Lina var kort och nätt, med en kropp som tycktes gjord för att kläs i det som både dolde och blottade. Hon rörde sig med en medveten elegans, alltid i korta kjolar eller tajta klänningar som följde höfternas svängning, alltid i skor med klackar som gav hennes gång en nästan teatralisk tyngd. Det fanns något omedelbart tilldragande över henne – en blandning av sötma och en stilla, utmanande sensualitet som gjorde att blicken dröjde kvar längre än den borde.

Första gången jag såg henne var hösten 2013. Jag satt i en föreläsningssal på högskolan, en kurs på arbetstid, och hon var några rader framför mig.

Solen låg lågt den eftermiddagen och föll in genom de höga fönstren, belyste nacken där håret var uppsatt, den mjuka linjen mot kragen. Jag minns att jag tänkte att hon såg ut som någon man inte borde stirra på. Vi lärde känna varandra långsamt, under grupparbeten och lunchraster som drog ut på tiden. Hon visade sig vara skarp, begåvad, med en humor som gjorde att rummet kändes lättare. Vi skrattade mycket.

Jag vet att hon läser det här. Lina, som egentligen heter något annat. Vi har fortfarande kontakt.

Redan från början fanns attraktionen där, som något fysiskt och nästan oundvikligt. Men vi var båda gifta. Jag slog bort tankarna med den sorts tysta disciplin man lär sig när man lever i det vardagliga. Man stöter inte på varje kvinna man finner vacker. Man låter det passera. Man gör det till en princip. Ändå låg tanken där, under ytan: hur det skulle kännas att ha henne, hur hennes kropp skulle reagera?

Det var hon som flyttade stenen. Det började med meddelanden som blev mer personliga, mer direkta – anspelningar som inte längre kunde tolkas som något annat. När isen väl hade gått upp följde möten som fortfarande sitter i kroppen: i hennes bil, där doften av hennes parfym blandades med något tyngre; i ett av högskolans grupprum där dörren inte gick att låsa ordentligt och vi en gång blev störda av yngre studenter vars ögon vidgades av något de inte hade räknat med att se. Jag minns skammen efteråt, men också den heta, otillåtna stoltheten
.
Vi skrev mycket under den perioden. Hon berättade om tidigare snedsteg, om män hon hade träffat i smyg, om hur det kändes att bli tagen hastigt, om hur kroppen fortfarande mindes trycket efteråt. Varje gång hon beskrev någon annan växte något i mig – en svartsjuka som inte var ren, utan sammanblandad med en mörk, nästan skamfylld upphetsning.

Jag både älskade och hatade tanken på deras händer på henne. Och samtidigt ville jag höra mer. Jag delade mina egna fantasier – den särskilda svaghet jag hade för kvinnor som inte skämdes för sin lust, kvinnor som tog för sig, som lät sig fyllas av flera. Jag uppmuntrade henne att gå längre, att bejaka det som redan fanns i henne. Att inte hålla tillbaka. Ibland undrade jag om jag egentligen uppmuntrade henne för hennes skull, eller för att jag ville bli straffad av bilderna.

Under en tid hade hon flera älskare. Efteråt skrev hon till mig, detaljerat, nästan kliniskt i sin uppriktighet. En gång berättade hon om en man på IKEAs kundtoalett: hur han tryckte upp henne mot den kalla porslinsväggen, hur han tog henne bakifrån med korta, hårda stötar medan någon sköljde händerna utanför, hur han sedan kom i hennes mun, så rikligt att hon inte kunde svälja allt, hur det rann ut över hennes haka och ner mot klänningen.

Jag läste meddelandet flera gånger. Svartsjukan brände. Jag såg dem framför mig – hans grepp om hennes höfter, hennes ljud, det faktum att hon hade låtit det hända. Och samtidigt blev jag så hård att det nästan gjorde ont. Bilderna hon skickade – närbilder, suddiga, tagna i dålig belysning – gjorde det ännu värre.

Jag älskade och hatade dem. Jag kunde inte sluta titta.

Min starkaste önskan var enkel och smutsig: att få ta henne medan hon fortfarande bar på andra mäns sperma, medan hon fortfarande var öppen, kladdig, upphetsad av det som redan hade hänt. Lina tände på tanken. Det fanns något i hennes blick när vi pratade om det som gjorde klart att det inte bara var min fantasi längre. Det hade blivit ett gemensamt projekt.

Ibland låg jag vaken och tänkte på hur det skulle kännas att veta att hon just hade varit med någon annan – att känna det, smaka det, ta över det som någon annan lämnat kvar. Svartsjukan och lusten var inte längre två separata saker. De hade vuxit ihop.

Logistiken var svår. Vi var gifta på varsitt håll. Det fanns fler personer inblandade, tider som måste stämma, risker som måste vägas. Men vi var båda envisa, och till slut ordnade det sig.

En novemberkväll skulle vi ses på en avlägset belägen skjutbana. Där skulle vi vara ostörda. Lina hade två träffar inbokade innan – män vars förnamn jag kände till, men ingenting mer.

Jag körde dit genom mörkret, längs vägar som blev allt smalare, där träden stod täta och lamporna glesnade. Den trettio minuter långa resan kändes som en evighet. Jag tänkte på dem hela vägen. På hur de hade rört vid henne. På hur hon hade låtit dem. På att hon just nu, medan jag körde, kanske fortfarande kände dem inuti sig. Det spände redan hårt i byxorna.

Svartsjukan låg som en het sten i bröstet, men den gjorde mig bara mer kåt.

När jag svängde in på den leriga gräsmattan stod hennes stora svarta SUV parkerad i mörkret. Motorn hos henne var redan avstängd. Jag stannade bredvid, stängde av tändningen. När jag öppnade passagerardörren på hennes bil slog doften emot mig – tjock, otvetydig, en blandning av kön, svett, sperma och något sötare från hennes hud. Det var doften av det som hade hänt utan mig. Lina satt i förarsätet i en kort, tajt röd klänning och svarta stay-ups. Tyget hade åkt upp över låren. Hon log bara, långsamt, när jag sa hej.

I det dämpade ljuset från bilens innerbelysning frågade jag om hon hade fått någon kuk innan, och om det hade gått bra. Rösten lät stadigare än jag kände mig.

– Mhm, svarade hon och särade lite på benen. Hennes renrakade fitta glänste i det svaga skenet, de yttre blygdläpparna lätt isär, och lite sperma hade redan läckt ut på det svarta skinnsätet – en blank, trög strimma som lyste mot lädret.

Jag såg på det. På beviset. Någon annan hade varit där. Någon annan hade kommit i henne. Svartsjukan slog till igen, hård och tydlig, men den blandades omedelbart med en upphetsning så stark att jag nästan skakade.

Jag böjde mig över, kysste henne. Hennes mun var mjuk, varm, och det fanns en eftersmak jag kände igen – salt, bitter, otvetydig. Någon annans.

Min hand gled ner mellan hennes lår, fann henne blöt, fortfarande öppen, det varma, hala som hade lämnats kvar av de som varit där före mig. Hon mötte mig med både skrevet och tungan, en långsam, krävande rörelse.

Jag tänkte: det här har någon annan just haft. Och nu tar jag det.

– Fan, du gör mig så galet kåt, sa jag, fick av jackan, knäppte upp jeansen och drog ner dem tillsammans med underkläderna. Min kuk var redan hård, tung, blottad i den svala luften i bilen.

Hon böjde sig över och tog mig i munnen. Det var ingen brådska i det hon gjorde – långsamma, djupa rörelser, tungan mot undersidan, en lätt sugning när hon drog sig tillbaka. Jag lät henne hålla på en stund, kände hur spänningen byggdes upp, men jag ville inte komma där. Inte den här gången. Jag ville lämna något efter mig i det som redan fanns. Jag ville blanda mig med dem.

Hon reste sig och satte sig gränsle över mig. Med ena handen ledde hon min kuk mot sin öppning, lät huvudet glida upp och ner mot det hala, använda innan hon sänkte sig ner. Det gick lätt. Hon var blöt, lös, fortfarande märkt av de andra. Medan hon rörde sig upp och ner – långsamma, djupa rörelser först, sedan mer krävande – viskade hon vad som hade hänt tidigare på kvällen. Hur den förste hade tagit henne stående mot bilen, hur den andre hade kommit i hennes mun och sedan igen inne i henne.

Varje ord var en liten kniv. Och varje ord gjorde mig hårdare. Min kuk gled in och ut i det varma, blöta, och varje gång hon sänkte sig kände jag hur det redan fanns något där, hur det blandades. Jag tänkte på deras sperma inne i henne, på att min nu skulle blandas med den. Svartsjukan och lusten var samma sak nu.

– Du smakar sperma i munnen, viskade jag mot hennes hals, mot den fuktiga huden under örat.
– Ja. Anders kom två gånger. En gång i fittan och en gång i munnen. Det rann ur mig när jag körde hit.

Orden träffade precis där de skulle. Jag greppade hennes röv hårt, fingrarna grävde in i det mjuka köttet, och jag kom – tunga, ryckvisa stötar djupt inne i henne, medan hon fortsatte att röra sig, långsamt, som om hon ville pressa ut varje droppe. När det var över stannade vi kvar så, andfådda, min kuk fortfarande inne i henne medan den sakta slaknade, medan det blandade rann ut mellan oss och ner mot sätet.

Och då kom det.

Inte bara den vanliga tomheten efter orgasmen, utan något annat. En våg av ren, nästan euforisk lättnad. Svartsjukan som hade bränt hela vägen dit var plötsligt mättad, omvandlad. Jag hade varit där. Jag hade tagit det som de andra lämnat. Jag hade blandat mig med dem inne i henne. Det fanns en mörk, berusande stolthet i det – en känsla av att ha överskridit något avgörande, av att ha stått mitt i det otillåtna och inte väjt. Hennes kropp var fortfarande varm mot min. Doften av oss, av dem, av alltihop, låg tung i bilen. Jag kände mig mer levande än jag hade gjort på länge.

Vi stannade kvar en stund efteråt. Kelade. Småpratade om ingenting och allting, medan rutorna immade igen och mörkret utanför låg tungt över skjutbanan. Inuti mig låg euforin kvar, stilla och varm, som en efterklang.

Sedan skildes vi åt.

Senare samma kväll skrev hon att hennes man, helt ovetande om vad som hade hänt tidigare under dagen, hade blivit hennes nummer fyra. Hon skrev det utan omskrivningar, utan skam. Jag läste meddelandet i mörkret.

Den gamla svartsjukan försökte resa sig, men den kom inte riktigt åt. I stället fanns den där andra känslan kvar – den mörka, skamfyllda euforin över att ha varit en del av det. Över att ha sett henne så, öppen, använd, fortfarande kåt. Över att ha tagit min plats i kedjan.

Jag älskar kåta, slampiga kvinnor.
Har jag sagt det?