Ett ligg, mer eller mindre
Författare: melancholius Datum: 2020-03-11 16:12:53
Kategori: Heterosex
Läst:
26 296 gånger
Betyg: 3.9 (13 röster) 5 medlemmar har denna novell som favorit
”En americano, tack” säger hon torrt. Med avmätt självsäkerhet, i både röst och kroppshållning. Nästan som om hon skulle vara så välgrundad i sig själv, att hon börjat tröttna på det. Så, jag finner mig ganska lättad, där bakom henne vid kassan. Valet av okonstlat svart kaffe som sällskapsdryck representerar dessutom för mig det slutliga beviset på faktiskt självförtroende och rättframhet. Förvånansvärt ovanliga karaktärsdrag hos kvinnor i vårt land, men högt värderade i min bok. A no bullshit lady to make my day. Hade hon istället beställt en ”white chocolate mocha fudge cream chai latte” så hade jag förmodligen hittat på en dålig ursäkt och sjappat direkt. Hennes svårt tilldragande yttre till trots.
Kaféet är ganska lugnt, en vanlig torsdagkväll. Mest ensamfikande gäster, utspridda vid de runda borden. Och så vi två då, som aldrig träffat varandra tidigare.
”Ja,...” säger jag lite trevande, efter att vi satt oss i ett hörn längst in, hon med utsikt över hela lokalen, jag med utsikt över henne och väggen bakom. ”Ja?” frågar hon.
”... har du varit här, förut?”
”Nej” svarar hon, nästan lika torrt som nyss.
Det känns mycket ovant detta, att ha börjat med dejting-appar plötsligt, efter att de 40 passerats med marginal. Inte en dejt på dryga decenniet och sedan minst en i veckan. Profilpresentationen och mina porträttbilder tycks märkligt nog appellera, givet den oväntat höga svarsfrekvensen. Så även min chatt- och mejlskill sedan. Men, så är det mötet med kvinnorna i verkligheten. Jag har inte riktigt levt upp till förväntningarna när vi ses, vad det verkar och i ärlighetens namn inte de heller.
Men, med denna dam är något annorlunda. Helt klart annorlunda.
”Har du varit gift?” frågar hon kavat och ser på mig med mörkt gyllenbrun och skärskådande blick. Det slår mig att vi, trots ett par veckor av mejlväxling, inte närmat oss några frågor av så konkret natur. Hennes mörka hår ligger i yviga aningen vilda lockar. Bed head nästintill.
”Eeh,... njaa, .. nej” svarar jag lite nervöst och mycket sanningsenligt. ”Men var sambo ett tag,... förut” inte fullt lika sanningsenligt. Min träff lystrar uppfordrande efter fler upplysningar i ärendet, ärliga eller ej. ”Men hon, ja,.. flyttade till Brasilien, ... sen, för att jobba” fortsätter jag, inte sanningsenligt alls.
Utan att jag hinner ställa någon liknande fråga tillbaka, samt att hon troligtvis redan analyserat trovärdigheten i mina uttalanden, så kommer svaret ”Nej, inte jag heller”
Hur kan det vara möjligt? Attraktiv och uppenbart intelligent, med god ekonomi av kläderna och handväskan att döma. Nåväl, alla vill väl inte gifta sig. Men, det är faktiskt rätt märkligt att jag överhuvudtaget lyckades fånga hennes uppmärksamhet, till att börja med. Och att jag har hennes uppmärksamhet kvar här på kafeet, trots mitt tafatta svammel. Ja, faktum är att hennes odelade fokus på mig är en aning besvärande.
”Det har inte fungerat med min livsstil” tillägger hon, som om det vore en självklarhet.
En del påläsning har gjort mig fullt medveten om att man ska se sin träff i ögonen, för att nå framgång. Ja, inte för mycket och intensivt naturligtvis, så att man framstår som gränslös. Men, något mer i ögonen än på brösten, i alla fall. Därom tycks råda konsensus bland alla dejting-experter. Kommer dock hela tiden på mig själv med att fixerat begrunda den djupa v-skärningen i hennes blus och klyftan däri, som häver sig med hennes andetag.
Fragmentariska minnesbilder dyker också upp från tiden med den där ”sambon” Anno dazumal, som jag nog inte ens längre vet om de är riktiga eller ej. Hur hon löjligt noggrant skalade kokt potatis. Hur hon aldrig höll sams med sina väninnor. Hur hon alltid dolde sin nakna kropp för mig, med täcken, handdukar och släckt belysning - före, under och efter sex. Aldrig någonsin fick jag se ”allt”. Intalar mig ibland att det var 7-8 år sedan vi bröt upp, medan det nog i själva verket var 20 eller fler.
”Är du,... eller, har du känt dig, ensam då, om du...” frågar jag, för att flytta fram positionerna lite, men blir avbruten mitt i meningen, av ett lakoniskt
”Nej, det tycker jag inte”
Denna märkliga konversation fortgår på samma vis i ett par timmar. Upphackat och svamligt från min sida och oehört korthugget men fokuserat från hennes.
”När kan du ses igen?” kommer den oväntade frågan, precis innan stängning.
”Imorgon” kommer mitt svar blixtsnabbt, utan att jag hunnit tänka efter först.
”Bra”
———
På soffan senare på kvällen hemmavid snurrar tankarna. Är det någon att faktiskt försöka gänga sig med? Jag är extremt nyfiken och tagen av hennes uppenbarelse. Något är det, med den lyster som hon utstrålar. Hur skulle vårt liv se ut, tillsammans? Hon vill kanske vara särbo och bara ses ibland. Eller testar hon mig för att ge sig hän sedan? Vad har hon för vänkrets, eller bakgrund? Det frågade jag inte om? Och vad då för livsstil? Är hon religiös? Asexuell? Kanske bara eljest?
För mitt inre försöker jag se hur vi är intima med varandra, kysser och smeker. Hennes upphetsande kurvor, som måste vara oerhört eggande i bara underkläder, än mer i naket tillstånd. Hur vi myser i sängen tills vi inte kan hålla oss längre, utan måste ha varandra.
Men, det fungerar inte, jag kan inte fantisera om oss på det sättet. Istället går tankarna tillbaka till min gamla förälskelse, som det aldrig blev något allvarligt med. Hur hon doftade, hur hennes bak var så känslig för fjäderlätt beröring, hur vi låg första gången ordentligt berusade och ingen av oss kom.
Jag lyckas inte komma där i soffan heller, fast jag anstränger mig rejält.
———
Följande dag är jag otroligt nervös. Det känns ungefär som om jag är kallad till polisförhör. Som en huvudmisstänkt. Skrämmande och samtidigt ganska spännande.
Vi ses på samma plats igen och jag har suttit där en bra stund innan, för att morska upp mig. För att hitta modet att bryta genom hennes skyddsmurar. Att nå fram.
Ute är vårvinterkallt och blåsigt. Trots detta har hon nu på sig en beige knälång och tunn, rätt tajt klänning. En ihopvikt trenchcoat hänger nonchalant över hennes arm. Makalöst snygg är denna kvinna, figuren framträder tydligt. Brösten saknar motstycke, alla deras konturer framträder tydligt genom tyget efter att ha exponerats för kylan utomhus. Känner en stark lust till hennes kropp, avsevärt mer än igår.
Och hennes ton är nu helt annorlunda. Fortfarande självsäker, men varmare och mer inbjudande. Hon berättar självmant om sitt jobb och lägger ut texten ordentligt. Om sin katt och hur hon fick den. Om hur den påminner om katten hon hade som barn. Ytterligare lite mer om sin barndom.
När vi faktiskt haft det gemytligt i en dryg timme, så börjar jag trevande fråga om hon ändå inte haft några förhållanden. Det har hon tydligen haft, men relativt få och kortvariga, dessutom i likhet med mig själv för rätt länge sen. Uppenbart är att hon inte vill diskutera dessa erfarenheter något mer, så jag släpper detta ämne.
I bakhuvudet börjar jag på allvar kunna se mig själv med henne. En gemensam framtid. Är hon för gammal för barn? Förmodligen inte, men det ska nog ske snart, i så fall. Tonen blir alltmer flirtig och hon korsar benen oftare och oftare. Låter fingertopparna leka med sina hårlockar. Mer färg på kinderna och en djupare blick än förut.
Jag känner det sista av nervositeten rinna av mig när hon äntligen skrattar, hjärtligt åt något skämtsamt jag säger. Ett fantastiskt mjukt ringande skratt. Hur var det nu med livsstilen? Jag frågar mer om vad hon har för fritidsintressen och om hon delar dem med andra, vänner eller familj. Långväga resor har jag förstått att hon älskar, av vår mejlväxling tidigare.
”Jag tycker om att åka på kortare utflykter också” berättar hon. ”Gör det rätt ofta faktiskt. Sverige är mångfacetterat och det finns många vackra mindre orter att besöka. Man vet aldrig vem man träffar på. Det är så mysigt att åka tåg, man varvar ned.”
Man vet aldrig vem man träffar på? Ja okej, tänker jag, det låter ju mycket socialt. Och på mindre orter är folk ofta mer avspända än i storstaden. Men, det är något med sättet hon säger det på.
”Så, vad är det som du helst gör, på dina utfärder? Gå på museer, eller butiker? Kaféer? Promenera?”
Hon blickar lite drömmande ut i fjärran och svarar ”Jo, det är väl det, en hel del sådant...”
”Har du fått några vänner eller bekanta ute på resa, någon som du håller kontakt med?”
”Nej, jag undviker helst det... sen” säger hon, nu med en aning besvärad ton i rösten.
Min inre Sherlock har börjat ana i vilken riktning det lutar. Hon anar i sin tur vad jag är på spåren, det är tydligt.
Det blir tyst, knäpptyst länge. Så börjar hon berätta sin historia och alla minnen tycks vara mycket klara. Jag är egentligen inte säker på att jag vill höra, men lyssnar ändå mer uppmärksamt än någonsin förut.
———
De två kusinerna hade precis flyttat hem igen, från ett par år i USA, där föräldrarna jobbat. Nu skulle de få bo över hos hennes familj utanför Södertälje några nätter, innan skolan började igen för höstterminen. Sommarsolen värmde fortfarande.
De var så mycket större än hon kunde minnas. Med vackert brunbrända unga manskroppar. Och så världsvana, med perfekt amerikansk dialekt. Själv var hon nyligen 15 fyllda och hade också växt, på många sätt, men kände sig mycket liten och oerfaren i jämförelse. Kusinerna kastade blickar på henne som var mycket annorlunda, mot sommarloven för några år sedan.
Precis som förr cyklade de ned till badsjön genom skogen. Matsäcken bestående mest av snask. Men de lekte och skojade inte på samma uppsluppna sätt nu som förr. När hon klättrade uppför badstegen kände hon deras ögon som klistrade på hennes bak. Det kändes som om bikinin krympte för var minut som gick. Och när hon bytte om, inlindad i ett badlakan, så var det nästan som om de trängdes för att få en skymt.
Framåt kvällen tog mamman fram det stora röda tältet, som de alltid sovit tillsammans i när kusinerna var på besök. Lite naivt, kanske. Som den insiktsfulla mor hon normalt sett var, är det märkligt att hon inte lyckades fånga upp de tydliga signalerna.
Invändigt visade sig tältet vara mindre än de mindes och det var på gränsen att det blev för trångt. Killarna hade med sig dricka och när ljuset släcktes i stora huset utanför åkte kapsylerna av. Hon satt upp, halvt nedkrupen i sin sovsäck med bara linne och trosor på sig, smuttandes sitt livs första öl.
Varmt och fuktigt, inte så pratglad stämning. Den äldre kusinen satt nära. Och så plötsligt ännu närmare. Tung doft av testosteronstinn tonårssvett. En spänning mellan de två bröderna hade byggts upp hela dagen och särskilt nu på kvällen, men som släppte när den yngre ”gav upp” och vände sig med ansiktet mot tältduken, kanske för att försöka sova. Efter en stund hörs hans tunga andetag och det möjliga alibi hon haft var helt borta.
En stark arm om midjan och en nafsande kyss på halsen. Gåshud ända ut i själen. Efter flera kyssar blir det pirrigt mellan benen, på liknande sätt som med duschslangen. Händer och ivriga fingrar överallt.
Vad som här försiggick visste hon exakt. Hon hade läst boken på biblioteket nästan dagligen och memorerat alla texter och illustrationer. Hur det sväller och blir vått, blir redo för ”en erigerad manslem”. Samlag. I verkligheten var det dock något helt annat, än hon kunnat föreställa sig.
Storkusinen brydde sig inte ens om att ta av henne trosorna. Han drog dem bara vårdslöst åt sidan. I ögonblicket han gled in i hennes trånga blöthet stod det fullkomligt klart för henne att hon upptäckt sin grej. Hon kastade bak huvudet och lät det susa och ila fritt i kroppen, ignorerade helt all olämplighet och risker. Vilket underbart uppfyllande tryck inuti.
Som bäst blev det efter bara en stund, när han med dova pubertala läten stannade av och lät det gå. Det manliga som sprutar ut i henne värmer lite extra. Så rullade han över och somnade. Men hon kunde inte sova det minsta.
När gryningsljuset så sakteliga börjar tränga igenom tältduken ligger hon fortfarande klarvaken. Fortfarande mycket upphetsad. Den yngre brodern är också vaken, erfar hon snart i halvdunklet. Han ligger och skakar i sin hörna och även detta förstår hon precis hur det hänger ihop.
Hon drar snabbt av sina indränkta trosor och lägger sig ovanpå sin sovsäck. Särar på benen, doppar fingrarna i sig själv och tittar bort mot lillkusinen. Feg som han är dröjer det en bra stund, men tillslut ålar han upp mot henne.
Efter sin storebrors rikliga utlösning är det löjligt lätt att glida in. Han knullar henne helt ljudlöst och hon förstår instinktivt att det är hans första gång. Hennes andra någonsin. Lika ljudlöst ökar han på sina stötar, djupare, snabbare och hårdare innan han också sprutar. Nu somnar de nästan, han fortfarande i henne. Strax ljudet av en dörr som öppnas och steg i gräset. Bråttom fick de, ned i sina bolster.
På frukosten är det märklig stämning. Trots att hon gått på toa flera gånger så rinner det fortfarande ur henne. Mamma och pappa fattar inget.
———
Min dejt fortsätter berätta, återger detaljerade nedslag ur hennes sexuella liv. Sexet som är hennes liv. Genom fester på gymnasium, sommarkurser, körresor, högskolan, sommarjobb och riktiga jobb. Män som hon träffar på tunnelbanan, i matbutiken och i trappuppgången. Som får följa med henne hem, eller ta henne bakom knuten eller i tvättstugan. Ofta flera under samma dag. Ibland flera samtidigt. Alltid nya män.
Jag blir så ohämmat genomkåt av att höra detta. Under flera timmar av förtäljande. Så häpnadsväckande hård blir kuken, att jag inte vet om den kommer att hålla ihop länge till.
”Hur,... hur många män har du legat med?” undrar jag med, med illa dold ansträngning.
”Totalt, menar du?”
Får inte fram ett ljud, så jag nickar bara.
”Mm,... många, väldigt många.”
Hon ser på mig en stund och gör den riktiga bedömningen att jag vill ha en siffra.
”5 i veckan kanske, minst,... så 250 om året,... i 30 år,... sjutusen... femhundra, blir det väl då...”
Detta är första gången hon rodnar, trots allt hon berättat för mig. Att säga detta uppskattade antal i ord blev tydligen genant, även för henne. För en liten stund sedan, innan denna bikt, tänkte jag mig oss två som ett par. Har det förändrats? Vet faktiskt inte...
När hon kommer tillbaka efter en liten paus för att gå och hämta en påtår, kanske den sjätte för kvällen, passar jag med återfådd men sprucken röst på att fråga ”När träffade, du,.. en man senast?”
”Nyss” viskar hon och ögonen glöder som kolbitar i en lägereld. ”På väg hit, på gården tvärsöver gatan.”
Jag stirrar som en galning på min dejt, vars namn förresten är Catharina. Iakttar hennes lätt darrande läppar, som förmodligen också deltagit aktivt, tusentals gånger genom åren. Som jag ville kyssa innerligt tidigare ikväll. Hur kysser man dem utan att tänka på det? Vad de gjort. Hur i hela fridens da’r gör man?
”Han satt bredvid mig på bussen hela vägen hit genom stan och vi klev ändå av på samma hållplats. Erik hette han. Hade otroligt vackra, manliga händer.”
”Men,... hur gör du med att,... skydda dig då?” frågar jag mycket okänsligt, med viss oro och förfäran.
”Klandra mig inte, men oftast så hinns det inte med, liksom..” svarar hon ärligt.
”Nyss..?!”
”mmm... mnej, ... jag skulle träffa dig här om bara några minuter.”
Hjärtat stannar nästan i bröstet, på mig.
”Men, det har gått bra hittills, om du förstår” säger hon, kanske i ett försök att lugna mig.
———
Hon reser sig sakta från sin plats i hörnet och tar min hand. Leder mig ut i snålblåsten. Inom kort ankommer en taxi. Vi åker genom ett Stockholm genomsyrat av fredagsstämning - ungdomarna på väg ut till klubbäventyr och familjerna vid sitt tv-mys. Vi två är helt tysta, i baksätet. Precis vid den norra av innerstadens utposter bor hon. En liten lägenhet, ett rum och nästan ett kök. Mysigt. En jättelik säng upptar nästan halva golvytan.
Hon klär sakta av sig. Hänger sin grå trenchcoat på en klädhängare i tamburen. Ställer klackskorna på sin hylla. Drar av sin vackra klänning och slänger den på golvet. Sina strumpor likaså. Någon bh finns inte att ta av. Trosorna, ett par svarta string i siden behåller hon på, tillfälligtvis.
Så hjälper hon mig av med mina kläder, på samma vis. Precis alla kläder. Det mesta hamnar på golvet. Mitt stånd står rakt ut.
Hon leder mig till den enorma sängen och ställer mig vid fotändan. Själv kryper hon upp och lägger sig till rätta på rygg, ser mig rakt i ögonen, drar sakta av sina djupsvarta stringtrosor med vita fläckar i grenen och särar på sina ben. Mycket brett isär.
Blygden är snaggad, inte rakad. Mycket rosig och svullen, blötslemmig utanpå och lite öppen. Prydliga ljusrosa blygdläppar tittar fram. Den ser oanvänd ut, bortsett från det som fortfarande rinner ur den.
”Kom till mig nu, raring” säger hon mycket ömt.
Det luktar underbart av våt fitta och samtidigt mycket obehagligt av sperma, obehagligt på ett vansinnigt upphetsande vis. Jag klättrar upp. ”Slicka mig, en liten stund” ber hon. Jag förstår nu, att hon kan styra mig till nästan vad som helst. Min tunga spelar över och snart även in i öppningen där tusen och åter tusen män har varit. Låtit sin säd. En av dem för bara timmar sedan.
Spänstig är den. För sakta in mitt långfinger och det känns nästan som om hon skulle kunna knäcka det med sina invärtes muskler. Myten om sönderknullade och slappa fittor kommer omedelbart på skam.
Härinne i bostaden är det så märkligt tyst, trots att E4:an dundrar förbi strax nedanför. Knappt märkbart sus i elementen och den grå kattens spinnande från fåtöljen i hörnet är allt man hör. Min stackars kropp är bortdomnad efter flera timmar av obönhörlig sexuell retning. Den klarar inte något mer.
”Nu vill jag att du kommer in, i mig” säger Catharina mjukt men uppfordrande.
Orgasmen kommer när jag trängt in halvvägs. I den första tröga stöten. Sammandragningarna försätter mig i plågosam njutning och de fortgår långt efter att det sista av vätskan pumpats ut.
”... fint det var” säger hon uppmuntrande och rufsar lekfullt mitt hår.
———
På nattbussen hemåt känns det tomt. I både fysisk och själslig mening. Men, tänker jag vidare, drygt 7000 historier återstår att lyssna till, om hon vill berätta dem för mig. Och fler nytillkommande, varje vecka.
Den gänglige mannen med skinnjacka, svart hästsvans och skäggstubb, som jag nyss mött på väg ut ur hennes port, var en av dem, förtäljer hennes sms som surrar till i fickan. Flagranta bildbevis för detta kommer strax efter, till inkorgen. Styvnaden återvänder direkt, något jag trodde var fullkomligt omöjligt. Jag kliver resolut av bussen när den stannar, går till hållplatsen tvärsöver gatan och åker tillbaka med första bästa tur.
Jag får en menande blick från den långe mörke med hästsvansen, då vi ånyo stöter ihop i dörren. Han är på väg ut. Jag är på väg in. Dörren till lägenheten är olåst. Catharina ligger naken kvar i sängen, precis där jag lämnade henne. Öppen och använd. Leende.
Det ligger vår i luften
//melancholius
Fler noveller av samma författare
Kommentarer
Jag tror inte jag läst dina alster förut. Du har en väldigt speciell stil. Framför allt för det här forumet. Men det funkar. Det är bra. Faktiskt riktigt bra. Både litterärt och upphetsande på samma gång.
Kommentera denna novell
Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.
Du är underbar...