Anders sitter vid köksbordet i sin etta på Södermalm och scrollar genom profilerna på den där appen han laddat ner i smyg. Utanför rullar en spårvagn förbi, dess metalliska skrapande mot rälsen tränger genom fönstret som står på glänt. Han är 34 år, smal, nästan ranglig, med axellångt mörkt hår som han ofta samlar i en slarvig knut när han arbetar vid datorn. Hans fingrar, smala och med naglar bitna kort, stannar vid en bild av en man i grå kashmirtröja.

Kristian. 59 år. Ögon som påminner om något Anders sett i gamla filmer, en sorts blick som varken ber om ursäkt eller ber om något alls. Han ser inte ut som nästan sextio. Håret är tunt men ordnat, grått vid tinningarna på ett sätt som får Anders att tänka på silver som lägger sig i trä. På bilden ler han inte, och det är just det som får Anders hjärta att slå ett extra slag.

De skriver. Kristian bor i en villa i Täby, delar sitt liv med en kvinna som heter Ingrid, arbetar som projektledare på ett byggföretag där ingen vet någonting om hans kvällar. Anders berättar om sin ensamhet, om hur han alltid dragits till män som bär på något han saknar själv: säkerhet, tyngd, tystnad som inte känns tom. Kristian skriver kortfattat, nästan stötvis, men varje meddelande landar med en precision som får Anders att läsa om dem flera gånger.

De bestämmer sig för att ses. Ingrid ska vara bortrest, en konferens i Malmö över helgen. Kristian skickar sin adress i ett meddelande som han raderar direkt efteråt, som om själva skrivandet varit tillräckligt riskfyllt.

Anders tar tunnelbanan norrut på fredagskvällen. Han har duschat tre gånger, bytt tröja fyra gånger, och till slut valt en svart linne som han vet framhäver hans smala midja och de spensliga axlarna. I påsen ligger en flaska rött vin han inte vet om han ska ta fram. Han svettas i handflatorna mot tunnelbanans plastklädda säten.

Villan ligger på en lugn gata, granhäckar som skärmar av från grannarna. Kristian öppnar dörren innan Anders hunnit ringa på. Han är längre än Anders väntat sig, nästan en decimeter över honom, och lukten som möter honom i hallen är något träigt, något som påminner om verkstad och samtidigt om dyr aftershave.

"Kom in", säger Kristian, och hans röst har samma kvalitet som i telefonen, den där grusigheten som kommer av årtionden av rökning han slutat med för fem år sedan.

De sitter i vardagsrummet. Kristian har tänt ljus på bordet, ett slags ironisk romantik som ingen av dem kommenterar. De pratar om Ingrid, om hennes konferens, om hur hon tror att Kristian ska jobba hela helgen. De pratar om Anders jobb som grafisk formgivare, om hans ex som flyttat till Berlin, om lägenheten som känns för stor nu när han är ensam. Ingen av dem säger något om varför de är där, om vad appen lovat och vad deras kroppar redan vet.

"Du ser ut som på bilderna", säger Kristian.

"Du ser yngre ut."

Kristian skrattar, ett ljud som inte hörs ofta, som verkar överraska honom själv. "Ingrid säger att jag ser trött ut."

"Du ser inte trött ut."

Anders lyssnar. Han är bra på att lyssna, på att luta sig framåt, på att låta sina ögon möta den andres utan att blinka bort. Han ser hur Kristians blick dras till hans mun när han talar, hur hans egna händer slutar röra sig över glaset och i stället ligger stilla på knäna.

"Vi kan gå upp", säger Kristian, och det är ingen fråga, bara en konstatering av vad de båda redan bestämt.

Sovrummet ligger i övervåningen, bredvid ett kontor där Ingrid förmodligen har sitt sminkbord, sina böcker, sina påsar från resor de gjort tillsammans. Anders ser inte något av detta. Han ser bara sängen, stor och med grå påslakan som ser dyra ut, och fönstret som vetter mot baksidan där ingen kan se in.

Kristian står bakom honom. Anders känner hans andedräkt mot nacken, känner värmen från hans kropp utan att de ännu rört vid varandra. Sedan lägger sig en hand på hans höft, tung, bestämd, fingrarna som trycker in tyget i linnet mot hans hud.

"Du är smal", säger Kristian, och det låter som en upptäckt, som något han noterar för sig själv.

"Jag vet."

"Jag gillar det."

Handen glider uppåt, under linnet, och Anders drar efter andan när fingrarna möter hans mage, den spända huden där revbenen syns. Kristian låter handen stanna där, som om han kartlägger något, som om han memorerar konturerna för att kunna återkalla dem senare, när han är tillbaka i sitt andra liv.

Anders vänder sig om. De står nära nu, närmare än någonsin, och han ser åldern i Kristians hud på ett sätt han inte sett på bilderna, de små linjerna vid ögonen, den lätt släpande huden under hakan. Det gör honom ingenting. Det gör honom mer upphetsad, på ett sätt han inte kan förklara, som om åren var något han kunde smaka sig till.

De kysser. Det är Kristian som tar initiativet, som lägger sin fria hand bakom Anders nacke och drar honom nära, och munnen är whiskyvarm, läpparna fasta mot hans. Det är ingen mjuk kyss, ingen utforskande, utan något som påminner om förhandling, om överlämnande. Anders öppnar sig för den, låter tungan möta Kristians, känner skägget som skaver mot hans kind.

De rör sig mot sängen utan att sluta kyssa. Kristians händer är överallt nu, under linnet, nere i byxlinningen, och Anders känner sig plötsligt klumpig, osäker på sina egna rörelser. Han låter sig ledas, låter sig tryckas ner på sängen med Kristian över sig, tyngden av honom, den fasta kroppen som känns annorlunda än någon han tidigare haft.

Kristian drar av honom linnet. Hans blick går över bröstet, de små bröstvårtorna som hårdnat i kylan eller upphetsningen, revbenen som syns tydligt. Han lägger sig ner bredvid Anders, på sidan, och börjar smeka. Det är inte bråttom, inget som påminner om unga mäns frenesi. Hans hand rör sig över Anders bröst, cirklande kring bröstvårtan utan att röra den direkt, sedan ner över magen, in under byxlinningen men bara för att smeka höften, låret, aldrig dit Anders vill ha den.

Anders rör sig mot handen. Han kan inte hjälpa det, kan inte ligga stilla under den där genomskinliga beröringen. Kristian ler mot honom, ett leende som inte når ögonen, som är mer åt hållet av tillfredsställelse.

"Du vill ha något", säger han.

"Ja."

"Säg vad."

Anders sväljer. Han har aldrig varit bra på att be om saker, på att sätta ord på vad han vill ha. "Rör mig", säger han till slut. "Rör mig där nere."

Kristians hand glider ner, över byxans gylf, och Anders stönar när fingrarna sluter sig runt honom genom tyget. Det är inte tillräckligt, han vill ha hud mot hud, men Kristian tar det lugnt, låter handen stanna där, röra sig i långa, långsamma drag som får Anders att bita sig i läppen.

"Ta av dig", säger Kristian.

Anders reser sig, skakar av sig byxorna, kalsongerna, står naken framför en man han knappt känner och känner sig inte generad. Kristian sitter på sängkanten, fullt påklädd fortfarande, och betraktar honom. Blicken är så intensiv att Anders nästan vänder sig om, nästan täcker sig, men han står stilla, låter sig ses.

Sedan reser sig Kristian. Han drar av sig tröjan, och Anders ser kroppen som döljts under den dyra kashmiren: breda axlar som börjat rundas av åren, en mage som inte längre är platt, bröstvårtor omgivna av grått hår. Det är en mans kropp, på riktigt, inte någon han sett på gymmet eller i omklädningsrummet, och det får något att slå till i honom, något som känns nära smärta.

Kristian låter byxorna falla. Kalsongerna är svarta, dyra, och Anders ser konturen av honom genom tyget, ser hur han redan är hård, hur tyget spänns över en. Kristian drar av dem, står lika naken nu, och Anders kan inte sluta titta på hans kuk, tjockare än han väntat sig, mörkare i färgen, med en böjning åt vänster som gör den se mer levande ut.

"Kom hit", säger Kristian.

Anders går fram. Kristian tar hans hand, för den till sin kuk, och Anders stönar när han känner värmen, tyngden, när hans fingrar sluter sig runt den och han känner pulsen slå mot handflatan. Det är första gången han rör vid Kristian, första gången han verkligen har honom i handen, och han rör sig automatiskt, drar långsamt, ser hur huden glider över stammen, hur ollonet blottas och täcks igen.

Kristian stönar, ett lågt ljud från djupet i bröstet, och lägger sin hand över Anders, visar honom takten, trycket. Det är inte hårt, inte snabbt, utan något som påminner om att skruva på en kran som har ålderdomliga packningar, något som kräver tålamod och stadighet.

"God", säger Kristian på svenska, och Anders förstår inte om han menar honom eller känslan, men det spelar ingen roll.

De ligger ner på sängen, sida vid sida, och Anders fortsätter röra sig, ser hur Kristians ögon sluter sig, hur hans käkmuskler spänner sig. Han vill göra mer, vill smaka, vill känna honom i munnen, men han väntar, låter Kristian leda.

Kristian öppnar ögonen. Han ser på Anders, på hans kuk som står rakt ut från kroppen, på hur han rör sig mot tomma luften, söker beröring. Utan att säga något vänder han sig, drar Anders med sig, och plötsligt ligger de i en sido-sax, huvudena vid varandras höfter, Kristians kuk nära Anders ansikte, Anders kuk nära Kristians mun.

Anders tar honom. Han öppnar munnen, drar in ollonet, känner smaken av hud och lite sött, kanske rester av tvål från duschen Kristian tagit innan han kom. Han är stor, större än Anders är van vid, och han måste öppna sig ordentligt, måste slappna av i käken för att ta in honom. Han slickar runt ollonet, låter tungan leka med den lilla öppningen, känner hur Kristian stönar mot hans egen kuk.

För Kristian har börjat. Hans mun är varm, hans läppar mjuka men bestämda, och han tar in Anders långsamt, hela vägen till roten, och Anders måste sluta röra sig för att inte komma direkt. Det är för bra, för mycket, och han koncentrerar sig på det han själv gör, på att dra Kristians kuk djupt in i munnen, på att slicka längs stammen när han drar sig tillbaka, på att suga lätt vid ollonet innan han tar in honom igen.

De ligger så, i den obekväma vinkeln, och suger varandra. Anders känner Kristians hand på sin höft, hur fingrarna trycker in i huden, hur han styr rytmen, styr djupet. Anders låter sig ledas, låter sig tryckas djupare, känner hur Kristians kuk glider in i halsen, hur han måste slappna av för att inte kräkas, hur belöningen är Kristians stönande, hans ryckningar, hans hand som sluter sig hårdare runt Anders lår.

Han slickar länge vid ollonet. Det är något han älskar, något han alltid älskar, den där övergången mellan hård och mjuk, mellan känslig och tålig. Han låter tungan cirkla, låter den pressa mot frenulum, känner hur Kristian darrar till, hur hans sugnande på Anders kuk avbryts ett ögonblick av koncentration.

Sedan byter de ställning. Kristian reser sig, drar Anders med sig, och plötsligt ligger Anders på rygg med Kristian sittande på hans bröst, hans knän på var sida om Anders revben, hans kuk hängande tungt framför Anders ansikte. Det är en position som kräver undergivenhet, som sätter Kristian i kontroll på ett sätt som får Anders att känna sig liten, sårbar, upphetsad.

Kristian tar sin kuk i handen, styr den mot Anders mun. Anders öppnar sig, tar in honom, och nu kan Kristian röra sig som han vill, kan sätta takten, kan trycka in djupt eller dra sig tillbaka och låta Anders slicka och suga vid ollonet. Han gör båda, varierar, och Anders ligger där under honom, hans egna händer på Kristians lår, fingrarna som trycker in i den fasta muskulaturen.

Han kan se uppåt, se Kristians ansikte ovanför honom, de slutna ögonen, den öppna munnen, halsen som är spänd av ansträngningen. Han kan se neråt, se sin egen kuk stå rakt upp, oberörd nu, väntande. Han rör sig mot tomma luften, söker friktion, och Kristian märker det, skrattar lågt, ett torrt ljud.

"Du vill ha mer", säger han, och det är ingen fråga.

Han vänder sig, bakåt, och plötsligt är hans mun över Anders kuk igen, och de ligger i en riktig 69-ställning nu, kropparna vända åt motsatta håll, munnarna vid varandras kön. Anders tar in Kristian igen, djupt, så djupt han kan, och känner samtidigt Kristians mun sluta sig runt honom, känner tungan som slickar från rot till spets, känner hur fingrarna kupar runt hans pung och drar lätt.

Det är övermäktigt. Det är för mycket och för lite på samma gång, och Anders måste koncentrera sig på att inte komma, på att hålla tillbaka den där pulserande känslan i basen av ryggraden. Han slickar Kristians ollon, suger det, låter tungan leka med öppningen, känner hur den andre mannen smakar, salt och lite bittert, mänskligt på ett sätt som gör honom yr.

Kristian suger honom hårdare nu, djupare, och Anders hör sig själv stöna mot Kristians kuk, vibrationerna som måste kännas där nere. Han svarar genom att ta in Kristian ännu djupare, genom att slappna av i halsen och låta honom glida in, genom att slicka längs stammen när han drar sig tillbaka.

De hittar en rytm, en sorts motpolsk dans där den enes innebär den andres ut, där de aldrig riktigt är synkroniserade men alltid nära. Anders känner det bygga sig i Kristian, känner hur kuken i hans mun hårdnar ytterligare, hur pulsen ökar, hur andedräkten mot hans lår blir häftigare. Han vet vad som kommer, vet att det är nära, och han vill ha det, vill känna det, vill svälja ner honom och hålla honom där.

Kristian kommer först. Det är ingen varning, bara en plötslig spändhet, en stötande rörelse, och sedan fyller han Anders mun, hett och salt och krämigt, och Anders sväljer automatiskt, sväljer igen, känner smaken sprida sig på tungan, känner konsistensen som är tjockare än han väntat sig, mer substantial. Han fortsätter suga, fortsätter röra sig, drar ut de sista dropparna, och Kristian stönar högt, ett ljud som inte bryr sig om grannarna, om Ingrids fotografier i rummet bredvid, om någonting alls.

Och så kommer Anders. Det är Kristians mun som utlöser det, Kristians tunga som pressar mot frenulum, Kristians fingrar som drar i hans pung, och han stelnar till, kroppen som spänner sig, och så pulserar det ut i Kristians mun, i omgångar, het och krämig och hans egen, och han känner hur Kristian sväljer, hur han fortsätter suga, fortsätter röra sig, drar ut allt.

De ligger stilla efteråt. Kristians kuk har mjuknat i Anders mun, ligger nu tung och vilande mot hans läpp, och Anders låter den vara där, låter sig smaka på efterdyningarna. Hans egen kuk är lika mjuk nu, och Kristian har släppt den, ligger med kinden mot Anders lår, andningen som långsamt återgår till normalt.

Ingen av dem säger något. Det finns inget att säga, inget som inte skulle låta fel efter detta, efter att de delat något så grundläggande, så kroppsligt. Anders känner Kristians vikt mot bröstet, tyngden av honom, och han vet att det inte varar, vet att de måste resa sig, klä på sig, återgå till sina ordinarie liv. Men just nu, i detta ögonblick, låter han sig ligga där, låter sig vara full, svälld, nedsväljd, i dubbel bemärkelse.

Kristian rör sig först. Han reser sig, går till badrummet, och Anders hör vattnet rinna, hör honom skölja munnen, spotta. Han ligger kvar, ser upp i taket, ser en spricka i färgen som han inte lagt märke till tidigare. När Kristian kommer tillbaka har han en handduk som han räcker över, och Anders torkar sig, torkar sitt ansikte, sin mage där det vita har torkat till krustor.

"Du kan duscha om du vill", säger Kristian.

"Nej", säger Anders. "Jag vill behålla smaken."

Kristian ser på honom, något i blicken som närmar sig ömhet, som närmar sig något farligt. Sedan nickar han, går till garderoben, börjar klä på sig.

Anders ligger kvar en stund till. Han lyssnar på Kristians rörelser, på dragkedjan som dras upp, på bältet som spänns. Han lyssnar på tystnaden som följer, på fotstegen som går ner för trappan, på ljudet av en kastrull som sätts på spisen, som om detta vore en vanlig kväll, som om ingenting hänt.

Sedan reser han sig. Han klär på sig, går ner, står i köket och ser Kristian röra vid något på spisen som inte verkar kräva särskilt mycket uppmärksamhet.

"Jag ska gå", säger Anders.

"Ja."

De står i hallen. Kristian tar inte i honom, kysser honom inte, och Anders är tacksam för det, tacksam för att gränsen hålls tydlig, att detta förblir vad det var.

"Vi ses", säger Kristian, och det är inte en fråga, inte ett löfte, bara en möjlighet som han lämnar öppen.

Anders går ut i natten. Tunnelbanan går sällan så här sent, och han får vänta fjorton minuter på perrongen, kroppen fortfarande varm, munnen fortfarande smakande av Kristians sats. Han tänker på Ingrid som kommer hem på söndag, på hur Kristian kommer ligga bredvid henne i samma säng, på hur han kommer tänka på detta, på Anders mun, på hans sväljande, på den där obekväma sido-saxen som ledde till allt annat.

Han ler mot sin spegelbild i fönstret när tunnelbanan kommer in. Han ser yngre ut än 34 år i detta ljus, eller kanske äldre, han kan inte avgöra. Han vet bara att han kommer göra detta igen, att han redan letar efter nästa gång Kristians tjej är bortrest, nästa gång de kan ses i hemlighet, nästa gång de kan ligga i sängen och suga varandra till koma, till sväljande, till den där tysta efteråt som är mer intim än något han vet namnet på.

Tunnelbanan rullar söderut. Anders sluter ögonen, låter kroppen minnas, låter munnen vattnas....