Det var min syster som egentligen skulle ha följt med upp för att göra stugan redo för hösten. Men när hon blev liggande i influensa var det Camilla som tog över styret. Camilla var 34, sporty, självsäker och tuff. Hon var en av min systers äldsta vänner, och en kvinna jag alltid – i smyg – haft ett extra öga till. Att hon nyligen blivit singel och oberoende gjorde inte direkt mina fantasier mindre livliga.

Nu var vi ensamma här uppe på fjället, avskurna från allt och alla.

På den långa bilresan upp märkte jag att något var annorlunda. Skratten satt löst i bilen, och den låga bakgrundsmusiken fyllde rummet mellan oss medan milen gled förbi. Det var som om hon lagt ifrån sig en osynlig börda. Under de sista åren av sitt havererade samboförhållande hade hon verkat mer reserverad, men nu var hennes sprudlande, direkta energi tillbaka för fullt. Hon verkade helt enkelt gladare.

När vi stannade på en lokal vägkrog för att äta lunch och handla mat och dryck för tre dagar i stugan, lutade hon sig över bordet och skämtade på sitt vanliga, utmanande sätt. Hon hade alltid haft en naturlig flirtig ton, men var det bara min egen fantasi, eller flirtade hon lite extra nu när hon var singel? Sättet hon mötte min blick på, skrattrynkorna runt ögonen och de tillfälliga, lätta beröringarna när vi gick genom matbutiken – allt kändes mer laddat.

Spänningen från bilen följde med oss hela vägen upp till stugan, där dagen blev ett sammanhängande kroppsarbete. Vi bar tunga vedsäckar upp från traktorvägen, kontrollerade taket och flyttade tunga utemöbler. Men i stället för att bli trött verkar Camilla bara få mer energi för varje timme som gick. Arbetet var varmt, och under tiden kastade hon sin tjocka jacka.

När hon stod i sin tajta, tunna underställströja från Swix, stannade jag nästan till mitt i ett lyft. Tröjan och den sportiga sport-bh:n under låg så tätt mot huden att de tydliga konturerna av hennes bröst var omöjliga att förbise. Fjällluften var kylig, och genom det tunna tyget skymtade jag bröstvårtorna som styvnat i kylan. Hon märkte att jag stelnade till ett sekund, såg på mig med ett litet, finurligt leende och drog upp ärmarna mot armbågarna utan att säga ett ord. Spänningen mellan oss låg redan där och glödde.

När kvällen närmade sig och den sista vedsäcken var staplad, kastade hon en blick ner mot den lilla fjällsjön några hundra meter från stugan.

»Glöm vanliga tvättlappar,» sade hon och drog fingrarna genom sitt mörka hår. »Vi måste skölja av oss svetten. Vi badar i sjön.»

»Den där sjön är ju nästan smältvatten,» skrattade jag.

»Var inte en kruka,» flinade hon, redan på väg nerför stigen.

När vi kom ner till det blickstilla vattnet började hon orädd att kasta kläderna.

»Och du... titta inte,» sade hon med en lekfull glimt i ögat, samtidigt som hon utan att tveka drog tröjan över huvudet och avslöjade sin vältränade, bara rygg. Det var en uppenbar inbjudan till det ställvis motsatta.

Jag var inte sen att följa efter; utan att tveka skalade jag snabbt av mig mina egna plagg i samma höga tempo.

När tightsen föll stod vi båda helt nakna där ett ögonblick, och i den klara fjälluften fanns det ingenting kvar att dölja. Min egen kropp var vältränad och stark – breda axlar, definierade armar och starka ben som bar tydliga spår av både tung träning och många timmars hårt fysiskt arbete. Håret på bröstet var fortfarande varmt av dagens slit.

Men det var synen av Camilla som fick allt att stanna upp. Hon var ett mästerverk av ren athleticism: hennes ben var fasta och tonade, magen platt med tydliga konturer, och den runda, välformade rumpan skvallrade om alla timmar i gymmet och fjällterrängen. Hennes fylliga, fasta bröst var perfekt formade, och i den snabbt kylande kvällsluften hade huden knottrat sig lätt av gåshud medan de stora bröstvårtorna styvnat helt och stod rakt ut.

Vi såg på varandra en kort, laddat sekund innan vi kastade oss i.

Chocken var omedelbar. Det nådlösa fjällvattnet slog mot bröstet som ett knytnävsslag. Vi kom upp ur vattnet samtidigt, flämtande efter luft i den tunna kvällsluften. Vinden mot den våta, bara huden var ren tortyr, men mitt i köldchocken fastnade våra blickar i varandra. Vi tittade lite längre – och lite mer granskande – än vi någonsin haft lov till förut. Vattnet rann över hennes strama axlar, och hennes blick var helt riktad mot mig. Det var inte längre ett tillfälligt bad; det var ett ljudlöst erkännande av vad som höll på att hända.

Vi sprang spikraka nakna uppför stigen från sjön, bara med de tjocka handdukarna slängda över axlarna. Inne i storstugan var det mörkt, bortsett från det rödglödande skenet från den öppna spisen. Värmen slog emot oss, men kylan satt ända in i märgen.

»Glöm att klä på dig än, vi måste få värmen i kroppen direkt,» sade hon bestämt.

Hon drog ut det stora, tjocka fårskinnet på golvet rakt framför spisen och kastade en tung ullpläd över oss när vi satte oss ner. Handdukarna gled åt sidan, och avståndet mellan oss existerade inte. Hennes lår låg pressat mot mitt, bar hud mot bar hud, och hennes kropp skalv svagt av kyla. Det luktade friskt fjällvatten, björkved och varm hud.

»Kom närmare,» sade hon, orädd som alltid, och tog tag i min arm för att dra den runt sina axlar. »Jag är iskall. Låt mig använda dig som värmeflaska.»

Jag lade armen ordentligt runt henne. Huden var rå av gåshud, men under ytan kände jag hennes gryende värme. Hon lutade sig helt intill mig, lade huvudet mot min varma axel och drog ett djupt andetag. För varje andetag märkte jag hur hennes fasta bröst höjdes och sänktes mot min sida.

»Det är märkligt,» mumlade hon lågt efter en stund. Skakningarna började ge med sig, men hon flyttade sig inte en millimeter. »Att det skulle gå tio år innan vi två hamnade ensamma på fjället.»

Hon vred på huvudet. Hennes ansikte var bara några centimeter från mitt. I det fladdrande ljuset från elden såg jag hur stora och mörka hennes pupiller var. Det fanns ingen kyla kvar i rummet – bara en tung, elektrisk spänning.

»Jag har märkt hur du har tittat på mig i dag,» fortsatte hon. Hennes röst var lugn, utmanande och låg. »Och jag tror du vet väldigt väl att jag inte haft något emot det.»

»Jag... jag har tittat på dig i många år, Camilla,» svarade jag lågt. Min röst var hesare än jag planerat.

Hon log långsamt – ett leende fullt av självförtroende och lugn. Hon vände sig helt mot mig under pläden, så att hennes knä gled upp över mitt och täcket gradvis gled ner från våra axlar.

»Jag vet,» sade hon mjukt. »Men i kväll är vi inte på middag hos din familj. Och här finns det inga regler.»

Hon lyfte en hand och lät fingerspetsarna långsamt glida längs min käklinje, vidare ner över halsen och stannade vid mitt bröst. Beröringen sände en stöt genom hela kroppen. Hennes blick släppte inte min ett sekund.

»Gör det något med dig?» frågade hon lågt, innan hon lät handen glida lugnt vidare ner över min mage.

I stället för att svara med ord lade jag min hand över hennes, innan jag förde den andra handen långsamt upp till hennes höft. Hon drog efter andan när min handflata träffade den varma, mjuka huden på hennes höft. Hon lutade sig närmare, tills jag kände hennes varma andedräkt mot mina läppar.

»Du är inte den lilla killen jag lärde känna för tio år sedan längre,» viskade hon precis innan våra läppar möttes.

Kyssen var inte tvekande. Den var intensiv, varm och krävande. Camilla tog styret direkt – hon lade båda händerna i min nacke, drog mig intill sig och öppnade sina läppar mot mina. Smaken av henne var frisk, ren och berusande.
Pläden var nu helt bortfallen. Min handflata vandrade uppför hennes vältränade rygg, kände konturerna av musklerna och hur huden var brännhet.

Smidigt och obehindrat vände hon sig om och satte sig grenslade över mina lår medan vi båda satt upprätta i skräddarställning. Hennes ben var korsade bakom min rygg, och vår nakna hud pressades tätt, varmt och direkt mot varandra. Våra kön låg hårt tryckta mot varandra för varje liten rörelse, och kyssen blev alltmer passionerad och krävande.

Mina händer smekte hennes kropp, från höfterna och upp till brösten, där jag masserade dem bestämt och lekte med bröstvårtorna medan hon stönade högt. Hon lutade huvudet bakåt och lät mig leka med de härliga brösten ett ögonblick. När hon sänkte huvudet igen och fäste blicken i min var det med en enorm hunger.

Hon tog ett fast, varmt tag om mitt huvud med båda händerna, lutade sig lite bakåt och såg mig djupt och intensivt i ögonen.
Med en bestämd rörelse reste hon sig upp på knä över mig, lade en hand platt mot mitt bröst och knuffade mig lugnt men bestämt bakåt.

Ryggen träffade det mjuka fårskinnet, och innan jag hann hämta andan ordentligt gled hon upp och satte sig grenslade över mina lår. I skenet från eldflammorna reste hon sig över mig, med axlarna tillbakadragna, magmusklerna spända och det mörka håret fallande ner över sina nakna axlar. Synen av henne var nästan för mycket att ta in.

Hon lutade sig lite framåt och placerade handflatorna platt mot mina axlar, så att hennes fylliga bröst hängde bara några centimeter över mitt ansikte.

»Nu ligger du exakt där jag vill ha dig,» viskade hon mjukt. Hennes blick var mörk, tung och fylld av ren, oförfalskad lust.

Jag lyfte händerna och lät dem smeka hennes fuktiga midja innan jag grep tag om hennes fasta höfter. Camilla mötte min blick, och i det korta ögonblicket behövdes inga ord. Det fanns en djup tillit och en elektrisk passion mellan oss – ett stumt erkännande av att tio års väntan var över.

Hon tog sin ena hand från min axel, förde den långsamt ner mellan våra kroppar och lät fingrarna sluta sig om min spända upphetsning. Hennes grepp var varmt, bestämt och erfaret. Hon förde mig försiktigt mot sin egen fuktiga, brännheta värme, gned mig sakta mot sig ett ögonblick och lät båda våra kroppar skalva till av den första direkta kontakten.

Hon lutade sig lite bakåt, bet sig lätt i underläppen och sänkte sina höfter millimeter för millimeter.

Känslan var överväldigande. Hennes trånga, varma inre omslöt mig långsamt. Vi drog båda efter andan samtidigt när hon tog mig helt in i sig. Hon lade sina handflator platt mot mitt bröst igen, kramade sina inre muskler hårt runt mig och slöt ögonen ett kort sekund för att bara ta in njutningen, innan hon öppnade dem och såg rakt ner i mina ögon igen.

»Herregud... du känns helt otrolig,» viskade hon med hes, darrande röst, medan en våg av ren njutning drog genom oss båda.

En lång stund rörde hon sig sakta, nästan ömt, in och ut över mig. Ömsom satt hon helt rak i ryggen med blicken fäst i min, medan våra heta blickar utväxlade ett stumt språk av njutning och förundran. Ömsom lutade hon sig hela vägen ner över mig, så att de tunga, fasta brösten pressades mot mitt bröst och våra läppar kunde mötas i djupa, dröjande kyssar. Mina händer smekte ömt hennes runda, välformade rumpa och starka höfter, innan de gled upp för att smeka och massera hennes bröst. Vi njöt av varje sekunds närhet.

Så förändrades hennes rörelser gradvis.

Hon reste sig upp igen och började röra höfterna i en lugn, cirkulär rytm. Men i stället för att bara lyfta sig upp och ner, sjönk hon helt ner över mig tills det inte fanns mer plats kvar – och sedan började hon använda höfterna. Det var en djup, cirkulär och rullande rörelse, som om hon medvetet knådade mig med sin egen värme. Hon pressade höfterna framåt, vickade dem långsamt från sida till sida och drog sig sakta bakåt igen utan att någonsin släppa greppet. Friktionen och det otroliga trycket från hennes vältränade underkropp var nästan förlamande.

»Ja...» stönade jag, och mina händer nöp tag om hennes mjuka, varma höfter. »Exakt så, Camilla...»

Hon skrattade lågt, ett tungt och tillfredsställt ljud, medan hon fortsatte de malande rörelserna. Hon kände exakt vad det gjorde med mig.

»Gillar du när jag gör så här?» viskade hon, och lutade sig sakta framåt tills hennes bröst gned sig mot mitt brinnande bröst. »När jag tar god tid på mig och bara knådar dig?»

Hon rullade höfterna i oemotståndliga, taktfasta cirklar. För varje rörelse pressade hon sig mot mig med en enorm, erfaren tyngd. Det var ingen brådska, utan en intensiv, metodisk bearbetning som träffade exakt rätt punkter djupt inom mig. Varje gång hon pressade höfterna framåt, kramade hon sina inre muskler runt mig med en sådan kraft att jag tvingades kasta huvudet bakåt mot fårskinnet och flämta efter luft.
Rytmen var som en våg – djupa, rullande cirklar som gick över i långa, sega drag fram och tillbaka. Svettpärlor glittrade på hennes axlar i det rödglödande eldljuset, och hennes tunga andhämtning ekade i det tysta rummet.

»Camilla, nu...» var allt jag lyckades få ur mig.

Hon mötte min blick med ett mörkt, intensivt leende, körde höfterna ända fram i ett så djupt tryck som möjligt, och fortsatte att cirkla mig oförtrutet igenom den sista, oundvikliga explosionen.

När de sista kramperna av förlösning slutligen lade sig, stannade hon sina malande rörelser. Långsamt och smidigt reste hon sig upp på knä grenslade över mig. Vi blev båda sittande helt stilla ett ögonblick, medan våra blickar automatiskt sökte sig ner mellan oss. I det rödglödande skenet från spisen såg vi floden av utlösning som blank och varm rann långsamt nerför min spända mage. Det var ett rått, visuellt ögonblick som underströk hur intensivt allt precis haft sin gång.

Camilla gav mig ett litet, finurligt leende – ett leende fyllt av ren tillfredsställelse. Utan att bryta den lugna magin i rummet sträckte hon sig smidigt till sidan, grep rullen med hushållspapper som låg på soffbordet strax intill, och torkade lugnt och omsorgsfullt av det mesta från min mage med ett par mjuka strök.

När det var gjort sank hon helt ihop över mig.
Hon lade sin varma kind platt mot mitt bröst och lät sitt mörka, doftande hår sprida ut sig över mina axlar. Jag lade armarna runt hennes vältränade rygg och drog den tjocka ullpläden över oss båda, så att vi låg helt skyddade under värmen.
Så blev vi liggande orörliga och bara tittade in i de fladdrande glödande kolen från den öppna elden. Mina hjärtslag lugnade ner sig gradvis mot hennes kind, och det enda ljudet i stugan var björkveden som knittrade mjukt.

Camilla drog ett djupt andetag, strök fingrarna långsamt över mina revben, och viskade helt lågt mot min hud:

»Vi har två hela dagar till här uppe... och jag tror inte att vi kommer att få särskilt mycket mer stugarbete gjort.»