Harry Henriksson lade ner sin pekpenna på katedern med en välartikulerad gest. "Och det, mina vänner, är min syn på feminismen."
Ett dussin händer flög upp i luften, ivriga att ifrågasätta, att diskutera, att utmana. Harry mötte dem med ett leende.
"Tyvärr är lektionen till ända, så ni får helt enkelt acceptera mina ord som sanning tills vi möts igen."
Protester hördes — murmel om akademisk hederlighet, om rätten till replik. Men Harrys mörka röst rullade över dem.
"Såja, nästa lektion är imorgon, och jag lovar att vi ska diskutera mera då. Se så ut ur min sal."
Sakta tömdes salen av ivrigt diskuterande studenter, deras röster ekade i den höga lokalen.
Men Sanna Larsson dröjde sig kvar. Hon hade planerat detta i flera dagar — kanske till och med veckor, om hon skulle vara hon vara ärlig med sig själv. Den korta svarta kjolen, djupt urringade blusen som pressade hennes generösa bröst uppåt, den där parfymen som kostade mer än hon egentligen hade råd med.
Hon hade sett hur Harrys blick ibland vandrade över henne under föreläsningarna. Bara en bråkdels sekund längre än nödvändigt, ett mikroskopiskt ryck i mungipan. Det räckte för att väcka något i henne — en nyfikenhet som övergått i något av en besatthet.
När den sista studenten försvann genom dörren gick Sanna nedför trappstegen mot katedern. Hennes klackar ekade i den tomma salen. Harry vände sig om från sina papper, ögonbrynen höjda i en fråga han ännu inte ställt.
"Professorn," hälsade hon, och förvånades över hur stadig hennes röst lät.
"Fröken Larsson," svarade han muntert, ett leende som inte avslöjade något. "Vad kan jag hjälpa dig med?"
Han vände sig mot henne, händerna försvann ned i kostymfickorna med en nonchalans som fick henne att känna sig plötsligt mindre säker på sin sak. Harry Henriksson stod ett huvud högre än hennes 172 centimeter, och Sanna kände att hon var i underläge — bokstavligen och bildligt.
Hon hade hoppats att hennes klädval, den strategiska urringningen, den tajta kjolen som smet åt kring höfterna, de högklackade skorna, att de skulle få honom att darra åtminstone lite.
Men Harry visade inga tecken. Bara den där stadiga blicken, den där lätt anade glimten av munterhet.
Sanna däremot kände sig nervös. Hjärtat bultade hårdare än hon velat erkänna. Harry var trots sin ålder, eller kanske just på grund av den, hennes och många av hennes klasskamraters främsta lärarfantasi.
Det där silvergrå håret, det välansade skägget, den där kraftiga kroppen som i de stiliga kostymerna. Auktoritet och erfarenhet, paketerat i något som fortfarande kändes spännande, nästan farligt.
Sanna, som var van vid att få män — få dem att stamma, att rodna, att förlora tråden i konversationen — hade beslutsamt tänkt ta för sig. Men nu, under hans blick, kände hon sig plötsligt osäker.
"Jo, ja..." Helvete. Vad var det hon skulle säga? Orden hon repeterat i spegeln, de där fraserna om "ytterligare vägledning" och "personlig handledning", de hade försvunnit.
Hon lekte nervöst med ett lock av sitt blonda hår — den där vana hon alltid försökte undertrycka.
Harry log och tog ett steg framåt, och plötsligt stod han mindre än en halvmeter från henne. Hon kunde känna värmen från honom, doften av något dyrbart och gammalt — cederträ, kanske, och något annat, något hon inte kunde namnge.
"Vet du vad, fröken Larsson," började han, och hans röst hade sjunkit någonstans mellan vänskapligt och något annat. "Det finns bara en anledning till att en ung kvinna kommer med kanonerna laddade" — han nickade mot hennes bröst, "till en man på tu man hand."
Han förde upp handen, och Sanna kände sig oförmögen att röra sig. Hans fingrar smekte hennes kind, en beröring så lätt att den nästan inte var där, och ändå kände hon den överallt — i ryggraden, i magen, i det där pulserande mellan benen. Hon tvingade sig att svälja, och halsen kändes torr som sandpapper.
"Och jag vet att fröken Larsson är smart nog att inse vilka problem en flicka kan orsaka en försvarslös gammal man."
Sanna kände något kallt i magen, något som spred sig uppåt och färgade hennes kinder. Skam och rodnad.
"Jobb," fortsatte han, och hans röst var fortfarande så munter, så vänlig, som om de diskuterade vädret. "Anseende. Relationer, POFF! Förstörda. Försakade."
"Jag skulle inte säga något..." Hon hörde sin egen röst, och den lät patetisk även i hennes egna öron.
"Mmm." Hans tumme ritade små cirklar på hennes kind, och hon kände hur hennes ögonlock ville sluta sig, hur hela hon skulle lägga sig ner och bara känna. "Det vore ju gott nog, men hemligheter har, av min erfarenhet, en ovana att inte förbli hemliga."
"Men jag ska ge dig ett förslag," sa han. "Om du vill?"
Hon nickade. Hennes huvud kändes tungt, som om den satt fast på en fjäder som någon drog i.
Hans hand, den där stora handen med de kraftiga fingrarna, som smekte hennes kind, och hon lutade sig in i beröringen utan att tänka på det.
"Antingen," började han, och hans röst hade sjunkit till en viskning, en vibration som hon kände i bröstbenet snarare än hörde med öronen, "så går du och låser dörren till salen, kommer tillbaka hit..."
Sanna svalde igen, och hennes hjärta bultade så hårt att hon kunde känna det i strupen, i tinningarna, mellan benen. Hon var inte van vid detta — att vara den som darrade, den som väntade. Det var inte såhär det brukade vara.
Harrys hand rörde sig från hennes kind, nedför halsen, och hon kände hur hon instinktivt sträckte på sig, hur hennes haka höjdes för att ge honom tillträde. Hans fingrar slöt sig om hennes nacke, ett fast, bestämt grepp som förde hennes huvud framåt samtidigt som han lutade sig mot henne. Hans skägg kittlade hennes kind, sedan hennes öra, och hon drog in doften av honom — cederträ, bergamott, något dyrbart och gammalt som fick henne att rysa av välbehag.
Han viskade i hennes öra, och hans röst var inte längre den där vänliga professorns — den var något annat, något som fick hennes knän att veckla sig.
"Du drar upp kjolen. Har du trosor på drar du ned dem. Sen lutar du dig fram över skrivbordet." Han pausade, och hon kände hur hans andedräkt värmde hennes örsnibb, hur hela hon väntade på nästa ord som om hon höll andan under vatten. "Därefter kommer jag smiska din runda rumpa röd för den risk du orsakar."
Han släppte taget om hennes nacke och backade ett halvt steg, och Sanna tvingade sig att dra ett andetag som skakade i strupen. Hon såg på honom, på den där oroande lugna minen, de där ögonen som såg rakt igenom henne utan att avslöja något om vad som pågick där inne.
"Eller så tar du och går ut," fortsatte han, som om han just erbjudit henne te eller kaffe, "och vi fortsätter våra liv utan närmare relation. Jag lovar att detta inte kommer påverka dina betyg, vad än du beslutar."
Sanna stirrade på honom. Hon försökte läsa något i hans ansikte, någon spricka i den där självklara fasaden. Men Harry Henriksson var en man som lärt sig att dölja sina kort för länge sedan, och hon såg ingenting.
Frustrationen bubblade inom henne, det var inte så här hon förutsett händelserna. Hon var van vid att kontrollera, topping from the bottom var vad hon förväntat sig. Men den gamla, stiliga mannen framför henne hade ett uppenbart övertag.
Och svaret på hans fråga… var självklart.
Med snabba steg gick hon till dörren. Hennes ben var ostadiga och hon höll vid ett tillfälle på att falla pladask men lyckades återfå balansen. Hennes klackar klickade mot det gamla trägolvet, ekade i den tomma salen. Hon vred om låset och det klickade till med en finalitet som fick hennes mage att dra ihop sig.
Hon vände sig om. Gick tillbaka mot honom.
Hon vände ryggen mot honom. Långsamt — medvetet långsamt, dramatiskt, förde hon upp den tajta svarta kjolen över höfterna. Över sin stora runda rumpa. Hon hade alltid tyckt att den var för stor, för mjuk, för mycket — men nu, i detta ögonblick, fanns det en makt i att exponera den.
Hon hade inga trosor på sig. Hade inte haft det på hela dagen.
Hon såg över axeln. Såg hur Harry stod där, händerna fortfarande i fickorna, den där lugna minen som plötsligt — äntligen — sprack. Hans ögon vidgades en smula, ett litet drag vid mungipan, något som kunde ha varit ett leende.
Han såg beundrande på henne. Såg på henne, som män brukade se på henne, med åtrå.
Sanna log. Ett leende som växte inifrån, som spred sig över ansiktet som värme. Vem har makten nu, tänkte hon, självbelåtet, triumferande.
Innan hon kände hans hand mellan hennes skuldror, bestämt, varsamt, obevekligt. Tryckte ned henne. Hon hann inte ens reagera, hann inte ens tänka på att stå emot, innan hon kände skrivbordets kalla yta mot sina underarmar, mot brösten som pressades samman av tyngden av hennes egen kropp.
"Ugh," stönade hon, och ljudet överraskade henne — så oartikulerat, så utlämnande.
"Inte illa, flicka lilla," sa han, och hans röst hade förändrats. Den var fortfarande vältalig, fortfarande kontrollerad, men där under fanns något grötigare, något tyngre.
"Sära nu duktigt på benen."
Sanna lydde. Utan att tänka, utan att ifrågasätta — hon lydde. Särade på benen, kände hur luften nådde platser den inte borde, hur utsatt hon var, hur synlig. Det pirrade i magen, en blandning av skam och upphetsning över att vara så utlämnad åt hans vilja.
Sen kom första slaget.
Det landade över hennes högra skinka med ett ljud som ekade i den tomma salen.
SMACK! — och hon skrek till, mer av överraskning än av smärta, även om smärtan kom efteråt, brännande och klar.
Den vänstra skinkan fick samma behandling — SMACK! — och den här gången kved hon, ett ljud som hon inte kände igen som sitt eget.
"Aiiee," kved hon, och hennes röst darrade.
Hans stora, varma hand lade sig smekandes över hennes ömmande rumpa, och hon rös till av välbehag.
Hans fingrar gled in mellan hennes ben, och hon spände sig instinktivt, men han var obeveklig. Ett finger — stort, grovt, oväntat mjuk i sin bestämdhet — gled med lätthet in i hennes plaskvåta mus.
"Åååh," stönade hon, och ljudet fyllde salen.
"Ojoj," sa han, och hon kunde höra leendet i hans röst, det där nöjda, självbelåtna leendet. "Här har vi en kåt liten flicka."
Han drog bort fingrarna — till hennes förtret men hon hann inte protestera innan handen åter...
"SMACK, SMACK, SMACK, SMACK, SMACK!"
Fem slag i snabb följd, hårda, obevekliga, över hennes redan ömma skinkor. "Ajj ajj ajj..." kved hon, och tårar som hon inte beställt trängde fram i ögonvrårna.
Hennes hand for bakåt instinktivt, ett försök att skydda sig, men Harry — han tog tag i hennes handled, drog den bestämt över hennes rygg, pinnade fast den där medan han pressade henne hårdare mot skrivbordet. Hennes stora bröst trycktes hårdare ned mot träytan, och hon kände skärpan i kanten mot sin mage, kände sin egen tyngd, sin egen utsatta position.
Hon kände sig lite orolig. Hade hon tagit vatten över huvudet?
Den där fantasibilden av den respekterade professorn som skulle falla för hennes charm — den kändes plötsligt avlägsen, naiv, nästan barnslig. Detta var något annat. Detta var en man som var i full kontroll över henne, som hade kontrollen på ett sätt som fick henne att känna sig… rädd...?
Skulle hon be honom sluta...
Men då kände hon hur hans fria hand rörde sig upp mellan hennes ben igen. Med ett flikt finger började han lätt vidröra hennes känsligaste område — inte trycka, bara nudda, så lätt att hon nästan trott sig inbilla det.
"Åååååhh," stönade hon, och hennes kropp skakade av hans beröring. Låren gick instinktivt ihop i ett försök att skydda sig från den överväldigande känslan.
Hans hand lämnade hennes intimaste ställe för att ge hennes skinka ännu ett slag — kort, skarpt, en påminnelse.
"SMACK."
"Håll benen särade som en duktig slampa," sa han till henne, och hans röst var grötig nu, tung av något som han inte längre dolde helt.
Hon särade åter på benen. Utan att tänka, utan att ifrågasätta — hon lydde. Och i nästa stund kände hon hans hand mellan sina ben igen, fastare nu, mer krävande, två fingrar som tryckte in i hennes våta, hungriga mus.
Harry Henriksson såg nöjt på när Sanna Larsson skakade av hans beröring. Han såg hur hennes rygg kröktes, hur hennes fingrar krampade mot skrivbordets kant, hur hennes andning gick i stötar som närmade sig gråt och något annat, något som ljudade nästan som bön.
När Sanna var nära — så nära orgasmen att hon kunde känna den där randen, den där kanten som hon var på väg att falla över — gav han henne åter två, tre, fyra snabba, hårda dask på rumpan. Hennes kropp skrek till av protest, av fördröjd tillfredsställelse, av något som gränsade till smärta och ändå inte var det.
Sedan masserade han hennes mus igen — långsamt, medvetet, tortyrlångsamt. Och upprepade processen. Gång på gång. Höll henne på gränsen i två minuter — två outhärdliga, underbara minuter — innan han äntligen, äntligen, lät henne komma.
"AAAAAAHHHH!"
Skriet fyllde salen, brutalt, gränslöst, hennes eget men ändå inte — som om någon annan tagit över hennes kropp, hennes röst, hennes orgasm. Harry såg hur flickan skakade och skälvde, hur hennes rumpa vibrerade, hur låren krampade ihop och slappnade av i rytmer hon inte kunde kontrollera. Han blev plötsligt orolig över att någon utanför skulle höra — salarna var väl ljudisolerade, men det fanns en gräns för allting.
Sanna låg och skakade länge, längre än hon trott möjligt. Hon hade aldrig förr fått en sådan orgasm — inte av sig själv, inte av någon annan. Det hade känts som att falla från en höjd hon inte visste fanns, och nu låg hon kvar på botten, andlös, desorienterad, svagt medveten om omvärlden.
Hon var bara vagt medveten om hur Harry rundat skrivbordet. Men hon kände — åh, hur hon kände — hur han lyfte upp hennes huvud i håret och drog henne längre över skrivbordet så att hennes ansikte kom över kanten. Hennes mun nuddade något — hud, värme, doften av tvål och något annat, något maskulint och upphetsande.
Även i sitt omtöcknade tillstånd insåg Sanna vad det var. En stor, ådertäckt penis — tung, varm, pulserande mot hennes läppar.
Sanna behövde inga instruktioner. När hon gett sig i färd med att förföra Harry hade hon varit beredd på detta — hade fantiserat om det,. Att ta honom i munnen, att känna kontrollen, om så bara för en stund.
Så nu särade hon villigt på läpparna och sög in honom.
"Såja, duktig flicka" stönade Harry, och ljudet — det där uppgivna, nöjda stönandet från en man, gav henne en rusning av makt trots hennes undergivna position.
Sanna var van vid att suga kuk — hade alltid tyckt om det, tyckt om känslan av att ge, av att kontrollera en mans njutning med bara mun och tunga. Och nu använde hon all sin skicklighet — sög hårt, med ett stadigt sug som fick honom att dra efter andan, samtidigt som hennes vänstra hand vant smekte hans pung, kände tyngden där, värmen. Högra handen runkade honom i takt med suget, en rytm hon hittade intuitivt, en rytm som fick hans höfter att röra sig mot henne i små, instinktiva stötar.
Harry njöt fullt ut av behandlingen. Flickans varma mun, det våta trycket, de små lena händerna som så ömt, så skickligt tog hand om honom — allt detta byggde ett tryck som han kände i ryggraden, i benen, i det där oundvikliga som närmade sig.
Han klarade inte av att hålla sig i mer än två-tre minuter. Minuter av full koncentration och intensiv njutning innan han kände det — den där punkten som inte går att återvända från, den där kanten som han föll över med ett stön som lät mer som ett muller.
"Mmmmmmmggghh," mullrade han ut, och nedanför sig hörde han hur flickan svalde och svalde, hur hon tog emot honom utan att tveka, utan att dra sig undan. Han kände hennes svalg arbeta, den där rytmiska rörelsen som drog ut varenda droppe ur honom.
Sanna fortsatte att suga en stund efter att han slutat komma — en stund av mjukare, långsammare rörelser, som för att säkerställa att hon fått allt, som för att ge honom den där extra njutningen som kom efter. Sedan backade hon undan från skrivbordet, långsamt, medvetet, och kände hur hennes läppar var svullna, hur halsen kändes använd, hur hela hon pulserade av en tillfredsställelse som inte bara handlade om hennes egen orgasm.
Harry hade släppt hennes hår och stod nu med båda sina stora händer och tog spjärn mot skrivbordet, som för att inte ramla omkull. Hans andning var tung, hans kostym i oordning på ett sätt hon aldrig sett honom förut, hans normalt så välkammade hår rufsigt där hennes fingrar dragit i det.
Sådär ja, gubbe, tänkte Sanna nöjt, och kände en rusning av makt som fick henne att le. Nöjd över att ha rubbat hans lugn, nöjd över att ha fått den där kontrollerade masken att spricka, om så bara för några ögonblick.
Hon drog ned kjolen med långsamma, medvetna rörelser, kände hur tyget smekte hennes ömma skinkor. Hon började gå mot utgången, och varje steg påminde henne om vad som nyss hänt — den där brännande känslan, den där pulserande värmen, det där otroliga som hon fortfarande inte riktigt kunde greppa.
Hon insåg att hon behövde smita in på toaletten för att justera både det ena och det andra — håret som satt åt alla håll, läppstiftet som säkert smetat ut, den där fuktiga känslan mellan benen som behövde torkas bort. Men nu kunde hon inte stanna, inte riskera att förstöra sin exit, det där sista intrycket av kontrollerad självbelåtenhet.
Harry skyndade sig att stoppa undan kuken i kalsongerna, knäppte byxan, rättade till kostymen innan Sanna hann öppna dörren. Han var nöjd — mer än nöjd. Han såg på hennes ryggtavla, på det där sättet hon gick på, den där rumpan.
Den där flickan skulle tjäna honom gott, tänkte han…