Att jag har något att berätta i det här forumet, är en synd bara det. En präst i svenska kyrkan kan väl knappast ha så mycket amorösa historier att förtälja.
Men så är dessvärre inte fallet, eller dessvärre? Jag kan inte om så kåpan hänger över mina axlar, påstå att jag ångrar det jag gjort.
Det är en synd, men en ändå större att låta bli.
Det var i början av april månad som jag för första gången träffade den nya kullen av konfirmander. Ett gäng skoltrötta ungdomar som alla satt framför mig med samma tanke. De tänkte naturligtvis på de presenter och betalda körkort som hägrade, ”ifall de åtminstone kunde se till att bli konfirmerade”.
Sex pojkar och åtta flickor i åldern 15 till 17 år. De mer låg än satt på de stolar som jag ställt ut i en halvcirkel framför mig. Pojkarna i kepsar, länkar och för stora jeans. Flickorna i korta kjolar eller jeans.
Jag harklade mig, och såg upp på skaran av de gudsförgätna ungdomarna.
– Då tycker jag att vi allesammans börjar med att kort presentera oss själva inför varann.
Jag tycker att vi börjar med dig, sa jag och vred huvudet till vänster och pekade på flickan vid min sida.
O herre min skapare, var det första jag tänkte. Vilket naturligtvis inte är något man som präst skall tänka allt för ofta, då det snart blir en hädelse.
Men det var först nu som jag lagt märke till flickebarnet. Denna skänk från ovan.
– Jaha, jag heter Magdalena och är sjutton år. Pluggar på Stengårdsgymnasiet och bor borta vid idrottshallen. Nu vet jag inte vad jag skall säga mer.
Vagt som i en dimma hade jag lyssnat till vad hon sa. Hennes smultronröda läppar rörde på sig, och med jämna mellanrum bildades små söta skrattgropar i hennes kinder.
Hennes bruna rådjursögon flackade runt på de andra. Hon kände sig inte riktigt till freds, då hon hela tiden drog sina fingrar genom det mörkbruna långa håret.
Hon var så himmelskt vacker.
– Du kan väl berätta varför du bestämt dig för att konfirmera dig? Sa jag som i trans.
Hon såg mig djupt in i ögon för någon halvsekund och fortsatte sedan.
– Det var väl kanske mest för att mormor vill det. Men sen tycker jag att…
Nu lyssnade jag inte längre på vad hon sa. Min blick letade sig ned för hennes solbrända smala hals. Hon hade på sig ett militärgrönt tajt linne och där under en vit bh. Vilket de smala bh-banden avslöjade. Hennes runda bröst avtecknande sig tydligt mot tyget, och man kunde ana de små ljuvliga bröstvårtorna som döljes där under.
– Sådär, nu får någon annan säga något. Sa hon och man kunde viss irritation i rösten.
– Javisst ja, då fortsätter vi med dig sa jag och pekade på en förvisso ganska söt flicka bredvid.
Men för mig existerade just nu ingen annan i rummet en Magdalena.
Medan de andra i tur och ordning berättade om sina liv och sina skamlösa ursäkter till varför de satt här. Så var min blick naglad på skönhet vid min sida.
Hon satt i kors med sina slanka ben, vilket gjorde att den redan alltför korta kjolen blev ännu kortare.
Vid några tillfällen så gav hon mig en hastig blick, och i hennes ögon såg jag en undran. Varför sitter den där tokiga prästen, och fånglor på mig hela tiden?

Jag hade tänkt ställa mig upp, nu när det var dags för min egen presentation. Men då jag kände hur något återuppstått innanför mina jeans så valde jag att sitta kvar på min stol.
– Jaha, då var det väl min tur då. Jag heter Christoffer och har varit präst i svenska kyrkan i tre år nu. Det kanske inte låter så mycket, men då skall ni tänka på att jag bara är 35 år fyllda.
Det sista sa jag med tydlig betoning, samtidigt som jag såg på Magdalena vid min sida.
– Det är alltså jag som skall undervisa er under resten av våren då min kollega Berggren blivit långtidssjukskriven.
Att vakansen berodde på Berggrens förkärlek till flaskan, avstod jag från att berätta.
– Idag hade jag tänkt att vi skulle tala om hur Jesus genom sin godhet visade sina medmänniskor hur de skulle leva i förhållande till sin Gud.
Redan där, såg jag hur 92% procent av gruppen slutade att lyssna. De började viska till varann, någon satt och kollade ut genom fönstret, en annan på sina skor.
Till min stora förtjusning så var det bara Magdalena som fortfarande såg på mig och verkade höra till vad jag sa.
Men i ärlighetens namn så var det inte att hon lyssnade på min berättelse om Jesus som gjorde mig glad. Utan att hon såg på mig och lyssnade. Det fick mig att känna mig varm inombords, och dessutom kåt.

De fyrtio minuterna hade passerat och gruppen reste sig på som om ett angivet kommando. Plötsligt fick de åter liv i blickarna och skyndade ut ur rummet.
Jag satt kvar en stund på stolen och försökte samla mina tankar. Trots att jag ansträngde mig till mitt yttersta så lyckades jag inte uppbringa en enda ren tanke.
I mitt huvud snurrade bilder av hur jag masserade Magdalenas små fasta bröst och hur hon bönade och bad om att jag skulle föra in min hårda…
– Ursäkta mig.
Jag återfick raskt ett normalt seende och mina ögon fångade upp bilden av Magdalena, där hon stod ett par steg innanför dörren till församlingssalen.
– Det är en sak som jag undrar, vet inte om det går men…
Kom hit, sa jag och viftade med handen och pekade på stolen bredvid mig. Snabbt och graciöst rörde hon sig över golvet och slog sig ner på stolen.
För ett ögonblick tänkte jag tanken att kvickt sticka in min hand under hennes stjärt för att få känna hennes underbara…
– Det är nämligen så att jag hade tänkt åka på semester i två veckor med mina polare. Något som jag ser jättemycket fram emot, men det betyder att jag kommer att missa två utav dina lektioner.
Jag såg på henne och nickade åt henne att fortsätta.
– Så nu undrar jag ifall du skulle kunna dra de där lektionerna lite kort för mig, bara mig. Ja, som privatlektioner.
Bara hennes underbara mun formade ordet ”privatlektioner” så kände jag hur blodet i all högre fart rusade ner till min lem.
Tänk att få rå om denna varelse alldeles själv, utan det andra drägget till slynglar. Jag låtsades fundera en stund, och sa sedan.