Ett par urtvättade, mattsvarta tights från typ Domus, samt ett par svarta spets-trosor av exklusiv ”couture” ligger nu kastade över min lilla boktrave, där på golvet, bredvid soffan – hemma hos mig! Här i min famn, tätt mot min kropp, ligger Carina: naken, varm, och nu även hon i lätta darrningar. Våra andetag – ömsom djupa, ömsom ytliga – överlappar varandra. Det är en konversation i sig.

Inte många ord har yttrats hittills, ikväll. Jag tänker på hur jag i vanliga fall hade behövt verbalisera saker och ting. Under andra, mer vanliga omständigheter, mer planerade och förväntade, så hade jag behövt konkretisera och klargöra kommunikationen. Ett patologiskt beteende, nästan. Som en kronisk neuros, efter alla mina tidigare erfarenheter av bristfällig kommunikation, eller bara helt vrickad kommunikation. Jag hade behövt försäkra mig om att vi talar samma språk och menar samma sak, för att undvika besvikelse. Lite som att upprätta en försäkring, och då fylla i alla föreliggande premisser i protokollet – så att man vet. Men med Carina är det som om vi förstått varandra, multidimensionellt, innan en knappt hunnit förstå sig själv! Ikväll är ord överflödiga – och det trots att jag ju vet att hon är gift med en man.

Jag dyker med ansiktet in mot hennes hals och insuper all doft, all värme, som hennes hud pulserande avger. Med mina läppar känner jag linjerna i hennes hud, och de små, små knottrorna i skinnet, strupen som buktar ut, nyckelbenen, den förunderligt mjuka halsgropen i mitten. Känner hela hennes kropp mot min kropp, tyngden hon låter vila mot mig, och hur hon rör sig, andas, reagerar. Jag känner hennes händer på mig, hur de utforskar – ibland hungrigt, men med en rörande ömhet, och ibland alldeles stillsamt. Jag känner doften av hennes hår när jag begraver mitt ansikte i det som fallit fram över hennes axel; en hint av apelsin, ett väldoftande schampo eller balsam, som gör mig hög och alldeles uppfylld.

Jag lämnar hennes hals med en djup inandning, liksom tar in dofterna, värmen, hela känslan. En hastig blick på hennes ansikte, sedan lutar jag mig in och suger åt mig hennes läppar. Carina besvarar min kyss med en enorm lust, som en het vägg slår emot mig. Hon griper om mitt huvud och nacke med båda händerna. Jag känner hur hennes fingrar blir krampaktigt stumma, hårda, i sitt gripande om mig, för att därpå direkt mjukna; som att hon noggrant vaktar över sin besinning för att inte bli för hårdhänt. Jag håller ett stadigt tag om hennes runda och mjuka axlar.
Andningen har blivit hetsigare och börjar kännas ansträngd. Det är lite svårt att få luft, men vem fan behöver luft! Carina avger ett ljud, ett gnyende, luftigt och svagt; och med det eskalerar min upphetsning som en vansinnesfärd utan hejd.
Jag måste öppna mina ögon, och jag måste pressa henne ifrån mig en sekund – måste få luft! Carina håller hårt om mig men släpper med ens upp, och ser på mig, möter min blick. Hon ser nästan inte ut som sig själv. Hennes läppar är blodröda, blänkande, och ögonen är vakna men ändå dimmiga, och visar en underligt fragmenterad närvaro.

Det tar en sekund eller två för mig att finna mig i ögonblicket, innan jag faktiskt och återigen känner igen henne. Det skakade mig, tror jag. Jag har ju aldrig sett henne såhär!
Min reaktion har inte gått henne obemärkt, det ser jag, för hon får ett speciellt uttryck i ansiktet; ett uttryck som är så mycket Carina! En euforisk känsla sprider sig från magen och ut i min kropp, när jag ser det där uttrycket som jag måste haft som ett älskat kännetecken hos henne. Ögonbrynen som höjs en aning, de ljusblå ögonen som är fulla av frågor och lika många svar, en fin linje som gör sig synlig bredvid munnen och avslöjar att hon visst har något på hjärtat, men inte nödvändigtvis kommer att säga något, kanske bara förblir avvaktande och inväntande. Å, GUD, jag älskar henne! Hon är så vacker!

Carina betraktar förmodligen mitt ansiktsuttryck; hon vandrar med blicken över mitt ansikte, och det känns som att hon skärskådar hur kugghjulen rör sig här innanför. Medan vi ser på varandra med utforskande blickar så växer ett litet, lättat leende fram hos henne. Jag föreställer mig att hon förstått precis allt, även det jag inte själv förstått, och sett rakt in i mig.
Jag promenerar med två fingrar längs insidan av hennes underarm, till hennes hand; där trycker jag min handflata mot hennes och flätar våra fingrar. Hon tar emot greppet och klämmer lätt som svar. Hon pussar lätt min kind, och fortsätter sedan med kyssar i en växande iver över min käke, ner mot halsen, över nyckelbenet, till mitt bröst. A- AAAH! Herregud! Jag tror mina ögon far upp i skallen någonstans, jag tappar fattningen!

– Förlåt! utbrister jag, i en flämtande utandning; lägger mina händer mjukt om hennes nacke och hals.
– För vad då?
Hon ser upp och ser smått förtvivlad ut, flackar med blicken över hela mig.
– Jag … Gjorde jag dig inte illa? Jag försöker se på henne för att förstå vad som hände, men det bara snurrar.
Carina flinar roat; hon skakar på huvudet.
– Blev ju orolig att det var jag som gjorde dig illa, säger hon, och nafsar retsamt i min bröstvårta som lyser mörkröd och svullen.

Som en lättnad inser jag nog att min häftiga och okontrollerade reaktion ändå inte var så farlig, och att jag inte hade tappat behärskningen fullständigt. Carina var oskadd och såg jävligt nöjd ut; och som en kontrast till min lilla lättnad infinner sig i stället en lite jobbig
genans … Det är ju jag, utav oss två, som är lesbianen. Plötsligt är det, helt oväntat, Carina som verkar mest trygg i det här. Ja, självsäker rent av. Eller, snarare föll kanske min föreställning om vad jag är för henne? Det är inget vanligt möte det här, så som jag är van vid. Det slår mig – att det inte finns några fasader här, över huvud taget, inga alls …

Carinas mjuka, varma händer rör sig smidigt och ohämmat över min hud. Hon tar runt om min midja, och jag svankar, så att hennes händer kan fortsätta in under mig, bak till ryggen. Där känner jag hur hon fingrar längs ryggmusklernas resning på varsin sida om ryggraden – vad heter de, erector spinae? – och ner i den långa, djupa gropen som uppstår mellan dem. Mot min mage och mina bröst känner jag Carinas kropp – hennes bröst, hennes mage, hennes höfter; och kroppsvärmen som pulserar mellan oss, osande. Inte fuktigt svettigt ännu, men nästan, precis innan det ska bryta fram.
Jag hasar ner en liten bit och pressar mina läppar mot hennes bröstkorg; känner med dem ett par kraftfulla hjärtslag, där inifrån, och kanske en darrning i någon muskel i hennes kropp, innan jag sveper med mina läppar över hennes hud, och alla de små, fjuniga hårstråna, mot hennes ena bröst. Som att bestiga en liten kulle …
Jag gör en association till när man var barn och kunde springa uppför en brant kulle i full fart, liksom trotsa mjölksyran i benen och den där känslan av att hjärtat var på väg upp genom halsen – med en sådan livslust och frihetskänsla! En sådan märkvärdig vilja och beslutsamhet, som var helt oreflekterad. Utan att tänka, så fanns mål och mening precis där, så självklart närvarande, som om det ständigt höll barnet vid handen genom allting. Som vuxen letar man, och letar. Vart tog det vägen? Jo, här. På toppen av Carinas bröst, uppenbarligen. Jag förnimmer en liknande känsla.

Utan att kunna-, eller ens vilja hejda det, så undslipper ett ljud av vällust mina läppar när jag fyller min mun med hennes bröst, och känner hur hennes bröstvårta drar ihop sig och hårdnar än mera, mot min tunga. Min ena hand kupar jag omkring utsidan av bröstet; min andra hand smeker om hennes midja. Carina drar efter andan.
Hon sjunker ner i soffan bredvid mig, och jag skjuter ut mig en bit, till ytterkanten, för att göra plats. Vi slingrar armar och ben om varandra och möts i en varm-het kyss.
Det är som om energi-depåerna i oss fått kortslutning, som om de inte längre kan avgöra om de blir fyllda eller dränerade, just nu. Våra kroppar känns tyngre, kokande och slöare. Carinas ena arm ligger tungt över min midja och höft, och hon cirklar långsamt med sina fingertoppar på övre delen av min skinka.

Små svettdroppar har brutit fram på våra kroppar, lite här och var. Jag smakar på Carinas hals och känner hur hennes doft, och en liten, svag sälta, framträder och blir till en arom ännu tydligare nu, för min tunga och gom.
Fuktighetens och värmens tilltagande väcker upp mig som ur en dvala; jag blir uppfylld och hungrigt otålig, ivrig, och alldeles vibrerande av kraft igen.
Hennes händer har också hämtat ny energi – jag känner det. Hon kupar dem bestämt om mitt huvud, över mina öron, så att jag hinner tänka att jag hör havets vilda brus, medan hon kysser mina läppar och återigen slår som en kraftfull våg mot mig med sin iver.

Ett par- tre av de brinnande värmeljusen i rummet slocknar, och med det blir det nästan helt mörkt omkring oss. En gatlyktas sken lyser upp en aning borta vid fönstret. I dunklet suddas konturerna ut, och jag upptäcker, när jag försöker se på Carina, att jag gillar det inte – inte alls. Besvikelsen ter sig nästan barnsligt obstinat, som en stark och instinktiv protest som reser sig inom mig. Jag vill se henne! Nu när hon äntligen är här!
Carina kravlar sig över mig och stiger upp ur soffan. Vad ska hon göra? Hon går bort till fönstret. Jag ser hennes nakna gestalt ställa sig där, i det blåaktiga ljusskenet. Det är så mäktigt att se att det nästan känns lite kusligt, på något vis. Hon vänder sig om och ser på mig; men det är för mörkt för att jag ska kunna se hennes ögon. Hon vänder sig tillbaka mot fönstret. Hon sträcker sig på tå och föser undan gardinlängden, och hon drar sedan upp persiennen och fäster snöret. Jag skrattar till; och jag ser ett leende som svar i hennes ansikte, i ljuset från fönstret.
Hon vänder sig igen, och hittar en stor, ganska tung pläd som jag hade vikt och lagt över divan-delen på soffan. Carina breder ut den på golvet, nedanför fönstret, och hon kastar dit några kuddar också, utav de som redan hade åkt ner på golvet när vi tumlat runt i soffan.
Jag reser mig till sittande på soffkanten. Carina kommer mot mig, hon sträcker ut
en hand – och jag tar den.

Stående, i varandras famn, känns det som om rummet helt försvinner; som om dunklet förvandlar omgivningen till ett oändligt kosmos, och vi är det enda här som fångar upp och reflekterar ljuspartiklarna.
Carina hukar sig ned till knästående, och hon drar mig med, mot den utbredda pläden, till bädden som hon gjort mitt på golvet. Hon lägger sig ned på rygg, men lite vinklad, upp på sidan, med böjda ben och fötterna i golvet. Kroppens konturer är utsökt framträdande. Ljuset från fönstret belyser hela henne.
Det sista värmeljuset måste precis ha brunnit ut och slocknat – doften av det är omisskännlig, och den har nu ringlat sig inpå oss.
Det knäpper till litegrand i fönstret, av vinden utanför. Jag hör svagt Carinas andning, när jag står här på knä invid henne; jag hör en lätt vibration i en inandning hon gör genom näsan; en sådan vibration som brukar uppstå vid gråt eller vid anspänning. Jag gissar på anspänning.
Jag böjer min överkropp över henne, och sänker mig ned mot hennes ansikte för att inta hennes läppar. Hennes kropp skälver till, just när mina läppar når hennes. En handflata slår i golvet med en duns, och jag ser i ögonvrån att hon gripit tag om kanten på pläden, och nu kramar den hårt, i en hopknuten näve. Jag lägger mig ner över henne, från knästående, sträcker ut mina ben, och gränslar hennes ena ben som hon nu sänkt ned och sträckt ut till liggande. Hennes andra hand landar på min rygg, den stryker sig ner mot ryggslutet, och mot min skinka. Hon pressar mig mot sig; och jag hjälper till genom att trycka med höften.
Jag svankar och pressar – en vågrörelse. Känner mig nästan lite löjlig när jag tänker på min kropps-posering, men också helt uppslukad av det.
Carinas ögon är slutna; hennes mun en aning öppen; det kommer viskande utandningar från henne i en rytmisk rad.

Mina händer är låsta i golvet, på varsin sida om henne, för att stödja. Jag häver mig uppåt, på raka armar, för att få en blick över hennes bröst som nyss klistrade mot mina när jag låg över henne.
Hon öppnar sina ögon, och ser, och förstår min intention. Hon fattar tag om min midja, så jag sätter mig upp, i gränsle över hennes lår.
Hon smeker med båda händerna längs mina sidor – ner över höfterna, utsidan skinkorna, utsidan låren; upp igen, upp över revbenen. Händerna glider över mina bröst, sedan ner över magen. Ett pekfinger låter hon smeka över naveln; och händerna greppar tag i böjningen mellan mina lår och höfter, med tummarna som pekar nedåt ljumskarna.
Jag andas genom munnen; huvudet tippar bakåt, så ansiktet vänds mot taket. Jag får en märklig, utomkroppslig upplevelse, så jag rätar upp mitt huvud och vänder blicken mot Carina igen. Våra blickar möts; och våra händer möts – höjda i luften mellan oss, med ens fingerflätade och knutna. Det dimmiga uttrycket i hennes ögon och i hennes ansikte är där nu. Jag känner mig lika dimmig själv.
Carina lösgör ena handen. Hon tar spjärn med den mot golvet bakom sig och reser sig till sittande; fortfarande med mig gränslande hennes lår. Vi lägger armarna om varandra och sluter oss i en omfamning. Går det att komma närmre än såhär? tänker jag, och känner mig så fruktansvärt lycklig. Min kropp rycker och skälver av känslor; hennes darrar lätt, lätt; men känns, utöver det, obegripligt sansad.
Carina viskar, lågt, intill mitt öra: ”Inte darra …”.