Allt är tillåtet med Johan och Robin
Morgonen efter är kroppen mör, inifrån och ut. Robin ligger kvar i sängen, halvt vaken, halvt drömmande. Solstrimman från persiennerna ritar guldlinjer över hans bröstkorg, och jag borde känna mig nöjd. Tillfredsställd. Segrare.
Men någonstans i bruset av hud och saliv och sömn kommer en annan bild upp. Johans blick. Den där kvävda ilskan han försökt dölja när han såg Robin vid min skärm igår. Jag vet att han såg sms:et. Det vibrerade till precis när han stod bredvid, lutad över mina axlar med den där förvirrade intensiteten som han försöker maskera som "professionell närvaro".
Jag låter Robin sova. Duschar långsamt, låter vattnet rinna över mig som om det kan skölja bort det inre eko av Johans tystnad. Men det gör det inte. Inte riktigt.
På jobbet några timmar senare är stämningen tät. Robin ler när han ser mig, skickar mig en snabb blinkning från andra sidan kontoret. Den där självsäkra glöden i hans ögon. Han vet vad han har gjort. Vad han får.
Men det är Johan som fångar mig.
Vi möts i korridoren, som av misstag. Han stannar inte. Men han säger mitt namn, lågt.
”Penny.”
Jag vänder mig. Hjärtat saktar in, sen rusar.
”Ja?”
”Har du en minut?”
Hans röst är samlad, men blicken är en storm. Han leder mig in i ett av de mindre mötesrummen, dörren klickar igen bakom oss.
”Jag såg er,” säger han.
”Såg vad?”
”Du vet vad jag menar.” Han står nära nu. För nära. Som förr.
Jag lutar mig mot väggen, korsar armarna. ”Och?”
Han säger inget på några sekunder. Ögonen borrar sig in i mina.
”Han får dig att skratta. Jag har aldrig hört dig skratta så.”
”Det kanske säger mer om dig än om honom.”
Han tar ett steg närmare. Luften mellan oss är laddad, tung som elektricitet innan ett åskväder.
”Ska du straffa mig såhär?” säger han lågt.
”Jag straffar dig inte. Jag rör mig vidare.”
Men jag darrar när han lyfter handen, låter fingret glida längs min käke.
”Ljug inte, Penny.”
Och sen kysser han mig.
Inget försiktigt. Inget trevande. En kyss som slår ut all luft ur mina lungor, som påminner varje nerv i kroppen om vad vi har. Vad vi aldrig riktigt släppte.
Jag borde säga nej.
Men jag öppnar munnen för honom istället.
Hans hand är i mitt hår, den andra på min midja. Han pressar mig mot väggen och jag känner honom, redan hård genom kostymbyxorna.
”Jag har tänkt på dig varje jävla dag sen den där natten,” viskar han mot min hals. ”Och tanken på honom – inne i dig – gör mig galen.”
Jag andas häftigt, mitt knä viker sig nästan när han trycker höften mot mig.
”Visa mig då,” viskar jag. ”Visa vad du vill ha.”
Dörren är låst. Ingen hör oss. Han trycker upp min kjol, drar ner mina trosor till knävecken. Jag flämtar när hans fingrar hittar mig – fortfarande öm, men hungrig igen.
”Du är så jävla redo,” säger han med ett mörkt skratt. ”Var det jag? Eller han?”
”Spelar det någon roll?” flämtar jag.
Han svarar inte. Trycker in fingrarna i mig – först två, sen tre – medan hans mun fångar mitt stön. Min kropp bågnar mot honom, och jag kommer snabbt, för snabbt, tryckt mot väggen, förlorad.
Han släpper mig långsamt, ser på mig som om han just vunnit ett slag.
”Det där,” säger han, ”kommer han aldrig få.”
Och innan jag hinner svara, drar han åt sig kontrollen igen. Kammar håret bakåt, fixar skjortan.
”Vi ses på mötet om fem.”
Han lämnar rummet.
Och kvar står jag – andfådd, fuktig, darrande.
Det här är inte slutet.
Det här är krig.
Och jag?
Jag tänker vinna.
Två dagar senare kallar jag till ett "planeringsmöte". Inget konstigt – Johan och Robin har ändå ärenden som korsar varandra. Jag bokar det stora grupprummet. Stänger persiennerna. Sätter mig strategiskt mittemellan dem, i klänning utan bh och bara tunna, silkiga trosor under.
Jag känner blickarna. Robin lutar sig framåt direkt, blicken sveper över min urringning som om han vet vad jag gör. Johan försöker hålla masken – men hans käke spänner sig när Robin lägger en hand på stolsryggen bakom mig, lite för nära.
Jag lutar mig tillbaka.
”Vi behöver... samordna oss lite bättre.” Min röst är låg, mjuk. ”Och sluta låtsas som att allt är som vanligt.”
Johan höjer ögonbrynet. ”Vad menar du?”
Jag ler. ”Jag menar att jag är trött på att låtsas att ni inte båda vill ha mig.”
Det blir tyst. Het, chockad tystnad. Robin skrattar lågt, men ögonen glimmar.
”Du är rätt jävla rak.”
”Jag är trött på spel. Jag vill ha er båda. Här. Nu. Om ni klarar av det.”
Ingen av dem säger nej.
Johan är först. Ställer sig bakom mig, lutar sig ner, hans händer på mina axlar, hans andetag vid mitt öra. Robin reser sig långsamt, går runt bordet – och innan jag hinner tänka är jag mellan dem, en kropp i deras händer, i deras hunger.
Robin drar upp klänningen över höfterna, Johan skjuter undan trosorna. Det är som att de glömmer varandra – men ändå samspelar. En i varje ände av mig, tunga händer, ivriga fingrar, munnar som slickar, biter, smeker.
Jag blir avklädd i etapper. En kjol här, en klacksko där. Mina bröst är bara, min fitta är öm och blöt av förväntan. Johan lyfter upp mig på bordet, Robin särar på mina ben.
”Hon smakar som hon ser ut,” säger Robin när han slickar mig långsamt, med breda drag av sin tunga. ”Söt. Och farlig.”
Jag lutar mig bakåt, stödd på armbågarna, medan Johan stryker mina bröstvårtor med sina tummar, suger in dem en i taget tills jag flämtar.
De byter plats. Byter roller. Johan är mer kontrollerad, mer fokuserad, han slickar mig som om han försöker straffa mig med precision. Robin står vid mitt huvud, kuken i sin hand, hård och tung.
Jag tittar upp på honom. ”Vill du ha min mun?”
Han nickar, tyst.
”Be om det då.”
Han ler skevt. ”Snälla.”
Jag öppnar munnen och tar honom djupt, långsamt, medan Johan får mig att skaka mellan benen.
Och när Johan ställer sig upp, kuken redo, händerna starka om mina höfter, då vet jag vad jag vill.
”Båda,” viskar jag. ”Jag vill ha er båda.”
Robin glider ut ur min mun, andfådd. ”Är du säker?”
”Mer än någonsin.”
De samarbetar, som i en dans. En bakom, en framför. Jag är full, fylld, tagen. Varje stön, varje rörelse, varje våg av njutning är för mig. Jag är centrum. Jag är makten. Och när orgasmen sköljer över mig som ett jordskred, skriker jag högt, ofiltrerat, medan de båda håller mig, bär mig, dyrkar mig.
Efteråt ligger jag mellan dem, naken, utsträckt, med fingrar i mitt hår och tungor på min hud.
”Vad nu då?” frågar Robin.
Jag kisar upp mot taket, leende.
”Nu... nu börjar det riktiga spelet.
Fler noveller av samma författare
