Älskog med moderjord

---

---

Jag sitter på ett tåg. Allt är mörkt och klibbigt. Väggarna blöta och fönstrena immiga. Stolen jag sitter på är hal och blank. Jag hör hur folk ligger med varandra i sätet bakom mig. Jag torkar av imman på fönstret med min hand och tittar ut. Vi åker igenom ett träsk. Kan det vara New Orleans? Det växer långa, ormlika växter överallt. Husen och dess invånare är omslukade av dessa ringlande monsterväxter. Det tycks inte finnas fast mark någonstans. En man springer jämte tåget, jag ser inte hans fötter och får känslan av att han svävar. Han håller i ett brev och gestikulerar åt mig. Han skriker något, men stönandet bakom mig kväver hans röst. Allt är bubbligt och gaslikt. Tåget tjuter och accelererar. Mannen utanför sjunker ner genom den gröna, mjuka marken och försvinner. Jag mår illa och behöver gå på toaletten. Det luktar kön och svett. Värmen i vagnen är olidlig. Lamporna ger ifrån sig ett violett ljus. En svampaktig man försöker fälla mig med sitt rotliknande krokben. Han skrattar högt och jag ser hur det växer mossa och mögel långt ner i hans strupe. Gubbjävel. Lämna mig ifred. Jag springer mot toalett. Alla i tåget skrattar. Förutom de som är upptagna av att knulla med varandra. Jag längtar efter Sverige. Kylan och den trista friheten. Gråsjukan.
Jag kastar mig in på toaletten och kräks. Lukten från spyan är frisk och får mig på bättre humör. Jag reser mig upp och tittar i spegeln. Den är grön och bubblande. Jag är svettig och svag. Känner mig sjuk. Jag ser i den frasiga plyschliknande spegeln att jag börjat åldras. Hur länge har jag suttit på tåget? Jag måste ha blivit tio år äldre under min resa. Ansiktet är fyllt av fåror. Gröna fåror fyllda av smuts. Jag ser i spegeln att det står en kvinna bakom mig. Hon tittar sorgset på mig och nickar när jag svär över min situation. Hon tycker synd om mig och håller om mig. Hon kysser mig och hon smakar jord. Hon är grå och smutsig. Ögonen är bruna och jag får känslan av att det pumpar mineraler och mylla i hennes ådror. Jag kysser henne försiktigt, vill inte att hon ska gå sönder. Vill inte att det ska läcka ut skalbaggar och maskar, gödsel och mögel ur henne. Men jag vill knulla. Jag har inte haft en kvinna på åratal. Ingen som tyckt synd eller tagit hand om mig. Och denna mineralkvinna är vacker. Trots sitt bördiga inre. Jag kallar henne moder jord och hon gillar det. Viskar att jag ska bli ett med henne. Hon vill ta mitt liv och låta mig multna in i hennes innersta inre. Smälta in i henne och bli en del av henne. Det går fort, ingen smärta. Du behöver inte oroa dig. Det känns som en enda lång orgasm. Hon är överallt över mig. Smälter över mig som kvicksand. Kall och smulig. Blöt och rispig. Hon ändrar färg hela tiden och när jag tar henne på musen känns det som att hela min hand sjunker in i henne. Hon ler och kysser mig över halsen. Kom in i mig. Jag pressar in min kuk i henne och känner den kalla sanden. Hon tycks aldrig ta slut. Sand och jord överallt. Lager efter lager. Hon är en förhistorisk kvinna som man kan avläsa precis som jorden. Hon har ett yttre hårt skickt som kräver min kuks all styrka för att ta sig igenom, jag får jobba som ett slagborr, korta vassa hugg för att slutligen hitta en spricka som jag kan fokusera på. Jag känner maskar och andra små kryp mot min kuk. De försöker beskydda henne, hugger med sina små tänder mot mitt ollon, försöker slå hål på min sköra hud. Men de misslyckas. Jag ryggar tillbaka när jag når de inre lagrena, lavalagrena. Jag plöjer genom bly och stalaktiter. Hon andas och flämtar intensivare och intensivare. Ibland spricker hennes hud och det rasar ner torra jordflagor på golvet. Jag kysser henne där hon går sönder. Hon måste vara miljoner år gammal. Fossiler och olja. Skelett och religion. Hon innehåller allt. Krig och elende. Till slut når jag hennes ljusa inre. Där är det varmt och fyllt av liv. Hon väntar på återfödelsen. Hon har ruttnat i miljoner år men bevarat sitt inre. Ruvat på den största skatten sedan begynnelsen. Jag pressar mig in i hennes heliga inre och avlossar den största salvan av säd jag någonsin avlossat. Täpper igen de sprickor och sår som med tiden bildats i henne. Lagar henne inneifrån och helar henne del för del. Cell för cell. Svalkar hennes alltför heta delar och värmer de som än inte hämtat sig efter istidernas angrepp.

Jag ligger i en ångande hög som luktar kompost. Den organiska massan skälver och rycker. Jag är jordig och varm. Full av mineraler och kraft. Jag är fylld av liv. Jag är ämnad för att ge. Jag ger liv och min enda betalning och profit är glädjen av att få ge. Jag har gett jorden en ny start. En andra chans. Ingen behöver veta. Jag är anspråkslös och tillgiven. Lojal. Jag behöver ingen bekräftelse. Jag behöver inte kärlek. Jag ger och ger och ger. Liv.

---

---

Fler noveller av samma författare

Titel	Kategori	Betyg	Datum
Älskog med moderjord	Age Play	3.4	12/8-06

Kommentarer

Kommentera denna novell

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.