Det hemliga rummet del 6
Författare: dekanami Datum: 2010-06-20 11:33:42
E-post: dekanami@gmail.com
Kategori: Bdsm
Läst:
17 308 gånger
Betyg: 3.8 (5 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Detta är sjätte kapitlet i BDSM-romanen "Det hemliga rummet". Kommentera eller besök min profilsida och skriv ett mail om vad du tycker!
- # # # # # -
Jag satt i en av fåtöljerna i vardagsrummet med ett glas whisky i handen. Jag ville åka hem. Jag hällde i mig ett glas till. Att Gunnar var mannen jag sett i prisman, rådde det ingen som helst tvekan om. Samma arroganta glimt i de simmiga ögonen. Håret bakåtkammat. Medelåldern hade rynkat hans ögon och panna.
Jag svepte den andra drinken. Sedan gick jag ut på terrassen. De andra satt under parasollet bekvämt tillbakalutade i de breda vita trästolarna på tjocka rödrandiga sitt- och ryggkuddar. Wilhelm i ljusa byxor, vit skjorta och svarta skor. Gunnar i vit linnekostym med ljusblå skjorta och svarta skor. Honorine bar en vit ärmlös silkeblus med tight snörning, raka gula bomullsbyxor och turkosa sandaler med rosetter fram och smal rem runt hälen.
Beatrice skrattade åt något Gunnar just sagt. Hon var bländande vacker i ett vitt linne som lät ana hennes bröst, röda piratbyxor och vita skor. Det blev pinsamt tyst när jag kom ner för trappan. Sigrid räddade situationen och pekade på stolen bredvid sin.
«Men kom och sätt dig här bredvid mig och stå inte där som ett fån!»
Beatrice räckte mig ett glas bål på vitt vin, mineralvatten och färska jordgubbar. Honorine styrde konversationen. Wilhelm sade något ströord. Varje gång Gunnar ville säga något kastade han först en snabb blick på Honorine. Jag vet inte om de andra uppfattade det.
Efter fördrinken gick jag till köket för att lägga sista handen vid maten. Sigrid och Honorine reste sig och följde med. De satte sig vid köksbordet. Jag flängde med skålar, uppläggningsfat, bestick och tallrikar. Sakta tog midsommarbuffén form på det utfällda slagbordet på verandan. När jag gick förbi köksbordet med den citronkryddade potatissalladen hörde jag Honorine fråga Sigrid om det verkligen var jag som ordnat allt detta? På väg ut med vitlökssillen teaterviskade Sigrid att jag var singel och ett kap för den rätta. Honorine skrattade till och mätte mig från huvudet till fotabjället.
När jag passerade med silltårtan hörde jag en viskning och ett dämpat skratt. Att de satt ner och inte ens erbjöd sig att hjälpa till gjorde mig upphetsad. Situationen framkallade den lite fräna doften av Sigrids morgonvarma trosor i näsan.
Vi satte oss till bords. Jag på änden med Gunnar på ena sidan och Beatrice på den andra. Av nyfikenhet frågade jag vad han jobbade med.
«Crédit Suisse. Terminsaffärer»
Den arroganta stroppen frågade självfallet inte vad jag gjorde. Sigrid räddade den pinsamma tystnad som uppstod.
«Vår författare är dessutom framgångsrik. Flera romaner översatta. Håller på att avsluta en ny här ute över sommaren»
Jag undrade om Gunnar suttit ensam i akterruffen hela vägen ut. Hans stela och ohövliga sätt fick mig ur balans. Honorine hade fortfarande inte tilltalat mig. Jag tog två snabba malörtsnapsar och började kurtisera Beatrice på allvar.
Vi avslutade lunchen. Wilhelm, Gunnar och Beatrice gick ner mot bastun för att resa midsommarstången. Jag dukade ut och stökade runt i köket. Sigrid och Honorine satt vid köksbordet och rökte. Nu retade jag mig på att de inte hjälpte till. Sigrid lade upp en fot på stolen och lät sandaletten dingla i remmen på de röda tånaglarna. Jag försökte undvika att titta.
Efter dans och lek kring stången gick Beatrice och jag gick ner till bryggan och badade med Sigrid och Wilhelm. Honorine och Gunnar drog sig tillbaka till gästhuset utan att säga ett ord.
Det blev kväll och återigen stod vi på terrassen. Sigrid och Beatrice hade dukat. Sist av alla kom Honorine och Gunnar upp från gästhuset. Grillkolen glödde, myggorna surrade och det var vindstilla. Sigrid, Honorine och Beatrice liknade prästinnor i en hednisk kult i sina vita ärmlösa klänningar. Att Beatrice tåflörtat med mig under lunchen och det faktum att vi tumlat runt som kåta delfiner under badet på eftermiddagen gjorde mig förväntansfull inför kvällen.
Grillbuffén blev lika uppskattad som lunchbuffén. Honorine och Gunnar tinade upp och undslapp sig till och med varsin uppskattande kommentar. Snapsvisorna blev mer frispråkiga ju längre kvällen led. Beatrice släppte ut sitt långa mörka hår över axlarna efter fjärde snapsen.
Jag vet inte om det är professionellt att ligga med sin redaktör eller inte. Efter middagen stod Beatrice och jag i alla fall och hånglade nere på bryggan. De andra satt kvar på terrassen och flamsade. Vi beslöt dra ut på det lite så jag utmanade henne på simtävling.
Sommarnatten var varm och havet som svartblått siden. Vi simmade under stoj och stim utmed stranden till udden och tillbaka. När vi klev upp på bryggan var det tyst på terrassen. Marschallerna brann fortfarande. Våra kläder var borta.
Först blev jag arg. Sedan tyckte jag bara det hela var barnsligt. Beatrice kysste mig, fnittrade och sade att vi skulle ge igen. Jag smekte hennes bröst.
«Först måste jag göra den där lite mera presentabel»
Hon föll på knä. Hennes varma tunga, flinka fingrar och mjuka läppar tinade upp mig.
«Duger det?»
«Snälla. Fortsätt»
«Senare. Först ska vi ha lite kul»
Hon gick ner till strandkanten och skopade upp dy med händerna och började smeta in kroppen. Vi fnissade och smorde in varandra från topp till tå. Sedan gjorde vi hår av torkat sjögräs. Beatrice hittade ett fågelkranium och spetsade det på en tjock pinne.
«Redo för Neptunias hämnd?»
Jag log så dymasken nästan sprack. Vi gick upp mot terrassen hand i hand. Bakom den halvstängda verandadörren sjöng de andra ytterligare en snapsvisa. Wilhelm såg oss först. Han höll på att göra i byxorna. Sedan började han skratta. Han vände sig in mot rummet.
«Hör ni! Vi har besök!»
Jag fattade posto på trappsteget och föste ner dem på terrassen. Beatrice höjde kraniet mot skyn.
«Neptunia har kommit för att hämnas!»
Myggorna surrade. Jag tog en sup från bordet. Ingen kunde hålla sig för skratt längre. Jag tog en stadig sup till.
«Vad önskar Neptunia?»
En skrattsalva följde på Sigrids fråga. Snapsflaskan gick laget runt. Beatrice hytte med kraniet och halvröt.
«Den skyldige för klädstölden skall träda fram och erkänna sitt brott!»
Mera skratt. Men ingen trädde fram.
«Vad händer annars, stora havsgudinna?»
Sigrid skrattpratade. Beatrice svarade olycksbådande.
«Annars blir ni Neptunias slavar och måste följa med mig tillbaka ner i de eviga djupen!»
Jag fick gåshud och blev olustig. Då knuffade Honorine fram Gunnar. Beatrice höjde kraniet i luften.
«Erkänner du ditt brott?»
Gunnar föll på knä framför Beatrice. Marschallerna flammade.
«Kryp fram, kyss min fot och be om förlåtelse»
Wilhelm stack till mig ett halvt glas whisky, en badrock och viskade.
«Är ni två på riktigt eller? Drick ur så du får upp värmen»
Han klappade mig på axeln. Då förstod jag att ingen i huset var skyldig till klädstölden. Jag snodde runt och tittade ner mot bryggan. Där stod Malin. I vit klänning med en blomsterkrans i håret. Hon vinkade och log. Så var hon borta. Där hon stått låg våra kläder. Jag snodde runt igen. Sigrid och Honorine stirrade på Gunnar.
«Klä av dig!»
Det var Honorine. Orden lät som en pisksnärt. Stämningen var elektrisk. Gunnar klädde av sig utan att blinka. Så stod han i höfthållare, svarta strumpor och ett par gröna stringtrosor på knä framför Beatrice. Honorine log skadeglatt. Sigrid och Wilhelm tittade förväntansfullt. Beatrice stirrade först men fann sig kvickt.
«Nej men så sött! Kryp fram»
Gunnar kröp fram och kysste foten. Han mumlade något. Beatrice blev magnifik och skrämmande i ljusfladdret.
«Högre!»
Gunnar upprepade sin ursäkt. Jag tyckte det hela började spåra ur.
«Vad skall han ha för straff?»
Honorine svarade. Kort och bestämt.
«Smisk över knäna»
Hon gick fram med en pinnstol till Beatrice. Utan ett ord lade sig Gunnar över hennes knän. Jag var glad att jag hade badrock på mig. Jag fick praktstånd. Beatrice gav pålen med kraniet till Honorine. Beatrice satt där, rak i ryggen, insmord i dy, med sjögräs i håret och med en främmande man över knäna. Det hela var så bisarrt att det blev verkligt. Hon gav Gunnar några försiktiga daskar. Sigrid drog mig till sig. Wilhelm stod på hennes andra sida. Hon öppnade min badrock och tog ett rejält tag.
«Titta och njut»
Hon blinkade åt mig. I andra handen höll hon Wilhelms kuk. Honorine eggade Beatrice att lägga mer kraft i slagen. Snart ekade det över nejden. Beatrices bröst gungade för varje dask på Gunnars skinkor.
Vi stod där Wilhelm och jag, stönade och rullade med höfterna med varsin hand på Sigrids bröst. Jag fångade den hårda vårtan mellan fingrarna och smekte den. Jag mötte Sigrids blick ett par gånger. Hon log och fortsatte avmjölkningen.
Beatrice var en stenåldersgudinna och det var Gunnar som skulle offras denna midsommarafton. Han rullade av och an. Daskarna kom med allt tätare. Han började småskrika.
«Tyst med dig! Jag tycker du slingrar dig alldeles för mycket»
Honorine satte sig på huk över Gunnars ben och låste fast dem mellan sina egna.
«Bänd upp armen på det lilla ludret!»
Beatrice bände upp Gunnars arm. Sigrid bad samtidigt Wilhelm att smeka henne mellan benen. Så vände hon sig till mig.
«Är du snäll får du lukta på trosorna sedan»
Sigrid klämde retfullt min kuk med handen ett par gånger. Jag ville sjunka genom jorden. Beatrice och Honorine daskade varsin skinka. Gunnar skrek till varje gång handflatorna landade.
«Men det var väl en riktig liten skrikare! Ligg still din lilla slinka!»
Honorine reste sig, ställde sig framför Gunnars ansikte, drog upp kjolen över höfterna, skalade av trosorna och stoppade dem resolut i Gunnars mun.
«Ta i nu, Beatrice!»
Gunnar försökte säga något men fick en snabb örfil av Honorine. Sedan satte sig Honorine på Gunnars ben igen. Beatrice bände upp armen. Då hörde jag Sigrid mumla.
«Ge honom nu. Ordentligt med smisk»
Varken Beatrice eller Honorine la fingrarna emellan. Gunnars vrål dämpades effektivt av trosorna under smiskningen som lät som ett extatiskt trumsolo. Gunnar verkade ge upp och finna sig i sitt öde. Han låg alldeles stilla under de sista trumvirvlarna. Beatrice och Honorine slutade daska. Det blev alldeles tyst.
Honorine gick fram till Gunnar, lyfte upp hans ansikte, gav honom en örfil och spottade honom i ansiktet. Gunnar log lyckligt mot henne. Det fanns ingen smärta i hans ansikte. Bara kärlek till kvinnan vars trosor var instoppade i munnen på honom.
«Såja lilla älsklingen!»
Hon hånlog och tog den hulkande Gunnar stadigt i håret och ledde honom mot gästhuset. Vid trappan vände hon sig om.
«Tack för en mycket trevlig kväll»
Hon vände runt Gunnar.
«Nig fint!»
Gunnar neg. Så försvann de nedför trappan till gästhuset. Beatrice tittade intresserat på Sigrid.
«Det där ser skoj ut! Skall vi se vem som sprutar längst?»
Hon reste sig och tog över runkningen av min kuk.
«Klara, färdiga gå!»
Efter en halv minut sprutade Wilhelm ända bort till stolen där Beatrice suttit. Strax efter sköt jag min kaskad en bra bit längre. Våra brunstvrål ljöd över nejden tillsammans med fåglarnas morgonsång.
Fler noveller av samma författare
