Åtta mil in på veckans längsta pass och jag är kokt.
Svett i ögonen. Tomma flaskor. Solen står som en strålkastare över hela kusten.
Varför just idag?
Jag kastar en blick på cykeldatorn.
Siffrorna ljuger inte.
Skitpass.
Benen finns kvar men trycket är borta. Värmen har vunnit. Bara att acceptera. Träna mer i värme. Ställa trainern i en bastu. Något.
Jag slår av på tempot.
Ingen idé att vara hjälte utan vatten.
Bilvägen försvinner bakom mig när jag svänger ner mot havet. Kattegattleden löper längs stranden. Grus under däcken. Havet på höger sida. Träden ger fläckvis skugga men luften känns fortfarande som från en hårtork.
Längre fram ser jag en brygga.
Perfekt.
Jag rullar ner genom sanden och stannar.

Tomt.
Inga hundägare. Inga barnfamiljer. Inga pensionärer med kaffetermosar.
Bara hav.
Det är därför jag tar semester innan alla andra.
Jag hatar stränder i juli.
Musiken. Skriken. Strandklubbarna. Folk överallt.
Alla verkar vilja höras mest.
För mig blir det bara brus.
ADHD-hjärnan går på högvarv direkt.
Nu finns inget sånt.
Bara vinden.
Jag ställer cykeln vid vattenbrynet och hänger av mig hjälmen.
Kroppen känns tung. Salt. Överhettad.
En blick åt vänster.
En blick åt höger.
Ingen människa i sikte.
Bra.
Jag går ut på bryggan.

Längst ut finns en liten plattform med bänkar och badstege. Havet glittrar under plankorna.
Cykelkläderna sitter som ett extra skinn efter timmar i sadeln. Jag får nästan brottas med dem innan de lossnar.
Till slut ligger allt över räcket.
Solen träffar huden direkt.
Jag står kvar några sekunder.
Bara känner.
Vinden.
Värmen.
Friheten.
Passet må ha varit uselt.
Men just nu spelar det ingen roll.
Jag blickar ner på kroppen.
Solbränna som ett proffs. Blek under cykeltajtsen. Bronsad på armar och vader,
Känner mig tacksam och stolt. Stolt för kroppen jag kämpat för. Tacksam för kuken generna givit mig.
24cm hård. Ådrig och proportionerligt plumpt och lila ollon. Som ett moget plommon. Imponerande.
Pungkulorna som mindre ägg. Skrevet alltid vaxat. Tröttnade på skavet under långloppen för länge sen.
Paketet glittrar av svetten i solskenet. Kuken svajar i brisen och växer lite av känslan att vara näck på offentlig plats.
Perverst. Härligt.


Jag klättrar ner i vattnet.
Kylan slår mot kroppen som en käftsmäll.
Perfekt.
Jag lägger mig på rygg och flyter.
För första gången på hela dagen känns det som att hjärnan saktar ner.
Bara havet.
Bara himlen.
Bara jag.
Sedan hör jag röster.
Först en.
Sedan flera.
Jag reser mig och ställer mig bakom bryggan.
Människor.
En grupp kommer ner från hotellet längre bort. Inte strandfolk. För välklädda. För organiserade.
Konferens.
Måste vara lunchpaus.
Jag står kvar i vattnet och tittar.
Nio personer.
Två män.
Resten kvinnor.
Pulsen ökar lite.
Inte av rädsla.
Av något annat.
Gruppen stannar nere vid vattenbrynet. Pratar. Skrattar. Pekar ut över havet.
Sedan börjar de gå mot bryggan.
Okej.
Nu blir det intressant.
Jag sjunker lite djupare i vattnet och försöker läsa av dem.
Hur känner de varandra?
Hur avslappnade är de?
Hur långt kan man pressa situationen innan någon blir obekväm?
Det där har alltid fascinerat mig.
Inte bara uppmärksamheten.
Spänningen.
Gränsen.
Ögonblicket när något oväntat händer och folk inte riktigt vet hur de ska reagera.
Jag känner hur hjärtat arbetar hårdare.
Gruppen kliver ut på bryggan.
Träet knarrar under deras steg.
Nu hör jag rösterna tydligare.
Stockholmsdialekter.
Kontorssnack.
Något om budgetar.
Något om middagen ikväll.
Kramar vant den stora kuken under vattnet. Pumpar och masserar tillbaka blodet som flytt av kylan. Försiktig att inte få fullt stånd.
Känner det. Kåt som ett djur. Puls som på velodromen.
Jag lägger mig åter på rygg.
Låtsas som ingenting men skjuter upp höfterna så den stora kuken ligger över vattenytan längs mina vältränade lår.
Som om jag inte märkt dem.
Som om jag bara är ännu en överhettad cyklist som svalkar sig.


Stegen kommer närmare.
Närmare.
Sedan stannar de.
Ett par sekunders tystnad.
– Men oj då.
En kvinnlig röst.
Följd av skratt.
– Jaha.
– Det där var ju oväntat.
Mer skratt.
Jag vrider mig om som om jag precis upptäckt att de står där.
Ställer mig upp i vattnet. Vattenytan guppar precis under min tunga kuk. Kunde inte bli bättre djup.
– Oj. Förlåt. Jag trodde faktiskt att jag var ensam här ute.
Några av dem ser besvärade ut.
Männen framför allt.
De utbyter blickar.
En av kvinnorna fnissar.
En annan verkar inte alls veta var hon ska titta.
Men flera av dem stannar kvar.
Det märker jag direkt.
De skulle kunna gå.
Ingen hindrar dem.
Ändå står de kvar.
Nyfikna.

En kvinna i fyrtioårsåldern lutar sig mot räcket.
Mörkt hår.
Kavaj.
Några knappar för mycket uppknäppta i värmen.
Hon studerar mig med ett lugn som får mig att höja på ögonbrynen.
Blicken rakt på min perversa kuk. Skamlöst. Hett.
– Hur är vattnet?
– Helt okej faktiskt. Kallare än det ser ut.
– Synd.
Hon ler.
– Vi pratade precis om att bada innan middagen.
En yngre kvinna står bredvid henne.
Lång svart klänning.
Solglasögon.
Självsäker hållning.
Hon ser ut som någon som är van att få sin vilja igenom.
– Jag badar inte under tjugo grader.
– Har tyvärr ingen termometer.
– Den där mätstickan då?
Kvinnan i kavajen blickar menande mot mitt skrev.
– Den här? Nej den går inte att använda, visar alltid 24.
– Tror jag det.
De andra skrattar.
Jag också.
Stämningen lättar.
Jag klättrar upp ur vattnet.
Solen träffar huden direkt.
Brännande.
Skön.
Kvinnorna följer mig med blicken när jag kommer upp på bryggan.
Kuken svajar tungt mellan benen. Fortsätter växa tillbaka till praktfull storlek av värmen. Och situationen.
Jag låtsas inte märka det.
Den äldre kvinnan räcker fram en hand sista biten från stegen.
– Försiktigt.
– Tack.
Träet är varmt under fötterna.
Jag sätter mig på bänken.
Vattnet rinner från axlarna, över bröstet och ner längs magen.
Jag känner deras blickar.
Inte bara på ansiktet.
Överallt.
Jag har alltid känt igen den där blicken.
Nyfikenheten.
Jämförelsen.
Den där korta sekunden när någon tittar en gång för mycket.
– Ingen handduk? frågar någon.
– Glömde den hemma.
– Bekvämt.
– Jag improviserar.
Skratt.
Jag lutar mig tillbaka mot räcket.
Känner solen torka huden.
Känner pulsen.
Känner situationen.
Det här är egentligen helt absurt.
En timme tidigare satt jag ensam på cykeln och förbannade värmen.
Nu sitter jag naken på en brygga med fem kvinnor som borde vara på konferens.
Livet är märkligt ibland.

Den yngre kvinnan sätter sig på bänken mitt emot mig.
Klänningen glider upp en bit när hon korsar benen.
Solbrända lår.
Långa ben.
Mörka solglasögon.
Självsäker.
Farlig.
Hon ser ut som någon som vet exakt vilken effekt hon har på folk.
Den äldre kvinnan har slagit sig ner snett bredvid henne.
Skjortan sitter öppnare nu. Hennes stora bröst spända mot knapparna.
Under skymtar spetskanten på en vit bh.
Värmen har fått henne att ge upp kampen mot kavajen.

Åter till kvinnan i klänning.
Studerar mig bakom sina glasögon.
Inte generad.
Inte blyg.
Bara nyfiken.
Det gör henne farlig.
– Så vad gör du då? frågar hon.
– Cyklar.
– Det syns.
– Är det en komplimang?
– Det beror på hur du väljer att tolka den.
De andra skrattar.
Hon rycker bara på axlarna.
Jag känner direkt att hon är den som styr gruppen.
Inte nödvändigtvis chefen.
Men den som alla lyssnar på.
Den sortens människor märks.
Man känner det.
– Och ni?
– Konferens.
– Jag beklagar.
Nu skrattar hon faktiskt.
Kort.
Ärligt.
Sedan skakar hon på huvudet.
– Du har ingen aning om hur rätt du har.

Någon kommenterar solen.
Någon annan konferensen.
Snart pratar vi som om vi känt varandra i en kvart redan.
Jag gillar sådana situationer.
När det oväntade gör att alla släpper sina roller lite.
Chefer.
Projektledare.
Specialister.
Plötsligt är ingen av de sakerna viktiga längre.
Nu är vi bara människor ute på en brygga.
Havet kluckar under oss.
Måsarna skriker längre bort.
Solen steker.
Samtalet flyter vidare.
Lätt.
Avslappnat.
Men under ytan finns något annat.
Något som ingen nämner.
Alla känner det.
Ingen säger det högt.
Och det är precis det som gör situationen så elektrisk.

Samtalet flyter vidare.
Stockholm.
Kontor.
Möten.
Powerpoints.
Någon klagar på budgetarbete.
Någon annan på sin chef.
Jag lyssnar bara halvt.
Resten av uppmärksamheten ligger på stämningen.
På blickarna.
På energin mellan oss.
Pungen som var ihopdragen av kylan när jag klev upp ligger nu varm och svullen på bänken.
Kuken fortsätter växa. Börjar lätta från bänken mellan mina lår.
Alla tystnar. Vänder blickarna mot mig. Stirrar.
Kuken som ett spätt rakt upp i luften.
Kvinnan i vit spets-bh ler.
– Verkar som 24 inte var en överdrift tidigare.
Jag ler
– Verifierat det själv.
Kvinnorna fnissar.
Hon i klänning fortsatt farlig.
– Vad ska du göra åt den där då?
– Några önskningar från publiken?
Kvinnorna bara stirrar. Har väll aldrig sett en så stor i verkligheten tidigare.

Kuken bultar av hårdhet. Blickarna. Värmen. Situationen.
En droppe av försats blänker som en pärla på ollonmynningen.
Jag spänner kuken så den sväller till. Förhuden glider tillbaka och blottar det rosa lila ollonet som blänker i solen.
– Det där såg kul ut.
Kvinnan i uppknäppt skjorta igen. Hon verkar riktigt sugen.
Chansar nu. Korten på bordet.
Greppar tag i kuken med ena handen och runkar förhuden sakta upp och sen ner tills förhuden fjädrar i botten.
Mer försats flödar ut. Rinner ner över strängen på ollonets undersida.
Fortsätter. Tar tag med andra handen också. Håller tillbaka förhuden och använder försatsen som glidmedel när jag smeker ollonet i cirklar med andra handen.
Aldrig varit så här kåt.
Blickarna bränner mer än solen. Skönt.
Jag släpper ut en dovt stön när jag greppar om mina svullna pungkulor med ena handen.
Pirrar. Ilar. Stramar i kuken ända ner i pungen.
Det är nära nu.

Då ringer kvinnan i klännings telefon.
Hon svarar. Ja det är Moa.
Alla väntar.
– Ja, vi är nere vid stranden.
Paus.
– Nej då, vi kommer snart.
Hon lägger på.
– Tjejer, vi måste springa om vi ska hinna till lunchen.
Ett kollektivt stön.
Väskor plockas upp.
Någon rättar till kavajen.
Och besvikelsen träffar mig direkt.
Så här slutar det alltså.
Sedan börjar Moa skratta.
– Ni skulle sett era miner.
Alla stannar upp.
– Det är femton minuter kvar.
Hon pekar mot mig.
– Jag ville bara retas lite.
Lättnaden kommer tillbaka.
– Du är livsfarlig.
– Det har jag hört förr.
Moa lutade huvudet på sned och granskade mig.
– Men tjejer, ska han inte få något för underhållningen innan ridån går ner?
– Bra idé.
Det var kvinnan i skjortan.
Hon sa det utan minsta tvekan medans hon knäppte upp resten av knapparna, spände loss bhn och frigjorde sina stora bröst och tryckte menande ihop dom mellan armarna mot mig.
Dom var perfekta. Lite för perfekt. Måste vara sillisar.
Hon verkade i alla fall stolt över dom.
– Men herregud Annika.
– Vadå? Han har väl förtjänat det.
– Tänk om någon ser?
– Vem då?
Annika svepte med handen över havet.
Tom strand.
Tom brygga.
Bara vind och vatten.
– Din tur Moa.
Annika nickade mot den yngre kvinnan i klänning.

Moa skakade på huvudet åt henne.
– Du är hopplös.
Hon satte ner benet som hon haft i kors.
Klänningen gled upp över låren.
Mina ögon fastnade direkt.
Hon märkte det förstås.
Hon märkte allt.
Leendet i mungipan blev bredare.
Hon särade mer på benen och blottade ett par vita små trosor under klänningen.
En tydlig våt fläck syntes i mitten. Kontorerna av hennes fitta lyste genom det blöta tyget.
Jag satt kvar som förstenad. Kuken i näven. Försatsen flödande ner längs skaftet.


För första gången sedan de kommit ut på bryggan hade jag inga smarta kommentarer kvar.
Ingen charm.
Inga skämt.
Bara ren förvåning.
Annika verkade roa sig kungligt åt min reaktion.
Hon lutade sig tillbaka och njöt av uppmärksamheten lika mycket som jag gjort tidigare.
Det slog mig att hela situationen hade vänt.
För en stund sedan hade det varit jag som styrt spelet.
Nu var det de.
Och de visste det.
– Vad hände med självsäkerheten? sa Moa.
– Den tog semester.
Skratten kom direkt.
Moa lutade sig fram lite.
– Ska du verkligen ge upp nu?
– Inte en chans.
– Bra.
Hon log.
Det där lugna, självsäkra leendet igen.
Det som gjorde henne omöjlig att ignorera.
Jag drog handen genom håret och försökte samla tankarna.
Pulsen slog hårt.
Solen stekte.
Havet kluckade under bryggan.
Allt kändes overkligt.
Som om någon hittat på hela scenen.
Som om den inte borde kunna existera.
Ändå satt vi där.
Jag fortsatte att runka min bultande kuk. Nu lät det ljudligt och kladdigt av försatsen när förhuden gled upp och ner över ollonkanten.
– Sådärja
– Snabbare
Annika kommenterade glatt med stora ögon och lutade sig fram.
Hennes stora bröst ihopklämda mellan armarna.
Kände hon också doften av min kåta kuk? Det måste hon. Den osar kåthet och försats. Manlighet.

Nu kom pirrandet igen. Den sköna ilande känslan från ollonet ner i kukroten.
Jag stönar högt och menande.
Moa låser sin blick i min.
Orgasmens vågor sköljer äntligen över mig.
Jag släppte kuken och låter den stå rakt upp. En rännil av försats och sperma rinner stadigt ur den kåta kuken.
Forsar ner längs skaftet och landar på bryggan. Sen. Som blixtar genom kroppen.
Spasmer som skjuter ut långa vita strålar av tjock sperma.
Känns som det aldrig ska sluta.
Men snart. Spasmerna lägger sig. Jag pustar ut.
Spänningen total.

Men ingen gick.
Ingen ville vara först.
Jag såg hur kvinnorna utbytte blickar med varandra.
Skrattade.
Retades.
Njöt av ögonblicket.
Och mitt i allt satt Moa.
Lika lugn som när hon först slog sig ner mitt emot mig.
Som om hon redan visste hur historien skulle sluta.
När jag mötte hennes blick igen blinkade hon långsamt.
– Där är du ju, sa hon.
– Vem?
– Han som var så kaxig för tio minuter sedan.
Jag skrattade.
– Du är farlig.
– Det vet jag ju redan.
Hon reste sig först.
De andra följde efter.
Handväskor plockades upp.
Kavajer rättades till.
Konferensvärlden började sakta ta tillbaka dem.
– Nu måste vi faktiskt gå, sa Annika.
– Tyvärr, sa någon annan.
– Verkligen tyvärr.
Fler skratt.
Jag reste mig inte.
Bara satt kvar och såg dem börja gå längs bryggan. Den kladdiga kuken vajande i vinden.
En pöl med sperma på bryggan.
Moa blev kvar sist.
De andra hade redan kommit en bit.
Hon stod tyst några sekunder.
Betraktade mig.
Sedan log hon.
– Tack för sällskapet.
– Tack själv.
– Det här var betydligt roligare än budgetmötet.
– Det hoppas jag.
Hon skrattade.
Vände sig om. Drog upp klänningen och blottade sin välskapta rumpa i sin sexiga lilla stringtrosa.
Och gick.
Jag satt kvar länge efter att de försvunnit.
Havet såg exakt likadant ut.
Solen lika stark.
Men något hade förändrats.
Till slut drog jag på mig cykelkläderna igen.
Hjälmen låg där jag lämnat den.
När jag lyfte upp den föll något vikt papper ner i sanden.
Jag stannade.
Hjärtat slog till direkt.
Pappret var vikt två gånger.
Jag öppnade det.
Ett telefonnummer.
Och under det, med snabb handstil:
"Jag behöver nog höra mer av dina historier."
Moa.