Avsugen i svampskogen.
Författare: carpe_fallos Datum: 2022-10-07 09:43:43
Läst:
16 426 gånger
Betyg: 4 (7 röster) 4 medlemmar har denna novell som favorit
Någon gång varje höst händer det att jag tar min svampkorg och far ut och letar kantareller. Idag var just en sådan dag. Det var i mitten av september och solen värmde den annars fuktiga och något råa luften som hör årstiden till. Att gå ut i skogen är ju faktiskt härligt. Det är såklart något man gör alldeles för sällan. Inte bara det att man får en hälsosam dos motion, skogen gör också att man får en slags psykisk avkoppling då man kopplar ner från det annars så uppkopplade samhället.
Så vem är då jag? Jo… en man i mina bästa(?) år; dvs, strax över 40. Lagom mycket skulder, två barn, frånskild sen två år tillbaka och ett fantastiskt jobb där mina huvudsysslor är att gå på möten, dricka kaffe och bete mig politiskt korrekt. Det är ett hyffsat liv måste jag ändå medge. Det mest positiva med det är att jag nöjd med mig själv, vilket avspeglas i mitt goda självförtroende och min positiva inställning till… tja… det mesta faktiskt. Inte till krig, ebola och penningtvätt. Men ni hajjar. Positiv inställning. Folk gillar det!
Men tillbaka till skogen. Jag hade kört ett par mil ut från stadskärnan, tagit av på ett par småvägar som sedan ledde mig in på en bekant skogsväg. En gång i tiden, då jag hade haft sambo, hade hon visat mig ett par riktigt fina svampställen i dessa trakter - och nu hoppades jag naturligtvis på att vara henne steget före. Inte för att jag minns ett enda av de där ställena.
Nåväl, skogsvägen slutade med en slags rundel, förmodligen gjord för att lasta på och av skogsmaskiner, och där parkerade jag min bil. Iklädd stövlar, friluftsbyxor, sticka ylletröja, ryggsäck och väst, blippade jag igen bildörrarna och begav mig in i skogen.
Och nu kommer jag låta tjatig, men det är verkligen härligt att traska ut i skogen; höra hur grenarna knastrar under fötterna, hur tystnaden susar i träden och ensamheten och litenheten gör sig påmind.
Dock, efter 1,5timmes letade hade jag, allas hyllningar till århundradets kantarellår till trots, enbart hittat tre stycken(!). Dessutom har jag gått framåtböjd så länge att jag tappat bort mig. Suck. Nja. Inte på riktigt alltså, jag har ju en GPS i min telefon. Men jag ids inte att hitta mig själv igen, ibland kan det vara skönt att inte veta vart man är.
Så… för att stärka kantarell-letar-moralen tog jag mig en välbehövd kaffepaus med en huvudrätt bestående av ett par digestivekex med ost och extra mycket smör. Gott! Nu var jag redo att fortsätta att inte hitta fler svampar. Det var väl egentligen bara en sak som hade gjort sig påmind under min tid i skogen, en känsla som nästan ofrånkomligt dyker upp när jag är ute i naturen. Jag blir kåt. Det är lite märkligt kan tyckas, men jag misstänker att naturens fridfullhet i kombination med att man tar sig tid att låta sina tankar vandra iväg, ofrånkomligt leder mig in på de snuskiga tankarnas stig. En gång när jag hade förklara detta fenomen för min före detta hade hon svarat med att kalla mig skogstokig. Det var väl bara en av cirka tvåhundrafemtio meningsskiljaktigheter som slutligen fick oss att bege oss år var sitt håll.
Den här gången var jag ju dock ensam mitt ute i stora skogen och jag stannade upp en stund för att överväga mina alternativ. Alternativ ett: fortsätta sökandet efter svamp samtidigt som jag aktivt motar bort hormonstinna snusktankar. Eller, alternativ två: runka – och sen söka efter svamp! Valet föll sig märkligt nog, men ändå med en överväldigande majoritet, på alternativ två. Varför inte liksom? Carpe Diem! Eller, Carpe Fallos! kanske man skall säga.
Så mitt ute i skogen ställer jag ner min korg och min ryggsäck, tittar mig omkring och börjar knäppa upp bältet. Å gud, tänker jag: det här ska faktiskt bli skönt, en riktig kvalitetsstund i naturen! Jag drar ner gylfen och sen drar jag ner byxorna och kalsongerna så att de hänger på höfterna. Min kuk, fullstor-normalstor, hänger fortfarande ner med en kraftig antydan till förtjockning. Jag tar tag i den med min högra hand. Sakta runkar jag den fram och tillbaka till dess fulla potens och stannar sedan upp en stund för att begrunda den kraftiga ådran som gjort sig synlig på högra sidan av min kuk. Härligt. Det är riktigt härligt att ha en stenhård kuk tänker jag. Sakta fortsätter jag runka min kuk, spottar i handen, smörjer in ollonet och fortsätter sedan genom att gnida in det. Höstvinden gör sig påmind då den kyler av kuken och jag blundar samtidigt som jag ökar takten något. Oj vad härligt! Jag böjer mitt huvud bakåt och öppnar ögonen samtidigt som runkandet tilltar. Nu är det nära. Gud vad skönt!
Där och då, med kuken i handen och blicken fäst rakt upp mot skyn hör jag en gren som knäcks av en bit framför mig. Reptilhjärnan tar över och min blick och alla mina sinnen får fullt fokus framåt. Herregud! Framför mig, cirka 8-10 meter bort, står en kvinna men en korg i handen och med en hand för munnen.
-Oj förlåt mig, säger hon… det var inte meningen… att störa liksom. Jag… jag såg dig inte.
Nu var det många tankar som snurrade i mitt huvud samtidigt, och jag försöker naturligtvis sortera dom i en vettig prioriteringsordning för att således kunna handla så rationellt som möjligt. Nummer ett borde ju, såhär med facit i hand, ha varit att stoppa tillbaka kuken, men nej: jag står kvar med skaftet i handen samtidigt som jag får fram en något ogenomtänkt mening.
-Eh… jo… du kanske undrar vad jag håller på med… det ser kanske lite konstigt ut det här, menar jag. Förlåt jag… den… jag menar det var inte riktat mot dig liksom.
Till min stora förvåning lyckas hon ta det jag nyss hasplat ur mig och avdramatisera situationen genom att leendes säga:
-Inte riktat mot mig? Nja… nog är DEN riktad mot mig allt.
-Ja förlåt, herregud, säger jag och stoppar kvickt tillbaka min punkterade mandom i kalsongerna.
I hela mitt liv har jag nog aldrig fått på mig brallorna så snabbt som där ute i skogen denna höstdag. Och när jag är klar med att knäppa skärpet tittar jag åter igen upp och upptäcker att hon faktiskt går fram mot mig. När hon kommit så nära som till handskakningsavstånd sträcker jag fram högerhanden men ångrar mig snabbt när kommer på vad jag nyss höll i.
-Äsch, svarar hon, jag är inte så pryd. Hon sträcker fram handen och tvingar till sig mitt handslag.
-Jag heter Alice, fantastik dag att vara i skogen, eller hur?
-Eh, jo… svarar jag med ett visst darr i rösten. Jo visst… en härlig dag är det allt.
-Har du hittat några svampar? fortsätter hon.
-Nja… alltså… bara ett par tre stycken…
Hon tittar ner i min korg samtidigt som hon drar på smilbanden.
-Upptagen med annat kanske? Och du förresten, det där är inga riktiga kantareller.
-Ok? är det ända jag får ur mig.
-Ja, alltså… det där är falska kantareller. Smakar inge bra…
-Nehe… Ok… ne men det var ju illa.
Det blir tyst en stund. Vafan är det som har hänt här egentligen? Åter igen snurrar tankarna i mitt huvud men jag blir plötsligt avbruten.
-Om du vill kan vi kanske göra sällskap? Jag vet ett par hyffsat säkra kantarellplatser häromkring.
-Ehh… jo…tja… varför inte… jag menar visst… om det är OK med dig efter den här… vad ska man kalla det…
-Runk-scenen? avbryter hon mig.
-Jo… eh ja just det… så kan man ju kalla det om man nu vill undvika att vara otydlig, stammar jag fram med någon nerböjt huvud.
Nu ler hon igen. Hon är vacker. Väldigt vacker när hon ler, faktiskt. Hon är helt klart äldre en mig. Ett par fåror i ansiktet och gråa slingor i det mörkbruna utsläppta håret skvallrar om att hon rör sig kring femtion-strecket. Hennes kropp är smal och hon är iklädd blågråa friluftskläder och kring halsen har hon en mönstrad sjal. Hennes hy är lätt brunaktig, hon ser väldigt frisk och hälsosam ut och utstrålar därtill en attraktiv självsäkerhet.
Det sistnämnda har dock hos mig fått sig en rejäl törn, men jag bestämmer mig ändå för att på något sätt försöka restaurera min heder.
-Men du, fortsätter jag… det vore kul att göra sällskap. Jag kanske kan få chansen att visa upp en annan sida av mig själv.
-Det är lugnt… helt lugnt… så lätt generar man inte mig… kom! vi ska hitåt!
Vi traskar vidare in mot skogen och påbörjar fantastiska och livlig diskussioner om allt möjligt mellan himmel och jord. Vi har på riktigt trevlig, hon visar sig nämligen vara en väldigt lättsam och öppen kvinna. Och vi hittar svampar, mycket svampar. Hon har helt klart en fallenhet för att hitta gula kantareller. Dessutom så ler hon mot mig varje gång hon hittar en klunga samtidigt som hon pekar och utbrister:
-Titta där!
-Ja titta där! Helt otroligt vad mycket svamp!
Jag skulle överdriva om jag sa att korgen var knökfull när vi kommer tillbaka till bilarna (hon hade också parkerat där), men nog har vi hittat en hel del svamp. Inte illa! Men trots att vi haft det väldigt trevligt känner jag ändå att jag måste få vädra det som hände där inne i skogen. Jag börjar lite trevande:
-Du…
-Mmm…
-Ja, alltså tack för idag… jag… jag… det som hände där inne i skogen… liksom det var liksom… hur ska jag säga…
-Du var kåt helt enkelt, svarar hon med eftertryck.
-Eh… jo precis… jag hade ju inte räknat med att någon skulle dyka upp. Sorry… Jag är … eller… jag tycker inte att jag är en… en onormal typ, så att säga.
-Ne, du verkar faktiskt helt naturligt normal, skrattar hon ur sig.
Sen blir det tyst. Väldigt tyst. Till och med vinden håller andan.
Till slut bryter hon tystnaden.
-Är du fortfarande kåt?
-Va? Nja, alltså… jag liksom…
-För om du vill, avbryter hon mig…. Bara om du vill… så skulle jag kunna hjälpa dig lite.
Vad sa hon precis? Hjälpa mig? Hjälpa mig vadå? Innan jag hinner koda vad hon precis sa tydliggör hon allt med en gång.
-Ja alltså… om du vill så skulle jag kunna suga av dig.
-Va… ehh? Suga av mig?, stammar jag fram.
-Ja, suga av dig… om du vill kan jag suga av dig, säger hon med en blick som skvallrar om att det här är långt ifrån en skämt.
Och återigen leendet. Fantastiskt. Jag måste titta bort när hon ler – hon gör mig generad. Men gud vad vacker hon är. Hur som helst: nu gäller det. Jag samlar allt mitt mod. Jag kanaliserar allt självförtroende jag i situationen lyckas uppbringa. Nu gäller det att svara rätt! Kom igen nu! Kom igen!
-Ja! utbriser jag. Jag menar, ja… alltså… gärna för mig… det vore trevligt… helt klart…
-Ok, svarar hon skrattandes samtidigt som hon tittar mig i ögonen… då får du knäppa upp det där skärpet igen då…
Är det sant det som håller på att hända? Allt går så fort. Allt är så osannolikt!
Nåväl, ståendes bredvid våra bilar börjar jag trevande knäppa upp skärpet samtidigt som jag känner att händerna nervöst lever sitt egna liv. Hon tittar på med ett finurligt ansiktsuttryck tills jag knäppt upp bältet, knäppt upp knappen och dragit ner gylfen. Hon hjälper mig sen att dra ner byxorna till knäna, tittar sig hastigt omkring och faller sen ner på huk framför mig.
Min kuk står redan upp, den är otroligt hårt och ådran å än mer intensiv. Hon tittar upp utan att röra kuken.
-Den är fin…
-Tack, ja… tack, tack… jag… jag gillar den.
Hon för handen mot kuken och vid en första lättsam smekning rycker den till.
-Den verkar sugen säger hon samtidigt som hon sätter upp sitt långa bruna hår i en tofs.
-Jo alltså. Helt klart så. Gud jag…
Mer hinner jag inte säga innan hon tar tag i kuken och för in den i sin mun.
Det är skönt, helt obeskrivligt skönt. Först låter hon det bara ligga i munnen, smakar på min känslighet. Hon spelar med tungan samtidigt som kuken rycker och tycks leva sitt egna liv. Efter ett tag tar hon ut den, drar bak förhuden, håller fast den, och börjar sedan kittla mig under ollonet med tungspetsen. Gud vad skönt! Jag ryser av välbehag för att sedan titta ner där jag möter hennes blick.
-Är det skönt, frågar hon?
-Otroligt skönt… Väldigt otroligt skönt… faktiskt.
-Va bra… Du kan väl låta mig veta när du är på väg?
-Javisst… självklart, lyckas jag stöna fram.
Nu börjar hon runka kuken sakta samtidigt som hon för in den i munnen. Hon tar den djupt, låter ollonet tryckas mot kindväggen för att sedan dra ut den ur munnen och runka den rejält ett par gånger. Sen stoppar hon tillbaka den i munnen och runkar den sakta men bestämt.
Efter någon minut känner jag att klimax börjar närma sig och jag sluter ögonen medan hon suger och runkar.
-Nu, stammar jag… nu är det nog nära.
Hon tar ut kuken ur munnen och börjar runka den allt mer intensivt vilket gör att jag känner att jag inte kan hålla tillbaka längre. Jag öppnar ögonen, tittar ner och med ett undertryckt stön börjar jag spruta medan hon öppnar munnen på vid gavel. Den första strålen träffar henne i rakt i pannan och över håret medan den andra och tredje far in i den vidöppna munnen. Hon för sedan snabbt in kuken i sin mun igen och runkar mig snabbt några gånger tills orgasmen ebbat ut. Hon tycks gilla det, för hon ger samtidigt ifrån sig ett par belåtna stön. Själv står jag och rycker okontrollerat på redan knäsvaga ben.
När lugnet lagt sig drar hon sakta ut kuken, tittar upp mot mig och öppnar munnen.
-De va nt ite de, gurglar hon fram samtidigt som hon låter mig beskåda innehållet i hennes mun.
-Ne, gud, ja… de va rejält det, flåsar jag fram.
Hon stänger igen munnen, smakar av satsen en kort stund och kämpar sedan ner den i en sväljning.
Åter igen blir det tyst. Med ett finger tar hon den sperman som träffade henne i panna och för det till munnen. När hon skrapat av det mesta knyter hon loss sjalen som hon haft kring halsen och torkar av sig det sista i ansiktet och håret samt en fläck som råkat hamna på jackan. Slutligen tar hon min slaka kuk i handen och klämmer ur en sista droppe som hon suger in mellan läpparna. Själv står jag bara där, knäsvag, och så otroligt häpen över vad som just hänt.
-Va det skönt?, frågar hon, samtidigt som hon reser sig upp.
Jag nickar…
-Väldigt skönt. Otroligt väldigt skönt. Tack. Ett minne för livet.
Efteråt får hon mitt telefonnummer, men jag varken hör eller ser henne igen – tyvärr. Dock kan väl sägas att jag blivit en mycket bättre, och framför allt flitigare, svamp-plockare efter den där osannolika höstdagen i svampskogen.
Fler noveller av samma författare
| Titel | Kategori | Betyg | Datum |
|---|---|---|---|
| Trekant på bibliotekets toalett. | Trekant | 3.3 | 21/4-23 |
| Avsugen i svampskogen. | Heterosex | 4.0 | 7/10-22 |
