Linda, del 2 - Första kontakten
Författare: viktor adam kant Datum: 2006-04-03 02:13:41
Läst:
18 755 gånger
Betyg: 2.4 (79 röster) 1 medlem har denna novell som favorit
Hon började rycka med armar och ben för att komma loss, och nog kändes det som om hon skulle kunna få loss ena handen till börja med. Hon ålade och slingrade frenetiskt för att kunna komma härifrån så snart som möjligt, men märkte snart att det inte gick så bra som den första bedömingen hade antytt. Istället kände hon att repen som höll henne fast började skära in i handleder och vrister. Till slut klarade hon det inte längre, utan gav upp.
Istället började hon nu gråta. Tårarna rann ner över kinderna och ner på sängkläderna, där de bildade små pölar, som märkligt nog inte försvann ner i lakanen. Mascaran rann utan över kinderna, och fick henne att om möjligt se ännu mer ynklig ut där hon låg. Hulkandes, skakandes, och till råga på allt naken förutom ett par vita stayups och en vit spetsbehå. Fastsurrad med brett särade ben, som på ett obamhärtigt vis gav full insyn i hennes tunnt rödhåriga underliv. Till och med det bakre hålet, som ännu inte använts på det sätt som väldigt många finner ytterst obehagligt, men som uppskattas av somliga, oftast utan att de vet om det ännu.
Huruvida Linda tyckte om att idka sex med någon annan öppning än den av henne accepterade, var verkligen ingenting hon funderade på just nu. Framförallt inte sedan hon återigen hört ett ljud, som om någon annan fanns i närheten. Hon såg skräckslaget på hur dörren på hennes vänstra sida öppnades. Det kändes som en evighet, när hon såg den öppnas i slowmotion. Egentligen hända detta på bara ett ögonblick, men ni vet hur vissa situationer känns som om de går oändligt sakta, så att man hinner uppfatta varje detalj. Hon försökte se vem det var, men bländades då av ljuset som stömmade in från ett öppet fönster bakom vem det nu var som höll henne fången. Allt hon kunde se var en svart siluett.
Mannen - för det var en man, så mycket kunde hon se, och höra - skrattade ett hånfyllt skratt som fick det att isas i kroppen på henne. För lite tyst för sig själv men sedan böjde han sig ner över henne. Han närmade sig henne ansikte med sitt, och skrattade henne i örat. Snett bakifrån, samtidigt som han höll hennes huvud i ett järngrepp, så att hon inte kunde vända sig för att se vem han var. Det fick hennen att återigen bryta ut i ohejdat gråt, och även böner om att få släppas loss. Hon lovade att inget säga, bara hon fick komma härifrån. Mannen plockade då upp en huva av säckväv, som han snabbt tryckte på plats över hennes huvud. Nu kunde hon knappt se någonting längre. Allt som släpptes igenom var skuggiga konturer runtom henne. Omöjliga att skilja från varandra.
Sedan kände hon det hon hade fruktat redan från början. En hand som tog ett stadigt tak om ena skinkan på henne, och klämde den hårdhänt i sitt fasta grepp. Hon kunde i vanliga fall uppskatta en hand på rumpan, men nu gjorde det bara ont. Han tog ingen hänsyn till hennes protester, utan fortsatte helt sonika att knåda även den andra skinkan. Nu hade han båda sina vidriga händer på hennes försvarslösa sjärt. Hon kände hur han drog isär skinkorna, och kunde tydligt föreställa sig hur hennes lilla hål blottades för omvärldens blickar.
Behandlingen pågick i vad som återigen kändes som en evighet, innan den okände mannen lät henne fredas. Hon hörde hur han reste sig upp och skramlade med något. Det lät som om han öpnnade en låda av något slag, och rotade runt lite tills han hittade vad han sökte. Återigen satte sig mannen i sängen bredvid henne, och hon kände hur ena sidan av sängen trycktes ner ordentligt av hans vikt. Plötsligt fick hon återigen en hand på sin ena skinka. Denna gång var det inte bara handen, utan även något kladdigt som smordes ut över hennes skinkor. Även mellan skinkorna begav han sig med sin inkräktande hand. Hon vred och slingrade sig något så fruktansvärt när han närmade sig hålet, så att han inte skulle kunna komma åt.
Hon hade bara ett mål i tankarna nu. Att inte låta honom komma åt henne därbak. Aldrig i helvete heller! Vad som helst nästan, men inte där bak. Efter en kort stund tröttnade han tydligen på hennes maskande, och gav henne en rejäl smäll rakt över ena skinkan. Det var ingen lätt dask han gav henne, utan en rejäl hurring som fick henne att skrika av smärta och förvåning. Hon blev med ens väldigt tyst, vilket gav mannen röst fritt spelrum.
- Nu jävlar ligger du still, fattar du det! Annars kommer jag att ge dig rejält med stryk, så att du inte kan sitta ner på en vecka. Så håll nu käften, och sluta åla, slyna!
Detta fick henne att bli så chockad, att hon inte kunde göra annat än att ligga still. Hon kände hur det brände om skinkan som hade fått ta emot smällen. Konstigt nog brände det även lite om den andra skinkan. Plötsligt kände hon en skarp, stickande doft, som hon kände väl igen. Hon hade smort in många ömma muskler med salvan, då hon varit en duktig gymnast. Hon hade slutat för något år sedan på grund av en efterhängsam knäskada, men där doften gick inte att ta fel på. Försent insåg hon detta, då mannen precis smort klart henne därbak. Hon kände hur vämen övergick i brännande, för att sedan övergå till rent djävulsk smärta.
Återigen slet och drog hon i repen som höll henne fången...
Fler noveller av samma författare
