Svanprinsessan
Författare: mäster max Datum: 2019-11-26 06:15:25
E-post: longestmax@yahoo.com
Kategori: Heterosex
Läst:
12 113 gånger
Betyg: 4 (5 röster)
Redan när vi kliver in i det gamla, fina trapphuset känner man det gedigna bygget. Lite nervösa är vi, vi har aldrig varit nära varandra på tu man hand, inte som nu. Vi känner bägge spänningen, det förbjudna.
Du låser upp den tunga ekdörren och vi kommer in i en rymlig hall. Jag anar att din våning är mycket stor, ett arv från ditt tidigare äktenskap. Rum i fil med stora fönster. Det är alldeles tyst, utom ett väggur som tickar i matsalen till vänster. När dörren väl är stängd står vi nära varandra och våra ögon möts, dina grå och gåtfulla och mina blå, med åren alltmer urvattnade; med tiden kommer de att ha bleknat till isblått, som mina äldre släktingars, tysta, väderbitna män med ögon som havet.
Du betraktar mig länge. Jag vet att du är mycket uppmärksam, ingenting går dig förbi; du minns minsta ord, minsta vaga antydning, varje blick. Du ser igenom mig, som om jag vore glas.
Jag smeker ditt långa, blonda hår med min hand, flätar in fingrarna. Mina händer är kalla av spänningen. Dina händer vilar på mina överarmar, jag känner din värme genom tyget. Det är sommar ute. Svagt anar man trafiken.
En kyss, våra läppar möts lätt. Jag vet att jag inte är någon särskilt erfaren förförare eller kyssmästare, men jag låter tungan snudda vid dina läppar, minutiöst målade i en mycket ljust röd nyans. Du öppnar dem på glänt, jag känner din tungspets.
Du är mycket noga med ditt utseende. Hela du har alltid gett ett tillbakahållet intryck, och du talar alltid med mycket låg och diskret stämma. Jag har ibland svårt att höra dig. Aldrig har du höjt rösten, jag undrar hur då låter när du sjunger, som jag vet att du gör.
Mina händer kring din midja. Din kropp är mycket smal, ja rentav mager, men med stålhårda muskler. Jag känner sömmarna i din kavaj, låter mina händer glida in under den och känner din mjuka sidenblus, smeker den sakta. Vi står så tätt att du inte kan undgå att känna min lem bulta mot ditt lår. Gränsen är passerad, efter så många år, och det finns ingen återvändo. Vi har kommit så här långt av fri vilja och fullt medvetna.
Din kjol är sträv under mina händer, som smeker över dina fasta skinkor. Jag är fortfarande inte riktigt säker hur vi ska föra detta vidare; du är den minst vulgära person jag känner. Du gör antydningar, men lämnar det mesta osagt, vilket jag ofta har funnit frustrerande; menar du vad jag tror, eller är det bara min fantasi som läser in vad jag önskar? Det har gjort också mig försiktig, trevande. Men det var du som till sist föreslog att jag skulle möta dig här, i enrum, men på din mark. Då får du också styra. Du har alltid upprätthållit en diskret, undfallande, ja, jag skulle säga undergiven, fasad, men jag vet att det finns annat därbakom.
Din hand snuddar lätt över min lem, och du ler. Ja, det var definitivt ingen tillfällighet. Jag känner mig med ens lugnare.
”Kom”, säger du, tar min hand och för mig in i nästa rum, salongen. Ljusa pastellfärger, klassiska designermöbler, som man väntar sig i en östermalmsvåning.
”Vänta här”, viskar du och leder mig fram till en av de ljusbruna fåtöljerna i skinn och stålrör. Du vänder på klacken och försvinner ut i ett annat rum. Jag hör dina steg, du bär alltid höga klackar. På bordet ligger en trave konstböcker i en lagom oordnad stapel. Rummet är stort och säkert fyra meter i tak, vita stuckfriser, vitmålade fönstersmygar. En mycket stor orientalisk matta täcker det mesta av golvet. En flerarmad lampa sträcker sina långa kromfingrar över bordet. Mot bortre väggen en antik sekretär, gustaviansk och av hög klass, säkert en Haupt, din förre make var konstsamlare.
Jag inser att du är minutiöst förberedd, att du har gått igenom allt hundra gånger i ditt huvud. Du är noga med intryck, mycket noga. Du anklagar dig själv för varje liten imperfektion, det är nästan störande, men jag känner också att det ger dig trygghet, så jag protesterar inte mer än nödvändigt.
Jag hör dina klackar närma sig, och ett svagt klirr av glas. Förfriskningar, alltså. Men när du uppenbarar dig i den breda dörröppningen har jag ändå inte väntat mig detta. Du bär på en bricka, två höga glas, margueritas, antar jag, för det har jag nämnt att jag gillar, och du minns allt, precis allt jag någonsin sagt. Men kjol, kavaj och blus är nu bytta mot en negligé, spets-bh och små spetstrosor. Samt stayups och skor, då. Mm, mina eventuella tvivel har flugit sin kos.
Jag försöker hejda leendet som pockar på, och gör mitt bästa för att bara höja en mungipa och plira lite mot dig. Jag vet inte hur jag lyckas. Du ställer ner brickan, placerar glaset bredvid mig på bordet, ja du lägger till och med fram ett underlägg, tar ditt eget glas och sätter dig på golvet framför mig.
”Välkommen” säger du med din diskreta stämma.
”Tack. Du upphör inte att förvåna” får jag ur mig. Vad mer kan man säga? Jag gör en ansats att resa mig, men du lägger handen på mitt bröst och trycker mig tillbaka.
”Sitt.”
Din hand stannar ett tag, tills du är säker på att jag inte ska röra mig, sedan rör du den långsamt nedåt och stannar över min bula.
Plötsligt reser du dig upp och tar några baklängessteg ut till mitten av rummet. Du ser på mig några ögonblick, negligén faller till golvet. Du låter mig beundra din kropp en stund, jag hasar mig upp i stolen, du är så oerhört elegant. Du för händerna bakom ryggen, knäpper upp spets-bh:n, låter den sakta glida framåt utmed dina armar. Med en liten, perfekt avvägd snärt landar du den i mitt knä. Dina bröst är något större än vad de borde vara med din smala kropp, och jag antar att de är diskret förbättrade, fasta och perfekta. Du snurrar runt i en snabb rörelse, böjer dig sakta fram medan du låter trosorna glida ner över stjärten och längs dina långa ben. Utan att jag uppfattar hur det går till har du klivit ur dina högklackade skor, de står kvar på exakt samma plats, med trosorna draperade över. Du har fortfarande ryggen vänd mot mig.
Det är tyst, alldeles tyst.
”Dansa”, säger jag. ”Dansa för mig. Jag vill se dig röra dig.” Du har alltid varit mycket förtegen om din bakgrund; ett tag var jag helt övertygad om att du var spion, och jag är fortfarande inte riktigt säker, sanningen att säga. Jag har ett ganska viktigt arbete, men knappast så viktigt att…men jag vet inte. Nu spelar det ingen roll, ingen roll alls, du kan vara vad som helst för min del. Men jag vet att du tidigare i ditt liv varit dansare i ett av världens främsta balettkompanier, innan du kom till Sverige och började ett nytt, men ack så hemlighetsfullt liv.
Du ser på mig över axeln, en antydan till leende, innan du blixtsnabbt snurrar runt mot mig, flyter genom tredje och fjärde positionen och landar i femte med armarna över huvudet, perfekt och fullständigt behärskat. Sedan börjar du röra dig över det stora rummet, det är makalöst bra, särskilt med tanke på att du är barfota, utan balettskor. Efter ett tag inser jag vad det är du dansar, ”den döende svanen” ur ”Svansjön” – jag kan höra Tjajkovskis musik i huvudet. Du har perfekt kontroll över din kropp och dina rörelser, och avslutar liggande med huvudet djupt nedböjt över ditt högra ben. Alldeles stilla. Jag blir så rörd att jag knappt kan hålla tårarna tillbaka. Du ligger kvar, fortfarande med blicken i golvet. Sedan vänder du ditt ansikte sakta upp mot mig.
”Är du besviken?”
Jag häpnar, men detta är du i ett nötskal. Vem på denna jord skulle vara ”besviken”?
”Jag är mållös. Hur skulle jag kunna vara besviken? Du är fantastisk!”
Du ler.
”Bra.”
Du vecklar upp dig från din liggande ställning, och i en enda mjuk rörelse står du upp och med två flytande steg, fortfarande i dansarens rakryggade pose, är du alldeles framför mig. Jag lägger handen försiktigt på din mage, känner din puls, värmen från din kropp och hur du ryser när jag smeker över din kortklippta triangel av mörkare hår mellan de långa, seniga låren.
Du böjer dig framåt, sätter handflatorna mot mitt bröst och möter mina läppar med din mun. Jag känner din förhöjda andhämtning från ansträngningen, men kanske också av åtrån. Sakta glider dina händer ner utefter min kropp. Du sjunker ner på huk, tar en klunk ur ditt glas, som fortfarande står kvar på golvet, och håller kvar din andra hand över mina byxor, liksom för att bedöma reaktionen, och den låter inte vänta på sig. Du ler mot mig, och knäpper med glaset fortfarande i ena handen fingerfärdigt upp mina byxor och släpper ut mitt stånd. Du tar en klunk till, ställer ner glaset och böjer dig över mig. Dina läppar sluter sig kring lemmen. Ah, en isbit i munnen! Jag blundar och lutar mig tillbaka. Du är verkligen skicklig, dina läppar glider upp och ner längs skaftet. Jag känner dina varma händer leta sig ner och massera mig. Du sjunker djupt ner med huvudet och tar in hela lemmen. Du ökar takten, och jag kan inte hålla mig längre. Jag lämnar allt jag har i din mun, utan att du för ett ögonblick saktar ner. Först efter någon minut, när du sugit det sista ur mig, slutar du. Min nu lätt slaknade mandom vilar i din handflata, och du ser på mig med ett outgrundligt uttryck.
”Tack” viskar du, och jag är återigen mållös. Jag smeker bara din kind och skakar förundrad på huvudet.
”Tack? Jag…det är jag som ska tacka.”
”Varsågod”, och du ler bredare än jag någonsin sett dig le, ett varmt, kärleksfullt leende. Om du fejkar det här så är du välutbildad.
Du reser dig upp och placerar utan minsta ansträngning din vänstra fot på stolsryggen bredvid mitt huvud, så att jag har ditt sköte alldeles framför mitt ansikte. Du knäpper dina händer runt mitt huvud och pressar mitt ansikte mot dig. Jag smakar på dig, du är mycket våt, låter tungan utforska, glida längs dina svullna läppar, rotera och spela mot din allra känsligaste punkt. Du andas tungt genom näsan, griper våldsamt om min handled och trycker upp min hand mot ditt underliv.
”Smek mig, ett finger…där!” stönar du med tjock röst och leder min hand mot din stjärt. Jag fortsätter att arbeta med tungan samtidigt som jag fuktar mitt pekfinger i din väta och masserar din bakre öppning, glider in i dig. Du andas tyngre och tyngre och trycker dig mot mitt ansikte.
”Mer, mera…”
Jag för upp ännu ett finger i din stjärt och arbetar hårt med tungan mot ditt kön. Jag känner hur din ringmuskel drar ihop sig, du pressar mig ännu hårdare mot dig, så att jag får svårt att andas, ett närmast djuriskt ljud, helt olikt din vanliga, mjuka stämma, stiger ur din strupe när orgasmen skakar din kropp. Den pågår länge, länge, våg på våg av spasmer. Till sist faller du ihop i min famn och andas som efter ett hundrameterslopp. Vi ligger så länge, utan att säga något, ditt huvud mot min axel. Jag kysser din våta panna.
Min egen prima ballerina, min svanprinsessa.
Fler noveller av samma författare
