Det är fredag i mitten på mars, klockan är lite efter två på eftermiddagen när Pia kommer hem från jobbet som fritidspedagog. Att börja klockan sex på morgonen tre dagar i veckan är tufft men att få sluta klockan två på fredagar gör det värt det. Hon bor själv i sitt föräldrahem, en sliten villa byggt på 50-talet där brädor behöver bytas och fasaden målas om. Hon som längtade bort när hon var yngre, som ville flytta till storstaden några mil söderut och bli en stadsmänniska.

Men livet blev inte som hon tänkt sig, hon flyttade till stan i ett år innan hon kom tillbaka då hennes andrahandskontrakt gick ut. Det skulle bara bli ett kort tag under tiden hon letade efter en ny lägenhet, men hon kom aldrig iväg igen. Hon blev kvar med sin mamma och pappa och nu är de båda borta och hon är kvar.

Efter att hon kommit hem så har hon påtat i trädgården, rensat mellan plattorna och krattat bort grus från gräsmattan som kommit dit efter att grannen varit där och plogat bort snö i vintras. Pia gillar att greja, det får henne att skingra tankarna och hon slipper tänka på allt det jobbiga i livet. Att hon är ensam, att gården förfaller framför ögonen på henne, att hon inte har något roligt att se fram emot. Det går ett rykte i grannskapet att hon valt sin ensamhet och att hon hatar män, men hon känner inte igen sig i den beskrivningen. Det har bara blivit så här, utan plan eller mål.

Hon tar en paus och dricker kaffe ur en termos, en polisbil kör förbi, grannbarnen cyklar på tomten bredvid och det blåser en kall vind som går in i skelettet.
“God dag Pia.”
Från grusvägen som går längst hennes tomt står hennes 95-åriga granne Agne med sina käppar. Med mössa på huvudet och vinröda träningskläder på sig.
“Hej Agne, är du ute på din dagliga runda?”
“Jo vars, det gäller att ligga i så man hänger med. Jag är ju inte 90 år längre.”
Pia skrattar åt honom, Agne har alltid bott i huset bredvid och han är alltid check och glad.
“Du ser inte ut att vara en dag över 89 år.”
“Du är för fin du”, säger han och ler tandlöst.
De pratar en stund till innan han går vidare och Pia ger upp mot det kalla vädret och går mot huset igen för att värma sig. Det gör att hon inte ser polisbilen som kör av den stora vägen och åker in på hennes gård.

Pia står i hallen och försöker tråckla av sig den tjocka tröjan som sitter ovanligt tajt om hennes överkropp.
Knack knack.
“Va faan”, utbrister hon och låter tröjan sitta kvar. Röd i ansiktet av kyla och frustration över tröjan och att någon försäljare har mage att störa henne på en fredag. Hon öppnar dörren med ett hårt tryck och ska precis till att fräsa fram ett Ja? När hon ser de två poliserna som står utanför hennes dörr. Hon ser de två uniformerna och polisbilen en bit bort och hon fryser till, hon har alltid haft stor respekt för ordningsmakten och det är sällan med goda besked de kommer med.

En polis står längst fram medan den andra står några meter bakom, hon lägger först märke till att den ‘bakre’ polisen är en blond kvinna. Sen ser hon att den andra polisen är en yngre man, med välansad, svart skäggstubb och klarblåa ögon.
“Oj förlåt”, säger Pia på ren reflex, “hej”, lägger hon till.
Den manliga polisen tittar på henne med stora ögon och handen över munnen, nästan som att han sett ett spöke. Pia känner en stor klump bildas i magen och direkt får hon upp bilder i huvudet på något fruktansvärt måste ha hänt på skolan hon jobbar på.
“Jag”, säger mannen tillslut och harklar sig, “förlåt mig jag. Det är inte min mening att skrämma upp dig så här men.”
“Är det hon?” Frågar den kvinnliga polisen.
Mannen nickar och Pia tycker sig se att det har börjat glänsa i hans ögon.
Vad är det här?
“Vad har hänt?” Frågar hon.
“Jävlar”, han tittar bort och torkar bort tårar från ögonen med handen och skrattar sedan till, “jag ber om ursäkt igen.”
“Är du seriös eller?” Den kvinnliga polisen ser mer än road ut och nu börjar Pia känna irritation och hon frågar sig om de skämtar med henne.
“Nej jag…men herregud”, säger han och hans leende på Pia är något mer än den man ger en främling.
“Har det hänt något på skolan? Nu får ni förklara er.”
“Ja jag…eller nej, inget har hänt på skolan, men jag. Jag såg ditt hus och jag bara var tvungen att kolla och det är du…det är verkligen du. Ursäkta mig, men vad heter du?”

Pia är irriterad men hon har fortfarande respekt för honom, han är säkert två meter lång och hans armar har en bred omkrets. Men hans ögon är snälla.
“Pia Zetterlund, och ert namn? Om jag får be?”
“Pia”, säger han och nickar glatt. “Du minns nog inte mig men vi har träffats innan.”
Han tar av sig polismössan och Pia tittar på honom noga men kan inte placera honom, det är något bekant med hans ögon, med varifrån vet hon inte.
“Förlåt mig men påminn mig gärna.”
“Jag heter Ivan Svensson men jag hette tidigare Kovacs.”
“Ivan Kovacs? Nej jag”, säger Pia och så plötsligt slår det henne, “eller jo, Ivan Kovacs, hette din pappa David?”

Hon får upp en mycket svag bild i huvudet av en liten pojke som hette Ivan som hon hade som dagbarn i några månader för över 20 år sedan. Hans pappa David var byggarbetare och han flyttade runt mycket i landet med jobbet och på den tiden var Pia och hennes mor Margit dagmammor tillsammans i huset. Hon minns en tystlåten pojke, som inte kunde språket så bra, med blåa ögon och ett stort behov av närhet.
“Ja”, säger Ivan och hans ögon är blodröda, “oh herregud vilket dåligt intryck jag måste ge men du fattar inte vad jag har…nej förlåt vi börjar om. Hej Pia, Ivan heter jag.”
Han sträcker fram sin hand och hon tar den i sin och skakar den, hans blick är fäst på henne.
“Hej Ivan. Om det är du så är jag väldigt glad över att se dig igen.”
“Magda.” Ropar poliskvinnan en bit bort och vinkar.
“Pia jag…det här kommer plötsligt jag vet. Men mitt pass slutar 19.30 idag, får jag komma hit igen och prata med dig? Du anar inte hur mycket jag har att säga.”
“Ja visst får du det, men du gör mig orolig Ivan.”
“Snälla var inte det jag. Vi måste dra vidare här nu, men runt klockan åtta ikväll, är du säker på att det är okej att jag kommer förbi?”
“Självklart är det det, får jag bjuda dig på något?”
“Endast kaffe tack för min del. Tack Pia.”

De båda poliserna åker iväg och Pia står kvar i hallen länge och hon kan inte riktigt ta in det som precis hände. Det händer titt som tätt att hon stöter på gamla dagbarn, i affären, på bussen eller så har de själva barn som går på skolan Pia jobbar på. Till skillnad från sin mor så är Pia vanligtvis inte så sentimental när hon träffar dessa, medan hennes mor alltid fick tårar i ögonen och så mindes hon allt om alla. Pia försöker minnas mer från tiden Ivan var hos dem men inte mycket kommer fram, hon minns att hon tyckte det var synd att han var tvungen att sluta hos dem efter så kort tid och hon minns Ivans ledsna ansikte när han satt i baksätet på sin pappas slitna bil. Hur han tittade på henne genom rutan, att han besvarade hennes vinkning med en darrande hand innan bilen for iväg i ilfart. Det var tungt för henne, men efter det har hon inte tänkt en tanke på honom.

Hela huset är en enda stor röra och Pia kavlar upp ärmarna och börjar städa. Hon får sällan besök och ju stökigare det har blivit desto mindre sugen har hon känt sig att bjuda hem någon. Efter tre timmar är det mer städat än någonsin och hon hinner laga till en enkel middag och sedan ta en dusch. Hon vet inte vad hon ska förvänta sig av Ivans besök, men hon vill göra sig extra fin av någon anledning.

Den långa städningen till trots så kan hon - med sitt bräckliga självförtroende - inte hindra sig själv från att säga när Ivan kliver in i hennes hall klockan 19.55:
“Ursäkta röran.”
“Ingen fara”, säger han och sträcker fram en presentpåse från Systembolaget, “jag vet inte om du dricker så jag chansade.”
En flaska rött vin av ett märke hon inte sett innan. “Tack, jo, jag dricker vid få tillfällen numera. Är detta bra?”
“Aa det är min favorit. Jag har bilen idag men någon dag kanske vi kan dricka ett glas tillsammans?”
“Ja…om du vill”, säger hon och känner sig dum.
Ivan är klädd i ett par jeans och en svart t-shirt utan tryck på, hans armar är stora och axelpartiet är brett.
“Hej Pia”, säger han och ger henne en stor kram.
Hans armar suger in henne i sin varma famn, han luktar gott och Pia blir genast mycket lättare i kroppen och hon känner hur nervositeten släpper. Hon är som sagt inte van vid besökare längre, speciellt inte från en person som verkar ha höga förhoppningar om detta möte.

De går husesyn och Ivan rör sig vant mellan rummen och han verkar minnas det mesta.
“Där inne i förrådet brukade jag gömma mig när vi lekte kurragömma och Margit var snäll och ställde sig framför det när Erik eller Julia eller Rickard letade efter mig.”
Pia minns inte dessa personer, men hon nickar bara till svar och låter honom fortsätta prata. Han är fortfarande snäll, det kan hon säga redan nu, och hon blir glad över att han minns hennes mammas namn.
“Ville du ha kaffe?”
“Ja tack, gärna.”
De sätter sig till bords och Ivan sätter sig inte på motsatt sida av bordet från Pia, istället flyttar han stolen till bordets kortsida och kommer på så sätt närmare henne. Han tar hennes hand i sin och hon låter honom hålla den.
“Förlåt för att jag stirrar eller om du tycker jag är obehaglig”, säger han med ett mjukt leende, “men du fattar inte hur mycket jag har tänkt på dig och bara drömt om den här stunden.”
“Det…förstår jag nog inte Ivan, vad sägs om att du berättar för mig, för jag är lite förvirrad om jag ska vara ärlig.”

Med en lugn och klar stämma så berättar Ivan om åren som han och hans pappa flyttade runt i Sverige och bodde i små lägenheter, i baracker och korta stunder i bilen. Han berättar om att han aldrig fick känna att något ställe var ‘hemma’ och att aldrig hann få några kompisar innan det var dags att flytta igen.
“Jag minns inte ens hälften av alla lärare, alla hus, alla ställen vi bodde på. Men det jag minns starkast var hur mycket jag älskade att vara här.”
“Oj”, säger hon bara.
“Och jag minns det som igår när vi hade varit ute och spelat fotboll på er gräsmatta och du sa att vi skulle äta mellanmål och du log mot mig och lät mig hålla din hand.”
Ivans ögon börjar bli glansiga igen och han tittar på henne med vördnad.
“Vad gulligt”, svarar hon.
“Jag minns lässtunden, att jag fick sitta nära dig och du kunde ibland pilla mig i håret. Du var…du är mitt typ enda lyckliga minne från den tiden.”

Nu börjar Pia känna att någon skär lök i rummet och hon släpper inte Ivans blick med sin. Hennes direkta instinkt säger att hon inte förtjänar dessa fina ord, men hon vet att varje ord är ärligt och kommer direkt från hans hjärta.
“Det har nog inte gått en dag sen dess som jag inte tänkt på dig och jag har försökt hålla bilden av dig kvar i skallen. När jag gick i skolan och man skulle svara på frågor typ om barndomen så har jag varje gång berättat om mina minnen av dig, hur du var den enda snälla vuxna personen jag någonsin träffat. Och…eh, shit asså.”
Han torkar bort tårar med armen, denna storväxta man med de breda armarna sitter framför henne och gråter och får henne att gråta samtidigt.
“Du var en väldigt fin pojke Ivan och vi tyckte såklart att det var jättetråkigt när du fick flytta.”
“Tack”, säger han och sväljer till så adamsäpplet rör sig snabbt, “jag drömde om dig och om ditt hus och jag har typ bett till Gud om att jag vill få träffa dig en gång till och säga tack. Vi flyttade ju så mycket och jag var väl bara fem år, så jag visste inte vart i landet du bodde.”
“Så klart.”
“Och jag hade för mig att du hette Mia men där hade jag fel”, säger han och ler till, “jag frågade pappa flera gånger om dig men han kom inte ihåg, han drack för mycket och…ja, så jag visste inte vart jag skulle leta. Jag jobbade med pappa som hantverkare några år innan han dog, sen började jag på Polishögskolan och jag fick jobb i stan förra året. Vi, jag och Magda, fick åka ut till en tant här borta som…jag minns inte ens varför hon ringde, men på vägen dit så såg jag ditt hus och jag bara frös till tjäle och jag vågade inte tro att du bodde kvar…men där var du.”
“Där var jag”, säger hon och vet inte hur hon bör ta vidare det här samtalet. “Tack för att du berättar detta för mig…jag förtjänar inte dom här orden men jag är glad att du är här och att du kanske kan få ett avslut.”

Det sista bara flög ur henne och hon blir direkt orolig för att han ska tolka henne som avvisande. Men Ivan ser inte ut som att han känner sig avvisad. Han frågar henne om hennes liv och hon ger honom en väl censurerad version där hon utelämnar depressioner, självhat och ett självmordsförsök. Han lyssnar och fortsätter hålla henne i handen och hon låter tungan gå. Det känns bra att få prata ut och hon tror inte att han hinner tröttna på att lyssna på henne. Hans blåa ögon vägrar släppa taget om henne och hans leende vill inte heller försvinna.
“Vad du tittar på mig, har jag något i ansiktet?” Säger hon skämtsamt.
“Nej…men mycket minnen väcks till liv i mig och jag fattar inte att jag har fått chansen att se dig igen.”
“Gammal och trött eller?”
"Nej, du är exakt lika vacker som jag minns dig.”
“Sluta”, skrattar hon till.
“Jag vägrar”, han skrattar tillbaka, “jag ser på dig och jag känner värme, kärlek och jag ser upp till dig och det är på grund av dig som jag valde att bli polis.”
“Ivan”, säger hon bara och nu måste hon ta hushållspapper och torka sig om ögonen.
Hon har de senaste fem minuterna fått mer komplimanger än de senaste tio åren och oftast studsar dem på hennes hårda skal men nu vet hon inte vad hon ska känna. “Du var ung och formbar, jag gjorde inget speciellt.”
“För mig gjorde du livet och för det är jag jättetacksam för och för det kommer jag alltid att älska dig och jag hoppas jag får hälsa på dig någon gång ibland.”

Pia bara nickar och hon vill gärna att han kommer på besök.
“Jag har ju en flaska rödvin som jag gärna delar med någon.”
Ivan ser på något sätt ännu gladare ut och han kramar om hennes hand lite hårdare.
“Jag vill inte verka för på eller otålig men…jag måste dra väldigt snart för jag ska jobba imorgon…men nästa lördag? Jag är ledig hela helgen.”
Pia känner att hjärtat slår lite extra snabbt.
“Det går bra för mig, då bjuder jag dig gärna på middag och om du vill dela på flaskan med mig så har jag ett gästrum på övervåningen.”
“Jag har aldrig sett övervåningen”, säger han.
Inga dagbarn fick gå upp på övervåningen och den regeln ruckades aldrig på.
“Den finns där om du behöver den.”

Efter att han gett henne ännu en björnkram och åkt iväg med sin bil så blir det plötsligt tomt i hennes hem och Pia märker på sig själv att hennes humör är på topp. Vanligtvis är hon trött och socialt dränerad efter att ha umgåtts med folk. Men nu är hon full av liv och hon ser fram emot lördag. Det känns som att ha fått återuppta bekantskapen med en gammal vän och att de har en massa att prata om.

Under dagarna som kommer så fortsätter hon städa i huset, åker till återvinningsstationen flera gånger och hon unnar sig ett besök hos frisören och betalar över 4000 kr för att klippa och färga håret till den kastanjebruna färg hon hade innan håret bleknade och blev grått. Dyrt, men hon blev jättenöjd.

Det är torsdag och klockan är efter lunch. Pia är utomhus med barnen, det är en solig dag men vinden är kall och hon får tvinga unge efter unge att klä på sig mössa och vantar. En pojke trilskas och vägrar samarbeta när hon ska knäppa hans jacka och det gör att hon inte lägger märke till att de andra barnen förflyttar sig till andra sidan av byggnaden. Något har fångat deras uppmärksamhet och Pia följer efter dem.

Det hon ser där får hela henne att frysa till. Polisbilen står precis utanför grinden, dörrarna är öppna och två vuxna gestalter står framför hela skaran av barn på andra sidan stängslet. En blond kvinna som ler mot dem och pratar med dem och bredvid henne står en lång man.
Ivan.
Han ler stort han med och efter att ha frågat Pias kollega så öppnar han grinden och kliver in bland de nyfikna barnen. Pia står på håll och tittar på en stund. Barnen samlas runt de två poliserna. Frågor haglar, små händer pekar mot radion, mot bältet, mot bilen. Ivan böjer sig ner, möter dem i deras höjd, svarar tålmodigt, skrattar till när någon säger något tokigt.

Där och då händer det något inom Pia, som att en stängd dörr plötsligt öppnas och hon ser klart. Hon ser hur oerhört snygg han är, hur hela han utstrålar trygghet och självsäkerhet och karisma. Hon ser hur bra han är med barnen, hur naturlig han är och hon känner att något inom sig dras till honom. Barnen dras till hans uniform och hon till mannen under den.

Det är fånigt att hon står och gömmer sig så här känner hon, så hon rätar på sig lite och går framåt mot klungan med barnen och de två poliserna. Ivan ser henne direkt och hela han lyser upp i ett leende som inte är detsamma som mot barnen. Det här är äkta och det träffar henne rakt i hjärtat.
“Pia”, säger han och även det gillar hon att höra.
“Jag undrade vad som lockade hela gården”, säger hon, och försöker hålla rösten jämn.
Magda tittar upp, ler igenkännande.
“Hej igen”, säger hon.
“Hej”, svarar Pia, och känner hur hon snabbt fäster blicken på Ivan igen.
“Vi fick ett larm i närheten”, säger han, “men det var lugnt. Tänkte att vi kunde stanna till lite när vi ändå var här.”
“Det blir vi ju väldigt glada för, eller hur barn?”

Ett jakande tjut från barnen kommer till svar och Ivan skrattar till mot dem för att sedan rikta blicken åt henne igen. Hans tänder är vackra, skägget perfekt och de blå ögonen lyser i solen som precis tittat fram. De samtalar en liten stund till med barnen, med Magda och de andra fritidspedagogerna. Men Pia tittar bara på honom och det hon känner är inga moderskänslor, det lilla barnet är borta nu och den unga mannen har tagit över. Det är nästan pinsamt att hon reagerar på detta sätt, hon som är gammal som gatan och ful som ett träsktroll och han som ser ut som Herkules.
“Vi måste vidare”, säger Magda.
Ivan nickar och klungan med barn skingras och Pia följer dem ut genom grinden.
“Fin du är i håret”, säger han tyst när Magda har gått runt bilen och inte hör honom.
“Tycker du det? Tack.”
“Precis den färgen du hade innan, eller hur?”
“Haha ja, kommer du ihåg det?”
“Klart jag gör”, svarar han och lägger en hand på hennes axel, “vi ses på lördag.”
“Ja det gör vi…jag ser fram emot det.”
“Jag med.”

Lördagen kommer äntligen och även om Pia har varit nervös så känner hon sig ändå lugnt i sig själv. Det är bara Ivan, hennes gamla dagbarn, som kommer på besök och de kommer ha en trevlig stund ihop och i bästa fall så sover han över i gästrummet. Där har hon bäddat rent och igår handlade hon mat för minst tio personer. För middag, kvällsmat, frukost och en eventuell lunch dagen efter. F
Hon vill inte att det ska bli fel för…hur beter man sig egentligen när man ska umgås med någon som burit med sig en i hela sitt liv – när man själv knappt tänkt på honom alls?

För hon vet att han har förväntningar som hon inte kommer kunna möta, för en sådan ängel som han tycks tro att hon är, det är hon inte. Hon minns hur hela han lös upp när han såg henne komma runt husknuten på hennes jobb, den genuina lycka han verkade känna…och det gör henne pirrig. Ingen man har någonsin tittat på henne så, det är ett som är säkert och hon tycker tanken på att göra honom besviken är jobbig.

Hon står i köket och försöker hålla sig sysselsatt och hennes blick bara råkar hamna på bilvägen utanför var tjugonde sekund ungefär. Hon undrar vad han vill få ut av det här mötet, vill han få reda på någonting om sin barndom som han tror att hon har svar på? Är att träffa henne en del i en process hos honom att förlåta sin far på något sätt? Det måste vara något liknande, tänker hon och rättar till stolen vid köksbordet som hon redan har ställt i ordning till två gånger.

Tanken har slagit henne att han var förälskad i henne som barn, och det är gulligt men garanterat något som har gått över nu. Hans leende, hans snygga kropp, hans snälla röst.
“Dumma tankar”, säger hon till sig själv och tittar ut genom fönstret en snabbis innan hon öppnar skafferiet för att se om hon verkligen har kaffe hemma.
Han ser henne säkert som den mamma han aldrig hade, han är ju polis och en snygg sådan - det är väl klart han har det lätt med tjejer. Han heter ju Svensson och i Kovacs, så han är säkert gift redan. Med den charmen han har så lyckas han ju till och med få femtio-plus-tanter att pirra i magen, bara tanken på att han ens skulle kasta en glimt åt hennes håll känns…absurd. Men…absurdare saker har ju hänt innan. Otroligt attraktiv.

Blåsan trycker på och hon skyndar sig in på toaletten snabbt. Väl på plats så ser hon att toalettpapperet är slut på rullen. Puh, tänker hon och sätter dit en ny rulle och när hon ska tvätta händerna så visar det sig att handtvålen är slut. Skärpning Pia, irriterad på sig själv så slänger hon tuben och till sin stora förskräckelse så hittar hon ingen reserv i skåpet. Helvete helvete helvete…köket. Hon skyndar sig till köket för där står en liknande tub som är halvfull och den tar hon och ställer inne på toaletten.

Knack, knack, knackile-knack.

Pia skriker till av det plötsliga ljudet från ytterdörren och hon bannar sig själv över att hon slarvat med toapapperet och tvålen. Hon tar ett steg ut genom badrumsdörren och kommer på att hon aldrig fick tvättat händerna, så med hög puls måste hon vända sig om och skölja av dem snabbt och slarvigt. Det är otrevligt att låta sina gäster vänta och hon skyndar sig mot dörren och sväljer stort för att det inte ska märkas att hon nästan har stressat ihjäl sig.

Ivan står där på stentrappan framför hennes dörr och han ser inte ett dugg irriterad ut över skymfen hon utsatt honom för genom att vänta 2-3 sekunder för länge.
“Heeej”, säger han bara och Pia känner hur det slår till i magen.
Vad är detta?
“Hej och välkommen, vad roligt att se dig.”
“Ahmen detsamma.”
Han tar ett kliv fram och han lägger armarna om hennes kropp och ger henne en bamsekram som heter duga. Han håller kvar henne i flera sekunder och hon har inga problem med detta…det känns väldigt bra i hela henne.
“Vill du komma in?”
“Jag går gärna gårdssyn”, säger han och menar ladugården och den röda byggnaden som hennes morföräldrar använde som förråd, “om det är ok?”
“Självklart…men inte mycket har hänt här på säkert 30 år.”
“Jag vill se ändå”, säger han och sträcker fram en hand till henne.

Pia hinner knappt ta på sig skorna innan han börjar prata om sin tid som dagbarn här och han kommer ihåg mer än hon själv gör från den tiden. Att de hade en darttavla på väggen, att granngubben var läskig med sina två stora hundar.
“Och Elsa glömmer jag aldrig, hon var så himla fin”, säger han.
“Elsa?” Säger hon och plötsligt minns hon så väl den orangea katten som bodde hos dem i över tio år, “åh vad fint att du minns henne. Hon var den finaste katten som någonsin bott här.”
“Haha ja, hon klättrade alltid upp på mitt ben för hon orkade inte hoppa.”

Att visa honom de olika byggnaderna på gården är både kul men också jobbigt. Hon är i grunden nöjd och stolt över hennes äldre släktingar som byggt upp detta. Men det jobbiga är att se hur eftersatt allt är och att bli påmind om att hon har misslyckats att bevara gården så som hon minns den.
“Du bor så lyxigt”, säger Ivan och verkar inte alls se brädorna som ruttnar bort och färgen som flagnar, “detta är värsta drömmen för mig, att bo såhär.”
“Jo…men det är mycket jobb och det är svårt att hålla ordning på allt.”
“Ja du bor ju här själv så det är inte konstigt, men jag avundas dig ändå. Hade jag bott här så hade jag gått runt och grejat hela tiden.”
“Även när du ser allt som behöver renoveras?”
“Äh…lite nya plankor och lite färg.”
“Har du målat hus innan?”
Han ler med tänderna, “Typ hundra stycken kanske.”
“Hundra?”
“Ja…farsan tog alla jobb han fick och jag fick följa med. Du tycker säkert att det är mycket som behöver göras här men så mycket är det inte.”
“Söker du jobb eller?” Säger hon på skoj.
“Nä jag trivs bra som polis…men jag är ju ledig ibland.”

Pia ler fånigt och hon håller hans blick till att hon måste titta bort. De går nära varandra, han hittar en gammal grill som han vill putsa upp och han har många idéer om vad som kan göras. Sexigt, är ett ord som dyker upp i hennes huvud, skärp dig.
“Förlåt…du måste säga åt mig att sluta om jag get carried away”, säger Ivan när Pia varit tyst en stund.
“Nej nej…fortsätt gärna, jag blir bara glad och jag får också nya idéer. Men du fattar väl att du kommer ha mycket att göra här framöver?” Säger hon skämtsamt.
Ivan stannar upp och fortsätter titta sig omkring och han bara nickar, “Jag har ju hört om ditt gästrum, jag ska ju inviga det ikväll. Vem vet, jag kanske fastnar här.”

Hans skratt smittar av sig på Pia och hon fattar inte hur han gör för att få henne att känna sånt pirr. Det borde inte vara möjligt.
“Så du stannar ikväll?”
“Ja? Vi skulle ju dricka vin? Eller vill du att jag åker hem?”
“Nej herregud…jag tycker bara det är trevligt med besök.”
Ivan skrattar till och lägger en arm om hennes rygg och trycker sin kropp mot hennes, hon gör samma sak med sin arm och känner hans hårda rygg.
“Det är…surrealistiskt att vara här igen”, säger han, “jag har många gånger tvivlat på att mina minnen är påhittade, typ önskedrömmar och att det här stället inte fanns. Men här är det och det är ännu vackrare än jag minns, och du bor kvar och det gör mig så jäkla glad.”
“Ivan då…nu blir jag generad.”

De står kvar där en stund och pratar. Han berättar att han flyttat in i en enrummare i stan för ett år sedan, ingen flickvän eller barn men många ‘sköna vänner’. Pia vill fråga honom om sin pappa, men hon märker att Ivan undviker det när han pratar, så hon låter det vara. Stämningen är för god och nu är inte läge att dra ner den i smutsen. Det är trevligt att höra honom prata och hon undviker att prata om för mycket om sitt eget liv, för där finns det inte mycket roligt att hämta.
“Jag köpte en flaska skumpa med för att fira, du delar den med mig va?” Frågar han.
“Skumpa? Det var värst…vad är det vi firar?”
Han ger henne ett stort flin och säger: “Vi firar att jag har hittat dig igen…det är stort för mig.”
Hon fnissar och skakar på huvudet, “Du kommer ge mig hybris, så speciellt kan det väl inte vara? Och jag känner mig dum som inte har tänkt på dig lika mycket.”
“Det är klart du inte har…men kan vi inte fira för min skull? Snälla?”
“Absolut, vi skålar och så äter vi middag sen.”
“Är det någon av dina pajer?”
Pia flämtar till och tittar på honom med stora ögon, “Minns du att jag gjorde paj? Skojar du med mig?”
“Din kycklingpaj var min favoriträtt”, säger han utan lögn i rösten, “jag minns smaken så väl och ingen paj jag ätit sen dess har varit i närheten.”

Ännu ett slag i magen på Pia, nu så hårt att hon tappar andan en kort stund. Att få beröm i sig är väl inte så konstigt, hon får ofta höra från föräldrar till barnen på hennes skola att de gillar henne och att hon är bra med barnen, men att få beröm för sin matlagning…den känns ända in i hjärtat.
“Det var längesen jag gjorde den”, säger hon och försöker gömma sin genans, “vad roligt att du minns den så väl. Idag blir det köttgryta och vitt bröd till. Blir det bra tror du?”
“Oh ja, jag blir hungrig redan nu”, säger han och hans leende ansikte vägrar sluta vara riktat mot hennes håll, “det passar nog grymt till vinet jag tog med.”
“Ja jag googlade på vad som skulle passa och då sa han köttgryta bland annat skulle vara en bra match, så jag använder älgkött som jag köpt av min granne som är jägare.”
“Åh fyy vad gott, hur länge ska du läska mig med detta?”
"Haha, vi kan gå in nu, grytan står och puttrar på spisen.”

Det tycker han är en alldeles lysande idé. De går till hans bil och han hämtar en väska och flaskan med skumpa, han stänger bildörren utan att låsa den och de går tillsammans in genom ytterdörren. Pia står med ryggen emot honom men hon tycker att hon uppfattar ett tyst fniss från honom.
“Vad skrattar du åt?” Frågar hon och tar av sig jackan.
Han bara ler och skakar på huvudet samtidigt som han tar av sig sin egen. “Det är inget egentligen.”
Men något är det, det är tydligt och nu är hennes nyfikenhet på topp. “Det ser jag väl att det är något. Kläm fram den nu, vad är det som är så roligt?”
“Nej men…jag tycker bara att det lät så gulligt förut när du könade Google”, säger han med ett retsamt leende på läpparna.
Pia är förvirrad. “Vad menar du? Jag fattar inte.”
“Förut när du sa att du hade googlat om vinet så sa du att han sa att köttgryta passade bra. Som att Google är en man…det var gulligt tycker jag.”
Hans leende smittar av sig och Pia skrattar med honom, åt sig själv. De står kvar i den lilla hallen och hans kropp är inte många decimeter från hennes.
“Oj…sa jag verkligen så?”
“Jepp det gjorde du”, säger han och skrattar mer.
“Nu ska vi inte göra oss lustiga på oss gamla människor tycker jag”, säger hon men bjuder mer än gärna på detta skratt.

De tar av sig skorna men stannar, av en oklar anledning, kvar i hallen. Hon är klar först och väntar in honom, men när han väl är klar så rör de sig inte därifrån.
“Jag…jag blev så glad när du kom till mitt jobb i torsdags”, säger hon för att avbryta tystnaden, “du var väldigt fin med barnen.”
“Jag har aldrig velat ha barn själv”, säger han med ett tyst stämma, “har du det?”
Pia har aldrig haft en partner hon velat skaffa barn med, men hon svarar ändå sanningsenligt, “Jag tror inte det. Livet har gått och jag…”
Ivan sjunker snabbt ner med ansiktet och kysser Pia på munnen. Hans närvaro är plötsligt total och hennes läppar och tunga möter hans, de rör sig mjukt mot varandra och Pias hjärta börjar slå väldigt snabbt. Ändå blir hon inte stressad eller defensiv, hon står kvar och kysser honom tillbaka.
“Känn här”, säger han och tar hennes hand och lägger den mot sitt hjärta och hon känner hur det slår hårt.
“Jag känner…mår du bra?”
“Du fattar inte”, svarar han och låter henne känna hans tunga igen.

Efter en minut av kyssar så släpper han taget om henne och hon vet inte vad hon ska säga eller göra. Situationen är minst sagt ny för henne.
“Visar du mig mitt rum?”
“Självklart”, säger hon och tar hans hand och leder honom inåt och uppför den knackiga trappan. Han följer efter och de säger ingenting förrän de klivit in i rummet och han ser den nybäddade sängen.
“Så himla fint”, säger han och tittar sig omkring i det lilla rummet som var Pias mormors sovrum när hon var ung.
“Ja…det”, säger Pia och har svårt att få fram några ord.
Ivan lägger sin väska på sängen och sätter sig sedan i den och känner dess mjukhet mot sin bak.
“Mm”, säger han bara och studsar till lite grann, “kom.”
Han sträcker fram sin hand mot Pia och hon går fram till honom där han sitter. Han lägger armen runt hennes midja och drar henne försiktigt intill sig. Hans händer börjar röra sig över hennes rygg i långsamma, lugna cirklar – över skulderbladen, längre ner mot ryggslutet och hon känner att benen knappt orkar hålla henne upprätt.

Det är hon själv som väljer att sjunka ner och när hon kommit ned tillräckligt så möter hon hans läppar med sina igen. Nu lägger hon händerna på hans kinder, känner hans skägg mot handflatorna och han kramar om henne mjukt.
“Du är så fin”, viskar han mellan kyssarna.
“Vad händer Ivan?”
“Jag tror det är något bra, håller du med?”
Hon skrattar till med ett högt flämtande. “Det känns så tycker jag.
Sedan tar han varsamt tag i henne och hjälper henne att lägga sig bakåt på sängen tills huvudet landar mot kudden. Han följer efter utan brådska, stannar nära henne med ena handen vilande mot hennes arm. Pia känner sig trygg i hans sällskap och hon fortsätter hålla i honom för att han inte ska få för sig att rymma. Hans blå ögon är så klara och fina, hans händer rör henne utan att passera någon gräns.

En djup kyss till innan han reser sig upp med överkroppen och sliter av sig sin tröja framför hennes stora ögon. Rörelsen är självsäker men inte skrytsam, nästan omedveten, som om han inte förstår vilken effekt han har på henne. Pia tappar nästan andan igen. Hans mage är platt, inte ett uns överflödigt fett och det mörka håret över bröstet gör honom bara ännu vackrare i hennes ögon.
“Herregud…” mumlar hon utan att tänka sig för.
Ivan skrattar lågt, lite generat nästan.
“Var det där bra eller dåligt igen?”
“Väldigt bra”, erkänner hon och får honom att le ännu större.
Själv knäpper hon upp knapparna till sin blus och han hjälper henne att få av sig den.
“Vi tar det i din takt…okej?” Säger han med ansiktet nära hennes.

Hon nickar direkt och tar tag om hans nacke för att dra honom tillbaka till sig. Hon vill känna honom nära igen innan hon hinner börja tänka för mycket. Hennes tunga rör sig mer aktivt och hans nakna bröst sprider värme mot hennes tröja. Ett litet nästan nynnande ljud lämnar henne utan att hon menar det. Hon ryser till när han drar sin hand över hennes arm och ner mot höften och benet.
“Ska jag…ta av mig byxorna?” Frågar hon.
Ivan ler direkt, och det finns inget hån i det, bara ömhet. “Jag vet inte, vill du det?”
“Ja? Eller tänkte du något annat?”
“Hehe jag har inte tänkt alls…det bara blev såhär. Får jag hjälpa dig av med dom?”

Det får han. Det visar hon med ett leende och en liten nick. Hans händer glider ner till knappen på hennes byxor. Han öppnar den långsamt, nästan försiktigt, som om han fortfarande ger henne möjlighet att ändra sig när som helst. Sedan drar han ner dragkedjan och ser upp på henne igen innan han fortsätter. Pia känner hur hjärtat bankar hårt när han börjar dra tyget ner över hennes höfter.

Hon hjälper till genom att lyfta på rumpan lite från madrassen och han får försiktigt av henne byxorna, långsamt längs benen tills de hamnar i en hög på golvet. Hans blick vandrar över hennes bara ben, över de gråa trosorna, och något i hans ansikte förändras för en sekund – nästan som om han blir överrumplad av hur mycket han tycker om synen framför sig. Han ser på henne med stora ögon.
“Du är så vacker”, säger han tyst.
Pia känner hur värmen rusar genom hela kroppen och hon väntar spänt på vad som händer nästa, hon skäms inte över att ligga såhär naken framför honom. Hur långt kommer detta gå? Undrar hon.

Det börjar bra. Ivan reser sig sedan upp på knä och drar av sig sina egna byxor också, snabbt den här gången, tills han bara har kalsongerna kvar. Den långa kroppen, de starka benen – hon kan inte låta bli att titta. Sedan lägger han sig över henne igen, försiktigt så att hon fortfarande kan röra sig fritt under honom, och kysser henne på nytt. Pia vet inte riktigt vad hon ska göra med händerna längre. Hon känner sig både äldre och yngre samtidigt, nervös och märkligt modig på samma gång. Till slut tar hon försiktigt hans hand och lägger den mot sitt bröst, utanpå tröjan och behån. En direkt värme sprider sig och han kramar om bröstet med ett ordentligt tag. Allt som Pia känner är välbehag och hon vill att han tar på henne mer.
“Du är fantastisk”, väser han och gör sig tyngre mot henne och hon särar lite extra på benen.
“Du med…åh dumma tröja”, säger hon och tycker att tröjan är obekväm mellan deras kroppar.

Ivan lyfter lite på överkroppen och Pia tar tag i nederkanten på tröjan och drar den över huvudet där hon ligger. Det blir inte sådär smidigt och elegant som i filmer – håret fastnar lite och ena armen kommer ut före den andra – men till slut hamnar tröjan på golvet och den grå behån blir kvar mot huden.
Ivan bara tittar på henne. Och sedan kommer det där leendet igen. Det där stora, nästan oförstående leendet som får henne att känna sig som något alldeles särskilt. Hans hand glider upp över hennes sida och lägger sig varsamt över ena bröstet genom behån. Hon känner direkt hur känslig hon blivit; bröstvårtan är redan hård och det ilar genom henne när han smeker henne långsamt med tummen. Själv lyfter hon händerna mot honom, låter fingrarna glida över hans bröst och mage. Huden är varm och mjuk trots musklerna under, och hon känner hur han ryser lite av hennes beröring också. Deras blickar släpper inte taget om varandra. Det känns nästan märkligt hur mycket de tittar. Som om ingen av dem riktigt vågar missa något av det här. Som om båda fortfarande försöker förstå att det faktiskt händer.
“Så snygg du är”, säger hon tyst, nästan förvånat.
“Du fattar inte vad jag har drömt om dig, såhär…och nu är du här och det känns bara bättre.

Orden träffar henne hårdare än hon är beredd på. För det finns ingen ironi i honom. Ingen självsäker charmig fasad. Han menar verkligen allt han säger. Och det gör henne både gladare och modigare. En ny kyss. Långsam först, sedan djupare när hon drar honom närmare sig med händerna runt hans nacke. Hon känner hur hans kropp pressas mot hennes, hur värmen mellan dem bara växer och på tal om att växa så känner hon klart och tydligt hur något har växt till sig mellan hans ben. Det pressar mot henne där nere och Pia måste svälja till extra starkt. Hon gillar det, inte bara känslan i sig, utan vad den betyder. Hur mycket han vill ha henne. Hur verkligt allt detta är för honom också.

En ytterligare ograciös rörelse senare lyckas hon knäppa upp behån bakom ryggen. Hon drar loss den och slänger iväg den någonstans utan att ens titta vart den hamnar. Ivan ögon fastnar på hennes bröst.
“Snälla…ta på mig”, suckar hon fram.
Ivan blundar till kort, “Asså Pia jag dör”, säger han och masserar det ena bröstet mjukt och behärskat. Att få av sig behån känns som mer än bara fysisk lättnad. Visst är det skönt att slippa bandet som alltid skaver mot ryggen, men det är något annat också – något naket och märkligt tryggt i att låta honom se henne såhär. Och det märkligaste av allt är att hon aldrig ens tänkte tanken att hennes kropp skulle kunna vara sexig för honom. Hon gjorde det mest för att det var obekvämt med tyget emellan. Men sättet han tittar på henne nu får henne att förstå att han tycker hon är vacker på riktigt.

Nu har de båda bara ett plagg kvar och ändå har Ivan inte bråttom. Han håller om ena bröstet med handen medan han kysser och smeker det andra långsamt, nästan vördnadsfullt. Pia gnyr rakt upp i taket och känner hur hela kroppen börjar bulta – i bröstet, magen, mellan benen. Hon är varm överallt nu. I ansiktet. Under huden och nu börjar trosorna skava på samma sätt som tröjan och behån gjorde innan hon drog dessa av sig. Ivan trycker sitt kön mot hennes och juckar med hela underkroppen, Pia kysser honom hårdare och gnyr av den sköna känslan från vibrationerna där nere och i hennes huvud finns inget annat än det hon vill ska hända.
“Ska jag ta av mig?” Frågar han. “Bestäm du.”
“Ja tack”, hon fnissar åt sitt töntiga svar och han skrattar med henne. “Hade jag fattat att jag skulle få herrbesök så hade jag klätt mig lite roligare.”
“Haha jag fattar”, säger han och förstår att hon menar sina gråa farmorstrosor, “jag tycker du är perfekt som du är.”
Pia ler, hon ser hans unga kropp och skäms nästan över att han är här med henne och inte med en ung tjej vars hud inte inte börjat hänga. Hon ler över hans fina ord och på ett sätt vill hon klämma honom på kinden och säga Din lilla charmör där. Men det gör hon inte, för han ser henne som sin jämnlike och hon vill göra detsamma. Han är här - nästan helt naken - tillsammans med henne för att han vill vara här och hon vill det minst lika mycket.

Ivan tar av sig kalsongerna och Pia passar på att dra av sig trosorna på samma gång och kasta dem så de landar på hennes mormors stol. Hon ser hans penis, hur den sticker ut rakt från kroppen och hur svart könshåret är. Hennes eget könshår hade också behövt sig en trimning men - som sagt - hon hade inte förväntat sig denna typ av herrbesök idag.
“Jag har en kondom…i bilen kom jag på nu”, säger han.
Pia skakar på huvudet, “Jag har ett gammalt paket som gick ut för 15 år sedan där nere, men det får ligga kvar där, säger jag.”
“Låter bra. Det är ok att ångra sig”
“Kom hit istället…jag kommer inte bli gravid och jag kommer inte ge dig herpes heller.”

Hon tar hans hand och tvingar honom ner till sig och han hinner skratta till innan hon tryckt läpparna mot hans och fångat in hans kropp i en bensax. Hans nakna kropp känns bra mot hennes och hans penis gnids mot hennes venusberg, hon känner hur den trycker mot henne och hon försöker på ren instinkt flytta på underkroppen så den petar henne någon annanstans.
“Du är så skön Pia.”
“Du med…kom in i mig nu.”

Pias ord kommer från ren lust och Ivan är ivrig att göra henne till lags. Han tar tag om kuken och försöker hitta in i henne men han missar gång på gång.
“Sorry”, han skrattar åt sig själv, “jag är lite nervös bara.”
“Jag hjälper dig”, fnittrar hon och är inte ledsen över att han får ta rollen som den nervösa i det här som händer nu.
Hon lägger fingrarna om hans skaft, klämmer försiktigt på det och känner dess värme och hårdhet. Utan problem så hittar hon rätt och han glider enkelt in i hennes varma fitta och Pia sjunker tungt bakåt och andas ut tungt.
“Äntligen”, säger Ivan.
Pia nickar och kysser honom och låter honom sköta takten, han rör sig ettrigt och ojämnt och hon tar emot honom. Han tar det ändå lugnt och fint med henne, han rör sig med mindre rörelser med höften och slutar inte kyssa henne…han får till och med upp en hand som han kramar om hennes bröst.
“Oh gud vad skönt”, suckar hon och lägger en hand på hans spända skinka och klämmer åt med ett ordentligt grepp.
“Ja ja”, viskar han.

Handen på hans rumpa är tydlig, den vill att han fortsätter jucka och han hajar hinten. Han ökar takten en aning och Pia stönar högre mot hans mun och håller om honom ännu hårdare. Hans unga kropp och energi och kraft fortplantar sig till henne och hon tar emot allt hon får. Stöt på stöt, han fyller henne totalt med sin kuk och hon känner hans hårda skaft gnida mot hennes g-punkt.
“Åh åh åh…Pi…Pia jag, jag är så nära nu.”
“Vill du komma i mig?” Frågar hon, vilket är det snuskigaste hon har sagt i sitt liv hittills.
“Ja”, svarar han och låter svag på rösten, “får jag det?"
Pia mumlar högt till och kniper åt med kroppen om honom. “Ja, jag vill det.”

Ivan stönar högt och pressar sig nedåt och tömmer sig inuti Pia, han ligger tung ovanpå henne och hon kramar om honom med sina sista krafter. Det varar i femton sekunder innan han slappnar av och då släpper Pia taget. Han rullar av henne försiktigt och Pia känner hur det bultar där nere och att det är varmt och blött. De pustar ut tillsammans och Pia känner sig mer än nöjd trots att hon inte fått orgasm. Han vrider huvudet mot henne så deras ansikten är nära varandra och de kan bara skratta tillsammans.
“Det var underbart”, säger hon och smeker hans kind.
“Du var otrolig…haha jäklar asså”, säger han lyckligt.

De ligger kvar och myser en stund och Pia känner hur sperman rinner ur henne och ner i lakanet. Det får den gärna göra, känner hon och använder täcket för att torka bort det värsta. För i denna säng kommer ingen sova i inatt, det är ett som är säkert.
“Mår du bra?” Frågar han, som att hennes saliga ansiktsuttryck inte är tydligt nog.
“Haha jaaa…jag har precis blivit uppraggad och haft otroligt sex med en ung och sexig polis.”
Det svaret gillar han och hon får sig en rejäl kyss som tack och en smekande hand på hennes rumpa.
“Jag hade inte planerat det här”, säger han, “men jag skulle fanimig ljuga om jag hade sagt att jag inte hoppats.”
“Jag förstår nog det nu, men jag hade verkligen ingen aning att du kände eller tänkte så. Jag trodde väl att du såg mig som en mamma, ungefär.”
“Det gjorde jag också ett tag.”
“När slutade du då?”
“Typ när jag var 15 år. Då gick du från att jag tänkte på dig som en morsa till att bli min största runkfantasi.”

Det får Pia att fnissa högt och hon slår till honom på axeln med en snärt.
“Det kan inte vara sant.”
“Asså du fattar inte hur många fantasier jag haft om dig, hade jag typ skrivit ner alla så hade det blivit en saftig bok.”
“Men Ivan”, säger hon och fnittrar, “är det verkligen så?”
“Mm den första är från när jag var typ 7-8 år. Jag tänkte att jag badade naken och du kom in i det lilla badrummet och hjälpte mig tvätta av mig.”
“Åh vad gulligt”, hon ger honom en puss på pannan.
“Vill du höra fler?”
“Vi kan fortsätta sen kanske? Jag börjar bli hungrig.”

En stund senare så sitter de tillsammans vid Pias köksbord. Ivan har redan ätit en stor portion av hennes köttgryta och han tycker om den så mycket så han unnar sig en andra portion. Stämningen är fin och lätt mellan dem och de dricker av rödvinet och mår toppen.
“Jag ser framför mig att jag är där ute och byter fasaden på lagården och du går runt här inne i ett genomskinligt nattlinne och teasar mig.”
Pia är ovan vid denna typ av samtal, men hon är klart road och hon försöker svara honom.
“Jaha? Får inte jag vara med dig och byta fasad?”
“Mm…om du gör det topless kanske.”
“Haha topless? Är inte det farligt?”
“Lite…mest för mig för jag kommer inte kunna sluta stirra på dig.”
“Då kanske jag får hålla mig inomhus och stirra på dig istället? Det är ju väldigt sexigt med händiga män som lagar ens fasad och klipper ens gräs.”
“Jag är grym på att klippa gräs och trimma buskar.”
“Det tvivlar jag inte alls på…min lilla handy man.”
Ivan skiner upp, “Din handy man, det är jag det.”

De hamnar senare i soffan tillsammans, rödvinet tar slut och de öppnar flaskan med bubbel. Utomhus är det mörkt och den enda ljuskällan de tillåter är ett levande ljus. De pratar och pratar och fortsätter dricka, Pia särar mer och mer på sin morgonrock och Ivan får svårare att koncentrera sig när hennes tuttar tittar fram. Själv har han tagit av sig sina byxor igen och är endast skyld av en filt. En filt som faller av om man bara blåser på den. Pia berättar om sitt liv och hon går in på de många och långa mörka perioder hon haft och Ivan lyssnar och nickar. Det känns bra tycker hon. Även Ivan delar friskt med sig och klockan närmar sig midnatt när allt ligger på bordet.
“Det finns så mycket jag hade velat göra här om du lät mig”, säger han, “vi hade kunnat gå upp en snygg altan med en pergola mot den väggen där, snyggat till i sitt förråd och gjort en riktig verkstad där. Men det är ju dyrt.”
“Pengar för mig är inga problem”, säger hon direkt utan att tveka, “pappa sålde av en del skog och lämnade mig ett rejält arv. Huset är avbetalt och jag gör inte så mycket som kostar pengar. För mig är det orken och idéerna som tryter.”
“Själv har jag massa idéer och ork men jag är kass på pengar. När vi gifter oss så får du ordna med det.”
Ett hugg i magen på Pia och hon blir direkt darrig i kroppen. “När vi gifter oss? Du vill väl inte gifta dig med en gammal kärring som mig?”
“Du är mitt livs kärlek Pia och nu när vi har träffats en del så älskar jag dig ännu mer. Jag…äsch jag skrämmer dig väl nu. Men…jag ljuger inte.”

Det blir inte mycket mer prat den här natten. De börjar hångla med varandra och filtar och morgonrockar flyger all världens väg. Pia sjunker ner och tar honom i munnen och han stönar och håller en hand på hennes bakhuvud och styr henne. Efter det så går de upp till henne säng och han ger henne oralsex innan hon sätter sig på honom och rider honom. Hans kuk är hård och varm och den känns otrolig inuti henne så Pia når sin orgasm snabbt. Hon får sedan lägga sig ner på rygg och han knullar henne länge, med lust och kärlek. De tar pauser, tvättar av sig, dricker vatten och sen kör de igen. Ivan styr henne och hon får ligga i en massa olika vinklar och ta emot honom och efter att han kommit inuti hennes fitta en gång och en gång över hennes bröst så finns det inget mer att hämta från honom. Pia har hunnit komma tre gånger också och alla hennes krafter är borta.
“Jag älskar dig så det gör ont Pia”, viskar han.
“Det här är otroligt för mig Ivan…men jag älskar dig med och…såhär har jag aldrig känt för någon innan.

Ivan och Pia träffas några dagar per vecka i ungefär tre veckor innan han flyttar in i hennes hus. Pia är helt förhäxad av honom, hans kärlek, varma hjärta och sexiga kropp. De har sex hela tiden och när sommaren kommer så har han byggt färdigt altanen och börjat byta fasaden på ladugården. Pia går kanske inte runt i ett genomskinligt nattlinne när han jobbar på utsidan, men hon droppar kläderna direkt när han kommer in och ger honom en skön paus.

De gifter sig vid nyår och de är båda lyckliga tillsammans. De båda har sagt att de inte vill ha några barn, men efter två år så börjar de ta emot fosterbarn. Gården är alldeles för stor för två personer och de vill bo kvar. Deras kärlek svalnar inte och deras sexliv fortsätter vara bra och det är det fram tills att Pia dör vid 88 års ålder. Innan hon dog så sa hon till Ivan att han måste skaffa sig en ny kvinna efter att hon är borta. Men Ivan bodde kvar ensam tills han själv dog i sömnen 30 år senare. På nattduksbordet stod alltid ett fotografi av Pia på och av någon anledning så tog Ivan detta och höll det på sin mage när han skulle sova och det låg kvar där när hemtjänsten hittade honom morgonen efter.

The end!