Jag sitter i det här mötet och är så arg att det känns som att jag ska explodera. Vad är det de vill egentligen? Varför behandlar de mig, MsCutieCat, så här?

Socialsekreteraren, Fatima, verkar vara en överviktig äldre kvinna från Mellanöstern. Hon suckar och snurrar på den nedre vänstra delen av sin mörka sjal som sitter löst runt håret. Under sjalen har hon en lång, säckig klänning i en trist brun nyans, med vida ärmar som fladdrar när hon rör sig. Den ser ut som något man köper för att det är bekvämt, inte snyggt. På fötterna har hon slitna, svarta skor med tjocka sulor som klickar mot golvet. På väggen hänger ett inramat diplom från Södertörns högskola som säger att hon är socionom. Jag har ingen aning om vad en socionom gör, men hon verkar tycka att det är viktigt. Hon bläddrar i några papper om mig och suckar djupt, som om hon läser något jobbigt.

Mitt emot henne sitter jag och pappa. Det är två väktare i rummet också, som står tysta vid dörren.

Pappa har på sig sin vanliga rödrutiga skogshuggarskjorta, lite blekt efter år av tvätt, med upprullade ärmar. Hans jeans är slitna vid knäna, och han har sina gamla, bruna kängor som är fläckiga av lera. Han ser ut som han precis kommit från skogen, men det är så han alltid klär sig.

Jag har en rutig skjorta med några knappar uppknäppt som dessutom är knuten runt magen så att min magpiercing, som glittrar lite i ljuset, syns, och nedan den ett par ljuslila tajta crunch leggings som sitter som en andra hud och framhäver allt. Under har jag en svart push up-bh och svarta string. Att ha annat än string under dessa leggings skulle vara för obekvämt och se konstigt ut. Crunch leggings är ju byggda för att sitta tajt och smita in precis rätt mellan skinkorna för att göra gymkillar galna när man gör squats. På fötterna har jag sneakers. Pappa sa att jag skulle se ordentlig ut. Normalt kör jag på korta magtröjor.

Stämningen i rummet är så spänd att det känns som att ingen vill vara här. Jag pillar nervöst med mina guldiga hoops under mina två flätor. Jag tycker egentligen flätor är lite barnsliga för en tonåring som mig men pappa tjatade om att jag skulle se söt ut. Jag klickar lite med tungpiercingen mot tänderna, mest för att jag är så nervös. Mitt ansikte är sminkat med eyeliner, mascara och glossy rosa läppstift, men det känns som att det inte hjälper mig här.

Soc-kärringen bläddrar vidare i sina papper och mumlar för sig själv. Sen tittar hon upp och stirrar på mig, som om hon försöker läsa av mig. "Du kan inte fortsätta så här," säger hon med en svag brytning. "Först anklagar du en dörrvakt på köpcentret för något han inte gjort. Sen, två månader senare, säger du att två män på krogen våldtog dig. Inget av det stämmer, båda fallen lades ner. Du kan inte gå runt och anklaga folk hur som helst." Hon låter irriterad, och jag känner hur kinderna hettar till. "Och dessutom," säger hon och pekar på ett papper, "hittade vi spår av droger i ditt blod när du gjorde anmälan. Du är ute på klubbar fast du är för ung, och du sköter inte skolan. Du är en tjej i riskzonen."

Hon bläddrar vidare och säger sen: "Därför har socialen beslutat att du ska placeras på ett HVB-hem." Mitt hjärta stannar typ. Ett HVB-hem? Alltså, ett sånt ställe där de bestämmer allt åt en?

Pappa reser sig upp direkt. "Vadå? Är det verkligen nödvändigt?" säger han och låter arg. Hans keps sitter lite snett, och hans skjorta är skrynklig där han suttit. Fatima nickar och pekar på pappren. "Ja, det är nödvändigt," säger hon bestämt. När pappa börjar vifta med armarna och protestera går väktarna fram. De har svarta uniformer med guldiga brickor och ser ut som de är redo för bråk. De trycker ner pappa i stolen, och han ser så frustrerad ut att jag blir rädd. Själv kan jag inte hålla tillbaka längre – tårarna rinner nerför kinderna, och mitt rosa läppstift blandas med tårarna. Varför gör de så här mot mig?

Jag fattar ingenting, och det känns som att hela världen är emot MsCutieCat!


HVB-hemmet ligger gömt i skogen mitt ute i ingenstans, som om det försöker hålla sig undan världen. Det är kallt i april, och vinden visslar genom de gamla fönstren. Huset ser ut som en gammal svensk herrgård, med höga tak och slitna trägolv, men inuti är det tomt och kalt – mestadels gamla soffor och plaststolar i rummen.

På hemmet finns massa tjejer mellan typ 15 – 17 som verkar må mycket dåligt, samt en hel del killar som verkar mycket äldre, men som säger att de är under 18. Jag tror att killarna ljuger om sin ålder. En del ser ut som de kommer från orten. En del av tjejerna är blondiner som jag, medan andra har färgat håret svart eller lila och kör på tung eyeliner som, om de vore emos. Killarna verkar nästan bara vara invandrare, med störigt tuffa attityder och högljudda röster. Stämningen är spänd, som om alla bär på hemligheter.

Rummen är små, med två sängar och ett rangligt skrivbord. Vi får inte ha mobiler, bara lite smink och några personliga saker, och om man sköter sig cigg. Det finns en stor matsal med långa träbord och två vardagsrum: ett med en gammal tjock-TV och brädspel, och ett med ett pingisbord som knappt används då bollen alltid är borta. Gemensamma duschar och toaletter gör att det aldrig känns privat. Som tur är delar inte tjejer och killarna på samma duschar.

Personalen är... weird. Mest killar i 30-årsåldern, och många känns skumma, som att de har ett förflutet på gatan eller nåt. De bryter en del. En av dem, Abdulsmed, har ett stort skägg och en keps som han alltid bär bakochfram. Han pratar mycket om regler och citerar konstiga texter från Koranen, vilket ger mig kalla kårar. Vi måste be om lov för allt som om vi vore småungar – till och med för att låna en penna – och när vi gör det, alltså frågar om lov, kallar de oss "duktiga tjejer” med en nedlåtande ton. Det känns som att de försöker sätta sig själva över en, och det är så förnedrande.

Min roomie Blessing är skitsnäll. Hon är svart, 15, och hamnade här för att hennes familj tyckte hon var ”för svensk” och ville gifta bort henne. Helt sjukt. Hon är typ den som gör dagarna okej här. Hon är min enda bra vän här, och vi viskar om allt på kvällarna.

Blessing säger att det är kriminella som driver HVB-hemmet och att även personalen består av kriminella. Hon kan lite arabiska och har snappat upp grejer när Abdulsmed snackar med de äldre killarna som är intagna. Han pushar dem att ”sköta sig” och följa Allah, men det låter inte som vanligt snack. Blessing tror han är nån islamist som försöker rekrytera dem till nån skum grupp, typ Isis, för att ”rena” dem och göra dem till ”bättre människor” om de åker till Syrien. Hon säger att han snackar om att de kan bli respekterade och betydelsefulla där. Det är så skruvat, och jag får kalla kårar bara av att tänka på det.

Klädkoden här är strikt och tråkig. Tjejer måste ha vita toppar med lite urringning, ljusgrå huvtröjor och ljusgrå mjukisbyxor. Inga leggings, kjolar eller klackar är tillåtna – bara gympaskor om man går ut, annars strumpor. Killarna har typ samma med vita t-shirts, svarta huvtröjor och svarta mjukisbyxor.
Men våra tjejmjukisbyxor? De är en mardröm. De är tajta, men det finns inget resårband i midjan, så de glider ner hela tiden. Böjer du dig framåt? Bam, stringen syns. Går du bara vanligt? Japp, ner glider de ändå. Mina åker ner typ konstant, och det är så pinsamt. Varför har inte killarna det så? Orättvist! Många tjejer visar ofrivilligt rumpan hela tiden, men efter ett tag slutar du bry dig eftersom det händer alla tjejer här.

Blessing har tur, eller kanske otur, för hennes byxor glider inte ner lika mycket. Hon har så smal midja och så fyllig afrikansk rumpa att byxorna typ klamrar sig fast. Men när hon sätter sig? Då åker de ner, och du ser hur hennes string skär in mellan hennes stora, bulliga skinkor. Det är som att hon är med i en musikvideo, men det är inte kul för henne. Personalen, speciellt snubbarna, glor på henne som hungriga vargar. Deras blickar är så slemmiga, särskilt när de kollar på hennes bak. De stirrar på min kropp också, men Blessings rumpa är nog deras favorit. Personalen vill att hon sitter på en särskild plats i matsalen så att personalen kan spana in hennes rumpa när de delar ut mat. När de stirrar på Blessing ser hon rädd ut, som om hon bär på en jobbig erfarenhet hon inte vill prata om. Jag har försökt fråga, men hon säger inget.

Om man möter personalens blick när de stirrar får man bara en kall, ifrågasättande blick tillbaka, som om de undrar varför man själv tittar. Det känns som att de utnyttjar sin makt, och det gör stämningen här ännu mer tryckande. Man känner sig som ett objekt, och det är som att de njuter av att ha makten. Alltså, det här stället är så messed up.
När jag kom hit från första början sade jag till personalen att de antingen skulle ge mig nya kläder eller sluta stirra. Det slutade med att två av dem drog in mig i ett rum, drog ner mina byxor och gav mig smisk för att jag gick runt och ”slampade” mig. Jag fick lova att inte gå omkring och visa mig i så slampiga string och lova att jag skulle sluta använda den typen av trosor. Dagen efter hade någon bytt ut alla mina trosor i garderoben mot ännu mer avslöjande minimala gstring. Jag tror att det var personalen för vem annars skulle kunna köpa sådana? Allt kontrolleras ju.

Men det allra obehagligaste, det som verkligen får det att krypa i kroppen, är nappflaskan. Det händer varje fredag. En av tjejerna tvingas dricka ur den, som ett slags straff. Det är aldrig någon kille, bara vi tjejer. Oftast väljer personalen ut den som varit "besvärlig" i veckan – den som sagt emot, varit för kaxig, eller bara råkat se lite för liten och sårbar ut. De säger att det handlar om att "bryta ner trots", att det är för vårt eget bästa. Men det känns inte så. Det känns som något helt annat.
När någon blivit utvald måste hon ställa sig upp framför alla i vardagsrummet. Alla sitter tysta, som om de redan vet vad som kommer. Hon får lägga sig i knäet på en av männen i personalen, som om hon var ett litet barn. Och så kommer nappflaskan fram. Han håller den mot hennes mun och viskar så att alla hör: "Duktig flicka" eller "såja, lilla vän", med den där äckligt lena rösten som får håren att resa sig. Det som är i flaskan ser ut som mjölk – men det luktar konstigt. Och ibland, som av "misstag", spiller han lite på henne. Då ser man hur det fastnar i huden, i håret, hur kladdigt det är. Han gör det med flit, det är jag säker på.
Vi andra får bara sitta där och titta på medan hon tvingas suga på flaskan. Killarna skrattar och ropar "nappflaskan, nappflaskan!" som om det är nån slags sjuk underhållning. Applåderar till och med. Tjejen däremot får ofta panik innan hon slutligen blir lugn, trött och dåsig. Och vi andra? Vi vågar inte säga ett ljud. För vi vet att det kan vara vår tur nästa gång. För vi vet också att tjejen därefter bärs in i ett separat rum. Ibland försvinner tjejen från HVB-hemmet efteråt.

Jag hatar fredagar.


Tiden går långsamt här på HVB-hemmet även om man börjar vänja sig. Det som däremot inte blir lättare är tristessen – långtråkigheten alltså - som gör att man längtar efter att ha något att göra, vad som helst som bryter de dagliga rutinerna. Och det enda som ger en kick och möjlighet att köpa lite saker är de där jävliga bilmötena en kilometer bort, som ingen i personalen låtsas om existerar.

De perviga gubbarna, ja. Alla vet vilka de är – äldre snuskgubbar med pengar som betalar för att få en avsugning. De kallar oss stringtjejerna med tanke på vår klädsel, men det är ju inte vi som valt klädseln. Åtminstone hälften av tjejerna har varit där även om de inte vill erkänna det. Det bara blir så.

Idag är det min tur att testa det om jag vågar. Jag behöver verkligen pengarna då jag börjat röka på boendet. Det finns inget annat att göra och nu är jag typ beroende av nikotinet. Jag behöver verkligen få ta ett bloss.

Solens sista värme kittlar mitt ansikte när jag går mot parkeringen. Mitt hjärta bultar hårt i bröstet och det är en rusig blandning av rädsla och förväntan jag känner, när jag närmar mig den svarta bilen.

Genom det tonade fönstret ser jag honom – en skallig man. Hans leende är lite lurigt, och hans ögon sveper över mig och dröjer sig kvar vid min åtsittande, vita topp som klamrar sig fast vid mina putiga bröst. En del av mina stringtrosor syns tydligt och smiter åt om mina kurviga höfter. Jag känner mig lite obekvämt objektifierad, och hans blick säger mig att han vet exakt varför jag är här.

"Kom hit lilla snygging," mumlar han, med en låg och grötig röst, medan han klappar inbjudande på sitt knä.

Jag drar i handtaget och bildörren svänger upp med ett gnisslande ljud. En våg av billig aftershave blandad med den unkna, metalliska doften av gammal bilplåt slår emot mig. Innan jag ens hinner sätta mig har hans händer redan letat sig under mitt linne. Hans grova fingrar, varma och krävande, knådar mina bröstvårtor. Jag blir chockad över att det händer så plötsligt. Jag blir också lite blöt där nere och jag känner hur mina kinder rodnar av skam och upphetsning.

Hans händer glider ner över min mage och fingrarna borrar sig in i huden innan han med en bestämd rörelse drar ner mina mjukisbyxor till knäna. Stringtrosorna blottar min rumpa för den svala kvällsluften, som kittlar min nakna hud och får håren att resa sig. Han knuffar ner mig på knä framför den öppna bildörren, och jag känner asfalten skava mot mina knän. Om någon skulle gå förbi nu, skulle de se mig – exponerad, sårbar, med stringrumpan tydligt framträdande i solljuset. Tanken får mitt hjärta att slå hårdare, en rusig känsla av att vara sedd men ändå gömd bakom bildörren.

Hans byxor åker ner med ett snabbt rassel, och hans redan hårda kuk slår lätt mot min kind. Doften är intensiv – en blandning av svett och musk. Jag känner mig liten, utsatt, som om jag inte har något val. Jag slickar mig om läpparna, försöker samla mod men innan jag gjort det hör jag hans röst skära genom luften.

"Sug om du vill ha pengar, din lilla stringflicka. Och glöm inte pungen” säger han, med rösten tjock av begär.

Hans pung hänger tung och svettig framför mig, och doften av musk och salt fyller mina sinnen. Jag lutar mig framåt och låter min tunga försiktigt glida över den skrynkliga huden. Smaken är svagt salt, med en underton som får mig att rysa av både obehag och upphetsning. Han stönar när jag suger in en av hans kulor i munnen. Min tunga masserar den långsamt medan mina händer varsamt håller om den andra. Jag känner hur hans lår darrar och hur hans kropp svarar på varje rörelse jag gör.

"Lillan... fortsätt," viskar han med rösten sprucken av njutning.

Jag slickar honom noggrant, från den grova huden vid blygden och uppåt, samtidigt som jag njuter av hur hans ben skakar när jag blåser lätt över den fuktiga huden. Hans fingrar gräver sig in i mitt hår och knölar det i ett hårt grepp, och jag känner hur min egen puls bultar i tinningarna. Med en plötslig impuls tar jag hela hans pung i munnen och känner hur den fyller mig, mjuk och varm, medan min tunga leker med testiklarnas tyngd. Saliven rinner ner från mina läppar och fuktar hans hårda kuk som står rakt upp bredvid mitt ansikte. Jag drar tungan i en lång, långsam linje från pungen upp till ollonet och smakar hans svett och den salta, klibbiga försatsen som pärlat fram.

"Fan... slampa, du älskar det här, va?" flämtar han, och jag hör hur hans röst vibrerar av lust.

Jag svarar inte, utan tar istället hans pung i munnen igen och suger hårt medan mina fingrar masserar hans skaft. Han stönar, men när jag biter honom lite lätt i ett försök att retas och ta tillbaka en gnutta kontroll – slår han mig lätt över kinden, inte hårt, men tillräckligt för att få mina ögon att tåras. "Inga tricks, hora," väser han. Hans kuk är nu stenhård och pulserande under mina händer, och jag sluter läpparna runt den och suger in den djupt. Saliven gör den glatt. Hans grepp om mitt hår är nu hårt, och han styr mitt huvud i ojämn rytm.

"Så där ja... fan, din mun är som gjord för det här. Ta hela nu din lilla fjortis," befaller han. Rösten är grov av upphetsning.

Han trycker mitt huvud neråt och tvingar sin kuk djupare in i min hals tills tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag kämpar för att andas och hostar lätt, men han håller mig kvar och gnider sig mot min gom med en rå hunger. När han äntligen släpper mig lös för att låta mig kippa efter andan, är hans blick mörk och triumferande, som om han äger mig. Mitt hjärta bultar, och min kropp är en virvel av skam, rädsla och en oförklarlig lust som får mig att darra.

”Vill du ha pengar för cigg eller? Då ska du jobba för det.” säger han och drar mig tillbaka mot sin kuk.

Jag mumlar något osammanhängande, min röst dämpad av skam, men han bryr sig inte. Hans händer tvingar mina läppar runt honom igen, och smaken av svett och förväntan fyller min mun. Jag känner hur hans pung drar ihop sig, hur hans kropp spänns. Jag ökar takten, suger hårdare och min tunga dansar över ollonet medan hans stön blir alltmer desperata. Hans grepp om mitt hår är smärtsamt hårt nu, och han knullar min mun med en frenesi som får mig att känna mig som en leksak.

"Ja, för fan... sug ut mig nu, din lilla nikotinberoende fjortisslyna.", stönar han.

Jag tar honom djupare och känner hur han tränger in i min hals, hur tårarna rinner nerför mina kinder och blandas med saliven som droppar från min haka. Hans kropp skakar, och plötsligt rycker han till. En varm, tjock stråle skjuter ner i min hals, och jag sväljer snabbt.

När jag till slut släpper kuken, drar han upp gylfen med en darrande hand och torkar av resterna på min haka med tummen. Hans blick är skamsen nu, som om han vet att han gjort något fel, och jag sitter kvar på knä, med smaken av honom i munnen och asfalten skavande mot mina knän. Min kropp bultar av en blandning av förnedring och en mörk, pulserande upphetsning som jag inte kan förklara. Parkeringsplatsen är tyst, bara ljudet av hans tunga andetag och den avlägsna susningen från träden hörs i mörkret.

Han kastar ett paket cigg i mitt knä och trycker ner en femhundralapp i min bh. Jag kramar paketet hårt i handen och känner hur mina fingrar darrar lätt. Nikotinsuget är redan där, pulserande i blodet. Den skallige gubben startar motorn utan ett ord, och jag backar undan när bilen långsamt rullar iväg. Parkeringsplatsen är tom igen, förutom mig och den stickande doften av sex och billig aftershave som fastnat i min hud.

Jag tänder en cigg direkt och drar in röken djupt i lungorna. Det bränner, men fan vad skönt det är. Jag drar upp byxorna, även om de åker ner lite på en gång. När jag vänder mig om för att gå tillbaka mot boendet, ser jag en annan tjej komma gående längs vägen – hon har också linne och hängande mjukisar. Våra blickar möts en sekund, och vi vet båda var hon är på väg. Ingen säger nåt men båda skäms. Det är bara så det är här.


Jag visste redan när jag vaknade att det var min tur. Det var fredag. Man känner det i luften – tungt som bly i bröstet. Personalen hade kollat på mig hela veckan sedan jag besökt parkeringsplatsen. Jag hade varit borta för länge, varit för osmidig, varit för… jag vet inte. Jag känner mig så illa till mods.

Efter middagen samlade de oss i salen. De kallade det kvällsmöte, men alla visste vad det betydde. Killarna tryckte ihop sig längst fram som om det var en jävla show. Några tjejer satt redan med armarna om sig själva, som om det skulle skydda dem. Jag stod längst bak vid väggen. Tänkte: om jag står still nog, kanske jag försvinner. Hoppas, hoppas!

Sen sa de mitt namn.

Det blev knäpptyst. Som när elen går. Jag stod kvar. Jag svarade inte. Inte direkt. Han med nappflaskan log, så jävla självsäkert. Han visste att han redan vunnit. "Kom nu, prinsessan," sa han, som om det var nåt fint, nåt mjukt. Det var det inte.

"Nej." Det var det enda jag sa. En viskning. Men det kändes som att jag skrek.

Två ur personalen rörde sig mot mig. Två av dem. Jag slog, sparkade, skrek till. Jag vägrade bara ge mig. Jag ville inte att det skulle bli lätt för dem. Jag ville inte bli en docka som de kunde bära omkring på.

De höll mig hårt. De bar mig tvärs över salen som ett jävla djur som ska slaktas. Mina ben sparkade i luften, men ingen gjorde något. Alla bara… tittade. Någon skrattade till. En kille klappade långsamt. En annan hakade på:
"Nappflaskan… nappflaskan…"
Och sen kom hela jävla kören. De ropade "Nappflaskan! Nappflaskan!" som om det var en lek.

Personalen satte mig i hans knä. Jag försökte resa mig, men han höll mig fast med en arm runt midjan, som om jag var en liten flicka han skulle natta. Den andra handen vilade på mitt lår, tung, självklar. Jag hatade honom. Jag hatade alla i det här rummet.

Flaskan kom fram. Vit plast, som en barnsak. Jag ville inte. Knep ihop munnen. Huvudet bultade. "Öppna," sa han tyst. "Du vet hur det här går till." Han tryckte till mot mina läppar, hårdare. Jag försökte vrida bort ansiktet men han höll mig still.

Till slut gav jag upp. Jag öppnade munnen och vätskan rann ner i min hals. Det smakade salt och klibbigt, och påminde lite om upplevelsen på parkeringsplatsen. En smak som inte borde vara där. Va? Nej! Det kletade sig fast i munnen, ner i halsen. Jag ville kräkas. Han viskade i mitt öra: "Duktig flicka"

Jag kände hur hans hand gled ner på mitt lår, tryckte lite hårdare än vad som var okej. Jag ville slå bort den, men kroppen var svag, hjärtat dunkade hårt och jag kände hur jag började tappa kontrollen. Jag började känna mig dåsig och yr. Sen lutade han flaskan mer. Lät det rinna, med flit. Ner över hakan, ner på halsen och mitt bröst. Det var kladdigt. Det rann in under toppen, mot huden. Han gjorde inget för att torka bort det. Bara tittade på det som om det tillhörde honom.

Jag hörde killarna. Skratten. Skriken. "MER! Nappflaskan!"

Jag ville skrika. Slå. Slita mig loss. Men kroppen började ge upp. Allt blev långsamt, tungt. Som om nån drog ner en gardin inuti huvudet. Jag kände mer och mer av vätskan rinna ner i halsen.

Sen kom händerna. De rörde sig. Inte för att hålla – för att känna. Jag vet inte exakt när det hände, men jag kände trycket. Hur hans fingrar stannade kvar där de inte borde vara. Hur jag inte kunde stoppa det. Armarna låg som bly. Ögonen ville stängas. Jag kände hur tröttheten tog över. Jag hatade dem alla. Jag hatade mig själv för att jag inte kunde göra mer.
Och så bar han mig. Ut ur rummet, som om jag var något han ägde.

Jag hörde dörren stängas bakom oss.
Klick.
Sen blev allt tyst.


Den kalla, smutsiga betongen under mina knän är hård. Luften i rummet är tjock och kvav.

Mina handleder sitter fast med ett buntband bakom ryggen, plasten biter in i min hud och lämnar den rå och känslig, men smärtan är bara en avlägsen känsla i min dåsiga, dimmiga värld. Jag är så yr att världen snurrar i långsamma, suddiga cirklar, mitt huvud känns tungt som bly, och mina tankar är som en trögflytande sörja som jag inte kan greppa. Mina ögonlock är halvt slutna, och min kropp är så svag att jag knappt kan hålla mig uppe på knä. Jag tror jag är på knä i alla fall, men jag vet inte riktigt.

Min topp och mina mjukisar är borta, brutalt sönderrivna och kastade någonstans i skuggorna, och allt som återstår är mina minimala g-string, som klamrar sig fast vid mina kurviga höfter och lämnar min tajta tonårskropp helt exponerad. Mina bröst, fasta och putiga, glänser i det svaga ljuset från en flimrande lampa och bröstvårtorna är styva i den kyliga luften. Jag känner mig objektifierad, naken och sårbar. Runt om mig har det samlats ett antal män som verkar vara runt trettio och situationen får mig att krympa inombords av förnedring.

"Räck ut tungan, din äckliga parkeringshora," morrar en man grovt och hånfullt. Jag tror att han tillhör personalen då han bryter lite men jag är inte säker då allt är så suddigt.

Min tunga, glider ut ur min mun, darrande och är täckt av klibbig saliv. De kan tydligt se min tungpiercing. Männens skratt ekar i det kala rummet, och en hård kuk slår mot min kind med en våt, klibbig smäll. Doften är överväldigande – muskig, unken, med en bitter, salt underton som får min mage att dra ihop sig i en svag våg av äckel. Men jag är för svag, för dåsig, för att göra motstånd. En grov hand griper tag i mina lockar, drar i dem hårt och tvingar mitt ansikte mot en svällande kuk. Jag känner mig som en docka, styrd av deras vilja, min kropp ett tomt skal som bara lyder.

"Sug, din jävla nikotinhora. Sug som om det vore en cigg," befaller han, och hans röst är som en hammare mot mitt redan omtöcknade sinne.

En hand styr mig och ollonet glider in över min tunga, grovt och bittert, och fyller min mun med sin tyngd. Jag suger svagt, mina rörelser är långsamma och okoordinerade, och saliven rinner nerför min haka och droppar på mina nakna bröst som glänser i det svaga ljuset.

En annan hand griper tag i mitt hår, drar mitt huvud åt sidan, och en ny kuk pressas mot mina läppar. Jag försöker vända mig mot den, men jag är så yr att jag knappt kan hålla balansen sittandes. Jag suger den nya kuken, min tunga rör sig mekaniskt, och saliven blandas med hans försats och rinner nerför min haka och droppar i klibbiga strömmar över min mage och mina lår. Deras skratt är som ett avlägset brus i mina öron.

"Titta på henne, hon är ju helt väck! En patetisk liten hora," säger en av dem, och deras hånfulla röster får mig att sjunka djupare in i förnedringens dimma.

Min kropp är inte längre min egen. Jag är en docka, en leksak, och deras händer styr mig utan nåd. En kuk dras ur min mun, och en annan tar dess plats omedelbart, varm, hård och pulserande. Jag suger, min mun är fylld av deras smaker – salt, bitter, unken – och min kropp skakar av trötthet. Jag känner hur en hand smeker mina bröst, nyper i mina bröstvårtor, och hur en annan hand smeker mig mellan skinkorna. Jag är så dåsig att jag knappt registrerar deras rörelser, bara känner hur deras kukar turas om att fylla min mun och min hals, en efter en, medan deras händer håller mitt huvud uppe. Tårar, från halsknullandet, rinner nerför mina kinder och blandas med saliven och droppar ner på mina bröst, men jag är för svag för att bry mig. Deras stön blir till grymtningar, och jag känner hur deras kroppar spänns, hur deras kukar börjar pulsera mot min tunga.

"Fan, hon är som gjord för det här," muttrar en av dem, och hans röst är som ett avlägset eko i mitt dimmiga sinne.

Plötsligt drar sig en kuk ur min mun, och jag känner en varm, tjock stråle träffar mitt ansikte, rakt över mitt ögonbryn. Den klibbiga sperman rinner ner i mina ögon, bränner svagt, och jag blinkar trögt, världen blir en suddig, vit dimma. En annan kuk sprutar, och skvätten landar på min näsa och droppar ner över mina läppar och blandas med saliven som redan rinner från min mun. En tredje träffar min panna, och tjocka, vita strömmar rinner nerför mina kinder, nerför min hals, och droppar i klibbiga floder över mina fasta och putiga bröst, som glänser i det svaga ljuset. En fjärde kuk sprutar över mitt hår, och sperman kladdar in sig i mina blonda flätor, och en femte sats träffar min haka, där sperman rinner ner över min hals och droppar på mina lår. En sjätte kuk exploderar, och den varma, klibbiga vätskan sprutar över min mage och träffar min magpiercing. Sperman rinner därefter ner mot mina g-stringtrosor och droppar på den kalla betongen under mig. Jag känner hur sperman täcker min kropp, från ansiktet till brösten, ner över min mage och lår, en glänsande, förnedrande hinna som markerar mig som deras egendom.

"Så jävla perfekt! Titta på henne – en nedkletad porrstjärna!" säger en av dem, och deras skratt skär genom min dåsiga dimma som en kniv.

Jag känner mig som en smutsig trasa, använd och kastad, och förnedringen tynger mig som en osynlig vikt. En av dem griper tag i mina flätor och gnider mitt ansikte mot hans halvhårda kuk och smetar ut sperman över min hud tills mitt ansikte känns som en klibbig mask.

"Sprutluder, det är vad du är," säger han hånfullt.

Jag är för svag för att röra mig och för dåsig för att ens försöka. Mina ögonlock är tunga, och världen är en suddig virvel av ljus och skuggor.

Till slut släpper de tag om mitt hår, och jag sjunker ner och min kropp kollapsar mot den kalla betongen. Jag ligger där, utsträckt och darrande, med sperman fortfarande rinnande över mitt ansikte, mina bröst, min mage och mina lår. Den klibbiga vätskan droppar från mina blonda flätor, från min haka, och bildar små pölar på golvet under mig. Min tunga, fångar upp de sista dropparna från mina läppar, och smaken – salt, bitter, äcklig – fyller min mun.

Jag är för utmattad för att röra mig, för yr för att tänka, och förnedringen omsluter mig som en tung, kvävande filt. Deras skratt ekar i rummet, och jag hör deras fotsteg när de klappar varandra på axlarna, nöjda med sitt verk. Ikväll är MsCutieCat deras slyna, deras leksak och