Otrogen med chefen-slutet?
Efter mötet på hans kontor har det gått några veckor, och vi båda har hållit oss på ett märkligt avstånd – inte en meter för nära, inte en minut för länge. Men nu, sent en torsdagskväll, är vi båda kvar på kontoret för att gå igenom detaljer inför en presentation. Den sista av de andra kollegorna har just gått, och det råder en avslappnad tystnad i rummet.
Jag lutar mig tillbaka i stolen och observerar honom över bordet, hans blick fast på laptopen framför honom. Jag slår ut med armarna, låtsas ge upp en stund.
"Vet du, om jag inte visste bättre skulle jag tro att du håller mig här för att hålla koll på mig," säger jag och flinar.
Han ser upp och studerar mig ett ögonblick, och jag ser något kort, en nästan sårbar glimt i hans ögon innan han skrattar och skakar på huvudet. "Du skulle nog hitta på något ändå."
En bit av mitt inre värms upp. Hans svar, nästan lekfullt, är en sorts bekräftelse som jag märker att jag har saknat. Jag slänger en snabb blick ner i min egen kaffekopp, mest för att samla mig.
"Så..." Jag drar ut på ordet och studerar honom, lite längre än vad som egentligen är passande. "Vad får dig att hålla dig kvar här då? Jag vet att du vanligtvis går hem tidigt."
Han slår ner blicken, tvekar en stund, och jag ser hur han långsamt sträcker sig efter en penna på bordet, som för att sysselsätta sina händer. "Kanske... ibland, är det svårt att gå," mumlar han nästan ohörbart.
Det finns något i hans ton som får min puls att öka, som om han har avslöjat något han inte tänkt sig. Jag lutar mig framåt över bordet, placerar min hand på hans penna. Våra fingrar snuddar vid varandra, och jag känner en ström av elektricitet som omedelbart går genom mig.
Han rycker till, men låter handen stanna kvar, och för första gången ser jag en nästan sårbar, intensiv blick i hans ögon. Jag skulle kunna luta mig tillbaka och låtsas som om ingenting hänt, men jag gör det inte. Jag låter handen ligga kvar och känner hur mitt hjärta bultar, hur luften mellan oss blir laddad.
Det är ett ögonblick som känns som om det varar i evighet – tills han långsamt drar undan sin hand och tar ett djupt, nästan skälvande andetag.
Veckorna går och jul och nyår passerar utan att vi gör något åt attraktionen mellan oss. Plötsligt är det dags för kvartalsrapport och gissa vilka som jobbar över?
Klockan har passerat åtta, och vi är de enda kvar på kontoret. Kollegorna har droppat av en efter en, och tystnaden har börjat kännas påtaglig. Bara ett dovt surr från datorerna hörs, och lamporna i taket kastar långa skuggor över rummet. Johan står bredvid mig, lutad över mitt skrivbord för att läsa på skärmen.
"Skulle du kunna visa den där budgetfilen igen?" Hans röst är mörk, mjukare än vanligt, som om han inte vill störa stillheten omkring oss. Jag klickar fram dokumentet, men känner hur hans närhet påverkar mig mer än jag vill visa. Hans arm sträcker sig precis framför min, handen tungt vilande på bordskanten, och när han lutar sig in fångas jag av doften från hans parfym – en diskret, fräsch doft med en underton av trä som stannar kvar i luften.
"Ja, där," säger han. Hans blick sveper från skärmen till mitt ansikte, en sekund för länge. Jag justerar min sittställning, och plötsligt är det som om siffrorna på skärmen blir svåra att fokusera på.
"Det känns som att vi aldrig får koll på det här," suckar jag och ler snett. "Ibland undrar jag hur du ens hinner med allt – barn, träning, det här…"
Han skrattar lågt. "Vana, antar jag." Sen sänker han rösten och tillägger med en glimt i ögat: "Och vissa saker går jag väl på autopilot med, om man säger så."
Hans blick glider ner över min profil, och när jag vänder mig om för att möta hans ögon står han närmare än jag förväntat mig. Rummet känns mindre, och jag märker att han omedvetet stannar upp, nästan tvekar. Ett ögonblick av laddad stillhet infinner sig. Jag hör mitt eget hjärta slå snabbare, men drar mig inte undan. Snarare vill jag stanna kvar i den här förtätade närheten.
"Rebellen," säger han tyst och lägger en hand på bordet bredvid min, lite för nära för att vara rent kollegialt. "Har du alltid varit så här modig?"
Hans ord får en hemlig värme att sprida sig inom mig. Med ett snett leende ser jag upp på honom och låter blicken vila på hans mun en kort sekund innan jag svarar:
"Modig? Jag skulle snarare säga… konsekvent." Orden rinner ur mig innan jag hinner tänka efter.
Hans hand ligger kvar på bordet, nära nog att jag skulle kunna sträcka ut mina fingrar och vidröra den. "Konsekvent… på vilket sätt?" frågar han mjukt, ögonen fortfarande fästa vid mitt ansikte.
"På det sättet att jag tar saker till slutet, om de är värda det," svarar jag och låter mina fingrar långsamt snudda vid hans hand. Det är ett medvetet drag, en signal jag lämnar över till honom.
Han drar inte undan, men hans blick mörknar en aning, som om han avläser allt jag inte säger. Mina andetag blir ytligare, och rummet omkring oss tycks försvinna. Jag är smärtsamt medveten om varje millimeter av avståndet mellan oss – ett avstånd som jag lika gärna hade kunnat eliminera, här och nu. Men Johan rör sig först, om än bara lite.
Han lutar sig tillbaka och ser på mig med en blick som är både prövande och något reserverad, som om han funderar över sitt nästa drag.
"Vet du," säger han med en låg, hes röst, "jag är svag för de som vågar gå dit ingen annan gör."
Den lättsamma tonen är borta. Han stryker undan en lös hårslinga från mitt ansikte, låter fingrarna stanna en kort stund på min kind, en beröring som är nästan omärkbar men full av laddning. Jag förmår inte röra mig, inte bryta ögonkontakten vi fångats i, men en spänning bygger upp sig mellan oss som får mina händer att darra svagt. Tiden verkar stanna, och utan ett ord lutar jag mig framåt, bara tillräckligt för att känna hans andedräkt mot min kind.
Men i samma ögonblick hör vi ett ljud från korridoren – ett skrapande ljud som påminner oss om var vi är och vad som håller på att hända. Vi rycker båda tillbaka, hans hand sjunker långsamt ner längs bordskanten, medan mitt hjärta rusar i öronen.
"Vi kanske ska avsluta budgeten," säger jag, men rösten låter främmande och ansträngd, som om jag precis dragits tillbaka från en dröm. Han nickar långsamt, utan att släppa mig med blicken.
"Ja," svarar han, men det ligger något dovt i hans ton. Något som säger att vårt spel förflyttats till en plats där det inte längre bara är på låtsas.
Johan: Jag står kvar en extra sekund och iakttar henne när hon går mot kaffemaskinen. Klänningen smiter åt över ryggen, och hon verkar omedveten om att alla blickar på kontoret dras till henne. Hon rör sig snabbt men lätt, som om hon har ett eget mål i sikte som vi andra inte riktigt har förstått. Hon är sådan – går med blicken fokuserad och alltid en aning utom räckhåll, till och med för dem som försöker känna henne väl.
Det är något med hur hon lutar sig lite över maskinen, hur hon med ena handen lyfter upp håret en kort sekund, som om hon värjer sig för värmen från kaffet, eller kanske bara behöver en paus. Jag undrar om hon ser sig själv som sådan – en "rebell," som jag har kallat henne. Hon har svarat skrattande varje gång, men det ligger något där, något jag knappt vågar sätta ord på. Jag har lagt märke till blickarna från de andra männen. Så fort hon ler försvinner de en efter en, söker sig tillbaka till sina skärmar, som om de inte vågar annat. Men jag kan inte slita blicken, även om jag borde. Hon är självklart förbjuden mark, men förbjudet gör henne ännu mer lockande.
Jag: Jag lyfter blicken från skärmen när jag hör hans steg närma sig. Den där nästan ljudlösa takten han har när han rör sig, självsäker men ändå alltid som om han kan dra sig undan i sista stund. Han stannar alldeles intill, nära nog att jag känner värmen från hans kropp. Pulsen höjs, men jag låtsas inte om det.
"Behöver du hjälp med den där rapporten?" säger han. Hans röst är låg, nästan inbjudande, och jag inser att han lutar sig lite för nära för att vara helt professionell.
"Det går bra, tack," svarar jag, och ler försiktigt, låtsas oberörd. Men inombords är jag en röra av förväntan. Hans hand vilar på stolens ryggstöd, och jag vet att jag borde luta mig bort, att skapa distans. Men jag gör det inte. En liten del av mig njuter av den här makten, av att ha honom just här, nära nog att se hur han försöker behålla sin kontroll.
Han lutar sig ännu närmare, och nu är jag inte längre säker på vem av oss som håller i trådarna.
Jag sitter på andra sidan bordet och låtsas gå igenom anteckningarna, men jag kan knappt fokusera. Han har knäppt upp kavajen, dragit ärmarna lite uppåt, och när han möter min blick är den annorlunda – mörkare, mer bestämd.
"Du vet," börjar han, och rösten är lägre, knappt mer än en viskning. "Jag har tänkt mycket på... det här." Han gör en liten rörelse med handen, pekar mot mig och sedan sig själv, som om vi redan är ett vi, fast ingen av oss vågat säga det högt förrän nu.
Innan jag hinner svara ställer han sig upp och går runt bordet, närmar sig sakta. Jag känner ett pirrande, brännande, och jag vet att jag borde stoppa honom, kanske le bort det hela eller byta ämne. Men jag gör ingenting. Jag ser upp på honom när han stannar alldeles intill, våra blickar möts, och jag känner värmen från hans kropp, hur hans doft omger mig och driver mig närmare det som vi båda undvikit.
Hans hand rör lätt vid min kind, och det känns som en elektrisk stöt genom kroppen. "Säg att jag ska sluta," viskar han. Men jag säger ingenting. Istället lutar jag mig närmare, blicken fastnaglad vid hans, utmanande. Han tar ett steg till, lutar sig in, tills hans läppar nuddar mina, först försiktigt, nästan trevande, men när han märker att jag besvarar kyssen, känner jag hur hans kontroll släpper. Hans händer vilar mot mitt ansikte, sedan min nacke, drar mig närmare.
Vi är så nära nu, gränslösa, och jag kan känna hans hjärtslag genom våra kläder. Det är förbjudet, men just här, just nu, finns inget annat än hans händer som smeker min rygg, hans andhämtning mot min hals.
Han kysser mig långsamt, metodiskt, och varje beröring, varje rörelse är som en tyst överenskommelse.
Hans händer smyger sig ner längs min rygg, bestämt men ändå försiktigt, som om han vill dra ut på varje sekund, varje liten nyans av känsla. Jag kan känna hans andhämtning bli tyngre, och mina händer griper hårdare tag om hans kavajslag – det är som om jag håller fast vid honom, som om jag kommer falla annars.
Han lutar sig tillbaka och ser på mig, blicken är mörk, brinnande, och det finns något där som jag inte sett förut. Något som säger att han är helt och hållet närvarande i det här ögonblicket. Han ler, ett litet skevt leende, nästan förvånad, men samtidigt självsäkert.
"Är det här vad du vill?" viskar han, handen vilar lätt mot min höft.
Jag nickar, oförmögen att tala, för allt jag vill är att han ska fortsätta. Mina händer söker sig till hans nacke, fingrarna begraver sig i hans hår, och jag pressar mig mot honom, drar honom närmare, låter varje barriär vi haft mellan oss smälta bort.
Han tvekar ett ögonblick, nästan som om han behöver försäkra sig om att det här verkligen händer, att jag är här med honom, redo att låta allt annat försvinna. Sedan tar han mitt ansikte i sina händer och kysser mig djupare, mer krävande, och det känns som om han vill fånga allt, alla känslor vi båda hållit tillbaka så länge. Hans händer rör sig nedför mina sidor, utforskar min kropp med en säkerhet som får min hud att brinna, mina knän att vackla.
Mellan kyssarna hör jag honom andas ut något, ett ord jag knappt uppfattar, men jag förstår ändå. Han vill ha mig – här och nu, utan undanflykter.
Vi fumlar oss bakåt mot bordet, och jag känner kanten mot mina höfter. Hans händer stannar upp där, håller ett fast grepp, och han ser in i mina ögon, nästan med ett förtvivlat uttryck. "Säg att vi inte kommer ångra det här," säger han, och det finns en ärlighet i hans röst som gör mig svag.
Jag ler, låter fingrarna löpa genom hans hår och säger med låg röst: "Jag vill inte tänka just nu. Jag vill bara känna."
Han tvekar inte längre. Kysser mig igen, passionerat, och vi drunknar båda i ögonblicket, i varandra.
När han drar mig närmare, känner jag hans värme som en storm som rör sig genom kroppen. Hans hand rör sig från min midja, följer kurvorna och får hela min kropp att vibrera av lust. Jag känner honom nu, inte bara som en man, utan som en kraft som jag inte kan hålla emot. När hans tunga hand glider över min kropp är det som om varje beröring skapar ett gap i verkligheten. Jag sluter ögonen, känner mitt hjärta slå snabbare, som om varje slag är ett rop på honom.
Och så, utan förvarning, är han där. Jag känner honom i mig på ett sätt som får hela världen att snurra bortom oss. Hans rörelser är både vilda och kontrollerade, som om han är en vulkan som just fått sitt utlopp. Och jag... jag är ett landskap som ska genomgå en förändring.
Han biter mig på axeln, en snabb, skarp smärta som förvandlas till njutning i samma ögonblick. Jag stönar lågt och sluter mina fingrar runt hans tatuering, de vassa linjerna av hans tribaltatuering som känns kalla mot min hud, men min hand är brännande het när jag rispar den. Det är som om varje rörelse vi gör skapar eld, en eld som inte går att släcka. Hans andedräkt på min nacke, hans andetag som blir hetare, tyngre, gör mig förlorad i den här virvelvinden av känslor.
Jag möter hans kropp, den fasta tyngden av honom, hans händer som slår in i min hud som om de vill ha något mer än bara den fysiska kontakten. Vi rör oss som två krafter i samma storm, hela mitt inre fylls av honom, och han har ingen avsikt att sakta ner. Det är som om världen utanför inte finns längre.
Och sedan... när allt når sin höjdpunkt är det som om jorden under oss ger vika. Jag exploderar i ett frenetiskt klimax, som om hela min kropp vänds ut och in av en tsunami av njutning. Jag skriker hans namn, min kropp är i frenetiskt rörelse, hela jag översvämmad av känslor som inte går att stoppa.
Och han... han är inte längre människa. Han är vulkanen, lavan som rinner genom mig, hans grepp om mig hårt som om han inte vill släppa taget. När han når sin egen höjdpunkt är det som en jordbävning, hans hela kropp stelnar och drar mig djupare, omfamnar mig på ett sätt jag inte kan förneka. Vi är som två vilddjur, förlorade i varandra, som om vi inte kan hålla oss tillbaka längre.
Det är efter stormen, efter att alla känslor har släppt, som vi ligger där, andfådda och tysta. Vi söker varandras blickar. Ingenting behöver sägas. Vi vet. Förut knullade vi. Det vi gjorde nyss gjorde mig vettskrämd. Det känns som game over, remi och ridå. Johan äger spelet- för tillfället.
Fler noveller av samma författare
