Makt skiftet - BBC dominans
Författare: dirtygentlemann Datum: 2025-06-18 16:26:43
Kategori: Första gången och Fetish
Läst:
12 895 gånger
Betyg: 4.5 (9 röster) 8 medlemmar har denna novell som favorit
De där åren ensam... de var inte bara tomrum, snarare en form av läkande stillhet. Jag hade, på ett sätt som förvånade mig själv, fundamentalt lärt mig uppskatta egentiden. Det fanns en stolthet i att ha byggt ett liv som fungerade, rentav blomstrande, utan en partner. Ensamheten hade bleknat bort och ersatts av en behaglig autonomi, att bestämma middagar, helger, tankar utan kompromiss. Jag var, om inte helt nöjd, så i alla fall i balans. Det var ett stadie, inte ett avvaktande.
Så kom den där torsdagskvällen. Inte en natt jag förväntade mig något annat än öl, skratt med grabbarna och kanske ett suddigt huvud på fredagsmorgonen. Pubben var sin vanliga mörka, rökiga (även om röken numera mest var minnesbilder) och livfulla jag. Där stod hon, plötsligt mitt i ett skämt jag just tappat tråden till. Inte som en blixt från klar himmel, mer som... en stilla överraskning. En blick som fastnade en halv sekund för länge när hon skrattade åt något hennes vän sa. Något i hennes sätt att stå, en lätthet, eller kanske bara det att hon såg närvarande ut i all pubbruset, fångade mig. Kontakten var inte dramatisk – ingen tappad drink, ingen ödesdiger replik. Bara ett enkelt "Ursäkta, är den här stolen ledig?" och sedan, på något sätt, ett samtal som bara flöt. Spontant, ja. Men också lite oväntat naturligt, som om trådarna redan fanns där och väntade på att knytas samman.
Och sedan... ja, sedan blev det möten. Avsiktliga, planerade. Dejter. Och de var, för att vara helt ärlig, väldigt vanilj. Inte på ett dåligt sätt, inte alls. Men efter den där elektriska spontaniteten på puben, och efter mina år av intensivt självskap, kändes de första träffarna som... väluppfostrade promenader längs en utstakad stig.
Vi drack vin på lugna restauranger med bord dukade långt ifrån varandra. Vi pratade om jobbet (lite för mycket), om vädret, om musik vi båda tyckte var okej. Vi undvek de stora avgrundsfrågorna och de små, ilskna passionerna lika omsorgsfullt. Det fanns en tydlig, om outtalad, överenskommelse om att hålla det lätt, säkert. En sorts dans på armlängds avstånd. Hon log sitt vackra, något försiktiga leende. Jag berättade mina säkraste anekdoter. Vi rörde vid varandras händer när vi delade en tallrik, men ryggade inte tillbaka, vi noterade det bara, som ett experiment med låg spänning.
Det var snällt. Det var förutsägbart. Det var... vanilj. Den fina, äkta vaniljen, inte den artificiella smaken. Men ändå. Jag kunde känna något annat där under, en potential, en värme som bara väntade på att bryta genom den prydliga ytan. Det låg i de där hastiga blickarna när den andre tittade bort, i det lilla dröjsmålet innan hon svarade på en enkel fråga, i den darriga andedräkten när vi sa hej och stod lite för nära i dörren. Det var som om vi båda, medvetet eller inte, byggde upp en liten, vaniljdoftad damm innan vi vågade släppa ut strömmarna. Spänningen fanns där inte trots vaniljen, utan *i* vaniljen – i väntan på vad som skulle hända när vi slutade rädsla för att smeta.
Den där försiktiga dammen vi byggt? Den fick sin första riktiga spricka en kväll när vinet flöt lite friare än vanligt. Det var fortfarande snällt, det var fortfarande på en restaurang med välordnade brickor, men luften var lite varmare, skratten lite lättare att få fram. Det var mer hennes fylla än min, en mjuk, flytande glädje som fick hennes ögon att glittra lite extra och hennes vanligtvis så välvalda ord att glida ur munnen med mindre filter. Denise. Hennes namn kändes plötsligt mer verkligt i den där varma skymningen, mindre som en etikett på denna försiktiga dans vi dansat.
Vi pratade om ingenting och allting. Om en resa hon gjort, om en absurd kollega. Sedan, som om samtalet bara svängt in på en ny, mer övergiven väg, kom det på tal preferenser. Inte direkt. Först var det bara en kommentar om tidigare förhållanden, om vad som funkat och vad som... inte gjort det. En allmänhet. Men vinet och den plötsliga intimiteten i att sitta så nära i barens skumrask gjorde att gränserna suddades. Hennes röst sjönk lite, blev mer konfidentiell, nästan hetsig på ett sätt jag inte sett förr. Ögonen, som brukade möta mina bara för att sedan snabbt glida bort, fastnade nu med en intensitet som fick luften att glesna.
"Du förstår," sa hon, och det fanns en darrande energi i hennes hand som strök lätt mot mitt underarm, "det finns en... typ... jag alltid dras till. En dynamik." Hon tvekade, men bara ett ögonblick, som om vinet och den uppvärmda stämningen sköt på. "Jag... jag älskar känslan av att vara lite... mentalt dominerad." Ordet hängde i luften, tungt och olikt allt det vaniljdoftande som kommit före. Hon såg mig rakt i ögonen, utmanande nästan, samtidigt som en djup rodnad spred sig från halsen upp över kinderna. "Och fysiskt... socialt... hela paketet, liksom. Men det är svårt att hitta, riktigt. Speciellt... speciellt med svarta killar. Yngre. Det är något med den... energin, självsäkerheten..." Hennes röst blev nästan viskning, men ändå tydlig i barens brus. "Jag menar, jag vet att det är en grej... jag har alltid... alltid tittat på den typen av porr, du vet? BBC. Där vita tjejer verkligen... ges över. Hardcore. Dominans. Att få vara undergiven helt."
Det blev tyst. Inte en obekväm tystnad, utan en laddad en. Som om hela den välordnade restaurangen plötsligt höll andan. Hon såg genast lite skrämd ut, som om orden kommit ikapp henne och slagit henne i ansiktet. Hon tog en stor klunk vin, nästan svalde fel. "Förlåt", mumlade hon, blicken sänkt nu, "det där lät... det var för mycket. Och lite... konstigt. Jag borde inte..." Hon gjorde en gest som om hon ville sopa undan orden från bordet.
Men det var för sent. Orden hängde kvar, vibrerade i luften mellan oss. Den försiktiga vaniljen hade inte bara spruckit, en hel vägg hade rasat. Det jag såg nu var inte bara den prydliga, leende kvinnan från de första dejterna. Jag såg en intensiv, komplex längtan som bränt under ytan hela tiden. En hemlighet hon burit, och som nu, berusad och avslappnad, glidit ut. Hennes upphetsning när hon talade om det var omisskännlig: glöden i kinderna som inte bara var vin, spänningen i kroppen, den lilla darrningen på läppen efter att hon tystnat. Hon kunde inte dölja det, inte ens när förlägenheten slog till efteråt.
Jag sa inget genast. Stirrade inte. Tog en klunk av mitt eget vin, kände hur pulsen bankade lite hårdare i halsgropen. Det var inte bara det hon sagt, det explicita, det tabubelagda i hennes öppenhet om ras och makt och pornografi. Det var sårbarheten. Det brutala ärlighetsögonblicket. Det var insikten att den här "vaniljen" varit en tunn fernissa över något betydligt mörkare, varmare, mer... hungrigt. Och plötsligt var spänningen från de där små blickarna och dröjsmålen inte bara en förväntan längre. Den var en konkret, het fråga som hängde i luften: Vad händer nu, när masken har fallit?
Jag lutade mig lite närmare över bardisken, rösten medvetet lugn, nyfiken, utan en antydan till fördömande. "Det där... det lät inte som något som bara hände. Det lät som något som växte." Min fråga var en öppen dörr, ett sätt att säga: Jag lyssnar. Fortsätt om du vill.
Och det ville hon. Nu när hemligheten var luftad, verkade det som om en tryckventil öppnats. Orden kom fortare, mer sammanhängande trots fyllan, men också mer intensiva. Hennes blick var långt borta ett ögonblick, som om hon såg minnen på näthinnan.
"Det började tidigt", började hon, rösten tjock av något som var mer än alkohol. "Fjorton, femton kanske. Innan jag ens förstod vad det var. Det var... rösten först. Djupa röster, skratt, ett sätt att tala som fyllde rummet, som inte bad om ursäkt. Mentalt dominerande. Att känna sig... liten. Inte värdig. Men av val. Att välja att ge efter." Hon svalde hårt. "Sen kom bilderna. Filmerna. BBC. Det blev... en dörr. En värld. Att se vita kvinnor bli... använda. Verkligen använda. Som... dockor. För att tömma lusten på, i, framför. Förnedrade. Inte bara älskade. Det var... skamligt. Men så upphetsande. En spänning som aldrig gick över." Hon tittade hastigt på mig, som för att se om jag fortfarande fanns där, fortfarande lyssnade. Min blick måste ha sagt det, för hon fortsatte, rösten sjönk till en hetsig viskning.
"Jag byggde upp det... inuti. Som en hemlig kraftkälla. Jag sätter mig alltid så att jag kan synas. På bussen, tunnelbanan, ute på stan. Särskilt i stökiga områden. Ser jag en grupp... svarta, yngre killar... så ställer jag mig där de kan se mig. Tittar de? Ignorerar de mig? Fantiserar att de pekar, skrattar, bestämmer sig för mig. Att de bara vill tömma sig och gå vidare. Flera samtidigt. Ett gäng. Tanken..." Hon skakade lätt på huvudet, en rysning gick genom henne. "Den gör mig genomblöt. Automatiskt. Varje gång. Jag har tränat mig själv, mentalt. Att underkasta mig på ett ögonblick."
Hon tog en stor klunk vin, som för att skölja bort smaken av så mycket sanning. "Sen... från sexton till typ tjugo... var jag... lösaktig." Ordet var hårt, självförnedrande, men det fanns också en stolthet i det. "Diskret. Aldrig hemma. Aldrig med någon som kände mig. Bara... möten. Utnyttjande. Som jag längtat efter. Ingen vet. Ingen har någonsin misstänkt. Min familj, mina vänner... de ser Denise som är försiktig, lite pryd, kanske. Den spänningen... att ha den här vilda, skitiga hemligheten rakt under näsan på dem... det var en del av ruset." Hon suckade, lättad och utmattad. "Aldrig berättat för någon. Inte en enda partner. Inte ens min närmsta väninna. Det här... du är den första som hör det."
Luften mellan oss var elektrisk. Inte bara av hennes ord, utan av den totala överlämnelsen. Hon hade rivit upp sig själv och lagt sitt innersta, mörkaste, mest skamfyllda begär på bardisken mellan oss. Ansiktet var blossande, ögonen vidöppna, skrämda och samtidigt befriade. Kroppen var spänd, som om hon väntade på ett slag, av avsky eller acceptans.
Min egen reaktion var komplex. Nyfikenheten brann, det gjorde den verkligen. En del av mig var fascinerad av djupet i hennes längtan, av mekaniken i hemligheten, av kontrasten mot hennes vanliga jag. En annan del noterade den enorma makten hon just gett mig, kunskapen om hennes djupaste drivkrafter. Men mest av allt var det hennes sårbarhet som slog mig. Den brutala, skoningslösa ärligheten. Det var ett förtroende som vägde mer än något sexuellt innehåll.
Jag rörde lätt vid hennes hand som vilade på disken. Inte ett grepp, inte en tröst, bara en beröring för att bekräfta att jag fortfarande var där, i samma verklighet. "Denise," sa jag, rösten fortfarande lugn, men nu med en ny tyngd, en ny närvaro. "Det där…var väldigt överranskande. En del du gömmer väldigt, väldigt väl." Jag höll hennes blick. "Vad händer nu, tror du? Nu när någon vet?"
Frågan hängde i luften, tyngre än alla hennes bekännelser. Det var inte längre bara om längtan. Det handlade om vad denna vetskap skulle göra med dem, med dynamiken mellan just oss två. Spänningen var inte bara sexuell längre; den var existentiell. Vaniljen var inte bara borta, den var krossad, och på ruinerna stod något nytt, skört och potent, och väntade på att formas.
Denise stirrade på mig. Ögonen – först skrämda, sedan med en gnista av något annat: lättnad blandad med skräckblandad upphetsning. Hon svalde, halsen rörde sig i en spänd linje. "Jag... jag vet inte", viskade hon. Rösten var skör, men inte bruten. "Det känns... som att någon har öppnat en burk jag inte kan stänga igen." Hon gav ett kort, nervöst skratt som inte nådde ögonen. "Och det skrämmer skiten ur mig. Men samtidigt..." Hon tvekade, sökte efter orden. "...samtidigt är det som att andas ut efter att ha hållit andan i tjugo år."
Jag höll kvar hennes blick, lät tystnaden väva sig mellan oss igen. Den här gången var den annorlunda. Mindre laddad av chock, mer av en förhandling om framtiden. Jag flyttade min hand från hennes på disken, lade den lätt, bestämt på hennes nacke. Inte en gripande rörelse, men en som markerade närvaro, kontroll, en liten, fysisk svar på hennes mentala kapitulation. Hon ryste till, inte av avsmak, utan som en reflex. En ljudlös suck undslapp henne, och jag kunde se hur hennes bröstkorg hävde sig lite snabbare under den tunna tröjan.
"Du behöver inte veta nu", sa jag, rösten behärskad men med en ny, mörkare klang som jag själv knappt kände igen. "Men burken är öppen. Det som var innanför... det kommer inte att försvinna bara för att vi går härifrån ikväll." Min tumme strök lätt mot hårfästet i hennes nacke. "Det kommer att finnas där. Mellan oss."
Hon slöt ögonen ett ögonblick, som om hon smakade på sanningen i orden. När hon öppnade dem igen fanns en ny sorts beslutsamhet där. "Ja", andades hon. Bara det. Ett enkelt, brutalt erkännande.
Resten av kvällen var ett dansande på gränsen. Vi betalade, gick ut i den svala nattluften. Våra händer hittade varandra, inte längre en försiktig beröring, utan ett fastare grepp. Samtalet flöt tillbaka till säkrare ämnen, men under ytan pulserade det hon avslöjat. Varje tystnad var fylld av det. Varje blick var tyngd av det. Spänningen var inte bara kvar, den hade kristalliserats, blivit ett tredje väsen som gick mellan oss.
Veckorna som följde var en långsam, medveten dekonstruktion av vaniljen. Det som tidigare varit välordnade promenader blev en utforskning av avgrunden hon öppnat. Och det började, naturligt nog, med ord.
Vårt Dirty Talk - BBC som Nyckel: I mörkret, innanför stängda dörrar, blev vårt samtal något annat. Mina frågor blev mer specifika, mina påståenden direkta. Och hon svarade, inte alltid lätt, ofta med skam eller skratt som försvar, men alltid med en underström av upphetsning som inte gick att dölja.
"Berätta igen," kunde jag viska medan mina händer utforskade hennes kropp, "vad det är med BBC som gör dig så här genomblöt? Är det storleken? Eller är det vad den symboliserar? Makten? Dominansen du aldrig får nog av?"
Hon stönade, vred sig, men orden kom, hackigt först, sedan flytande: "Både... och. Det är... kraften. Att veta att jag är ingenting annat än en... smutsig vit flicka som finns där för att behaga. Att tacka. Att vara tacksam för att jag får... får ta emot. Få bli använd. Som jag blev... förr." Hennes röst bröts av ett stön när jag tog henne hårdare. "Jag kan inte... jag kommer inte... utan att tänka på det. Det är inbränt."
Våra samtal blev djupare, mörkare, mer detaljerade. Hemlighetens rus var en del av hennes upphetsning, och hon delade den nu, med mig.
Hon berättade om sin tid som "anonym snowbunny”, ett begrepp hon använde med en blandning av skam och triumf. Om att vara den vita tjejen som passades runt i vissa kretsar, inte bara av jämnåriga, utan av män som kunde vara hennes fars generation. Män med auktoritet, familj. "Dom hade inget att förlora på mig," sa hon bittert-sött. "Jag var bara ett hål. En tömmerska. En cum dumpster. Och jag älskade att vara det. Att vara deras hemlighet."
Hon beskrev den mest intensiva perioden: en 64-årig, gift man. Två år av regelbundna, hemliga möten. "Hans fru visste. Hans barn... dom började ana. Hans son... han var i min ålder. Jag såg ibland hatet i hans ögon när han såg mig komma. Jag visste att han förstod att jag sugit kuken hans pappa nyss haft i min mun. Att hans pappa använt mig som sin privata slukerska. Och det... det gjorde det bara hetare. Förnedringen. Att veta att jag var så lågt att jag inte ens var värd att döljas ordentligt." När hon berättade detta, krampade hennes inre grovt mot mina fingrar, som en fysisk bekräftelse på kraften i minnena.
Den verbala utforskningen blev en bro. Orden "smutsig vit flicka", "behaga", "tacka", "använd" blev inte bara beskrivningar, de blev manter. De blev en del av vår dynamik, en del av sexet. Att tvinga henne att upprepa dem, att erkänna sin längtan mitt i extasen, blev en nyckel till hennes våldsamma reaktioner. Varje gång hon sa dem, "Jag är er smutsiga vita flicka, jag finns bara för att behaga BBC och tacka för att jag får”, var en kapitulation som skakade henne i grunden, som fick henne att krampa och skrika på ett sätt det försiktiga vaniljlivet aldrig tillåtit.
Ett halvår. Sex månader av försiktigt utforskande, av att låta orden hon lagt på bardisken växa och forma oss. Sex månader av att bygga broar över avgrunder av längtan och skam, och att våga gå över dem. Berlin blev inte en flykt, utan en bekräftelse. En medveten inbjudan till det äventyr vi båda visste fanns under ytan. Spa, mat, vin – och en öppen dörr till det okända.
Vabali. Nakenspats zenliknande lugn var en ironisk ram för den jakt som inleddes så fort vi steg in genom dörrarna. Luftfuktigheten kändes som en förlängning av vår egen spänning. Och där, som om ödet (eller våra undermedvetna önskningar) skrattade åt oss, fanns de. Fyra olika svarta män. Spridda i ålder, kroppar som berättade olika historier, men alla förenade av den egenskap som fick Denises puls att slå hårt mot revbenen: en självklar närvaro, en oansträngd äganderätt till rummet och sina nakna kroppar.
Denise rörde sig som i trans. Varje placering i bastun, varje sänkning i den varma bassängen, varje långsam promenad över stenterrassen, allt var ett medvetet uppvisande. Hon valde sittplatser där bänkarnas form naturligt öppnade hennes lår, där ljuset föll på de uppsvällda blygdläpparna som nu var en flagga hon viftade med. Hon sträckte ut sig på rygg i det varma vattnet, låt ytan skimra precis under bröstvårtorna, men det var mellan benen hennes blick, om än indirekt, alltid sökte sig. En inbjudan. En underkastelse utan ord.
Jag såg det. Vi båda blev otroligt upphetsade. Min egen reaktion överraskade mig, inte bara av hennes djärvhet, utan av den delade hemligheten, av att vara medskuldige i denna nakna, farliga lek. Att se henne så exponerad, så avsiktligt öppen för betraktande av just dessa män, tände en primitiv, ägande glöd i mig som var ny. Jag ville både skydda henne och tvinga henne att visa mer.
Och så, han. Ung. Kanske 22-23. Slank, muskulös, med en blick som inte var vild, men intensivt observatör. Han såg henne. Han såg henne se honom. Han såg mig se henne se honom. En triangel av begär ritad i vattenånga och undrande blickar.
Han följde efter. Inte stalkerlikt, utan med en nonchalans som kunde vara av misstag. Från bastun till den svalkande duschen. Från duschen till restaurangterrassen där vi satte oss för att äta lättare. Han slog sig ner två bord bort, med en smoothie. Ingen verbal kommunikation. Men spänningen var ett levande ting. En elektrisk ström som korsade avståndet. Ahn förstod. Han förstod att vi gillade det. Att vi ville att han skulle titta. Att Denises ogenerade, närmast hungriga blickar mot honom när hon trodde jag inte såg, eller när hon medvetet lät mig se, var en bekräftelse på en oskriven överenskommelse.
I bastun igen. Den unge mannen satte sig närmare. Inte intill, men inom den sfär där hans värme kändes. Vi tre, mitt i en grupp av avslappnade människor som pratade om vädret eller njöt av tystnaden. Vi pratade som vanligt. Om maten, om doften av eukalyptus i ångan, om hur skönt det var. Vanliga samtal. Men under ytan, i varje andetag, i varje liten rörelse, kokade något helt annat. Vi båda var otroligt upphetsade, inte bara av honom, utan av situationen själv. Av att underkasta oss och låta den svarta mannen mentalt få övertaget.
Han stirrade. Inte stelt, utan med en lugn, nästan roat förvissad blick som vilade på Denise, ibland på mig. Han rörde sig inte på timmar, som en kunglighet som vet att all uppmärksamhet är hans rätt. Och andra såg. Kanske inte allt, men nog såg de triangeln. De såg den unga mannens självsäkra närvaro, såg Denise som satt med lätt särade lår och rodnade inte när hans blick föll på hennes sköte, såg mig som satt bredvid, inte som en älskare som hävdade sin rätt, utan som en medbrottsling som också underkastade sig scenariot. De förstod, kanske omedvetet, att vi var i den svarta killens ”våld” – rent mentalt. Att det fanns en osynlig tråd som band oss till honom, och att han höll i ändarna.
Och så kom förändringen. Först var det bara ögonkontakt från Denise. En hastig, skamset upphetsad blick som mötte hans – och höll kvar, en sekund längre än vad som var ”säkert”. Sedan, en liten rörelse. Medan hon låtsades sträcka på ryggen, lade hon en hand, lätt, diskret, på sitt sköte. Fingrarna rörde sig knappt märkbart, en liten cirkel genom det tunna vattnet som fanns kvar på huden efter bassängen. Det var en gest gjord för två par ögon: mina och hans. En bekräftelse. En bön. Jag är här. Jag är din att betrakta. Jag vet att du vet.
Jag uppmuntrade, inte med ord, utan med min frånvaro. Jag lutade mig tillbaka, slöt ögonen som om jag njöt av värmen, men såg mellan springorna hur hon vågade mer. Hur hon lät handen stanna, hur hon pressade lårna lite mer isär under täckhandduken, bara för honom. Jag blev mer osynlig för dem båda. Min medvetna passivitet var den största uppmuntran jag kunde ge. Jag var dörrvakten till deras fantasier, den som såg till att de kunde mötas i detta gränsland utan ord. Ju mer jag drog mig tillbaka in i min egen upphetsade iakttagarroll, desto mer utrymme gav jag åt deras dans.
Den unge mannen log. Ett svagt, nästan omärkligt leende som inte nådde ögonen, som var fortsatt allvarliga, fastnaglade vid den hand som nu nästan djärvt vilade på hennes blottade kön. Han rörde långsamt på foten, en liten, rytmisk rörelse. En signal. En erkänsla. Jag ser dig.
Luften i bastun, redan tung av ånga och dofter, blev ännu tyngre. Laddad med tre människors outtalade begär, med förnedringens sötma, med maktens överlåtelse och den sköra triumfen i att äntligen leva ut en hemlighet mitt bland främlingar. Weekendens äventyr hade börjat. Och det fanns ingen återvändo. På ruinerna av vaniljen, i det varma mörkret hos Vabali, hade något nytt och oåterkalleligt vaknat. Och den unge mannen med den intensiva blicken var redan en del av det.
Värmen i bastun var en tryckkokare av ånga och outtalade begär. Den unge mannens blick – lugn, observatör, fullkomligt säker på sin plats i denna triangulära dynamik – vilade på Denise med en tyngd som fick luften att vibrera. Vi båda, jag och Denise, satt som förstenade åskådare och aktörer i samma ögonblick. Spänningen var ett fysiskt lager på huden, tjockare än ångan.
Sedan hände det. Med en rörelse som var oblyg i sin enkelhet, som om han bara sträckte sig efter en glas vatten men istället fångade hela rummets uppmärksamhet, drog han långsamt, medvetet, i sin penis. Den var enorm. En svart, ådrig kolonn, säkert 23 centimeter om inte mer, med en tjock omkrets som talade om råstyrka, och ett stort, mörkt ollon som redan glänste av fukt. Den var renrakad, vilket gjorde varje kontur, varje pulserande åder, skoningslöst synlig i det svaga bastuljuset. En fysisk manifestation av allt Denise längtat efter, fantiserat om, byggt sitt innersta begär kring. Här och nu. Naken. Framför oss.
Han stirrade rakt in i ögonen på Denise. Inte med ett leende, inte med en utmaning, utan med en kall, bedömande blick som sa: Det här är vad du vill ha. Titta. Titta noga. Hans rörelser var långsamma, självklara, som om han strök en dyrbar relik. Men syftet var ovedersägligt: att visa. Att dominera genom blotta existensen av sin kropp.
Hon stirrade tillbaka. Hennes ögon var vidöppna, glasartade av upphetsning och en chockartad verklighetskänsla. Hennes kropp reagerade omedelbart. Hon började sära mer på benen under handduken, en omedveten, instinktiv rörelse som avslöjade den fuktiga glansen mellan hennes lår. En hand for ner, försökte dölja, försökte stryka över sin egen klitoris genom det tunna tyget – inte för att gömma, utan för att lindra den plötsliga, överväldigande pressen där nere. Hon gjorde det för honom. För att visa att hans påverkan var omedelbar, total.
Jag satt förstelnad. En åskådare fastfrusen i sin egen kropp. Upphetsningen var en het våg som sköljde genom mig, gjorde mig yr, men min egen lem förblev slak, en paradoxal fysisk reaktion på den psykiska jordbävningen. Jag var perplex. Inte av hans storlek, utan av hans absoluta alfa-status i rummet. Han behövde inte röra sig aggressivt, inte höja rösten. Hans blotta närvaro, hans självsäkra hantering av sin egen sexualitet som ett vapen, en belöning, reducerade allt annat till bakgrundsljud. Hon var inte längre min Denise; hon var hans lydiga hund, fångad i blickens lasso, redo att lyda minsta vink.
Jag kunde inte stå emot. En impuls fick mig att luta mig fram, kyssa henne på sidan av nacken, sedan halsen. En beröring som både var ägande och underkastande. Hon njöt, en liten stönande suck undslapp henne, men hennes fulla fokus var klistrat vid honom, vid den svarta, ådriga kolonnen han sakta masserade. Det var en surrealistisk känsla: mina läppar mot hennes hud, hennes sinnen helt fångade av en annan man.
Det gick inte att hålla sig längre. Han rörde sig inte brådskande, men med en beslutsamhet som var obeveklig. Han vickade lätt på huvudet åt Denise – en knappt märkbar rörelse, en fingerknäpp i luften, som till en hund man kallar till sig. Ingen ord, bara en kommando som genomskar ångan.
Hon tittade på mig. I hennes blick fanns det: Skam. Djup, rodnande skam över att lyda så ögonblickligen, så offentligt. Men under den, starkare: En total frånvaro av tvekan. En längtan så inbränd att den sopade undan all annan rädsla. Hon ville detta. Hon behövde detta.
Hon kliver ner från vår sida av bastun, steg för steg nerför de varma trappstegen. Rörelserna var mjuka, undergivna. Han pekar, inte med hela handen, bara ett finger, ner mot ett lägre trappsteg framför sig. Platsen var helt perfekt: Höjden gjorde att när hon satte sig där, med ryggen mot honom, nådde hans lem precis över hennes huvud. En levande tron åt en svart kung.
Hon sätter sig. Tyst. Huvudet nådde ungefär till hans midja. Hon tittar på mig igen, uppifrån sin förnedrande position. En blick som sa tusen ting: Förlåt. Se mig. Jag kan inte hjälpa det. Älskar du mig fortfarande? Ser du hur vacker min förnedring är?
Han väntade inte. Med en långsam, teatralisk rörelse som var grymmare än ett slag, daskade han sin stora, svarta penis mot hennes huvud. Thwack. Ljudet var fuktigt, intimt, chockerande i bastuns tystnad. Sedan igen. Och igen. Han använde den som ett redskap för förnedring, slog den mot hennes hår, panna, kind – en påminnelse om var hon befann sig och vad hon var värd.
Det var groteskt. Det var brutalt. Och det var magiskt. Scenen som utspelade sig var en direktöversättning av hennes innersta fantasier, och hon svalde varje sekund med en hunger som var skrämmande. Jag satt fortfarande förstelnad, upphetsad till bristningsgränsen, men min kropp svarade inte. En paradox av lust och hjälplöshet.
Han grep tag i hennes hår, inte våldsamt, men med en bestämd styrka som inte lämnade rum för missförstånd. Han drog hennes huvud bakåt och åt sidan, exponerade halsens böj. Sedan, med samma självklara auktoritet, pressade han in sin BBC i hennes mun. Det var inte en inbjudan. Det var en invasion. En maktfullkomlig övertagande av hennes kropp.
Hon onanerade fortfarande, frenetiskt nu under handduken, medan hon kämpade med hans enorma storlek. Det rann från hennes ögon – tårar av överväldigande, av fysisk press, av emotionell katharsis. Saliv och försatts rann från hennes munner ner på hals och bröst, en skamlig glans i bastuljuset. Hon arbetade, kämpade med käkar och tunga för att hantera hans ådriga, svarta kuk, med en koncentration som var nästan religiös i sin intensitet.
Han gjorde det klart för oss båda utan ord, bara med sin blick och den ökande rytmen i hans höfter: Jag ska spruta snart. Och du ska ta emot allt.
Hon förstod. När han drog sig tillbaka en aning, satte hon sig lydigt på knä framför honom, på det varma trät. Hennes ögon var rödsprängda, läppar svullna, ansikte vått. Men i blicken fanns bara lydnad och en nästan barnslig förväntan. Hon var där för ett enda syfte: att behaga honom, att bli behagad, att få honom att spruta sin tjocka sperma över hennes ansikte, i hennes mun, på hennes kropp. Att bli hans målskiva, hans avlopp.
"Good girl," morrade han, djupt, belåtet. Hans röst var som mörk choklad. "Good little whore."
Orden träffade henne som en pisksnärt och en belöning på samma gång. Hon stönade djupt inifrån strupen, en ljudlös vibration mot hans lem som fick honom att stelna till. ”Thanks," viskade hon, skamset men samtidigt desperat. ”Thanks… Thank you so much..." Upprepade gånger, medan han fortsatte att använda hennes mun som sin personliga onanidocka. Varje "tack" var en bön, en bekräftelse på hennes plats, ett tack för förnedringen.
Han drog plötsligt ut penisen ur hennes mun. Saliv droppade i en lång tråd. Han höll ett stenhårt tag om hennes hår, fixerade hennes huvud. Och sprutade. Inte en liten stråle, utan en explosion av vit, tjock sperma som sköt säkert en meter genom luften. Den träffade hennes hår, panna, ögonlock, kind, mun, hals och ner på den varma träbänken bakom henne – och framför mig. En generös, skamlig fläck av hans dominans.
Hon reagerade omedelbart. Med en girighet som var nästan skrämmande, började hon slicka i sig allt hon kunde nå med tungan – från läppar, kind, till och med försökte hon nå sperman i sitt eget hår. Hon var en hungrig katt som slickade upp mjölk. ”Thank you so much, ..." fortsatte hon att mumla, medan sperman rann.
Han daskade sin halvslaka, men fortfarande enorma penis över hela hennes ansikte, smetade ut sperman, satte prägel på henne. Hon tog emot det undergivet, slickade girigt varje nytt ställe han daskade den mot, som en tacksam hund som slickar sin ägares hand.
När han var färdig, släppte han hennes hår. Han sa inget mer. Han reste sig bara, långsamt, som en kung efter en audiens, och lämnade bastun. Han gick inte snabbt, utan med samma självsäkra, nonchalanta gång som han kommit in med. En man som gjort vad han kommit för att göra.
Vi blev sittande. Hon på knä på det lägre trappsteget, sperma och saliv rinande från ansikte och hals. Jag på bänken ovanför, fortfarande förstelnad. Bastun var tom nu, förutom oss. Ångan virvlade runt den brutala scen som precis utspelats.
Hon försökte hämta sig. Andades häftigt, skakade lätt. Hon vågade inte titta på mig först. Hon torkade lite sperma från ögat med handensryggen, en gest som var både sårbar och skamligt vanlig. Sedan tittade hon upp på mig. Hennes ögon var fortfarande upphetsade, mörka av lust, men också fyllda av en fråga, en osäkerhet. Och ändå... njöt. Hon njöt av eftersmaken, av förnedringen, av att det faktiskt hänt.
"Tack," sa hon till mig, rösten hes av ansträngning och känsla. "Jag behövde verkligen det." Orden var enkla, men laddade med en värld av betydelse. Tack för att du såg. Tack för att du lät det ske. Tack för att du inte stoppade mig. Tack för att du är här nu.
Jag svarade inte med ord. Jag kunde inte. Allt kändes för stort, för brutalt, för erotiskt, för skamligt. "Jag..." började jag, men orden fastnade. Jag nickade bara, ett kort, stelt nick som sa: Jag såg. Jag vet.
Vi smög ut, två skuggor i ett hav av ånga och skam och upphetsning. Den korta sträckan till den närliggande lite varmare ångbastun kändes som en evighet. Vi var blottade på ett sätt som gick djupare än nakenhet. Där inne satt ett annat par, kanske 45-ish. Vackra, diskreta, sittande nära varandra, ett stilla kära par i kontrast till vår kaotiska energi. De såg lugna ut, som om de njöt av värmen och varandras sällskap i tystnad.
Vi satte oss bredvid varandra. Avståndet mellan oss kändes enormt och obefintligt samtidigt. Denise kysste mig. En kort, brännande kyss. Och jag kände smaken. Sperma. Hans sperma. Och hennes saliv. En skarp, animalisk smak som förde allt tillbaka med våldsam kraft. Vi var båda galna, fyllda av adrenalinet efter det som hänt, men vi försökte se lugna ut, normala. Kyssar som smakade av en annan mans utlösning, med hans enorma BBC som osynlig, men påtaglig, tredje part mellan oss.
Paret reste sig och gick efter en stund. De kastade en neutral blick mot oss, inget mer. De såg inget. De förstod inget. De var en värld bort.
Och så var vi ensamma i ångbastun. Tystnaden var kompakt, tryckande. Spänningen som byggts upp i vaniljrestaurangen, exploderat i bastun, och nu kokade i denna fuktiga grotta, var outhärdlig.
Vi kunde inte hålla oss. Jag grep tag i henne, inte mjukt, inte som förr. Det var en hunger, en ilska, en äganderätt som kommit till ytan efter att ha bevittnat någon annan äga henne. Hon ryckte i mig tillbaka, inte med den lydiga underkastelsen hon visat honom, men girigt, desperat. Hon ville inte bli dominerad av mig på samma sätt; hon ville få mig att reagera, att äga henne på mitt sätt, efter det vi sett.
"Säg det," flämtade hon mot min mun medan våra händer famlade, rev, klämde. "Säg att du gillade det. Säg att du gillar att se mig sådan. Säg att du vill ha mig nu, smutsig av honom! Säg det!" Hennes röst var hes, nästan gråtfärdig av desperation. Hon behövde höra det. Hon behövde att jag accepterade inte bara handlingen, utan min egen reaktion på den. Att jag ägde min roll som åskådare och medbrottsling. Att jag ville henne mer, inte mindre, för vad hon just gjort.
Och där, i ångbastuns heta, förlåtande mörker, med smaken av en annan man på våra läppar, viskade jag orden hon behövde höra, medan mina händer och min kropp äntligen, våldsamt, svarade på hennes vädjan. Jag kom så snabbt, nästan utan inverkan av vår beröring, men av den psykologiska förnedringen av vad jag precis bekräftat. Hon höll min lem, som nu såg ganska liten ut u hennes hand, och den ryckte upprepade gånger med krampande sprut. Hennes gälla och lugnande röst sa samtidigt som hon strök den, ”Så ja, bra.. Bra.. du har aldrig sprutat så mycket tidigare.. du behöver också detta nu…" Vaniljen var inte bara borta; den var sönderslagen och trampad i bastuns heta sten. Något nytt, vilt och farligt vackert hade fötts. Och vi var båda dess föräldrar och dess offer.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Makt skiftet - BBC dominans | Första gången | 4.5 | 18/6-25 |
| Uppföljning - BBC cuckold | Fetish | 4.1 | 20/7-24 |
| Min dejt fick stor svart kuk - ... | Kinky | 4.5 | 20/7-24 |
