Kaffe, del 2: Alla sätt är bra…

[Som alla mina berättelser är denna, Kaffe, en sammanhängande berättelse i flera delar. Delarna är inte avsedda att läsas fristående utan i nummerordning för att läsaren ska förstå sammanhanget.]

[Mira sitter vid busshållplatsen och väntar på Kalle.]

Varje gång en bil närmar sig försöker jag se om det är Kalle, men det är det inte.
Efter några minuter börjar jag frysa om benen. Solen värmer ganska bra, men de tunna strumporna skyddar inte mot vinden.

Då stannar en bil framför mig. Det är Kalle!
Jag öppnar snabbt bildörren och glider ner i passagerarsätet, tacksam över att komma bort från snålblåsten.
“Hej Mira”, säger han. “Snygga kläder!”
“Hej”, svarar jag och vänder min blick åt hans håll.
Han är klädd i klarblå skaljacka och tegelröda fritidsbyxor. Mamma hade rätt, jag känner mig plötsligt väldigt felklädd.
“Jag inser att vi har lite olika definition av att ‘äta ute’”, säger han. Jag borde ha varit tydligare.”
“Det hade varit bra”, kommenterar jag.
“Men jag uppskattar att du klätt upp dig för min skull”, tillägger han. “Du är bedårande vacker!”
Jag rodnar blygt. Varför då? Jag VET att jag är vacker och har medvetet klätt mig sexigt men strikt, både för att egga honom och för att han ska förstå att jag spelar i en annan division och han inte har en chans. Varför pirrar det då i magen när han bekräftar det jag redan vet?
Det här blev bara fel! … Men han är i alla fall uppriktig med vad han tycker om mig. Det är mer än vad han kan säga om mig…
Jag känner mig lite illa till mods.

Han startar bilen och börjar köra sakta.
“Jag kör hem dig så du kan byta till lämpligare klädsel”, säger Kalle. “Var bor du?”
Han verkar ha svårt att ta blicken från mig.

Jag ger honom köranvisningar och han tipsar om hur jag ska klä mig för den planerade aktiviteten. Han spanade in mig för att bedöma vad jag behöver ändra, inte för att jag är oemotståndlig…

Kalle hittar en ledig parkeringsruta utanför mitt hus och sätter sig där och väntar i bilen medan jag går in och klär om.

Mamma kommer och tittar på medan jag rotar efter nya kläder i mina byrålådor.
Hon säger ingenting. Bara ler ett överseende ‘vad var det jag sa?’.

Drygt tio minuter senare är jag klar. Mina äldsta sportskor, något nötta. Ett par tajta träningsbyxor som jag normalt använder på gymmet. En kort, enklare jacka.

Han berömmer mitt klädval innan han startar bilen och påbörjar resan.
“Vart ska vi?” frågar jag.
“Till en utsiktsplats i utkanten av stan.”
“Är det långt?”
“Vi är framme vid parkeringen om tio minuter. Sedan är det en halv kilometer promenad tills vi är framme.”
“Har du varit där tidigare?”
“Många gånger! Det är en av mina favoritplatser.”

Vi kommer fram till parkeringen. Det står redan ett fåtal andra bilar här. Kalle parkerar och kliver ur. Jag kliver också ur och sträcker mig efter handväskan. Handväskan! Den glömde jag efter att jag bytte om!
“Vi måste åka tillbaka!” säger jag med lätt panik. “Jag glömde handväskan!”
“Vad ska du med den till?”
“Allt jag behöver finns i den!”
“Allt?” Han tittar frågande på mig innan han fortsätter:
“Mediciner du behöver ta?”
“Nej, men…”
“Kläder?”
“Nej, men…”
“Mat?”
“Nej, men…”
“Dricksvatten?”
“Nej, men…”
“Men vad?”
“Telefon, nycklar…”, börjar jag. Tänkte fortsätta med bindor och tamponger, men det känns för pinsamt att nämna.
“Jag har telefon. Det räcker. Du får låna den om du behöver ringa. Nycklarna behöver du ändå inte förrän du kommer hem igen. I övrigt har du det som behövs redan på dig, eller i min packning!”

Kalle öppnar bagageluckan och tar fram en mindre ryggsäck som han räcker mot mig.
“Ta den här.”
Jag tar den inte, har inte för avsikt att bära en massa grejer åt honom. Frågar bara:
“Vad är det?”
“Lite grejer du kanske behöver.”
“Varför kan inte du ta den?”
“För att jag tänker bära den här!”
Kalle ställer ner den lilla ryggsäcken på marken och lyfter en stor ryggsäck ur bilen och ställer den bredvid den lilla.
Har han släpat med sig allt han äger? Varför ta med så mycket när man bara ska ta en fika?
“Men vill du hellre bära den stora ryggsäcken så får du det”, erbjuder Kalle.
“Vad är det i den?” frågar jag.
“Sådant vi behöver, plus sådant jag hoppas att vi behöver, och en del jag hoppas att vi inte behöver.”
Jag går fram och provar att lyfta de båda ryggsäckarna. Konstaterar att den lilla inte väger mycket, men den stora är tung.
“Jag tar den här”, säger jag och kränger på mig den lilla säcken.
“Misstänkte det”, muttrar Kalle. Han ställer den stora ryggsäcken framför sig och tar tag i axelremmarna. Med ben och rygg rycker han den uppåt, så att den flyger i en båge över huvudet på honom. När säcken rör sig neråt glider remmarna längs de upplyfta armarna. Ryggsäcken hamnar som den ska på ryggen, och bara mindre justeringar av remmarna behövs innan den sitter helt rätt.
“Wow!” utbrister jag imponerad. Har aldrig sett någon ta på sig en ryggsäck på det viset.
“Enklaste sättet att få på sig en tung ryggsäck”, förklarar Kalle. “Redo?” tillägger han.
“Redo!”

Kalle pekar på en stig som leder bort från parkeringen.
“Där ska vi gå”, säger han. “Följ blå markeringar.”
Jag hade gärna gått bredvid Kalle, men stigen är för smal. Jag börjar gå och Kalle följer efter.
Stigen, som går uppåt, har gott om större stenar och rötter. Jag måste hela tiden se var jag sätter fötterna, och det går inte fort framåt. Jag är väl medveten om hur mina byxor framhäver min tajta rumpa, och att Kalle har den framför sig. Han får passa på att njuta av utsikten, för mer än titta kommer han inte få göra.
Själv spanar jag ofta både framåt, bakåt och åt sidorna. Jag vill inte bli påhoppad av någon björn eller älg.

Det blir brantare. Jag blir tvungen att sänka farten ytterligare för att inte sätta fötterna fel.
“Vi är inte på köpcentret och strosar nu”, klagar Kalle. “Du som tränar på gym borde kunna gå fortare än så här. Längre steg, och oftare!”
“Jag är van vid att gå på platta golv och löpband, inte här ute i spenaten!” svarar jag. “Är vi inte framme snart? Vi har ju gått i en timme!”
“Vi har gått i tio minuter. Om jag inte väntat på dig så hade jag varit framme för ett par minuter sedan. Vi är ungefär halvvägs, och jag lovar att du inte kommer ångra dig när vi är framme.

En familj kommer oss bakifrån. Kalle säger åt mig att stiga åt sidan och släppa fram dem. Familjen, med en flicka i femårsåldern i täten, passerar och fortsätter bortåt. Flickan hoppar som en get från sten till sten och tjuter av glädje.
“Haka på i deras tempo!” säger Kalle. “Du borde kunna gå lika fort som en femåring.”
“Men hon bär ju inte tyngdväst!” stönar jag.
“Inte du heller”, svarar Kalle.
“Jag kan inte gå snabbare utan att snava.”
“Försök att kliva PÅ de större stenarna och rötterna, inte MELLAN dem.”
Jag försöker följa hans råd och, i någon mån, härma den lilla flickan. Det går faktiskt betydligt lättare, även om det fortfarande är jobbigt att hela tiden variera steglängden och samtidigt hålla balansen.
När jag kastar blickar mot Kalle så går han bara på i jämn takt, stadigt som en packmula.

Så småningom kommer vi fram till målet. Träden glesnar och ersätts av klipphällar med olika typer av låg växtlighet. Framför oss ser jag en bergskant och bortom den breder en dalgång ut sig. När jag kommer närmare kanten ser jag staden ligger framför mina fötter.
“Gå inte ända fram till kanten”, varnar Kalle. “Det är brant.”
“Ingen fara, jag vågar inte”, svarar jag. Jag nöjer mig med att stå fem meter in och betrakta utsikten.
“Visst är det värt mödan att komma hit?” frågar Kalle.
“Bara för utsikten? Nej! … Men kanske om jag får lite fika också.”
Jag tittar på människorna som redan är här. Familjen som passerade oss har dukat till picknick. Ett par i trettioårsåldern nyttjar en murad grill. En grupp medelålders vuxna ockuperar borden, där de avnjuter medhavd fika från termosar och plastburkar. Alla håller på eller är på väg att stoppa något i munnen.
“Var ska vi sitta?” frågar jag.
“Varför inte där borta?” Kalle pekar bortåt, där det finns en liten avsats som är ledig.
Vi går dit, och Kalle verkar nöjd.

Han tar av sig ryggsäcken, så jag gör detsamma och lägger den lilla bredvid hans stora.

Först tar han loss en rulle skumplast som satt fastspänd på locket och räcker den till mig.
“Här, att sitta på.”
“En yogamatta?”
“Ett liggunderlag! … Men det är ungefär samma sak.”

Jag tar loss resårbandet som håller ihop liggunderlaget och rullar ut det på marken.
“Det är ju trasigt! Hål och revor både här och där”, konstaterar jag.
“Inte trasigt, men väl använt”, förklarar Kalle. När man ligger på vassa stenar, kvistar och stubbar så blir det skador. Men det fungerar ändå.”
“Varför vill man ligga på stubbar och vassa stenar?”
“Det vill man inte, men ibland när man ska sova ute så kan det vara det minst dåliga alternativet.”
Jag sätter mig på liggunderlaget. Följdfrågorna jag har får vänta tills kaffet är klart.

Kalle plockar fram några metallbunkar som han snabbt monterar ihop med vana händer.
“Vad är det där?” frågar jag.
“Ett stormkök, för matlagning i alla väder”, förklarar han.

Han fyller en liten kaffepanna med varmvatten från en termos innan brännaren tänds och kaffepannan ställs över den.
Medan vattnet kokar upp tar Kalle fram en kaffepåse och en kryddpåse.
“Vill du ha kardemumma i kaffet?” frågar han.
“Va?” undrar jag yrvaket. Jag var helt försjunken i stormkökets mysterier.
“Jag undrar om du vill ha kardemumma i kaffet? Det är visst ganska vanligt i Mellanöstern.”
Jag blir helt paff. Det ÄR vanligt med kardemumma i kaffet. Pappa ville alltid ha det innan… Ett styng av sorg sköljer över mig när jag minns min pappa och vad terroristerna gjorde med honom… Sedan viftar jag bort de mörka minnena. …
“Jag gillar inte kardemumma i kaffet, men hur vet du att det är så man ofta dricker det i Syrien?”
“Därför att jag vill ge bästa service till den jag… ska servera kaffe.”
Det är uppenbart att han var på väg att säga något annat, mer avslöjande, men inte vågade. Gulligt!

Kalle ägnar betydligt mer tid åt stormköket än han ägnar åt mig, så jag börjar känna mig lite negligerad. Är van vid betydligt mer uppmärksamhet när jag är på dejt.
Jag ställer mig bredvid Kalle för att se vad det är han gör.
Vattnet kokar upp och Kalle lyfter kaffepannan från brännaren innan han häller kokmalet kaffe direkt från påsen ner i kannan.
“Ska du inte mäta hur mycket kaffe du häller i?” frågar jag.
“Det gör jag. Jag använder ögonmåttet!”
När han tycker att det är lagom mycket stoppar han ner kaffepåsen i ryggsäcken och ställer tillbaka kaffepannan över brännaren. Han minskar lågan och håller koll så att kaffet kokar livligt utan att spilla över.
Efter att kaffet kokat upp några gånger lyfter han bort kannan igen, lägger på locket och ställer ner den en bit från stormköket.
“Nu måste kaffet få vila en stund”, säger han. “Jag passar på att steka lite krabbelurer så länge.”
“Krabbevadförnågot?”
“Krabbelurer… eller skrabbelurer, skrabbelucker eller krabbelucker. Kärt barn har många namn”, förklarar Kalle. “Det tycker du väl om?”
“Har jag aldrig hört talas om. Vad är det?”
“I princip samma sak som amerikanska pannkakor, men oftast tillagade på stormkök.”
“Låter gott!”
Kalle plockar fram smet och utensilier från ryggsäcken och sätter igång med stekningen.
När han står och steker pannkakor på stormköket påminner han mycket om min farmor. Hon brukade stå sådär och steka bröd i sitt kök i en liten syrisk by.
“Hur har du lärt dig det där?” frågar jag.
“Det här gör vi några gånger per år i scouterna. Det är nästan tio år sedan jag stekte min första krabbelur.”
Men… det där är ju inte töntigt, tänker jag.

“Får jag prova?” frågar jag efter att ha sett honom steka några stycken.
“Gärna!”
Han lämnar över stekspaden till mig och lämnar plats intill stormköket.
“Akta så de inte blir helt svartbrända”, tipsar Kalle. ”Värmen är ojämnt fördelad över ytan.”
“Du kan vara lugn, jag såg det”, svarar jag.
Det visar sig att jag är bättre än Kalle på att steka krabbelurer, så han övergår till att duka.

När smeten är slut ligger det en hög med vackert gyllenbruna krabbelurer på en tallrik, plus ett par ojämnt brända i botten av högen. Dags för fika!

Kalle häller upp kaffe i en konstig plastkopp som han först vikt upp kanterna på. Sedan räcker han den till mig. “Varsågod.”
“Tack!” säger jag och tar emot den. “Men vad ska du dricka ur?”
“Jag har den här”, säger Kalle och visar upp en vackert snidad kopp av trä.
Varför får inte jag dricka ur den fina koppen? Tycker han inte att jag är värd det? Är jag bara värd en fånig plastkopp?
Han börjar fylla träkoppen med kaffe.
“Kan inte jag få dricka ur den fina koppen?” frågar jag.
“Det är inte en kopp, det är en kåsa”, rättar han mig. Sedan tittar han på mig, och på träkåsan. “Den här är inte så ren. Jag har använt den mycket, och bara diskat med rent vatten.”
Jag tänker efter snabbt innan jag svarar.
“Det låter inte så farligt. Om jag dricker från den så blir det ungefär som om du kysser mig.”
Det där om kyssen bör vara sakligt korrekt. Det är därför jag sa det. Men Kalle verkar läsa in något mer, som jag inte menade…
“Här, vi byter!” säger Kalle och räcker över den vackra kåsan.
Han får den plastiga koppen i retur.
Sedan får jag en tallrik och ett konstigt plastbestick till krabbelurerna. Jag studerar besticket.
“Vad är detta?”
“En vanlig spork. Har du inte sett någon innan?”
“Aldrig.”
“En kombinerad ‘spoon’ och ‘fork’ blir en spork. Funkar till att äta det mesta.”

Vi dricker kaffe och äter krabbelurer med honung en stund under tystnad, bara avbruten av små ljud av lycka och tillfredsställelse. Kaffet är väldigt gott, liksom krabbelurerna.

När vi börjar bli mätta är klockan redan över tre.
Vi sitter bredvid varandra på liggunderlaget och pratar om både det ena och det andra. Inte alls så konstlat och pinsamt som jag förväntat mig att ett samtal med Kalle skulle vara. Trots att vi har rötter i olika kulturer visar det sig att vi har en hel del gemensamt. Bortsett från den jobbiga vandringen från parkeringen och hit så har det varit förvånansvärt trevligt.

Då börjar ett lätt regn.
Kalle plockar upp sin telefon och tittar på den i någon minut innan han säger: “Jag sätter upp ett regnskydd.”
“Det behövs inte, det regnar ju så lite.” säger jag. Jag har varit med om regn förut, det tål jag.
“Det kommer inte regna länge,” säger Kalle, “men det blir snart ganska intensivt och dina kläder är inte vattentäta.”

Han går till ryggsäcken och plockar fram en plastig tygbit och lite linor som han tar med sig in mellan träden. Han låter blicken svepa på träden och på marken medan han går allt längre bort.
De få andra personer som är kvar här uppe plockar snabbt ihop sina saker för att ge sig av.

När han precis försvunnit utom synhåll hojtar han att han hittat en lämplig plats.

Under tiden som han jobbar med det så känner jag hur jag sakta blir allt blötare och kallare. Han hade rätt.
“Kom hit med liggunderlaget” hojtar han.
Jag tar med mig liggunderlaget dit.
Kalle har fäst en lina i varje hörn av tygbiten och surrat fast linorna i varsitt träd. Nu finns ett sluttande tak på cirka två gånger tre meter.
Han lägger liggunderlaget under taket och vi sätter oss på det. Regnet ökar nu märkbart i intensitet och vi är ensamma kvar här vid utsikten.
“Ta av dig jackan!” säger Kalle, samtidigt som han börjar kränga av sig sin egen.
Jag fryser, men lyder ändå. Han verkar faktiskt veta vad han gör…
Under jackan har jag bara har en t-shirt på mig, och den har också blivit blöt. Tyget klistrar sig runt mina bröstvårtor som blivit styva av kylan.
Han sveper sin torra jacka om mig, och jag känner direkt hans värme i den.
“Snart tillbaka!” säger Kalle och rusar bort till utsikten.
En kort stund senare är han tillbaka med sin ryggsäck. Han plockar fram en yllefilt ur den.
“Nu är ju du också blöt”, konstaterar jag.
“Stämmer, men jag har ett ylleunderställ på mig. Det håller värmen även när det är blött.”

Han sätter sig bredvid mig, tätt intill, och sveper filten om oss båda. Han låter sin arm ligga kvar över mina axlar. Jag känner hur hans kroppsvärme överförs till mig. Det känns faktiskt ganska mysigt.
“Hur kom du på att ta med regnskydd och filt?” frågar jag.
“Väderleksprognosen visade att det kan komma lokala skurar. Jag förutsåg risken att det kunde komma regn och att du inte hade regnkläder med dig. Sedan packade jag för att kunna lösa det problemet, om det skulle uppstå.”
“Varför inte bara säga åt mig att ta med regnkläder?”
“Så gör vi inte i scouterna. Jag gav dig förtroendet att själv kolla väderprognosen och klä dig därefter, samtidigt som jag sett till att ditt felaktiga beslut inte leder till någon katastrof. Nästa gång du ska ut kommer du inte glömma att kolla vädret.”
“Det där låter faktiskt väldigt förnuftigt.”

Jag känner att jag fortfarande är kall om benen.
“Tror du det hjälper om jag tar av mig de blöta byxorna?” hör jag mig själv fråga.
Varför tänkte jag så? Jag tänker minsann inte strippa för den här tönten!
“Om du fryser om benen så… Ja”, svarar han.
Jag drar en hand på hans ben. Det känns bättre för mig om han också klär av sig…
“Dina byxor är också blöta”, konstaterar jag. “Du behöver ta av dem också.”
Han tvekar inte en sekund.

Det blir lite småkrångligt och en del fnissande när vi båda försöker ta av oss skorna där vi sitter tätt tillsammans, utan att flytta på filten, men det går.
Byxorna går däremot inte att få av sig utan att byta ställning.
“Ta filten du”, erbjuder Kalle.

Han ber mig flytta en bit bort från honom, vilket jag gör. Jag sitter med filten runt mig och ser honom ställa sig hukad på knä (för att inte sätta huvudet i taket).
Han öppnar byxorna och drar ner linningen över låren, så att jag ser hans vinröda kalsonger. Sedan sätter han sig på rumpan med fötterna framför mig och ber mig dra av honom byxorna.
Lätt generad lutar jag mig framåt och tar tag i hans båda byxben. Sedan drar jag dem mot mig så att byxorna åker av.
“Tack”, säger han. “Din tur!”
Jag härmar hans metod, men behåller filten över mig under första etappen.
När jag sätter mig på rumpan kan jag inte längre ha filten över mig, och jag känner mig lite utlämnad samtidigt som överkroppen börjar kylas av igen.
Kalle hajar till när han ser att jag fortfarande har strumpbyxorna på mig under träningsbyxorna, men inga trosor. Jag försöker att bara ta det lugnt, eftersom jag vet att mina intimaste delar döljs av den förstärkta grenkilen, men hans lystna blickar påverkar mig på ett sätt som är väldigt oroande. Det är helt förväntat, och kanske enligt min plan, att han tycker att jag är snygg och sexig. Det är INTE meningen att Fiffi ska vakna till liv och att jag ska bli så här lycklig och varm av att se hans åtrå.
Han försöker att inte titta mot mina intimaste delar utan istället få ett bra tag i mina byxben, men så fort han fått grepp om byxorna är hans blick tillbaka mot mina ädlare delar.
Min plan att locka honom går över förväntan. Han är som förtrollad av mig och förstår säkert att jag spelar i en division som han aldrig kommer nå. Han ska vara glad att jag alls låter honom vara så här nära mig en liten stund innan jag avbryter det här och tvingar honom att köra mig hem. Tyvärr verkar Fiffi inte läst det mentala memo jag skickade tidigare gällande att Kalle inte kommer få ta sig några friheter, för hon blir jätteglad över Kalles uppmärksamhet.

När han drar i mina byxor går det lätt. Byxor och strumpor glider lätt mot strumpbyxorna som snart är ensamma kvar. Rörelsen känns som en smekning mot mina ben, betydligt mer erotisk än den borde vara. Den känslan förstärks av att Kalle också smeker mina ben med sin blick alltefter som byxorna visar mer av dem.

Kalle tar loss strumporna från byxorna och känner på dem.
“Jag tänkte att du borde ha på dig de här för att skydda strumpbyxorna”, säger han. “Men de är också blöta, så vi ska nog vänta lite med det.”
Jag tittar på honom. Han har rätt i att strumpbyxorna är ömtåliga. Han är uppenbarligen mer omtänksam än andra killar. … Men nu fryser jag igen.
Jag drar filten över mig.

“Jag behöver också värme”, påpekar Kalle. “Kom hit”, säger han och särar på sina ben. “Sitt här med ryggen mot mig.”

Ska jag sätta mig där, mellan hans ben? Är det inte lite väl intimt? Jag borde säga nej och föreslå att vi går tillbaka till bilen istället… Men det regnar och jag är kall. Kalle är också kall, men inte mot mig. Min plan är att vara en teaser och lämna honom med blue balls, inte att vara bara elak och lämna honom blåfrusen. Om jag sätter mig hos honom så blir vi båda varma. Jag kan teasa honom lite mer. Han får möjlighet att tafsa på mig och jag kan säga ifrån och förödmjuka honom om han gör det. Kanske inte är så dumt ändå?

Jag vrider mig runt och backar in mellan Kalles ben.
Han rättar till filten så att den täcker oss båda. Sedan omfamnar han mig.
På instinkt stelnar jag till. Jag gillar inte när killar tafsar på mig. Sedan känner jag hans värme och förstår att han gör detta för att få oss varma. Han håller dessutom händerna borta från mina bröst. Varför får jag inte klaga på att han tar mig på brösten?
När jag låter mig själv slappna av så känner jag att det faktiskt är riktigt mysigt att sitta så här. Romantiskt, om det inte vore för att vi båda är blöta och gör detta för att hålla värmen. Fiffi tycker att Kalle borde hålla en hand över henne, så att hon inte fryser, men jag håller inte med. Om han gjorde det så skulle det bli väldigt svårt för mig att stoppa den här charaden.
“Är du nöjd nu, när du sitter och tafsar på mig?” frågar jag retsamt.
“Är du varm?”
“Inte än, men värmen är på väg tillbaka.”
“Då är jag nöjd!”
“Tänker du inte ta mig på tuttarna också?”
“Nej, men jag kan gå med på det om du ber snällt.”
Vill jag att han ska göra det? Det kan nog vara både värmande och trevligt, men jag vill inte verka för soft mot honom. Jag måste byta samtalsämne innan jag blir för kåt…

“Är detta verkligen den bästa lösning du kunde komma på för att skydda mig från regnet?” frågar jag.
“Japp”, svarar han. “Jag värmer dig och du blir snart torr.”
“Du hade kunnat låna mig ett paraply istället.”
“Det hade inte alls varit lika bra”, säger han med emfas.
“Varför då? Det hade kunnat förhindra mig från att bli blöt till att börja med.”
“Stämmer, men det hade varit en tråkig lösning.”
“Vad är det för fel med det?”
“Alla sätt är bra, utom de tråkiga!” deklamerar Kalle. “Det är både roligare och mysigare att sätta upp ett regnskydd och sitta tillsammans under det än att ha varsitt paraply.”
Jag är nog tvungen att hålla med honom.
Mina fötter är vid ytterkanten av filten och får inte så mycket värme. Jag backar ännu närmare Kalle och drar sedan upp knäna.
Kalle ändrar grepp om mig så att han håller om mina uppdragna ben också. Jag känner mig nästan omsluten av honom. Det känns tryggt på något sätt.
“Vilka lena strumpbyxor du har”, säger han spontant.
“Jag föredrar lena strumpbyxor”, kommenterar jag.
Jag rör lite på rumpan för att få mer värme från Kalles lår, och då känner jag det…
Någonting pressar mot min ländrygg, och jag misstänker att det är Kalle som fått stånd!
Det är nästan synd om honom. Sitta och hålla om mig när hans kuk är instängd och han inte får knulla. Jag tänker inte föreslå att han tar bort sina händer, för jag vill ha hans värme.
Jag ska nog öka insatsen lite…
“Släpp mig”, säger jag mjukt. “Jag tänker byta ställning så att jag sitter bekvämare.”
Motvilligt släpper han mig och öppnar filten.
Jag hasar mig en bit framåt och vrider mig sedan så att jag sitter på knä, vänd mot honom.
Jag drar av mig min fuktiga tröja och ser hur Kalles blick söker sig till mina frilagda bröst.
“Du behöver nog ta av dig din tröja också”, påpekar jag.
Kalle drar snabbt av sig sin underställströja som hittills hållit honom varm.
Hans bringa är vackrare än jag förväntat mig. Där finns till och med en antydan till tvättbräda.
Jag väger mina bröst i händerna och nyper lite i de av kylan styva bröstvårtorna.
“Passa på att titta”, säger jag lite retsamt, “för du kommer nog inte få fler tillfällen att göra det.”
Jag sitter framför honom, klädd endast i ett par väldigt transparenta svarta strumpbyxor, och hanterar mina bröst på ett sätt som jag hoppas är lika sexuellt provocerande som jag känner mig.
Nu kan han inte dölja tältstången som ger kalsongerna resning.
Jag känner att jag har makt över Kalle. Min sexuella utstrålning låter mig kontrollera honom dit jag vill. … Problemet är att jag inte längre riktigt vet vad det är jag vill. Det stör mig mycket att det inte bara är Kalle som blivit kåt, men jag tänker minsann inte ge efter i brådrasket. Fatima ska inte få ha rätt varje gång. Jag är ingen kukhungrig slampa som ligger med vem som helst, och definitivt inte med töntar!
… Men Kalles kan inte må bra av att ha sin hårda stake instängd i kalsongerna.
“Såhär kan vi inte ha det”, säger jag och syftar på ståkuken.
Utan att fråga om lov drar jag resolut av honom kalsongerna, och han hjälper till genom att luta sig bakåt och lyfta på rumpan.

Jag betraktar den unga mannen framför mig. Nu är han naken sånär som på strumporna och han är uppenbarligen redo att knulla mig här och nu. Hans vackra åderpåle vajar lockande i takt med hans puls. Den verkar vara lagom stor för att kunna fylla Fiffi utan att det gör ont.
Jag skulle kunna dra av mig strumpbyxorna nu och låta Fiffi svälja den härliga kuken. Hon är redo för det. Hon vill göra det. Hon längtar efter att få herrbesök igen.
… Men intellektuellt så vill jag inte. I alla fall inte ännu. Dessutom glömde jag handväskan med kondomerna hemma, så jag måste avstå. … Men jag och Kalle kan ju ha det trevligt ändå!
Jag går på knäna framåt och sätter mig gränsle över hans lår, med kuken upprätt mot mitt venusberg. Jag vinklar fram mina ben och tar tag i Kalles armar.
“Sätt dig upp”, säger jag och hjälper honom lyfta på ryggen samtidigt som han viker in sina ben bakom min rygg och jag viker in mina bakom hans rygg.
När vi båda sitter upp, jag i hans knä, slår jag mina armar och ben om honom och ger honom en kram medan han försöker få filten rätt igen. Kuken står upprätt, klämd mellan våra magar. Mina bröst nuddar vid hans tunnhåriga bringa.
Varje rörelse som Kalle gör när han justerar filten resulterar i att kuken gnider lite mot främre änden av mina blygdläppar, som om han medvetet försökte stimulera min redan svullna och känsliga klitta. Det känns upphetsande, skönt och samtidigt väldigt frustrerande.

Till slut är vi åter omsvepta av filten. Kalle var noga med att få det någorlunda tätt upptill så att inte den uppvärmda luften far ut.
Vi sitter kind mot kind och håller om varandra med mycket hudkontakt så att kroppsvärmen stiger. Jag försöker låta bli att lyssna på Fiffis klagomål att jag inte låter Kalle besöka henne när jag ändå sitter här.
Plötsligt drar Kalle en gammal raggningsreplik:
“If I told you you have a great body, would you hold it against me?”
Ja, den är corny, men i den situation vi befinner oss ganska passande.
“Absolutely!” svarar jag och kramar honom lite hårdare.

Fiffi fortsätter att pocka på uppmärksamhet, trots att jag beslutat att hon inte ska få besök idag. För att i någon mån tysta henne flyttar jag på kuken så att den hamnar under min blygd och där pressar uppåt mot blygdläpparna, klittan och Fiffi.
“Mira, du är verkligen underbar!” säger Kalle.
Jag kan känna hans puls och hans andetag där vi sitter tätt omslingrade.
“Du är inte helt värdelös du heller”, svarar jag.
Fiffi verkar nöjd med att ha en kuk som pressar mot hennes mun, även om det råkar vara ett lager tyg emellan. Hon är glad för det hon får och skriker inte efter mer.
Närmast omedvetet rör jag mig med små juckande rörelser där jag sitter i Kalles knä. Det får hans kuk att glida mot mitt nylontäckta skrev, vilket känns jätteskönt. Jag gör det för att egga Kalle så att han blir mer besviken när han inte får något. Att jag också eggar upp mig själv har inte med saken att göra. … I alla fall är det vad jag försöker intala mig själv.

Fiffi har börjat tröttna på att bara få öppningen stimulerad. Hon påpekar att om inte strumpbyxorna var i vägen så skulle hon fått besök på riktigt för en bra stund sedan, och hon tycker att jag är dum som inte utnyttjar möjligheten. Fiffi börjar bli jobbig! Jag har sedan länge beslutat mig för att behålla värdigheten idag. Kalle ska minsann inte få se mig naken, och det betyder att strumpbyxorna förblir på!
‘Jag vill, jag vill, jag vill!’ tjatar Fiffi i mitt huvud.
‘Nej! Jag kommer inte ta av mig strumpbyxorna!’ svarar jag bestämt.
“Öhh… Jag har inte bett dig om det…”, säger Kalle.
“Vad då?” undrar jag.
Jag lossar på mitt grepp om Kalle, och han lättar på sitt grepp om mig. Vi blir sittandes lätt bakåtlutade och tittar på varandra.
“Jag har inte klagat på att du har strumpbyxor på dig”, förtydligar Kalle.
“Har jag sagt nåt om det?”
“Ja, alldeles nyss sa du att du inte kommer ta av dig dem.”
“Och det menar jag! … Även om det inte var menat till dig.”
“Vem sa du det då till? Det är ju bara vi här.”
“Jag sa det till Fiffi”, säger jag utan att tänka.
“Vem är Fiffi? Din osynliga kompis?”
Jag blir ganska generad. Även om det är pinsamt är det nog bäst att säga som det är, för annars verkar jag helt tokig.
“Fiffi är vad jag kallar min snippa”, säger jag svagt.
“Så gulligt!” utbrister Kalle, och det låter som om han faktiskt menar det. “Så Fiffi vill att du ska ta av dig strumpbyxorna?”
“Ja, men det tänker jag inte göra,”
“Låt mig gissa. Fiffi vill leka med min kuk, och är sur för att strumpbyxorna är i vägen?”
“Något åt det hållet”, erkänner jag.
“Trots att du är sprängkåt så vill du inte knulla, och därför behåller du strumpbyxorna på dig?”
“Nej, jag tänker inte visa mig naken för dig. Därför kommer jag inte ta av mig det sista plagget.”
“Så om du i stället valt att behålla tröjan på så hade vi knullat nu?”
“Även OM jag skulle vilja knulla, vilket jag inte säger att jag vill, så KAN vi inte göra det.”
“Varför då?”
“Jag vägrar att knulla utan kondom, och mina kondomer ligger i handväskan som jag glömde hemma.”
“Jag har kondomer med mig,” säger Kalle, “så det är inget problem.”
“Strumpbyxorna, som jag vägrar ta av mig, är ändå i vägen.”
“Jag kan göra ett hål i grenen på dem, så att Fiffi kan få den uppmärksamhet hon vill ha och förtjänar.”
Jag känner att jag är på väg att förlora den här debatten…
“Jag vill inte förstöra de här dyra strumpbyxorna”, argumenterar jag.
“För sent. Det är redan revor på rumpan och fötterna, så du kan inte använda dem fler gånger”, säger Kalle.

Jag vräker av oss filten för att kontrollera hans påstående.
Mycket riktigt så ser jag lite småskavanker runt fötterna, och jag kan känna några med handen när jag drar den över min rumpa.
“Med ett hål i grenen blir de i alla fall mer användbara de närmaste timmarna”, påpekar Kalle.
“Jag har sett filmer där de river sönder halva strumpbyxorna för att kunna knulla”, säger jag. “Det kommer jag aldrig gå med på!”
“Det är slöseri att förstöra saker i onödan”, håller Kalle med. “Det räcker med att klippa bort grenkilen för att få ett tillräckligt stort hål. Fållen runt om hindrar hålet från att bli större.”

Kalle är omöjlig! Han verkar aldrig se några problem, bara alternativa vägar. … Och de alternativen har han utvärderat innan jag förstått att de kan behövas.
… Men nu tror jag det finns en lucka i hans argument!

“Du föreslog att klippa upp ett hål…?” säger jag.
“Korrekt.”
“Men vi har ingen sax här.”
“Det finns en i förbandsväskan. Och så har jag förstås en vass kniv som kan göra ett starthål om saxen är för slö.”
“Du har förbandsväska med dig?” Jag tittar lite skeptiskt på honom.
“Visst. När vi är ute så här finns en risk att någon skadar sig. Det var väldigt nära att du vrickade en fot flera gånger på vägen upp hit, och om det hade hänt så hade jag behövt bindor för att stadga foten och förhindra svullnad. Sedan finns det risk för blödande skär- och sticksår. Då har jag plåster, kompresser och tryckförband.”
“Vet du hur man gör sånt?” undrar jag, nu något imponerad.
“Klart jag vet det efter tio år i scouterna. Har haft praktisk nytta av det ett fåtal gånger.”
“Och andra typer av blödningar…?” frågar jag trevande.
“Inre blödningar måste hanteras av sjukvården.”
“Det var inte den typen av blödning jag syftade på…”
Han funderar några sekunder innan han svarar.
“Om det är mens du syftar på så finns det förstås också mensbindor och tamponger i packningen. Det ingår i standardutrustningen när jag är ute med scouterna, så de fick slinka med hit också.”
Han säger det som den mest naturliga sak i världen.
“Du är verkligen beredd på allt!” säger jag.
“Alltid redo!” svarar han och tillägger: “Det är scouternas lösen.”
Scouterna kanske inte är så töntiga, trots allt… Kanske Fiffi och Fatima har rätt? Ska jag låta Kalle komma närmare? Jag har ju redan bestämt att vi inte ska knulla, men att dela lite kroppsvärme är väl inte fel?

“Jag börjar bli kall igen”, säger Kalle och bryter tystnaden. “Det är dags att besluta vad vi ska göra nu, och jag ser tre alternativ:
Ett. Vi klär på oss, packar ihop och tar oss hem.
Två. Vi fortsätter mysa tillsammans för att hålla värmen, men gör det liggande istället. Det är ganska ansträngande och obekvämt att sitta såhär en längre stund.
Tre. Vi gör ett hål i strumpbyxorna innan vi fortsätter mysa.
… Jag gillar inte alternativ Ett.”

Han har rätt i att det är dags att välja. Jag vill nog inte heller åka hem ännu, hellre vara kvar här med Kalle. Men är jag redo att ta nästa steg med honom? Fiffi vill inget hellre, men jag försöker att tänka mer rationellt. … Och det finns ytterligare en fråga.
“Om vi stannar kvar kan det bli ganska sent innan vi är tillbaka”, säger jag. “Jag vill inte bli sen till middagen.”
“Jag lagar gärna middag åt dig här, om jag får”, säger Kalle.
“Middag? Du skulle ju bara bjuda på kaffe?”
“Alltid redo!” säger han bara med ett stort leende.
Han har förstås förutsett att vi skulle bli kvar här en längre stund. Det förklarar den välfyllda ryggsäcken…
“Hur länge kan vi egentligen stanna här innan du tycker att vi BEHÖVER gå tillbaka till bilen?” frågar jag.
“Det är en definitionsfråga. Vi kan lätt överleva två dygn till här och sedan själva gå till bilen. Vi kan överleva ytterligare något dygn eller två om vi blir hämtade här. Men jag skulle föreslå att vi tar oss hem efter att ha ätit frukost och packat ihop imorgon. … Övernattning förutsätter nog också att du går med på att dela sovsäck med mig, annars behöver vi sannolikt åka hem sent ikväll eller under natten.”

Kalle har planerat och förberett. Inga direkta krav på mig, bara ett erbjudande att gå så långt som jag känner mig bekväm med. Möjlighet att backa ur när och jag hellre vill det. Det skapar en trygghet som gör att jag vågar gå längre. Men jag vill inte gå hela vägen, även om Fiffi försöker övertala mig.

Ett steg i taget!
“Jag fortsätter gärna mysa med dig och sedan äta middag här”, säger jag. “Sedan får vi se…”
“Smart! … Du kanske behöver meddela att du inte kommer hem till middag?”
“Ja, det kan nog göra mamma lugnare.”

Kalle tar på sig sin jacka och plockar fram sin telefon ur en av fickorna. Han låser upp den och lämnar den till mig.
Jag knappar in mammas nummer och ser Kalle gå bort mot utsikten medan jag väntar på svar. Hans kuk hänger och dinglar. Den är betydligt mjukare än innan. Det har slutat regna.
När mamma svarar meddelar jag att kaffet var gott och sällskapet trevligt. Att jag glömde nycklar och telefon hemma. Att jag får middag om en stund.
Kalle kommer tillbaka och har med sig den lilla ryggsäcken.
Mamma undrar hur länge jag ska stanna. Hon säger att jag har en överraskning som väntar när jag kommer hem.
“Jag vet inte än. Det kommer nog bli sent, kanske övernattar vi här”, säger jag och tittar på Kalle. Han blir väldigt glad.
“Var är ni?” frågar mamma.
“Vid en utsiktsplats uppe på ett berg”, svarar jag.
“Fryser du inte?”
“Det började regna, så jag blev lite blöt och började frysa. Kalle satte upp ett regnskydd och hjälpte mig bli torr och varm igen.”
Kalle flinar.
“Får jag prata med Kalle?” frågar mamma.
“Prata på, han hör vad du säger.”
“Hej Kalle. Är det din idé att ni ska övernatta där? Hur får du en kaffedejt på eftermiddagen att innebära övernattning?”
“Jag gillar den här platsen och ville visa den för Mira. Jag hoppades att hon skulle vilja stanna kvar lite längre än det tar att fika. Då behövs middag, så det kommer jag ordna. Sedan blir det mörkt, och stjärnorna syns mycket bättre när man är här istället för nere i stan. Tittar vi på stjärnorna så blir det sent, och stigen ner till bilen är mörk och stenig. Då är det säkrare att stanna kvar här tills det blir ljust igen. Jag har tagit med allt Mira behöver om hon vill stanna här i natt. Mat, vatten, regnskydd, sovsäck. Det kommer inte gå någon nöd på oss.”
“Hon sa att du är med i scouterna.”
“Sedan tio år tillbaka. Annars hade jag inte kommit på den här idén.”
“Då har jag inga invändningar. Mira: Jag tycker att du ska stanna där med Kalle i natt, du är i säkra händer.”
“Men mamma…!” försöker jag, men hon avbryter mig.
“Och Kalle: Det finns väl någon regel som säger att scouter ska vara hjälpsamma?”
“Jo, det är en del av Scoutlagen.”
“Då vill jag att du hjälper Mira under kvällen. Hon vågar nog inte be om det själv, men hon behöver verkligen knulla och jag räknar med att du ställer upp. Använd kondom!”

Jag känner hur mitt ansikte blir varmt av rodnad. Mamma har redan kopplat ner samtalet.
Hennes reaktion var inte den jag förväntat mig. Jag var beredd på att förhandla om hur länge jag skulle få stanna kvar efter middagen, inte att hon skulle uppmana mig att övernatta och knulla med Kalle! Å andra sidan hörde hon mig säga att Fiffi behöver kuk, och här finns ett tillfälle som hon uppenbarligen tycker att jag ska ta vara på…

Min blick möter Kalles, och jag ser att han också rodnar generat. Han ser också ut att vara mer överraskad än mig.
“Sa hon verkligen det jag tyckte att hon sa?” undrar han matt.
Jag kan bara nicka bekräftande till svar.
“Hon VILL att jag ska knulla dig”, konstaterar Kalle matt, fortfarande chockad. “Har hon rätt gällande ditt ‘behov’?”
Jag bara nickar igen, lika omtumlad som han.
“Mamma verkar lita på att du är bra för mig”, säger jag.
“Om jag ska gissa så vet hon rätt väl vad det innebär att vara scout,” säger han, “för så mycket mer tror jag inte hon vet om mig.”
“Jag har börjat förstå att jag inte visste så mycket om scouter innan vi kom hit idag”, konstaterar jag.
“Men du vet mer nu?”
“Jag börjar lära mig…”
“Sååå… hur blir det med din mammas önskningar? Tänker du vara den rebelliska dottern som åker hem direkt bara för att hon bett dig stanna, eller…?”
Jag måste tänka. Kalle har varit allt annat än den katastrof jag förväntade mig. Han kokar gott kaffe och gör goda kakor. Han är ganska snygg. Det har varit mysigt att sitta och kramas. Fiffi och mamma tycker att vi ska knulla, vilket även Fatima föreslog, trots att jag sagt nej till det. Jag kommer inte släppa till direkt i alla fall…
“Nu lägger vi oss här”, säger jag slutligen. “Du får berätta för mig vad ni gör i scouterna när ni inte förför värnlösa unga damer. Därefter middag.”
“I princip samma som du redan sagt. Och efter maten?”
“Det får vi se då. Kanske kommer saxen till användning…”, säger jag med ett leende.
“Den här dagen är bättre än jag vågat hoppas.” Kalles ögon tindrar av lycka.
Fiffi börjar gråta glädjetårar av förväntan.

Jag sveper filten om mig igen och tittar på när Kalle öppnar sin ryggsäck och plockar fram en tygpåse, som han öppnar.
Den innehåller vad som ser ut som en plastig, hoprullad tygbit.
“Uppblåsbart liggunderlag”, förklarar han. “Det är för smalt att ligga två på det där.” Han nickar mot det jag sitter på.
Med vana händer använder han en speciellt utformad påse till att blåsa upp vad som ser ut som en tunn luftmadrass.
När madrassen är uppblåst lägger han den innanför liggunderlaget jag sitter på, där taket är lägre, så att båda hamnar under taket.
“Bred ut filten över båda, så att vi får som en madrass”, säger han och plockar fram ytterligare en påse ur ryggsäcken.
Lite motvilligt, eftersom det nu är ganska svalt i luften, men med förtroende för Kalle tar jag av mig filten och lägger ut den så att den så gott det går täcker båda liggunderlagen.
När jag är klar får jag hjälpa Kalle att ovanpå filten lägga ut den sovsäck som han plockat fram och öppnat helt.
“Vi ska väl inte ligga PÅ sovsäcken?” undrar jag. “Vi kommer frysa!”
“Vi har två sovsäckar”, förklarar han. “Denna är för tunn att sova i när det är så svalt som nu, men tillsammans med liggunderlagen och filten ger den ett varmt och skönt underlag. Vi använder den varma sovsäcken som täcke.”
Jag tittar beundrande på honom. Min förutfattade mening att han är en tönt har fått sig en rejäl törn. Jag börjar ta in vad han gör och hur han för sig. Han är snäll, vänlig, omtänksam och nästan kusligt förutseende. Han gör ingenting som han inte kan motivera på ett bra sätt. … Men jag hade i alla fall rätt om en sak i min förutfattade mening: Han är ofarlig för mig. … Men inte i den mening jag tyckte det, menlös, utan i meningen att jag känner mig helt trygg med honom. Han skyddar mig!

“Lägg dig ner!” säger han när vi fått ut sovsäcken.
Han plockar fram och öppnar ännu en påse och drar ur den en tjockare sovsäck.
Jag lägger mig på rygg och ser honom öppna dragkedjan till sovsäcken han plockat fram. Sedan tittar han ner på mig, och jag ser en blandning av lust, åtrå och glädje. Han tar av sig sin jacka och sina kängor igen.
“Ligger du kvar där i mitten så blir jag tvungen att lägga mig över dig”, säger han. “Om du hellre vill att jag ligger bredvid dig så får du flytta dig lite åt sidan.”
‘Våga inte flytta på dig!’ väser Fiffi i mitt huvud. ‘Du VILL känna hans kropp tungt mot din!”
Fiffi har rätt i att jag vill det, men vi har gott om tid att göra det efter maten.
Jag flyttar mig åt sidan och lägger mig vänd utåt, mot Kalle. Han lägger den sista sovsäcken över mig. Den känns lite kall. Sedan rullar han ihop sin jacka och lägger den som en kudde under mitt huvud, på ett sådant sätt att han också kan ha sitt huvud på den.
Till sist lägger han sig bredvid mig, och vi använder armar och ben till att få det improviserade täcket över oss båda.

Vi ligger där mot varandra och bara tittar på varandras ansikten. Ingen beröring.
“Jag tycker om att vara nära dig”, säger Kalle plötsligt.
“Jag tycker att du är för långt borta”, hör jag mig själv svara. Var kom det ifrån?
Min hand tar hans och lägger den mot mitt bröst. Mitt ben letar sig över hans och drar det mot mig, så att vi blir lite sammanslingrade. Min hand letar sig ner över hans rygg och drar hans bröstkorg lite närmare. Det bara händer, och jag kan inte riktigt förstå varför det känns så rätt.
“Det där var bättre!” konstaterar jag när handen mot mitt bröst börjar ta sig fler friheter.
“Mycket bättre!” håller Kalle med.
Hans ansikte närmar sig mitt. Han verkar vilja kyssa mig. Ska jag låta honom? Varför inte?
Jag möter hans mun med min. Först läppar mot läppar. Sedan känner jag hans tungspets mot mina läppar, och jag särar på dem för att släppa in honom. Min tunga möter hans, först trevande och sedan i en allt vildare dans. Det känns fel att det känns så rätt. Jag vill inte vara den som avbryter kyssen. Inte Kalle heller. Den fortsätter, länge. Mitt ben gnider sig mot Kalles och hans hand knådar mitt bröst och nyper min bröstvårta. Jag fryser inte längre.
Inom kort känner jag något leta sig in mellan mina ben och pressa lätt mot min blygd. Någon vill hälsa på Fiffi igen, och hon blir väldigt glad.
Efter en stund, kanske 10-20 minuter, börjar mina läppar kännas lätt bedövade. Det kanske är dags att avbryta kyssen snart, så att Kalle kan börja berätta om scouterna.

Jag lossar mitt grepp om Kalle och flyttar mitt huvud bort från honom. Kyssen avbryts, och jag kan känna hur det sticker lätt i mina läppar. De är inte vana vid så intensiv och långvarig kontakt.
“Det där var trevligt”, säger han.
“Det håller jag med om, men du skulle ju berätta för mig om scouterna, och jag misstänker att långa kyssar inte direkt hör dit…”
“Du har rätt i att hångel och kyssar inte ingår i de schemalagda aktiviteterna, även om det ofta förekommer en del av det på läger när två personer fattar tycke för varandra.”
Kalle går vidare med att berätta om vad scouterna är, vad de står för, och vad de faktiskt gör.
Jag ställer frågor som han besvarar.
Samtidigt fortsätter vi att krama och smeka varandra, bara för att ha det mysigt.

Föredragningen tar sin tid, så när Kalle är färdig med berättandet börjar det bli dags att laga middag.

“Vad blir det till middag?” frågar jag medan Kalle tar på sig kalsonger och byxor.
“Det som Historieätarna rekommenderade när de avslutade serien”, svarar han.
“Historieätarna?”
“En serie som gick på SVT. Två personer fick uppleva Sveriges historia genom att äta mat från diverse olika epoker. Den sista halvan av sista meningen som yttrades i det allra sista programmet var ‘...om någon vill bjuda dig på kolbulle, säg JA!’”
“Kolbulle, vad är det?”
“En enkel och energirik maträtt som tillagades av kolare när de arbetade i skogen. I princip en enklare form av fläskpannkaka som äts med lingonsylt.”

Kalle sträcker sig mot sin ryggsäck. Ur den plockar han en tjock tröja som han drar på sig. Sedan plockar han fram ytterligare en tröja som han kommer och räcker till mig.
“Ta på dig den här och dina byxor”, säger han. “Det blir snart mat.”
“Varför fick jag inte den här tidigare? Det hade varit mycket enklare än att sitta och dela filt.”
“Enklare, ja, men tråkigare! Och definitivt inte lika mysigt, eller hur?”
Jag tänker efter. Det kändes pinsamt att ta av mig kläderna och sätta mig nära honom, men jag kan inte förneka att det som hände sedan faktiskt var trevligare än att sitta och småfrysa på behörigt avstånd.
Jag nickar.
Kalle fortsätter: “Alltså: Tröja var tråkigt, och därför ett dåligt alternativ.”
Jag har dragit på mig tröjan och håller på med byxorna, som fortfarande är fuktiga. Det hade gått trögt att få på sig dem om jag inte hade strumpbyxorna på mig.
“Det är fortfarande lite tråkigt att ha på mig en tröja för att hålla värmen”, påpekar jag. “Och jag håller på att bli kall om benen igen!”
“Jag kan inte värma dig och laga mat samtidigt”, svarar han. “Sovsäck duger inte när man ska äta. Nu är tröjorna enda fungerande alternativet. Gör lite knäböjningar och höga hopp för att värma upp benen om det behövs.”

Kalle drar på sig kängorna innan han går iväg för att hämta stormköket och matgrejerna som fortfarande är kvar vid utsikten.
Jag drar också på mig strumpor och skor igen. De är ganska kalla och fuktiga, men bättre än att gå utan.

När allt bohag finns vid vår nya lägerplats så plockar Kalle fram det som behövs till middagen. Han riggar upp stormköket och häller tärnat bacon i stekpannan.

“Dags att hälla i lite smet”, säger han när baconet fått fräsa en stund så att mycket av fettet smält.
…

Ungefär en halvtimme senare är vi mätta och dricker lite nykokt kaffe efter maten.
En grupp ungdomar i vår ålder har anlänt till utsikten. Vi går däråt för att se vilka det är och vad de har för planer.
Några av dem hälsar på Kalle. De känner varandra från scouterna. De har gjort upp en eld och tänker grilla. Stannar nog några timmar.

Jag och Kalle går tillbaka till vår lägerplats för att ordna efter maten.
“Ska vi göra dem sällskap ett tag?” frågar Kalle mig när vi ‘diskar’ genom att gnida tallrikar och sporkar med gräs och vitmossa. “Eller vill du hellre att vi håller oss för oss själva?”
“Jag är fortfarande kall om benen och vill komma under täcket fortast möjligt”, svarar jag. Det känns lite svalt om benen, så det är mitt argument, för det är ju inte så att jag skäms för att umgås med töntar. Inte heller längtar jag efter att åter få känna Kalles händer smeka min kropp, eller någon annan aktivitet som kan komma att ske under täcket, den som Fiffi hela tiden påminner mig om att jag nästan lovat henne. I alla fall är det detta jag försöker intala mig.
“Inte mig emot”, säger Kalle. “Tur att jag satte upp regnskyddet lite mer avskilt, så vi slipper bli störda.”
“Var finns det en toalett?” frågar jag, eftersom jag är kissnödig.
“Där”, svarar Kalle och slår ut med handen mot skogen. “Om du bara ska kissa så räcker det att du drar ner byxorna och hukar bakom någon buske. Ska du bajsa så ta med lilla ryggsäcken. Gräv ett hål med spaden. Bajsa och lägg det använda toapappret i hålet. Täck med jorden du grävde upp.”
Sedan tillägger han:
“Förbandsväskan med saxen ligger också i lilla ryggsäcken. Om du använder saxen så släng inte bortklippt tyg i skogen. Stoppa det i väskan så tar jag hand om det hemma.”

Jag tar ryggsäcken och går iväg en liten bit så att jag kommer utom synhåll.
Bajsa behöver jag inte, men det slår mig att om jag har ett hål i grenen på strumpbyxorna så slipper jag dra ner dem för att kissa. Det är en bra anledning till att ha ett hål, inte alls för att jag ska kunna knulla.
Jag letar fram förbandsväskan och öppnar den. Där finns mycket riktigt en mindre sax.
Ganska snabbt upptäcker jag att jag inte kommer åt att klippa upp ett hål utan att först ta av mig strumpbyxorna, vilket i sig inte är lämpligt här där marken är blöt och kall. Det är ju ändå Kalles idé att där borde finnas ett hål, så det är inte mer än rätt att jag tvingar honom att genomföra den. Det innebär inte att jag vill känna hans vackra kuk i min fitta.

När jag återvänder till Kalle en stund senare ligger han redan under täcket.
“Jag har börjat värma upp sängen”, säger han.
Han drar undan täcket, flyttar sig åt sidan och sätter sig upp på knä innan han lägger tillbaka täcket för att bevara värmen.
Jag noterar att han bara har kalsongerna på sig, vilket ger mig fjärilar i magen. Hans kläder ligger i en prydlig hög bredvid honom, och det undgår mig inte att ett paket Näcken-kondomer skymtar under kläderna. Fiffi blir väldigt alert.
“Sätt dig här så hjälper jag dig av med kläderna”, säger Kalle.

Jag lägger ifrån mig ryggsäcken och sätter mig framför Kalle.
Han börjar med att ta av mig en sko och ställer den bredvid oss. Han tar foten och värmer den som hastigast med sina händer innan han upprepar proceduren med den andra foten.
Därefter drar han av mig ylletröjan, det enda plagg jag bär på överkroppen.
Kalle blir sittande stilla och bara tittar ogenerat på mina bröst. Hans ögon brinner av begär och lust på ett sätt som får mig att rodna och mitt hjärta verkar slå volter.
För att komma vidare kupar jag mina händer över brösten och påpekar att det börjar bli lite kallt.
Kalle vaknar ur sin förtrollning och viker undan täcket igen.
“Lägg dig ner här så ska jag ta av dig dina byxor.”
Jag följer hans instruktioner. Kan inte låta bli att slänga en blick mot hans kalsonger och ser att han har fått stånd igen. Mina tankar går inte alls till hans instängda kuk och hur mycket Fiffi längtar efter att få krama den.
När jag ligger ner drar jag täcket över bröstkorgen, men lämnar benen fria. Jag drar ner mina byxor över rumpan så att linningen sitter runt låren där Kalle kan ta över, och han förspiller ingen tid utan drar av mig dem utan krusiduller.
Sedan börjar han sära på mina knän samtidigt som han tittar mot mitt skrev.
Jag ser en våg av besvikelse skölja över honom när han ser att strumpbyxorna fortfarande är intakta i grenen. Han hoppades finna vägen öppen.
“Det där med att klippa upp ett hål i grenen är DIN idé”, säger jag. “Så nu får du se till att genomföra den också!”
Han tittar på mig. Besvikelsen är borta, men verkar ha ersatts av misstänksamhet. Tror han att jag driver med honom?
“Vad väntar du på?” frågar jag. “Sätt igång! Fiffi är otålig!”
Jag är noga med distinktionen. Det är Fiffi som är otålig och vill göra detta, inte jag. Även om Fiffi vill ha kuk så är det jag som bestämmer om det blir så, och det kommer inte inträffa.
Det får i alla fall fart på Kalle. Han börjar plocka fram saxen samtidigt som han ber mig dra ner strumpbyxorna en bit så att han kommer åt bättre och inte råkar klippa i mig.

Jag ligger bakåtlutad, stödd på mina armbågar, och studerar Kalle. Med händer som darrar av nervositet och åtrå klipper han bort grenkilen, väldigt noga med att inte klippa utanför kantsömmen. Det märks och känns att han inte är van vid det här, men njuter av varje sekund.
Själv har jag blandade känslor. Jag har upprepade gånger intalat mig att inte ha sex med Kalle. Min plan är att inte låta honom knulla mig. Samtidigt skriker Fiffi att hon vill. Det är uppenbart att Kalle vill. Till och med Mamma vill det!
Även om det inte blir något knullande så kanske jag kan låta honom få ett tröstpris…?

“Sådär ja!” utbrister Kalle nöjt när han klippt färdigt.
Jag ser hålet i mina strumpbyxor. Ovalt, ungefär fem gånger tio centimeter stort.
Han håller upp den lilla tygbiten framför sig som en trofé… för att sedan föra den till näsan och sniffa på den samtidigt som han ser mig i ögonen.
‘Nej! Den luktar bara fitta… och kanske lite kiss!’ hinner jag tänka, fylld av fasa.
När han registrerar doften sprids en min av ren njutning över hans ansikte.
“Din doft gör mig kåt!” säger han utan att släppa min blick. “Dra upp strumpbyxorna igen.”
Jag ställer mig i brygga och drar upp strumpbyxorna över rumpan igen. Kalle verkar passa på att ta av sig kalsongerna under tiden. De känns nog ganska obekväma just nu, tänker jag road.

Jag ligger på rygg med benen särade och knäna uppdragna i väntan på Kalle. Fiffi är helt med på att något trevligt är på gång och skälver av förväntan.
Kalle krånglar av sig kalsongerna samtidigt som han låter sin blick svepa över mig.
“Fan vad du är sexig, Mira”, säger han med låg och grov röst, hes av kättja.
Det råder ingen tvekan om att han verkligen menar det. Möjligen kan han tycka att det är ett för svagt uttryck för vad han egentligen anser om mig. Om jag säger stopp nu så är det inte säkert att han kan hålla sig själv tillbaka, även om han skulle vilja.
Det allra värsta är att jag känner mig lika kåt själv. Hur ska jag kunna förmå mig själv att hindra honom från att knulla mig?
“Slicka mig!” säger jag. Inte avsett som förspel, det behövs inget, utan som ett sätt att tillfredsställa mina akuta behov.

Han dyker in med sitt huvud mellan mina ben och börjar slicka mig. Inte så trevande och försiktigt som mina tjejkompisar, utan hungrigt och intensivt. Det är inte riktigt lika skönt som när tjejerna gjorde det, men hans lust smittar av sig på mig och jag känner hur jag blir kåtare.
Kalle kysser, suger, slickar och nafsar på och kring min klitta. Jag kramar mina bröst.
Han låter tungan leta sig ner mot Fiffi. Slickar i sig saften som läcker ut och tränger sedan in med spetsen i hennes öppning. Jag stönar av njutning.
“Du smakar gott” kommenterar han. “Vill du kanske ha något att suga på du också?”
Det är uppenbart att han syftar på sin kuk, men vill jag suga av Kalle här och nu? Nej, jag tror inte det. Jag vill träna innan jag gör det på riktigt.
“Nej, inte ännu,” svarar jag.
Jag tycker mig skönja en viss besvikelse hos Kalle, men han trycker in två fingrar i Fiffi och börjar fingerpulla mig. Jag börjar vrida på mig. Han gör mig vild av kättja.
Fiffi känner sig lurad, och skriker efter riktig kuk. Jag har börjat förstå att Scouterna, och därmed Kalle, inte är så töntiga som jag trodde, vilket gör mitt argument mot Kalle ogiltigt. Dessutom säger fjärde budordet att man ska lyda sina föräldrar. Jag är tvungen att ge efter för mina känslor.
”Knulla mig”, vädjar jag, “NU!”

Kalle slutar pulla mig. Han plockar fram en kådis och sätter på sig den.
Han ställer sig på knä mellan mina ben och för kukhuvudet fram och tillbaka mellan mina blygdläppar. Vad väntar han på?
Ollonet söker sig äntligen in i fittöppningen, men sedan stannar han där.
“Sluta mesa dig!” säger jag.
Jag sätter mina hälar mot hans rumpa och trycker honom mot mig så att en stor del av kuken glider in.
Äntligen! Det känns om möjligt skönare än jag mindes att få en riktig kuk i fittan.
Kalle har också förstått att jag vill knulla och inte leka. Han lägger sig över mig i missionären och börjar långsamt knulla mig, men stannar nästan direkt.
“Kan du dra täcket över oss”, ber han. “Jag börjar frysa.”

Jag börjar dra täcket över oss. Det är inte så enkelt när Kalle ligger över mig och varje rörelse resulterar i att det kommer lustkänslor från Fiffi när hennes besökare ändrar position en aning.
Med hjälp av armar, ben och Kalle får vi så småningom täcket över oss. Även jag välkomnar att värmen går upp när jag förstår att det bara var min heta lust efter Kalle som hindrade mig från att känna hur kall jag var.

Äntligen får Fiffi den behandling hon längtat efter och förtjänar. Kuken rör sig snabbare och intensivare än innan.
“Jag har längtat efter det här”, säger han. “I tre år har jag längtat efter att få vara så här nära dig.”
Intressant… För tre år sedan var jag intresserad av honom också, men hade inte gått med på att låta honom (eller någon annan) knulla mig.
Mina tankar avbryts när Kalle kysser mig passionerat igen samtidigt som han oförtrutet fortsätter stimulera Fiffi.
Innan kyssen är slut känner jag dessutom hans händer börja knåda mina bröst.
Den här nivån av stimulans har ingen kille gett mig tidigare och jag känner hur min orgasm närmar sig.
“Ta det lugnare!” ber jag. “Jag vill inte komma än.”
Kalle och jag verkar ha olika definitioner av ordet ‘lugnare’, för han ökar tempot och knullar mig intensivare. Han nyper i mina bröstvårtor och kysser mig på halsen.
Orgasmen går inte att hålla tillbaka längre. Den bara väller fram.
Jag blir vagt medveten om att Kalle stannar upp med kuken helt begravd i min fitta. Jag kan känna hur den börjar pulsera där inne och jag är rätt säker på att det betyder att Kalle också kommer.

— Kvällen fortsätter i del 3. —