smakar sitt väsen. Precis efter att det går för henne somnar hon tungt och sover genom återstoden av natten, som aldrig tidigare.
———
Den kalla morgondaggen hugger obarmhärtigt i fötterna när hon kliver ur sitt dolda näste, i blekt gryningsljus. Sällan har kontrasten mot den varma sovplatsen varit så påfallande. Vinden börjar redan vakna till borta i väster, så det blir en dag för att vandra ditåt.
Ett bra stycke på väg varken ser, hör eller vädrar hon någonting anmärkningsvärt, men hennes högre sinnen varskor ändå om en betydande och annalkande fara. En fara av okänd art.
Landskapet är sig likt, himlen godmodigt blå och ljuden tryggt välbekanta. Ändå växer oron hastigt med varje steg. Har Klara vredgat någon eller något, genom sin kroppsliga besinninglöshet? Men, med vinden mot sig intalar hon sig att det trots allt känns bättre.
Plötsligt stelnar Klara till och finner sig stående blick stilla, innan hon knappt förstått varför en gång. Men, bara ögonblicket senare klarnar medvetandet. I en grund och torr sänka, några hundratal steglängder framöver står en varelse. En upprättstående dylik, med två ben, vänd bortåt. Som henne själv, fast som tycks större på alla ledder och med betydligt kortare hår på hjässan.
Instinkten brukar ge tydligt utslag; fly eller fäkta. Nu visar sig dessa båda alternativ vara lika aktuella, samtidigt. Varelsen är för stor för att besegra i direkt närstrid och varför är den här? Samtidigt en stark lockelse att undersöka den närmare, se vad den vill.
Hon beslutar sig efter en kort stunds intensiv inre överläggning för ormens taktik, som hon behärskar till fulländning. Med otrolig smidighet och tysthet glider hon i en utdragen halvmåneform runt det främmande elementet, genom låg buskvegetation. I sin hand bakom ryggen bär hon en improviserad påk av torkad ene, sådana ligger strödda nästan överallt i terrängen.
Andlöst tar hon de sista stegen mot den stora varelsens icke ont anande ryggtavla. Klara nås på allvar av lukten från den och grips av en oemotståndlig lust att vidröra. En föraning av fukt känns även mellan hennes lår. I en enda makalöst välkoordinerad rörelse tar hon tre springsteg och klipper till varelsen med enpåkens ände, rakt i bakhuvudet.
Mötet mellan det torra gamla trästycket och skallbenet resulterar i ett dovt och blött ljud. Offret utstöter ett kort grymtande och faller handlöst till marken. Förblir sedan kvar, helt orörlig.
Klara avvaktar spänt, med sitt primitiva men effektiva tillhygge rest för ett nytt angrepp. Men, det verkar inte behövas. Skälvande lutar hon sig fram och konstaterar att det fortfarande hörs andetag från den främmande.
Det växer mörkt hår i varelsens ansikte, vilket är bredare och kantigare än hennes eget. Bröstet är brett och händerna stora, ja, det mesta är grovt och ser kraftigt ut.
Efter att ha uppbringat tillräckligt mod så vänder hon med stor möda över den tunga varelsen till ryggläge, han är minst två huvuden längre än henne själv. Ett par tunga och oregelbundna andetag hörs, men den vaknar tack och lov inte.
Klara drar i sig den främmande men på ett märkligt vis ändå självklara doften och låter fingertopparna spela över de långa armarna och bringan. Utan att ha märkt det förrän nu så är hon nu mycket upphetsad. Hon vill inte äta upp kroppen, som i vanliga fall då hon nedlagt villebråd, men hon vill ha den nära sig, i sig på något vis ändå.
Förvirrande.
———
Solen står som högst på sin bana och vinden har nu avtagit helt. Det är årets hetaste dag hittills och luften bränner i luftrören vid inandning, alla djur har tagit skydd i skuggan och dåsar bort timmarna som följer. Till och med flygfäna har tystnat.
I vanliga fall skulle Klara ha gjort sig stor brådska, att ta ett dopp och släcka törsten. Men, för tillfället är hon oförmögen till detta, är ett med den märkliga kraft som håller henne kvar vid den medvetslösa jätten. Känner och utforskar den med händer och fingrar.
Svetten ilar fram mellan skulderbladen utan hejd. Hon blir mer och mer exalterad och glömmer nästan bort risken att bjässen ska vakna till. Det är nu så vått mellan hennes egna ben att hon måste känna efter där igen. Kittlingarna när hon smeker sig själv gör att det susar i huvudet och benen blir kraftlösa.
Efter att flera gånger varit på randen till att komma dyker hon resolut ned mellan hanvarelsens ben. Till hennes stora förvåning är där inte mjukt och lent som på henne själv utan hårt och spänt.
Med viss möda lyckas hon lösgöra höftskynket av skinn, som är virat flera varv runt den fallnes kropp. Där, under reser sig en stor utväxt, som ett jättelikt finger nästan. Med en slemmig och svullen blåaktig topp. Den känns mäktig och pulserar i hennes grepp, varelsens hjärtslag känns tydligt. Slemmet som börjar sippra fram ur den är gnistrande klart och påminner om hennes egen väta mellan fingrarna.
Klara förstår att de hör ihop, hennes och hans våthet och utan vidare åthävor sätter hon sig grensle över honom och leder hårdheten in i sig, utan att ta av sin klädedräkt. Hans andning stegras.
———
Hon erfar sitt ljuvligaste ögonblick någonsin, närsom det styva får glida in djupt i henne. Och ut en bit igen. Trycket som uppstår inuti liknar ingenting annat, inget hon kunnat förställa sig. Med fingertoppen kan hon återigen göra som fisken gjort med henne i bäcken.
Kunde inte detta hålla på för evigt?
Helt plötsligt rosslar hanvarelsen till och hela den stora kroppen spänns, hårdheten i henne sväller till ytterligare och det blir om möjligt ännu varmare och våtare därinne. Sedan slappnar allting av, den stora utväxten i henne krymper sakta undan tills den glider ur med ett plaskande ljud. Varelsens andning upphör. Den är död.
Klara reser sig sakta till knästående och känner en ljummen klibbig tråd hänga mellan sina ben. Snart börjar det läcka ut mer slemmig vätska, som fläckar den upphettade marken under henne. Hon är yr och ostadig.
———
Risken för uttorkning och överhettning är påtaglig. Efter några långa minuters ansträngd vandring ser hon äntligen skimmer av vatten mellan buskagen - ett vattendrag som nästan är helt stilla. Ytan är blank och kav lugn. Klara kastar sig ned, kupar sin darriga hand och drar lättad i sig klunk efter klunk av det rena vattnet. Baddar sin panna. Hon vadar ut en bit och blir stående i det knappt decimeterdjupa vattnet. Sätter sig på huk, så att baken nästan doppas.
Utan självkontroll börjar hon åter att smeka mellan benen, för att locka fram den oförlösta njutningen. Det är slemmigt och såsigt i öppningen efter vad som sprutat ur den stupade jätten. Luktar fränt och mycket uppkåtande.
I reflektionen från vattenytan ser hon tydligt sitt rosiga, svullna och invaderade underliv, fingrarna som gnider och stryker. De åker ut och in, för med sig mera slem som droppar ned i tjärnen och bildar mjölkiga slöjor i vattnet. Precis som det i en hisklig kramp går för henne känner hon på sig att något händer. Djupt inne i hennes sköte. En svag förnimmelse.
//melancholius
Fler noveller av samma författare
Vilken vacker dikt! Fyllde hela min kropp av tillfredsställelse.