Processen
Någon måste ha förtalat Mikael M., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon. Butlern hos herr Grubach, hans värd, syntes inte till, fast han kom in med hans frukost varje dag vid åttatiden. Det hade aldrig hänt förut. M. väntade en stund till, låg med huvudet mot kudden och såg på dörren som motit vek undan för den dam som nu steg in. Hon bar knähöga glänsande svarta stövlar och mörka trosor nedanför den svarta korsetten med spännen så den gav blick av någon slags amazonisk stridsväst. Damens blonda hår vilade över hennes axlar och ramade in hennes rosa kinder, kristallblå ögon och blodlika, glödande läppar. Händerna höll hon kring sin midja och på dem långa svarta handskar som tycktes räcka ändå upp till strax innan armhålorna.
M. låg oroande kvar i sängen med en frågande min på ansiktet. Oviss om vad det hela handlade om och varför denna häpnandsväckande kvinna uppenbarat sig för honom frågade han henne:
- Vem är ni?
Ett svar uteblev. Kvinnan lät sig inte störas av hans paranoida uppseende utan närmade sig hans bädd för att delge honom det hon skulle:
- Jag är här för att berätta att ni har blivit häktad.
- Häktad? Detta måste vara något slags skämt? svarade M. chockartat.
- Det skulle kunna förefalla så, men så är det inte! Det är alldeles riktigt att du är häktad och det är min uppgift att inrätta dig dit du nu ska inrättas.
Den blonda kvinnans höfter var av tydlig bredd och bar upp hennes stolta kropp. Klackarna på stövlarna gjorde henne lika lång som M., kanske lite längre? Och brösten låg bara ovanför den skrämmande korsetten som så stilrent formade hennes midja. M. blev än mer osäker och nervös då kvinnan gick närmare för att till slut blotta ett traditionellt halsband med tillhörande koppel som med lätthet fästes runt M.s hals och nacke. Han såg upp mot de kalla ögonen som vittnade att hon utförde sin plikt. Hon såg allvarsamt på honom och väntade på att han skulle fordra sig efter hennes uppmaningar.
På förläggningen, och till synes hans nya hem, som han hade körts till mötte han nu så ännu en kvinna. Hon var likaså blond men aningen kortare. Hon hade stora blå ögon och ett vänligt, om än hånfult, leende. Allt som hon gick närmare kollade M. på hennes guppande, inbjudande bröst. De var omsorgsfullt insvepta i en vacker klänning skapad för en ängel. Håret var uppsatt baktill i ett komplext virrvarr som hänförde M. Hans kuk reste sig ofrivilligt och visade sig, naken som han faktiskt var. Kvinnan skrattade.
- Vad hålls jag här för? utbrast M. där han stod naken på knä med ett halsband och koppel fortfarande fäst vid honom av den respektingivande blonda kvinna han stött på tidigare samma dag och händerna uppböjda och låsta bakom hans rygg.
- Det är inte ditt att bekymra dig över! Processen är mycket mer invecklad och... akademisk än du någonsin kan begripa och därför ska du inte prata om den, därtill inte med mig! hon fick, liksom den andra kvinna tidigare den dagen, en allvarsam blick på sitt ansikte och M. tittade ner på hennes fina högklackade vita stövlar under en instans av skam.
- Jag är ledsen, sade han tystlåtet.
Kvinnan skrattade och befriade sig behändigt från sina vita trosor. Hon gick närmare M. med stolta, självsäkra steg och beordrade honom att slicka henne ren; att slicka henne så hans olydighet försvann, så att han blev en duktig pojkte igen, sa hon. Han stack upp sin tunga i henne så långt han bara kunde nå och rörde den hungrigt längs hennes slidväggar. Han vårdade dem bäst han kunde och slickade tills han inte förmådde mera. Hon greppade tag om hans nacke och tryckte det mot hennes kön igen, varpå han slickade i sig mer av hennes safter. Hon stönade högt och tog tag i kopplet, hon drog och slet allt jämt som hon stönade. Närmare och närmare kom hon samtidigt som M. kände att han höll på att svimma, fortsatt med kuken i högsta hugg, stor som aldrig förr.
Den blonda, änglalika kvinnan i vitt kom hastigt och tryckte M.s ansikte mot sig om än hårdare än förut. Hennes kraft överraskade honom men han var inte i possition att klaga. Hon skrattade högt när hon såg hennes vätska kring hans läppar och sade till honom:
- Så, vill du erkänna din skuld nu?
M. visste sig inte ha några invändningar. Han var övertygad att kvinnan eller kvinnorna inte skulle låta honom gå, inte nu. Dessutom var han praktiskt tagit skyldig, antog han. Det var okänt vem eller vilka som förtalat honom men att kvinnan eller kvinnorna visste om hans syndiga tankar var uppenbart. De dominanta kvinnorna han stött på idag var allt han någonsin hade drömt om och till det var han skyldig.
- Ja, jag är skyldig, förlåt...
- Ett förlåt räcker inte! röt hon med en skrämmande röst och pekade ut mot balkongen.
Han hade kravlat sig dit så gott det gick och dörren in till villan hade stängts och den änglalika kvinnan försvunnit. Bakom honom tycktes nu någon ha greppat tag i kopplet igen. Han kände hur det nu fungerade som ett strypkoppel och fick svårt att andas när det spändes fullt ut. Kvinnan bakom honom ställde sig snart framför honom iklädd samma kläder som hade fått honom att frukta henne samma morgon.
- Malin heter jag, sade hon och visade sin ridpiska som hon under skratt plockat upp från balkongens golv.
M. kände sig konstig. Han var fullt upp i de mest häpnandsväckande värkarna av kåthet samtidigt som han kände sig mycket liten och mycket rädd. Denna inspirerande syn slutade nu skratta men befriade honom från handklovarna och vände honom så att han tittade bort från henne. Bort från hennes rika doft och vackra former, hennes blanka hy och fängslande men ändå så stränga ögon.
Snart fick han ta emot det smisk han förtjänat. Flera rapp träffade honom allt medan Malin lugnt pratade med honom ”duktig pojke, ta emot ditt smisk nu! Räkna högt, visa hur lydig du kan vara!”. Han räknade högt och fortsatte att våndas, men samtidigt njuta. Så slutade hon. Hans ända brände värre än någonsin förut. Det var inte långt kvar tills tårarna kom då han tittade tillbaka på den mäktiga kvinnan som nu hade släppt spöet till marken. Hon satt bekvämt i en av balkongens fåtöljer och väntade på honom med hennes fina händer, klädda i de där svarta handskarna, redo att ge honom smisk på stjärten utan redskap. Hon skrattade åt honom när han kröp upp över hennes knä och lade sig ned. Hon tog ett strängt tag i hans nackhår och lyfte upp hans blick och sade:
- Du är en stygg liten pojke, men jag vet precis vad du behöver!
Hon lät sin fria hand smiska hans båda skinkor om vartannat medan han pep och tjöt tillbaka. Han bad henne att sluta och sa upphetsat ”nej, nej snälla sluta, du får inte...” men ingenting hjälpte. Smisket fortsatte och tycktes aldrig upphöra från den starka, vackra kvinnan. Hon hade helt tagit över hans sinnen och förmådde honom nu att börja gråta. Tårarna rann nedför kinderna på honom och han hade slutat att gnälla. Då slutade smisket.
Nu ställdes han på alla fyra och hon fäste någonting runt hans midja. Det var som en sadel. För att styra sattes en liten men hållbar stav med rep om båda sidor in i hans käft och repen slutade i ett handvänligt grepp som Malin nu tog ett hårt tag i efter att hon satt sig på sadeln. Hon tog upp piskan och utdelade ett kraftigt rapp mot en av hans skinkor. Hon ryckte nu tag i styrdonet och M.s huvud lyftes återigen från skammens nedåtblickande. Hon red honom in i villan igen bara för att till slut rida ut på bakgården. Här togs sadeln av och Malin gick bort för en stund. M. darrade av rädsla för vad som skulle komma nu och tänkte precis säga att han inte var skyldig när han insåg att det hela hade varit förgäves. Det var för sent nu, alldeles för sent. Malin stod fullt uppsträckt i hennes glänsande stövlar och smörjde in en strap-on dildo. Kopplet spändes och halsbandet ströp M. Han kände hur luften försvann allt snabbare från hans lungor samtidigt som dildon penetrerade hans anal, han förlorade oskulden. Ut och in, ut och in tryckte Malin dildon medan hon skrattade åt honom. Han ströps allt värre och greps av panik, men oavsett vad han gjorde kunde han bara höra hennes skratt och känna hur hennes låtsaskuk gled in och ut i honom och hur hans rädsla fängslade honom alltmedan han aldrig varit lika upphetsad och kåt som just då. Han fick ett tillfälle för en sista tankestund och tänkte ”som en hund, precis som en hund!”, det var som om skammen skulle överleva honom.
vill bara säga att det inte är jag som skrivit de andra novellerna!