Oväntat besök. Del 3

---

---

Tack för allt beröm från dom tidigare delarna! Hoppas att även den sista delen är läsvärd.

Oväntat besök. Del 3, sista delen.

- Akta... Du kommer att få allt i munnen! viskade Jonte krystande.
Mia bara ruskade på huvudet, för hon hade redan planerat för hans sprut, så hon fortsatte suga, och stäckte ut en arm efter en odiskad kaffekopp som stod på bänken.
- Det gåååår! väste Jonte, så Mia höll fram koppen och runkade så satsen stänkte med förödande kraft ner i koppen. Lite skvätte även tillbaka så hon fick på handen.
Hon reste sig flinande, samtidigt som orgasmstönen strömmade ut från hans föräldrars sovrum.
- Det smakar nog inte så tokigt ändå... Jag ska säkert bli modigare sedan och ta allt i munnen, viskade hon när hon slickat i sig droppen på handen, och strax efter hördes Jontes pappa:
- Men så du sölar! Du måste nog börja med haklapp! Det rinner från mungipan!
- Tror jag det... Som du sprutar... Man kunde ju tro att du inte fått knulla mig på flera månader!
- Det är ju i alla fall några timmar sedan... Men det är ju din förtjänst att det blir så skönt så man fullständigt går upp i atomer... Tänk om vi kunnat bara slappa och somna om nu, menjag gissar att vi måste kliva upp nu, innan ungarna kommer. Det är väl kanske lite städning att göra i storstugan också.
- Jo, och glöm inte torka av bordet, tänk på vad som hände där.
- Ha ha, det ska vi väl inte torka bort! Luktar det något så är det ju bara från din fina mus i så fall! skrattade han och Jonte hörde hur han klev ur sängen.
- Jag måste nog börja med att gå ut och pissa. sa han och gick ut naken, utan att vare sig se ungdomarna eller att bordet var dukat. Mia och Jonte stod kvar, och visste inte riktigt när dom skulle visa sig, så medan dom stod där fick dom även se hur hans pappa stod och pissade en hög båge ut bland albuskarna, för han tyckte tydligen att det var för långt bort till dasset.
- Du tror väl att du hamnat bland ett gäng galningar, som dom där beter sig... viskade Jonte medan han kramade Mia som tack för avsugningen.
- Ingen risk... Dom trodde ju att dom var ensamna.

Jontes pappa kom in och såg att bordet var dukat:
- Men hur snabb är du älskling. Har du redan hunnit duka fram frukost!
- Nä knappast... Jag har ju inte ens klivit upp! svarade mamma samtidigt som pappa fick se Jonte och Mia i köket.
- O shit... Inte visste jag... Hur länge har ni stått där?! sa han förvånat, och kom samtidigt på att han var naken, så han dolde kuken med händerna.
- Sedan en stund innan ni vaknade. Vi tänkte överraska med att duka, men när ni vaknade till så vågade vi inte ens gå ut, för att inte störa. sa Jonte.
- Å satan så pinsamt... Så ni stod där och hörde... Förlåt! Hade jag bara anat så hade vi ju inte... sa pappa förtvivlat.
- Ingen fara! Vi hade ju också ett mysigt uppvaknande, men vi hade så att säga hunnit klart före er... Det känns nästan mer pinsamt nu... Som att vi tränger oss på. sa Mia.

Efter en stund skrattade dom alla åt det som hänt, för egentligen var ju ingen skada skedd, så dom åt frukost och Jonte sa:
- Vi går ner på stranden och solar och badar lite... Det är verkligen skönt där nere.
- Okay, gör det något om vi också kommer om en stund? sa mamma.
- Nä kom ni. Det finns väl inte så mycket hemligheter efter den här morgonen. skrattade Jonte.
- Morgonen och kvällen före kan vi väl säga då... Vi hade inte en tanke på att spionera, men det var svårt att inte höra er igår kväll, när vi passerade båthuset.
- Ehh, du menar... Oj... Så pinsamt... sa Mia tyst och rodnade.
- Nä förlåt, jag skulle inte ha berättat det, men jag tycker ändå att det är huvudsaken att ni är rädda om varandra och har det skönt. Inget att skämmas för. sa mamma.
På vägen till stranden kom Mia på:
- Sköljde du ur den där koppen som jag använde?
- Nä, inte en tanke på det...
- Hoppas dom diskar de ordentligt då, och inte funderar vad som är i den. fnissade Mia.

Det blev i alla fall sola och nakenbad på stranden, och den enda som väl skämdes lite var Jonte, för han kunde omöjligt titta på sin nakna flickvän utan att få stånd, men det avhjälpte dom förståss lite senare.

Det blev en skön slapparvecka för Jonte och Mia, och hans föräldrar kände sig nöjda nu när dom såg honom glad igen.
Jonte och Mia fortsatte förståss att vara tillsammans även när skolan började, trots att dom valt olika gymnasieprogram, så dom hamnade inte på samma skola.
Jontes föräldrar märkte ändå att han förändrats under sommaren, på flera sätt. Inte bara det här med Mia, utan helt plötsligt var han engagerad både i fredsrörelsen och miljörörelsen. Totalt fem medlemskap. Hans föräldrar förstod att någonting faktiskt hänt under sommaren, men fattade fortfarande inte riktigt vad, och dom ville inte prata om det igen, eftersom Jontes berättelse verkade så förvirrande osannolik.

Nästan ett år hade gått, och den här sommaren blev det bestämt att ungdomarna skulle börja med att tillbringa en vecka ute på ön, innan dom båda följde Mias föräldrar på husvagnssemester.
Det blev väl inte en lika fantastisk vecka som den dom hade året före, framför allt för att vädret inte var lika bra, men sista dagen... Typiskt... Solen sken från en klarblå himmel och temperaturen var en bit över 20 grader redan när dom vaknade.
- Nu skulle vi få vara kvar en vecka till... Nu när det äntligen blivit bra väder. suckade Jonte.
- Jo, visst skulle det vara skönt, men tänk ändå så härligt vi haft... Att få älska hur mycket man vill medan regnet smattrar på taket.

Efter ett snabbdopp konstaterade dom att vattnet då definitivt inte blivit varmt, så dom gick upp och torkade sig, och Jonte satte sig på den gamla ruttnande stocken, där han satt så ofta förra sommaren. Mia satte sig bredvid, han lade sin arm runt henne, och dom satt båda tysta en stund, tills Jonte började filosofera:
- Det här är den bästa platsen på hela ön. Jag bara älskar att sitta här och se ut över havet. Visst är det vackert?
- Jo, för all del, men egentligen är det ju mest bara vatten, så jag vet inte riktigt var det vackra är.
- Kanske är det för att det var just här jag satt när jag fick besök från framtiden... Dom dök upp därborta. sa han och pekade.
- Snälla, kan du inte glömma det där. Det är ändå ingen som tror på det.
- Nä jag vet... Förutom några grabbar i min gamla klass från nian då... Vi var här samma dag som du kom hit, förra sommaren... Niklas, Andreas, Jocke och Matte.
- Andreas? Undrar om det är han som går i min klass nu? En liten tanig kille, Svensson heter han nog.
- Precis! Han träffade en tjej som han döpte till Angelica... Dom hade en otrolig dag här ute.
- Döpte? Nä, nu byter vi samtalsämne... Föresten, den killen är det nog synd om. Han verkar inte ha några kompisar, men däremot verkar han vara hack-kyckling åt alla mobbare... Han försöker alltid vara för sig själv och säger nästan aldrig något på lektionerna.
- Typiskt Andreas... Han har nog alltid haft dåligt med kompisar... Nä, vad säger du puman? Känner du för lite frukost? sa Jonte och reste sig.
- Jo, det suger lite i magen, så det vore inte fel. sa Mia och reste sig även hon, men just när dom vände ryggen mot stranden kände dom en isande kall vindpust svepa förbi.
Jonte fattade genast, högg tag i Mias arm och vände sig tvärt.

På stranden tonade först två figurer fram ut tomma intet, och strax syntes även att den ena hade ett litet barn på armen. Mia försökte gömma sig bakom Jonte, men han gick genast emot personerna, som han kände igen:
- Pernilla! Välkommen! Och du också.. Visst har du också ett riktigt namn nu? sa han och sträckte artigt fram en hand.
- Jo, Anton... Och tack förresten. Om du inte övertygat Pernilla om att jag faktiskt pratade sanning så hade jag nog inte levt nu.
- Och det här är din flickvän förstår jag. sa Pernilla och försökte kika runt Jonte.
- Jo, precis! Det här är Mia. sa han och tog ett steg åt sidan.
- Hej... sa hon tyst, med en förskräckt blick, men sträckte ändå fram en hand för att hälsa.
- Jag vet inte om Jonte sagt något om mig och mina kamrater? Du ser förskräckt ut.
- Jo han har berättat allt, men jag har aldrig trott på den historien.
- Jag förstår dig, för det här med att resa i tiden är inte vanligt ens i vår tid, men du har förlåtit honom för det han och jag gjorde förra sommaren då?
- Eftersom jag inte trodde på honom, så har jag inte känt mig svartsjuk heller, men hur som helst så är det väl överspelat? Du har en pojkvän, och jag och Jonte hade ju inte ens hunnit bli tillsammans på riktigt när det där hände... Men ändå... Vilka är ni egentligen?
- Ja, våra namn har du ju hört, och vi kommer alltså från framtiden... 1024 år fram i tiden för att vara exakt, så vi bor här på ön, och vårt laboratorium, där vi har vår tidstransformator ligger precis här... Ja landhöjningen har ju gjort att vi har inte vattnet så nära... Stranden är ungefär hundra meter åt det hållet. sa Pernilla ock pekade ut över vattnet.
- Och ni har fått barn! Grattis! sa Jonte.
- Tackar... Ja grattis till dig också, pappa. Jonatan, det här är din son, Jonatan! sa hon och räckte över barnet till honom.
- Åhh...Alltså... Men... Hur??? stammade han, chockad över påståendet.
- Jag är helt säker. Titta så bruna fina ögon han har... Precis som du. Han är den enda i hela vår stad som har bruna ögon, så jag kan inte vara mer säker. Han är tre månader nu, och jag tror att jag just blivit gravid igen, men nu är det förståss Anton som är pappa. Vi har tränat hårt. skrattade hon.

Jonte var helt överväldigad av det lilla barnet... Hans son... Att det bara var möjligt att... Hans tankar stannade av för ett ögonblick medan han gosade med barnet, men sedan började han försöka få ordning på dom: Såklart visste han att det var möjligt, han hade ju VG i biologi. Efter att alla bara varit tysta en stund medan Jonte beundrat sin son, så tittade han plötsligt upp:
- Ni måste följa med och träffa mina föräldrar! Jag har försökt berätta för dom också, men dom tror att jag håller på att bli knäpp så fort jag nämner något om er... Snälla!
- Okay, men bara en liten stund. Du vet, vi har ju alltid en tid att passa. sa Pernilla.

Jonte propsade på att få bära sin son medan dom gick mot stugan, och eftersom det förmodligen skulle bli enda gången, så ville inte Pernilla neka honom det.
- Vänta här, så får jag förbereda dom. sa Jonte när dom kom fram till stugan.
Han gick in, med lille Jonatan på armen. Hans föräldrar satt i soffan, med ryggen mot ytterdörren så dom bara hörde att han kom.
- Hej ungar, kom och sätt er en stund innan vi äter... Vi diskuterar om att göra en utflykt med båten idag. sa pappa.
- Det har dykt upp något mycket viktigare, farfar... Det här är min son. sa han och satte sig.
Efter en stunds kompakt tystnad började stora utfrågningen, men Jonte svarade inget, utan försökte bara få dem tysta igen.
- Nu ska ni få träffa två av de vänner jag pratat om. Dom är otroligt vänliga och svarar gärna på alla frågor, så försök bara hålla er lugna är ni snälla.

Jontes föräldrar satt knäpptysta när han reste sig och gjorde ett tecken genom fönstret så Mia och gästerna skulle komma in.
Mamma förbluffades över de konstiga dressarna, och att de såg så unga ut, och ändå var föräldrar, men när hon fick veta att medellivslängden var 200 år i framtiden så antog hon att alla måste se unga ut en längre tid.
Förutom alla frågor så var det förståss lilla Jonatan som drog största uppmärksamheten, men det gladde framför allt Jonte när han hörde att dom hade lyckats bli av med sin diktator, och att Pernillas mamma nu var folkvald president. En stund senare började barnet bli lite kinkigt, och strax började han skrika i högan sky.
- Det är nog matdags... Jag fixar det sa Pernilla, så Jonte lämnade honom tillbaka.
Hon drog med handen över sin dress och den öppnade sig så hon kunde amma sin pojke.
- Hur gjorde du det där? Så fiffigt! sa Jontes mamma.
- Det kallas ziptex. går att öppna var som helst, men man får passa sig för att öppna allt för många ställen på en gång, då kan det bli lite trassligt. sa Anton och demonstrerade.
Han hade öppnat båda ärmarna från handlederna och upp till armbågarna, och gjorde en oförsiktig rörelse när han skulle stänga igen, så ärmarna fastnade ihop och blev ett perfekt handfängsel.
- Nej! Det är ju precis så här man inte ska göra! Nu har jag ingen hand fri för att kunna öppna igen! Jonte, visst vet du hur det funkar? Hjälp mig! skrattade han.
- Ha ha! Tur att jag lärde mig att klä av Pernilla... Hoppas bara att ingen blir svartis nu när jag säger så.
- Lille Jonatan var ju redan "tillverkad" när jag blev tillsammans med Pernilla på riktigt, så vad ska jag säga? En sådan här liten krabat kan man ju inte annat än älska.
Jonte tittade lite forskande på Mia, så hon förstod hans oro och lugnade honom:
- Det är lungt, strulgubben min... Nu vet jag att det har hänt, och aldrig händer igen, för om du försöker, då får du nog med Anton att göra. Snacka om söt unge... Man blir ju nästan sugen på... Ska vi? sa hon och blinkade finurligt till Jonte.
- Men snälla! Visst är det lite tidigt! Vi är ju bara 17 ännu. sa Jonte förskräckt.
- Jo jag vet... Ville bara retas lite, men snacka om att han är lik dig! Det syns ju på långt håll att du är pappa till honom... Pappa Jonatan... Visst låter det häftigt?

Jonte blev lite skrämd av bebissnacket, och det tog en stund innan Mia lugnat honom och övertygat honom om att hon bara skämtade.
Jontes mamma, som jobbade i en klädaffär, var minst lika fachinerad över kläderna, så hon fortatte:
- Fantastiskt... Vilka kläder dom kan hitta på i framtiden... Sa hon.
- Framtiden? Det här har ju funnits i snart 200 år! skrattade Anton, och tänkte inte just det ögonblicket hur långt bakåt dom färdats.
- Visst ska han rapa när han ätit? Det har väl ändå inte ändrats? sa Jontes mamma till Pernilla.
- Nä, det är precis lika.
- Får jag? sa hon med tindrande ögon.
- Så klart... Jag tror han är mätt, för han sover mer än han äter just nu. sa Pernilla och räckte över barnet.
- Oooohhh, så liten, och så söt... Kom till farmor. sa hon med ett lyckligt leende och en glädjetår trängde fram i ögonvrån.

Dom hade mycket att prata om, så Jonte fick bland annat veta att bland dom övriga tjejerna så hade alla utom Angelica blivid gravid förra sommaren, och tre pojkar och en flicka hade fötts.
- Tror du Angelica vill försöka igen? Jag kan ringa Andreas... Jag fick just veta idag att han är visst väldigt ensam... I stort sett utan vänner.
- Det kan jag lova redan nu att hon vill. Hon har pratat om Andreas varje dag sedan förra sommaren, men vi har haft lite problem med tidstransformatorn, så vi kunde inte komma fler gånger förra sommaren, och sedan har vi varit hit lite då och då, men då har det varit öde här.
- Jo, vi är ju bara här på sommaren... Jag ringer Andreas på en gång! sa Jonte och greppade telefonkatalogen. Han fick inte tag på honom genast, men fick ett mobilnummer av hans pappa, så strax hade dom kommit överens om ett möte nästa dag. Jonte tyckte emellertid att han lät väldigt underlig, och han sa att han ville prata mer med Jonte under kvällen.
Under tiden han pratade hade Pernilla försiktigt frågat:
- Kan det finnas fler unga pojkar, eller kanske lika gärna någon lite äldre som är intresserad av ett liknande möte? Min äldreklon... nä förlåt, vi säger också mamma numera, hon har i förtroende berättat att hon åtminstone en enda gång i sitt liv skulle vilja älska på riktigt, och hoppas på att få föda ett barn till, som inte är klonat då... Som ni förstår så är det inte så enkelt att ordna hos oss, när bara två procent av befolkningen är män, så dom är hårt eftertraktade.
Jontes mamma chockade då sin man:
- Vad säger du Eskil? Visst skulle du kunna ställa upp på det? Visst måste vi väl kunna hjälpa de här fantastiska människorna? Jag lovar att inte bli svartsjuk. Tänk dig att ha en son eller dotter långt in i framtiden... som ju då blir... ehh... vänta nu... blir... farbror eller faster till lilla Jonatan. Det vore väl fantastiskt!

Eskil var överrumplad av sin fru, men eftersom hon var så övertygande så nekade han inte, och dessutom var det ju rätt dag redan dagen efter, om det skulle bli barn, så det var ju med beräkning som Pernilla kom just den här dagen.
Pernilla tittade oroligt på digitaluret som hon hade intergrerat i ärmen på sin dress.
- Jag har framfört mina ärenden, och tack för all er vänlighet, men nu måste vi återvända. Imorgon, exakt klockan nio, kommer Angelica, och min mamma, Elisabeth.
- Elisabeth? Va? Vilket sammanträffande! Det heter jag som andra namn. Jag kallas Birgitta, men heter Birgitta Elisabeth! sa Jontes mamma förvånat.

Dom följdes alla ner till stranden. "Stanna här." sa Jonte till Mia och sina föräldrar när dom klivit över den gamla stocken.
Dom såg hur den unga familjen ställde sig tätt intill varandra, Pernilla tittade åter på klockan, och vinkade:
- Tack för er vänlighet! Jag ska alltid minnas er, även om jag inte kan komma tillbaka fler gånger! ropade hon.
- Ni får komma så ofta ni vill, ni är alltid välkomna här! Men vi är bara här på sommaren! ropade Eskil tillbaka, men han blev osäker om dom hörde det sista, för en kall vind svepte över stranden och på några sekunder tonade gästerna bort.

Jonte satte sig på stocken.
- Förstår ni nu varför jag tycker att den här platsen är den finaste på hela ön?
Mmmm, var allt han fick till svar från samtliga, men dom satte sig alla och blev sittande stumma i över en halvtimma.
När dom sakta gick tillbaka mot stugan sa Eskil:
- Förlåt oss Jonatan... Men det här kan ju ingen tro som inte sett det med egna ögon... Nu förstår jag varför du är så förändrad, men jag hoppas att det inte förstör något mellan dig och Mia.
- Inte en chans... Jag förstår också nu... Och älskar dig Jonte bara ännu mer. Du är ju bara så fantastisk som gjort så mycket för dom människorna. Och din son... Han är ju bara så underbar! Jag hoppas att även jag får föda din son i framtiden... Men det får inte dröja tusen år! sa Mia, och lockade fram ett skratt som lättade lite på den förtrollade stämningen.

På kvällen ringde Andreas. Jonte verkade allvarlig och sa mest bara "Mmmm", "ja" och "nej", för att till sist ta den trådlösa telefonen med sig ut för att få prata ostört. När han pratat klart så ropade han på sin pappa, som också kom ut, och dom hade ett långt allvarligt samtal.
Mia blev förståss nyfiken, men Jonte sa att han hade lovat att inte berätta något ens för henne, förrän tidigast nästa kväll.

Nästa morgon hade Jonte och Mia packat sina saker för att få skjuts in till land, för att följa Mias föräldrar på semester. Vid stranden stod Mias pappa och väntade, så dom åkte genast, utan att hinna träffa Andreas, men det var faktiskt planerat så. En kvart senare kom Andreas på sin moped, och hade en stor ryggsäck med sig.
Jonte och Mia hade sett honom längs vägen då de möttes, Men Andreas hade inte upptäckt dom eftersom dom satt i en obekant bil.
Mia antog att det var mest pesenter i ryggsäcken, men Jonte anade att det var något annat.

Efter båtresan gick Andreas och Jontes föräldrar tvärs över ön och satte sig på Jontes gamla stock för att vänta, och nu visste ju alla vad det handlade om, så ingen var rädd när de två personerna plötsligt stod på stranden.
Andreas kramade Angelica och var så rörd att han grät. Eskil kramade om Elisabeth... Han chockades lite över att hon var så otroligt lik Pernilla, och såg faktiskt inte mycket äldre ut, trots att hon ju borde vara i 40-årsåldern. Eskil föreslog sedan att Andreas och Angelica kunde låna båthuset, så skulle dom andra gå upp till stugan. Elisabeth lovade att hålla koll på tiden.
Innan dom skildes på stranden hörde Eskil hur Andreas och Angelica viskade till varandra:
- Andreas.., vill du älska med mig idag också..? Jag skulle så gärna vilja föda ditt barn. Och helst skulle jag vilja stanna här hos dig... Du är den mest fantastiska människa jag träffat.
- Och du är den mest fantastiska jag har träffat... När vi möttes förra sommaren behövde jag bara en halv minut så visste jag att du var den tjej jag ville träffa. Inte bara det att du är så otroligt söt, utan det bara lyste ju ärlighet och snällhet ur dina ögon... Kom, vi spiller ingen tid. sa han och tog hennes hand, och började gå mot båthuset.

Uppe vid stugan frågade Elisabeth:
- Pernilla berättade om något som hette cider, som hon blivit bjuden på, som gjort henne fnittrig och gjort så att all nervositet bara försvann... Har ni sådant här nu, så kanske jag slutar skaka.
- Jag tror inte det, men vänta... Vad sägs om den här? sa Eskil och kom med en champagneflaska.
- Jaaa!! Den tar vi! sa Birgitta och fortsatte: Den var ju tänkt för att fira något trevligt, och vad kan väl vara mera värt att fiar än det här besöket?

Tanken var alltså att dom skulle fira sin bröllopsdag, tre dagar senare, men dom korkade upp champagnen och bjöd Elisabeth. För att förvissa sig om att den skulle räcka för att göra henne lite salongsberusad så drack dom själva 7-up, men det såg ju nästan lika ut när man hade det i glaset så Elisabeth funderade inte på det.
Efter en stunds snackande och skrattande så började Elisabeth mycket riktigt bli lite fnittrig, och hon till och med föreslog:
- Ska vi kanske sätta igång med det jag kom hit för? Visst vill du vara med samtidigt? sa hon till Birgitta.
- Jag är glad att du frågar, för jag har länge haft en känsla av att jag är en liten aning bisexuell, så nu får jag chansen att känna efter. sa hon och knäppte upp sin klänning, samtidigt som Elisabeth redan tagit av sig dressen.
Eskil började knäppa upp sina byxor, men hans fru hejdade honom:
- Vänta lilte... Visst kan vår gäst få hjälpa dig med det där?.. Åhhh, vilka fantastiskt vackra bröst du har Elisabeth, som om du vore bara 18 år... Får jag..? sa hon och var samtidigt på väg med sina hänter till de fylliga, perfekt formade brösten , med sexigt stora bröstvårtor som pekade snett uppåt.
Elisabeth bara nickade.
- Det där känns fantastiskt... Inte som när jag rör dom själv... Är det det här du menar med bisexuell... att kvinnor leker med varandra?
- Precis... Jag känner att jag kan bli kåt när jag ser en vacker kvinna, precis på samma sätt som när jag ser min man... Men det är ju ändå honom jag vill leva hela mitt liv med, så det här är mer som ett äventyr... Ska vi hjälpas åt att klä av honom?
- Så spännande... Era kläder verkar lite krångliga, så du får nog visa mig.

Kvinnorna satt båda på knä på golvet och började klä av honom. Kalsongerna putade rejält, och när Elisabeth drog ner dom så sprätte kuken fram så den nästan slog henne i ansiktet.
- Ojjjj! Så stor! utbrast hon spontant.
- Mmmm, den är så härligt lagom stor för att kunna göra det skönt för mig, och det ska du också snart få känna. viskade Birgitta. och tog Elisabeths hand, och böjde varsamt hennes fingrar runt staken.
- Märkligt... Så hård, så varm och ändå så len... Hur kan den vara så hård? Är det något ben i den? flämtade Elisabeth.
- Nä, den blir hård bara av att fyllas med blod, och det gör den när man ser så vackra nakna kvinnor framför sig, och tänker på vad som snart ska hända. sa Eskil och tog Elisabeths händer, och drog upp henne till stående, tryckte henne intill sin nakna kropp och viskade:
- Visa mig din tungspets.
Hon lydde utan att förstå varför, tills han kysste henne, och strax var dom inne i en het tungkyss.
- Himmel och härskare... Äsch, jag måste hitta på något bättre kraftuttryck, det är ju jag som är härskare nu... Men jag fattar inte vad som händer... Jag blir alldeles konstig... Betyder det att det är dags nu?
- Strax... lägg dig på sängen så ska jag strax få dig att tjuta.
- Så det gör ont? flämtade hon lite oroligt.
- Nä det hoppas jag verkligen inte, utan jag menar att du ska tjuta av njutning... Låt mig visa dig. sa han och särade hennes lår.
- Jag brukar inte låta mer än nödvändigt, men så här har jag aldrig känt mig... Gör vad du vill!

Eskil kysste hennes mage, och flyttade sedan bara en centimeter neråt för varje kyss tills han nådde hennes mörka rufsiga könshår. Han borrade in näsan i det och drog in doften.
- Så fantastiskt gott du doftar... Jag bara måste få smaka på dig. sa han och lät tungan följa henne fittskåra.
- OOOAAAAHHHH! ! ! vrålade Elisabeth, precis som han väntat, men han kommenterade inget utan särade försiktigt hennes blygdläppar och fick de den svullna klittan, och hennes fitta verkade sava rejält.
Nästa attack blev när han satte tungspetsen i hennes våta hål, och vispade runt lite.
- AAAaaahhhh! stönade hon högt, och när han sedan smakade på hennes klitta var orgasmen farligt nära.
- WAAAOOOO! ! ! Jag exploderar! skrek hon.
- Inte än min sköna, men nu ska du få veta hur det är att älska. viskade Eskil och kröp över henne.
Med stor vana riktade han in kuken och hittade rätt utan att använda händerna. Han pressade sina läppar mot hennes, samtidigt som han lät kuken glida in. Hon var trång, men även otroligt våt, så det gick ändå lätt. Elisabeth skek av upphetsning, men det hördes inte så mycket, för han hade hela tiden sina läppar mot hennes, men så fort han började stöta i henne så blev hon fullständigt vild.
Birgitta låg bredvid och kramade hennes bröst, Elisabeth tjöt och flämtade, samtidigt som hon kastade sin kropp av och an. Eskil knullade henne kraftigt, så deras kroppar klatchade mot varandra, och strax kom det han förstod skulle ske rätt snart.
Det såg ut som om hon tog sats ända från tårna och var käpp tyst några sekunder, men sedan kom ett vrål utan dess like. Hon skakade i hela kroppen och hon slet i hans hår, så det rent av gjorde ganska ont, men hennes totala inlevelse gjorde att Eskil inte försökte dra ut mera på hennes sexdebut, utan ökade takten ytterligare och avfyrade strax sin spermakanon längst in i hennes trånga fitta.
Elisabeth låg utslagen och bara flämtade. Hon skulle just krama om Eskil igen när hon upptäckte hårtussarna i sina händer.
- Men oj! Förlåt! Jag vet visst inte vad jag gör... Jag har slitit av dig håret! flämtade hon utmattad.
- Jag märkte det, men ingen fara, jag har gott om det, och det var fantastiskt att se dig komma. Jag behöver väl inte fråga om du tyckte det var skönt?
- Åhhh, jag kan inte beskriva... Men nu förstår jag! Att föda barn är ju en fruktansvärd pina, så jag har funderat hur människor i alla tider velat göra det, men det här är ju förståss det som får alla att vilja skaffa barn... Förresten, glöm det jag sa om att vara tyst... Jag anade aldrig vad som skulle komma... Tack snälla för att du gör mig så otroligt... Ja, vad säger man? Glad, nöjd, utmattad, tillfredställd, trött... ?
- Det finns ett ord för allt det där tillsammans: Nyknullad! skrattade Birgitta, och strök hennes hår.

Elisabeth började tacka för den fantastiska upplevelsen, när Eskil förvånat undrade:
- Va? Så du vill inte prova en gång till?
- Jaaa, jo så klart... Jag tänkte aldrig så långt att vi naturligtvis han fortsätta och göra det en gång till!
- Vi tar lite mer champagne, så hinner jag samla lite krafter också, eller vad säger ni tjejer?

Dom drack och började åter snacka och jämföra livet på jorden. Elisabeth berättade:
- Det är inte så stor del av jorden som är befolkad nu. Vi har lyckats få kontakt med andra städer nu när vi inte har diktatur, och det finns gissningar om att vi är ungefär sju miljoner människor totalt.
- Totalt i Sverige menar du? sa Birgitta frågande.
- Nej, på hela jorden så klart! Hur skulle vi annars rymmas?
- Men, vi är ju nio miljoner i Sverige nu, och hela världen tror jag är åtta eller nio miljarder! Var är alla andra?
- Nio miljarder... sa Elisabeth matt, och tänkte en stund innan hon fortsatte: - Ja då fanns ju människor nästan över hela jorden förståss... De sydligaste byarna i Sverige finns nu en bit söder om där Luleå en gång låg, och tänk er sedan en ring runt jorden, ungefär så långt norrut. Ovanför där finns alla människor.
- Men resten av jorden då? sa Eskil förtvivlat.
- Förstört av radioaktivitet för tiotusentals år framåt... Det är rätt mycket där vi bor också, men tack vare att vi är vaccinerade så tål vi i alla fall den strålningen. Har inte Jonte berättat om kriget.., om 150 år..?
- Jo men vi har inte trott på honom... Det lät som någon mardröm han drömt.
- Nej tyvärr inte... Det är farligt med makt, när någon får för sig att äga allt, och bara förstör när han inte utan vidare kan få allt.., men det har ju i alla fall fört med sig en bra sak... I min tid finns det inga resurser för att kunna tillverka sådana vapen längre.

Det blev tyst runt bordet en stund, när Eskil och Birgitta försökte smälta det dom hört, men sedan gick Eskil mot sängen igen.
- Vi har ju inte så mycket tid på oss... Låt oss inte deppa över det som inte hänt ännu, kom tjejer, så får vi mysa ett tag till. sa Eskil.
- Gärna, jag känner mig lite dimmig av det vi dricker, så jag vet inte riktigt vad jag gör, men det kanske man inte behöver heller?
- Nä, lägg dig här och känn på min kuk, så får du snart känna hur den växer och blir hård igen. En kvinnohand är det bästa sättet att göra den redo.
- Så varm, och så mjuk... och så den festliga påsen... Är det där du förvarar alla små frön? fnittrade hon.

Snart var älskandet igång igen. Elisabeth flämtade och tjöt för varje stöt han gjorde, och hennes kåthet stegrades brant.
- Nuuuuu.... Igen ! ! ! tjöt hon skakade på nytt i en fantastisk orgasm.
Eskil flämtade vidare, och när hans fru med kåtdimmig blick såg att han var på väg att komma så flämtade hon:
- Visa Elisabeth ett riktigt sprut! En sprutande kuk är det häftigaste som finns!
Eskil satte sig hastigt upp på knä och Birgitta runkade kuken det sista lilla som behövdes.
- Ooooooaaaaaahhhhhh. stönade Eskil och långa vita strålar landade över Elisabeths mage och bröst.
- Det där ÄR verkligen härligt... Att se dig spruta så där... Alla små frön... Tur att jag redan fått en dos i mig... Hoppas det fungerar så jag får en liten bebis som kan påminna mig om er... Lyckliga dig Birgitta som har en man, som kan älska med dig varje dag...
- Det finns ju annat man kan göra också, och jag tror nog Birgitta vill att vi gör det nu, visst blir du kåt av att se på oss älskling? sa Eskil.
- Det kan du lita på... Ni är så härliga att se. flämtade hon.

Birgitta förstod att något mera sprut skulle det inte bli nu genast, och tiden skulle kanske inte räcka till att låta honom vila tills han kunde igen, så hon ålade sig bara upp med huvudet mot ena sänghörnet, tog tag med händerna i knävecken och blottade sig så mycket som möjligt för sin man och Elisabeth.
- Kom Elisabeth, det här är otroligt häftigt, men det vet du kanske redan? Ni är ju mest bara tjejer i din stad. sa Eskil och lade sig på mage, med ansiktet just framför sin frus ångande fitta.
- Nä jag vet inte vad du menar... Jag har ju nyss fått känna på det som Pernilla beskrivit som orgasm, men det är först nu jag fattar varför hon ser så lyrisk ut när hon pratar om det. Det känns ju fjuttigt att pilla på sig själv när man provat att älska på riktigt. sa hon och lade sig intill honom.
- Även tjejer kan ju hjälpa varandra, om dom gillar varandra... Det blir ju inga barn förståss, men jag tror du förstår vad jag menar. sa han och lät ett finger glida in i sin frus våta fitta, så ett tungt stön hördes från henne.
- Det här är jättehäftigt, även för mig... fortsatte han och lät tungan reta hennes blygdläppar.
- Retas inte bara! slicka klittan! Du ser väl hur hård den är! tjöt Birgitta efter en liten stund, men Eskil gav den bara en liten slick, och sa sedan:
- Din tur... Smaka på den där lilla godbiten, så ska jag reta hennes våta fitta.
Han tryckte samtidigt in två fingrar till, och Elisabeth flämtade till, förmodligen av kåthet, när hon såg hur blanka de blev av fittsaften.
Elisabeth slickade intensivt på klittan och Birgitta började snabbt kvida och stöna allt högre, så Eskil viskade till Elisabeth.
- Ta det lite långsammare... Ju längre hon får vänta på orgasmen, desto häftigare blir den.
Elisabeth kände förmodligen samma känslor som Birgitta, bara av att se hur hon blev allt kåtare, och hon insåg även hur upphetsande en riktigt våt fitta doftar.
- Det där kan du ju redan nu, så du får göra klart, så kan jag ägna mig åt hennes tuttar och mun... Då kommer du snart att få se en orgasm som heter duga. viskade Eskil och ålade sig snabbt upp i sängen, gav sin fru en intensiv kyss, och sedan övergick han till att dia hennes erigerade bröstvårtor.

- Åhhhh, låt mig få komma! Jag har ju sett på er och varit kåt i flera timmar! gnydde Birgitta oroligt och skruvade på sig.
Elisabeth sökte ögonkontakt med Eskil, och han förstod vad hon undrade så han bara nickade.
Elisabeth tog ett eget initiativ. Hon tänkte att om det går att pressa ut ett barn i fitthålet, så borde det ju lätt rymmas en hand, och det kändes ju fantastiskt med en grov kuk där, så vad är mina två fingrar?
Eskil visste inte riktigt vad som hände, för han hörde bara sin fru bröla fram ett "JAAAAA!" när Elisabeth sakta pressade in sin hand.
Birgitta blev helt vild och juckade mot handen, och kände sin orgasm närma sig med expressfart, så när Elisbeth dessutom sög in klittan i sin mun så kreverade hon fullständigt.
Elisabeth kände en otrolig inlevelse i Birgittas krampande kropp, och kände igen hennes stönande och tjutande från sig själv, så hon fortsatte så länge Birgittas orgasm höll i sig, för hon ville ju så gärna betala tillbaka lite av det hon själv fått uppleva.
- Guuuuud! Jag DÖÖÖÖR! vrålade Birgitta när hon kände att orgasmen inte riktigt ville ta slut, trots att hennes krafter var det, så Elisabeth slutade, för hon var ju inte riktigt säker om man kanske rent av kunde dö av det här... Det var ju en så total krafturladdning.
- Kan man verkligen dö av sex? undrade Elisabeth förskräckt.
- Nä ingen risk, om man inte har något allvarligt hjärtfel eller något ditåt, men det känns ju nästan som om man gör av med sina absolut sista krafter.
- Jo definitivt, men det smittar också... Om du bara visste hur jag kände det när det gick för Birgitta, och jag ser att du är inte heller opåverkad. sa hon och nickade mot hans kuk som nu åter stod för fullt. Orkar du ge mig en skvätt till? Jag tror vi hinner...
- För att du är en så fantastisk kvinna så vill jag gärna göra det, men nu ska du få jobba själv... Sätt dig på kuken. flämtade han och lade sig på rygg.
- Åhhh, ja man kan förtåss göra så här också... Iiiiii, det känns otroligt när den glider in! Du menar att jag ska röra mig nu? flämtade hon med ett brett leende i ansiktet.
- Precis! Du vet, vi har ju demokrati, så nu får du jobba. retades Eskil.

Elisabeth började genast rida honom, och hennes jakt på orgasmen gjorde att hon strax närmade sig galoppfart.
- Jag fattar inte... Det här går inte att stoppa... nu händer det igen! kved Elisabeth och red så brösten hoppade nästan upp mot hennes haka.
- Hahhhhhhooooooo... lät det tyst, samtidigt som Elisabeth stannade upp, stel som en pinne, men några spasmer i hennes kropp förkunnade att inne i henne hände det definitivt saker.
- Har du sprutat?.. Jag orkar inte mer... flämtade hon matt.
- Nej inte än, men du ska nog få, min kåta älskarinna, ställ dig på alla fyra så ska du få metervis med kuk. sa Eskil och nöp försiktigt i hennes erigerade bröstvårtor.
Elisabeth visste inte riktigt vad som väntade, men hon gjorde som han sa, och Eskil tog genast plats bakom henne.
- Hur känns det här? viskade Eskil och lät kuken nosa i fittöppningen.
- Åhhh... Kan man göra så här också..? Ooohh, in med den och spruta! Bara jag får dina spermier! Det är viktigast!

Birgitta hade inte tänkt låta henne få en sats utan vidare, utan att hon skulle få krama ut den ur kuken med sin fitta, så hon satte sig till hälften upp, började tungkyssas intensivt med Elisabeth, samtidigt som hon lät handen leta sig fram till hennes klitta.
Birgitta försökte retas genom att inte sluta kyssa henne, så Elisabets desperata kamp för att få skrika ut sin vällust blev bara ett mumlande in i Birgittas mun.
Elisabeth kände hur en ny orgasm närmade sig obevekligt och snabbt, och Birgitta lät henne släppa ut sina vällusttjut, men slutade inte att penetrera hennes klitta, så efter en liten stund till så svankade hon och pressade sig bakåt mot den dunkande kuken, och hennes kramande mus gjorde allt för att få en sats till.
Elisabeth höll på att tappa all ork, och hennes armar vek sig, så Eskil greppade hårt om hennes höfter och stötte ursinnigt.
- Waaaaaaooooo! vrålade han och lyfte nästan upp Elisabeth på staken. Trots de tidigare övningarna så kändes det för honom som om det var en redig sats som forsade fram, men sedan var även hans krafter slut så han sjönk ner över hennes rygg, och Elisabeth rätade ut benen så hon låg platt på mage, men fortfarande med kuken i sig. Dom flämtade båda kopiöst, och han slickade hennes svettiga nacke och kände hur hon reagerade, med korta snabba krampattacker i musen.

Deras avslappning blev inte så lång, för plötsligt knackade det på dörren, och Angelicas röst hördes:
- Kan vi komma in? Det är viktigt!
- Ett litet ögonblick bara... ropade Eskil och rafsade till sig kalsongerna. Birgitta slängde på sig en morgonrock, men Elisabeth orkade inte mer än att sätta sig upp på sängkanten.
- Elisabeth! Vi har ett problem... Som jag hoppas att du löser åt oss!
- Snälla vän, när det gäller sex-problem är det nog bättre du frågar Birgitta och Eskil... Dom är fantastiska!
- Ja men det är Andreas också! Vi har haft en otrolig dag. Problemet är att han vill följa mig till vår tid, och stanna där, för alltid!
- Men snälla vän, det där hade vi ju pratat om redan förra året. Ingen kan följa med oss tillbaka.
- Det var ju då det... Det är ju du som är president nu, så vad är problemet? började hon, och berättade sedan om Andreas tragiska mobbade liv, och att han var bara sekunder från att ta sitt liv genom att hoppa från en viadukt framför en långtradare just när Jonte ringt dagen före, men att dom nu ville leva ett liv tillsammans istället.
- Ja egentligen hittar jag inget bra argument för att det inte skulle fungera, men vad kommer dina föräldrar att säga? Blir någon anklagad för att du försvunnit? Frågade hon Andreas.
- Dom blir väl knappast glada, men så väl som jag känner dom så tror jag inte att som kommer att sörja särskilt länge, och jag har lämnat ett brev hemma, så dom kommer att tro att jag tagit mitt liv, och det kommer jag ändå att göra om jag inte kan följa Angelica, så hem åker jag aldrig igen. Det här att jag skulle följa er kom jag på så fort jag pratat med Jonte igår.
- Ja vad säger man? Jag tycker synd om dina föräldrar, men ännu mer synd om dig, och med din lösning så tror jag ju väldigt säkert att ni två blir lyckliga i alla fall... sa Elisabeth dröjande.
- Tack... Tusen tack, och jag ska hitta på något bättre sätt att tacka dig senare, men nu ska jag bara ringa ett kort samtal, så kan vi resa sedan.

Andreas gick ut för att kunna ringa ostört, men det var då bara ett kort samtal, så han kom strax in igen. Den som var mest förskräckt var Birgitta, som inte haft en aning om detta, men hennes protester räckte inte långt, och Elisabeth kunde inte hitta något argument som både skulle få honom att stanna och ändå inte göra något drastiskt.
- Jag ska berätta senare. sa Eskil och kramade sin fru.
Dom följdes alla ner till sandstranden. Andreas hade med sig sin ryggsäck, som ju förståss innnehöll hans käraste ägodelar, men inte mycket som påminnde om hans tidigare liv. Andreas och Angelica stod tätt intill varandra och kramades intensivt när dom tre personerna sakta tonade bort.
- Varför står jag bara här? Jag sa inte ens välkommen åter! sa Eslkil förtvivlat när stranden var tom.
- För att du förmodligen är lika chockad som jag... Vad kommer att hända nu?
- Jag ska ringa Jonte... Det är uppgjort så... sa han och tog upp mobilen.
- Hej Jonte... Är allt okay? Var är ni?
- Jo allt är bra. Vi har stannat på en campingplats i Östersund, och ska fortsätta söderut imorgon.
- Andreas har rest... Bara så du vet...
- Jo jag vet, han ringde nyss, och det lät som han grät av glädje. Han hade kommit på att han var tvungen att ringa mig, om någon skulle kolla upp hans telefonsamtal.., du vet, historien måste hu stämma. Jag ringer hans föräldrar på en gång.

Jonte slog genast deras nummer och Andreas pappa svarade. Jonte behövde inte spela upprörd, när han skulle berätta, men frågan var om det inte var glädje han kände för Andreas skull. Han var ytterligt noga med vad han sa, för även om han skulle undanhålla en del sanning, så skulle han absolut inte ljuga:
- Andreas ringde mig nyss... Han skulle ju komma till mig idag, men vi har inte träffats ute på ön som det var tänkt... Jag har inte pratat med honom förrän han ringde alldeles nyss. Istället har det nog nyss hänt något som gör att ni inte kommer att träffa honom igen... Mer sa han inte, utan han bad mig bara ringa er, och att ni skulle läsa upp ett brev för mig, som han lämnat under sin kudde.
Jonte fick ingen kommentar, utan han hörde bara hur han slängde luren och sprang. Efter en liten stund kom ett vrål: "Neeeej!" Och sedan hörde han Andreas mamma komma hojtande och undrade vad som stod på. Jonte trodde att han glömt bort telefonen, men efter ett par minuter, där han hört förtvivlade tjut och gråt från Andreas föräldar så var ändå hans pappa tillbaka med gråten i halsen:
- Ville han att jag skulle läsa det här för dig?
- Jo, det var det sista han sa...
- Okay, jag ska försöka... "Till mina föräldrar. Då mitt liv varit misserabelt de senaste åren så har mina tankar på att själv avsluta mitt liv blivit allt starkare. Jag vill absolut inte lägga skulden på er, även om jag saknat er många gånger när det varit tungt. Jag hade hoppats att gymnasiet skulle bli en vändpunkt, och det blev det, men tyvärr åt fel håll. Jag har aldrig varit nära kompis med Jonte, men jag har ändå kännt ibland att han lidit med mig, så idag blev jag bjuden till hans föräldrars sommarstuga, men planer kan ändras fort, så vi sågs inte där ute, men jag vill ändå skicka honom ett gigantiskt tack för att han tänkt på mig.
Tyvärr så ses vi således aldrig mer, men tänk på att jag är helt säkert lycklig där jag är nu, så leta inte efter mig, det kommer ändå inte att ge något. Ni kommer inte att hitta mig död någonstans, men å andra sidan inte levande heller, så gläds istället med mig, att nu är jag tillsammans med de som älskar mig.
Er tillgivne son, Andreas."

Andreas pappa brast ut i gråt när han läst färdigt, så han lade på luren eftersom han inte kunde prata längre. Även Jonte grät, och började förklara för Mia, som inte heller vetat allt.
- Vad är det där för vansinnigt prat? Har grabben tagit livet av sig? sa Mias pappa upprört.
Mia tog ett röstläge och en allvarlig min som gjorde att hennes föräldrar hoppade till, för dom hade aldrig sett henne så allvarlig:
- Nä, han har rest in i framtiden med en tjej han älskar! Och nu ska ni vara fullständigt tysta, så ska ni få veta, men jag vill inte en enda gång höra att det här är drömmar eller fantasier, för även jag har träffat de här fantastiska människorna, och sett hur dom kommer och försvinner igen!

Där började således en hel natts berättande och spekulerande om hur man eventuellt skulle kunna påverka framtiden, så vem vet... Lyckas dom?
Men å andra sidan... Om dom lyckas... Då ändras ju alla förutsättningar... så kommer då Pernilla, Elisabeth och alla dom andra att överhuvudtaget finnas, och kunna hälsa på från framtiden??? Och vänder man då på kakan igen.., om dom inte kommer att kunna hälsa på, vem ska då berätta om framtiden, för att vi ska kunna ändra på den???

SLUT

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Naken i skolan år 2025. Del 5, sista ...	Första gången	4.0	3/9-06
Naken i skolan år 2025. Del 4.	Första gången	3.8	31/8-06
Naken i skolan år 2025. Del 3.	Första gången	4.0	30/8-06
Naken i skolan år2025. Del 2.	Första gången	4.0	25/8-06
Naken i skolan år2025	Första gången	4.6	23/8-06
Tionde gången gilt.	Första gången	3.6	18/3-06
Sånt som bara händer.	Age Play	2.9	21/2-06
Gräsänkling. sista delen.	Age Play	2.8	16/9-05
Gräsänkling... Shit, jag är vaken nu!	Age Play	4.1	15/9-05
Gräsänkling blues	Age Play	3.9	11/9-05
Oväntat besök. Del 3	Första gången	3.0	16/8-05
Oväntat besök Del 2	Första gången	2.7	15/8-05
Oväntat besök Del 1	Första gången	3.1	14/8-05
Syrrans kille? Del 2.	Första gången	3.2	7/5-05
Syrrans kille? Del 1	Första gången	3.0	7/5-05
Företagsam ung dam. Del 2	Age Play	2.4	3/3-05
Företagsam ung dam. Del 2	Age Play	3.5	3/3-05
Företagsam ung dam.	Första gången	3.4	28/2-05
Kära barn	Första gången	3.1	22/2-05
Vet du själv vem du är?	Trekant	3.0	9/2-05

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.