Folksaga från MMXIX
Författare: memento vivere Datum: 2019-09-18 23:05:34
Kategori: Fetish och Heterosex
Läst:
8 520 gånger
Betyg: 2 (2 röster)
Stillheten runt bärplockarna stördes av ett motormuller som växte i styrka.
En gul Lamborghini kom sladdande i hög fart på den slingrande skogsvägen; som till sin ringa bredd och med sitt grusunderlag, knappt kunde rädda fordonet undan en avåkning ner i diket.
Den blänkande karossen stack iväg åt fel håll i svängarna, däcken sladdade och spann vid varje liten korrigering som utfördes i kampen mot centrifugalkraften och ojämnheterna i underlaget.
Miltals från närmaste bebyggelse fanns här bara någon enstaka och mycket torftig jaktstuga.
Vad gjorde då en sådan exklusiv sportbil så långt från storstadens statusjakt och vanliga människors beundrande blickar?
Var det sökandet efter ett äventyr som lockade den rika uttråkade mannen ut i den svårframkomliga svenska urskogen?
Förmodligen visste han inte själv orsaken till den plötsliga oro han hade känt i hemmet före avresan: den hängde i alla fall ihop med nattens mardrömmar, vars detaljer han utan nytta försökte minnas, för att eventuellt kunna tolka dem.
Bilen slant över kanten och hamnade tillfälligt på en åker, så att de spelande gräshopporna blev uppskrämda och for kors och tvärs över vindrutan.
Kanske var bilfabrikens ansträngning bakom design och kraft rent av bortkastad i denna miljö som nu dikterade villkoren för föraren.
Den resande hade givetvis kunnat välja ett annat av alla sina fordon, men utmaningen i sig var förmodligen målet vid denna spontana färd, utan ett förutbestämt mål.
Vid ratten satt en viss Herbert Gyllenstierna, en polerad man som dagen till ära var klädd i vit smokingkavaj med en iögonfallande svart slängkappa hängd över axlarna.
Hållningen var stolt där han satt med huvudet tillbakalutat och lyssnade på storslagen klassisk barockmusik från hans favoritperiod.
Herbert var en mäktig man med sammanlagt 10 barn från 3 olyckliga äktenskap.
Hans officiella titel var Greve, men han kallades i hemlighet av sina närmaste för ”girigbuken” då han aldrig unnade sig något extra trots de betydande rikedomar han samlat på sig.
Att tvingas finansiera underhåll för alla sina barn gjorde den pengablinda mannen skräckslagen, han blev fysiskt sjuk, och sängliggande med frossa i dagar efter varje sådan utbetalning.
För att lugna sina sköra nerver brukade han sova med mynt placerade i handflatorna, han kramade dem mellan fingrarna med en slags ömhet som hans egen familj aldrig fått ta del av.
När han fick se kontanter i de högre valörerna så började saliven rinna okontrollerat från de sjunkna mungiporna.
Ansiktsuttrycket blev frånvarande och primitivt: det påminde vid sådana tillfällen om när en äldre perverterad herre, sittandes på en parkbänk, observerar yngre flickors lekar med vidriga intentioner.
En gång som tonåring bad han faktiskt om att få känna på en främlings sedelbunt, en tydlig föraning om det fördärv som skulle komma senare.
Det patologiska sparandet blev med tiden viktigare än hälsan, för när han väl gett liv åt sina rikedomars växande betydelse, så kom det egna livet snart i andra hand.
Han resonerade för övrigt så här när det gällde materiella ting:
”Det är väl inget fel på mig? Jag råkar älska pengar i stället för människor, huvudsaken måste ju ändå vara att man har kärleken i sitt liv.”
Livssynen orsakade mycket lidande i den arma släkten som desperat hoppades att han skulle förändras till det bättre med stigande ålder, själv var han inte medveten om eller ens intresserad av andras känslor.
De hänsynslösa tendenser som då och då visade sig i Herberts temperament, kunde förmodligen härledas till hans stränga katolska uppfostran: ett ständigt tragglande om prövningar, straff och den sadistiska gudens himmelska plan.
Även om han hade kunnat be böner från minnet vid varje stundande motgång, så var han inte konflikträdd; hellre gick han under i strid än att svälja sin stolthet.
Även fadern tillhörde den gamla skolans tankesätt med öga för öga, tand för tand; en elefants minne i kombination med ett sinnelag som aldrig förlåter är alltid en fruktad kombination i sin utövare.
Han var sålunda en överdrivet misstänksam och folkskygg individ, som tog rollen som familjens beskyddare på största allvar.
Många sena nätter kom han hem blodig, efter att ha avreagerat sig våldsamt på de uppkäftiga kräk han kunde finna på krogarna i innerstaden.
Fadern trodde att hans psykiska problem kunde stötas bort och axlas av dessa främlingar: när han upplevde att orsaken till ohälsan var separerad från hans egna medvetande, så försökte han desperat att skada den bortstötta delen av sig själv.
De känslomässiga knutarna hade däremot den fula ovanan att ständigt hitta tillbaks till sin ursprungliga ägare; ibland tog återföreningen veckor, andra gånger månader.
Våld blev den föredragna drogen, då supandet bara tröttade ut honom för kvällen.
Modern var däremot den raka motsatsen, hon hade fått det mildaste och behagligaste ansikte man kunde föreställa sig: där fanns inga spår av ondska ens när hon var riktigt upprörd.
Hon talade mycket sällan med sin omgivning om sina drömmar och upplevelser, men det hände att hennes ögon exploderade som i ett fyrverkeri: hennes magnifika fantasi som annars var så väl undangömd visade sig då plötsligt för ett kort ögonblick, för att sedan försvinna lika hastigt igen och lämna iakttagarna förbluffade.
Hennes yttre kanske hade blivit livlöst och fårat av den roll hon tvingades spela för att skydda det oförstörda och naiva inombords; Herman trodde sig ändå ha sett skymtar av allt det han behövde uppleva i sin mor under hans unga år.
Kanske hade hon haft rätt i att det som inte delas med andra, inte heller blir förlöjligat och förminskat av en omvärld som hellre undviker än begriper.
Är det värt att livnära sina övertygelsers fängelsehåla, som visserligen håller allt oönskat utanför, men till priset av att själv tvingas vara dess utsiktslösa fånge?
I denna enslighetens cell, kunde tankarna insjukna och vanställas, tills de helt och hållet behärskade den drabbade.
Utan den ringaste glugg att spana ut igenom, så skulle de groende och inspärrade vanföreställningarna aldrig mer behöva ifrågasättas.
Ingen i familjen kunde uppbringa den positiva kraft som skulle krävas för att bryta sig in i moderns privata tukthus, men försökt det hade man verkligen.
Tankar på det förflutna passerade revy i Herberts tankar, han blev snart sentimental när de positiva stunderna i familjens omsorger tog överhanden.
Alla de underbara ögonblicken, från tider han inte förstod att uppskatta förrän långt senare, övermannade honom.
Några fotografier i plånboken var de enda fysiska bevisen på att dessa minnen verkligen hade ägt rum: alla familjemedlemmarna log på bilderna, livet tycktes vara odefinierat, lyckligt och öppet för alla slags möjligheter då.
Han fick tvinga sig själv att lägga alla dessa fjärran skatter åt sidan, då nutiden också hade sin skönhet att skänka när han väl lyfte sin blick från vägunderlaget:
en blyg solskiva visade sin kontur bakom den täta molnformationen i höjden, obeslutsam huruvida det var dags att bryta sig igenom och helt dagas eller ej.
En överväldigande grönska omsvepte varje trädkrona och låg på backen som ett tjockt täcke över kullar och runt halvt bevuxna gråstenar.
Sporadiska solstrålar trängde sig ner till markplan och klöv skuggorna till små betvingade partier utan områden att söka tillflykt i; slöa småkryp satte fart och fick energi till att utforska växter och påbörja sina sysslor och sin viktiga skötsel.
Undervegetationen strävade också vidare för att vinna höjd, då tiden för högsommar var knapp och konkurrensen om de bästa positionerna uppenbar.
En lätt bris passerade, den fick de upplysta bladen och gräset att dansa i alla de gröna nyanser som ett människoöga kunde registrera.
Ljuset välkomnade såväl de täta skogspartierna som de öppna fälten in i den plan som livet förutbestämt åt alla sina aktörer.
Observationen av de fridfulla omgivningarna ingav Herbert ett lugn som han inte känt av på månader, men successiva förändringar kröp sig allt närmare bilen, och omdanade på några kilometers färd hela landskapet.
Förutsättningarna hade helt enkelt varit för bra för att vara ihållande, varpå en omkastad fortsättning skulle krävas för att harmonisera och återställa den rubbade balansen: efter feta år följer tydligen magra år.
Inte kunde väl en person få njuta, och roffa åt sig obehindrat av livets goda, utan att en ryslig konsekvens fanns nära till hands?
Landskapets färger mattades sakta av, blommornas kronblad kunde snart inte särskiljas från stjälkarna som bar upp dem; hela synintrycket skrumpnade ihop till en grå obestämd massa.
Himlen fick oförklarligt nog en mörkare nyans fastän molnen var skingrade och solen vid detta skede hade fritt spelrum.
Träden på bägge sidorna av vägen blev nu svarta och halvt genomruttna, med dess såriga stammar angripna av svampar.
Med sina utstickande grenar påminde dessa träd om händer: likt stela fingrar sökande efter något att greppa tag i, trevade de förgäves på den vattensjuka gravplatsen.
En vidsträckt död sankmark bredde ut sig inför förarens ögon, enstaka partier med sly och grenar som ännu inte förmultnat täckte här hela synfältet.
Det stank från den giftiga vattenansamlingen, som väntade på att få svälja återstoden av allt det som hittills inte gått under och återförenats med källan till sitt liv; man kunde enkelt föreställa sig hur större oförsiktiga djur måste ha gått ner sig i och drunknat i den parasitiska sumpmarken.
Herbert såg irriterat på sin karta och insåg att han måste ha kört vilse, kanske tog han fel vid senaste avtagsvägen?
Det var nu lika mörkt utomhus som det tidigare dygnet varit nära midnatt, samtidigt visade klockan på förarens handled 13:02.
På avstånd i den ogästvänliga terrängen såg Herbert nu att vägen tog slut vid en förfallen stenkyrka, denna helgedom var i sig upplyst av en stor brasa.
Inga sådana byggnader fanns dock utsatta på kartan, besynnerligheterna fortsatte att hopa sig för Greven som beslöt sig för att stanna till och undersöka platsen.
Han parkerade sin bil i närheten och granskade utsidan med de gråa staplade stenbumlingarna som delvis täcktes av gula lavar.
När han närmade sig tycktes det komma ljud inifrån den medeltida lämningen, kanske var det hans fantasi som spelade honom ett spratt.
Byggnaden var så pass sliten av väder och vind att den börjat vittra sönder likt en ruin; kunde gudstjänster verkligen pågå med bönder i en sådan här miljö fortfarande?
En del av muren hade kollapsat och lämnat ett gapande hål, även en betydande spricka var synlig i valvet som var i desperat behov av restaurering.
Herbert fann även en träbrunn, men när han vevat upp hinken från botten kunde han besviket konstatera att vattenkällan blivit reducerad till ett gyttjehål.
Om nu denna bortglömda plats var obrukbar för troende, vem hade då tänt den sprakande elden som visade vägen och tycktes kalla Herbert till sig i mörkret?
Även gräset runtomkring hade en blek orange nyans som kanske berodde på näringsfattig mark eller på den blöta jordarten.
Han kände på den tunga träporten som öppnade sig med ett gnissel, han kikade in för att se om församlingen eller åtminstone prästen var på plats.
Hemligheten som väntade därinne påminde i sin orimlighet om den mardröm han upplevt under den föregående natten, eller kanske om hallucinationerna under en psykos:
gruppen som sammanstrålat därinne var absurt nog inga människor; på kyrkbänkarna satt många representanter av skogens större djur i form av älgar, björnar, kronhjortar, vildsvin, vargar, lodjur, rävar, järvar, bävrar, pilgrimsfalkar, ugglor, korpar och huggormar.
Djuren var mäkta upprörda och resonerade med stor bitterhet sinsemellan.
Vid koret runt altaret låg en levande stenbumling med en mycket gammal mans plågade ansikte, detta var inklätt i en mossa som liknade ansiktsbehåring.
Två troll med knölpåkar i händerna, tycktes vara särskilt ivriga inför sitt vanhelgande av korset och madonnafiguren, de slet omkull, och slog sönder allt i sin väg.
Oförmögna att vara stilla, rusade de runt i cirklar, under höga vrål och någon slags krigsdans som påminde om indianernas motsvarighet.
Varelserna tycktes bli berusade av sin makt under förstörelsen, de tappade all behärskning och det ena trollet råkade komma för nära den misslynta stenbumlingen;
utan att Herbert hann uppfatta vad som skedde, så hade det ena trollet hamnat mellan käkarna på stenen, han krossades skrikande som en fluga och svaldes med ett äckligt smaskande.
Det andra trollet försökte tvinga isär de starka käkarna och rädda sin vapenbroder, men det var för sent för vädjan och bön.
För att inte gå samma öde till mötes, satte sig till sist den chockade vandalen bredvid djuren, och hulkade över sin förlust; allt som återstod av det förtärda trollet var hans stridshjälm som låg kvar på golvet.
I predikstolen stod en fallen ängel: han var säkert 3 meter hög, och talade med en röst som ingöt fruktan och vars ord kunde dupera allt levande.
- Lucifer! Lucifer! Hurrade djuren som i extas.
Den hänsynslösa uppviglaren planerade återigen att vända guds skapelser mot varandra i ett sista avgörande slag.
Bakom dem på väggen hängde en stor Sverigekarta med flertalet större städer markerade, dessutom kunde flera andra symboler som Greven inte förstod avläsas i denna, till synes, ingående planering.
Herbert erfor en paralyserande skräck medans han granskade alla dessa besökare, hans instinkt ville få honom att vända om hemåt mot säkerheten, men hur kunde han glömma vad han fått se i detta ögonblicket?
Han fattade mod och smög osedd in och gömde sig i biktstolen, därifrån kunde han höra samtalet som pågick då ängeln talade inför sin djurarmé:
- Mina vänner och beskyddare av urskogen, vi har alla blivit förträngda länge nog. Vi har alla blivit förlöjligade och bortglömda av det okunniga människosläktet. De har tagit ifrån oss rätten att ströva fritt och placerat oss i koncentrationsläger; hur många av våra bröder och systrar skall de utrota innan vi sätter stopp för galenskaperna permanent?
Förslaget var väldigt medryckande för de uppretade djuren, men det fanns en oro inför den stora konfrontationen; människans jaktgevär och fällor vållade ett särskilt stort missmod och huvudbry i samtalet.
Hur skulle klor, tänder och råstyrka rå på sådana destruktiva vapen?
Dessutom hade fienden hjälp av den största förrädaren bland allt levande: det tama och kuvade hundsläktet som åhörarna hatade över allt annat.
Deras nära släktingar vargarna, svor på att vid detta tillfälle göra slut dessa värdelösa kappvändare en gång för alla.
Listan över mänsklighetens samlade brott var lång och tidskrävande att sammanfatta, men likgiltigheten inför naturens lagar var till sist det grövsta av dem alla.
Att en intelligent apa med hybris, kunde föredra att leva i en tillvaro utan mål och prövningar, fick alla i den oheliga alliansen att känna äckel.
Även de andra metafysiska väsen som nyttjade kyrkan som sitt högkvarter, hade tröttnat på den moderna och ”upplysta” människans förfall.
I storstäderna pratade ingen längre om troll och demoner med rädsla och aktning, detta var ett akut problem som man snart skulle råda bot på.
- Låt oss krossa dem till siste man utan rast och ro, röt en ståtlig älgtjur.
- Om vi så måste betala med våra liv, svarade en järv.
Ängeln tröstade sina modstulna krigare och ingav dem nytt hopp om en värdig framtid i en grön återerövrad värld:
- När himmelska väsen assisterar jordiska varelser kan ingenting stå i vår väg. Människans teknologi utgör inget skydd mot gudomlighet, trolldom och uråldrig list; deras vapen är obrukbara mot den odödlighet ni kommer att föräras med idag.
Djuren jämrade sig då över att de själva var så få till antalet, medans det tycktes finnas oändligt med människor att bekämpa vart man än marscherade.
- Våra bundsförvanter i helvetet kommer att bistå oss i slutstriden genom att sprida naturkatastrofer: marken kommer att öppna sig och sluka de orena i ett hav av lågor; blixtar och orkaner kommer att rensa bort de empatilösa och de otacksamma, förklarade ängeln högstämt.
Djuren kände segervittring, de ville tåga mot Stockholm och belägra kungaslottet, så snart de ätit och druckit sig mätta av ängelns matförråd som nu ransonerades ut av trollen.
Även Rosenbad och dess ministrar skulle få känna på nederlagets alla bedrövelser, om detta rådde ingen tvivel när den strategiska operationen diskuterades på detaljnivå.
Greven hade dessvärre underskattat sina motståndare, då Lucifer hade känt av inkräktarens närvaro på flera kilometers avstånd och lockat den aningslösa mannen till sig.
Nu när djuren fått smak för hämnd och krävde blodsutgjutelse, var tillfället rätt att avslöja att de inte var ensamma i sitt näste.
- Där i hörnet, grip honom! Skrek ängeln och pekade för att visa bestarna att en fiende fanns gömd där mitt ibland dem.
Herbert snubblade framlänges ut ur båset, där han suttit hopkrupen och lyssnat med en stegrande fasa på det bittra öde som landets befolkning stod inför.
Djuren tittade orörliga med bestörtning på den ynkliga människan som hade oanständigheten att spionera vid deras viktigaste utpost.
Älgtjuren fnös så kraftigt av indignation så att den slappa mulen nästan såg ut som om den skulle skiljas från det stora huvudet.
Greven kom på fötter igen och sprang ut i mörkret, vilket hade lagt sig som en tjock olycksbådande förslutning över hela skogen.
Han flydde över stock och sten utan att kunna se vart han satte fötterna, om han nådde den täta vegetationen så skulle de snabbare djuren inte komma åt honom lika enkelt.
För Carl XVI Gustafs skull, för sitt fosterlands skull, krävdes det att han brukade alla sina krafter i kampen mot ondskans duperade följeslagare och opportunister.
Bakom sig kunde Herbert höra hur vargarna närmade sig honom, samt hur de ylade för att beröva denne hans motståndskraft:
- Så visst som våra svansar följer oss, så visst skall vi följa dig till världens ände!
- Till galgbacken med människan, ropade en kråka.
- Gräv dig en grop, föreslog paddan som Greven nästan trampade på där han rusade fram i blindo.
Återigen föll den flyende, denna gång över en rotvälta som slog undan benen för honom.
Jakten fortsatte, lågskorna sjönk djupt ner i gyttjan och det kändes som om han vadade i klister.
Vargarna som hade mörkerseende, valde att försöka korsa den våtare och mer lättframkomliga delen att träsket.
De sjönk därför gnällande ner i innandömet på den undre världen, och tvingades bita sig fast i murkna grenar för att hålla sig över ytan.
Herbert sprang vidare tills han inte orkade fortsätta längre, utmattad sjönk han ner i gräset jämte en sjö, vilken hans ögon med nöd och näppe kunde uppfatta silhuetten av.
Som tur var så låg den friska delen av skogen framför honom igen, han kunde dricka av vattnet och återfå sina uttömda krafter.
Det var först nu då han tillfälligt befann sig i säkerhet, som han insåg hur många skrapsår han hade dragit på sig under flykten genom snåren.
Blodet från hans svidande sår droppade ner i sjön och väckte en sovande sjönymf på botten av vattensamlingen.
Hon steg nyfiket mot ytan och hennes självlysande kropp visade sig strax lika klart som ett fyrtorn till havs; landskapet runtomkring blev med ens synlig i denna mäktiga entré.
Hennes hy var mjölkvit, runt hennes huvud spred sig tjocka silverfärgade hårlockar som blänkte som månen under en stjärnklar natt.
Ansiktet var näpet och någonting lekfullt kunde skönjas i hennes glada respons på besöket av en vilsekommen man.
Ögonen saknade pupiller och strålade av det renaste vita ljus; när man mötte denna blick kunde man omöjligt misstaga detta kvinnoväsen för ett ondskans redskap.
- Åh, en stilig man har inte besökt mig på hundratals år, sade hon och rodnade.
Greven insåg till sin stora förvåning att han för första gången blivit förälskad i någonting levande, han kunde inte tro att det var sant.
Nymfen steg upp på land och avslöjade den nakna kroppens utan att blygas; brösten var fylliga, midjan getingsmal, höfterna breda och låren så atletiskt kraftiga att de påminde om två åror.
Varje linje och drag kändes så elegant hos henne, att de stora konstnärerna hade haft svårt att återge denna skönhet i sitt måleri.
Hon log mot honom och undrade om hon fick se om såren, han nickade och lade sig utan farhågor i hennes väntande famn.
Sången hon sjöng under omfamningen var densamma som hans mor framfört för honom när han var liten, men hur kunde nymfen känna till det?
De kysstes tryggt och intensivt, som om de känt varandra och längtat efter detta under hela sina liv, händelsen var den mest upphetsande under Grevens liv.
Samtidig kom en kyla över honom i ögonblicket de rörde varandra, hennes kalla hud var smärtsam och rent av förlamande till den grad att han fick inre kramp och suddig blick.
Han brydde sig inte om att det gjorde förfärligt ont, för det låg samtidigt en njutning i denna beröring: som var beroendeframkallande till den grad att allt annat som han hittills upplevt bleknade i jämförelse.
- Din ras dör av att förenas med min, klagade hon sorgset och släppte honom motvilligt.
Livet kom tillbaks till Greven när de separerade, fast han hade hellre valt att dö där och då, under en sexakt med denna underbara varelse.
- För dina barns skull, så måste du fortsätta kampen, sade hon allvarligt.
Hon instruerade honom om hur den onde ängelns planer skulle hejdas, han insåg att det var bråttom och skred genast till verket med detta nödvändiga uppsåt.
Först skulle han samla på sig ordentligt med ljung och strö det över golvet i kyrkan.
Därefter skulle fyra tånaglar klippas av och rengöras i sjön, dessa skulle sedan placeras i hörnen mot varje innervägg i ondskans boning.
Sist skulle en trollformel som han fick lära sig användas, och eld skulle samtidigt föras mot stenväggen tre gånger i följd.
Det tog inte lång stund att fullfölja anvisningarna, inom några minuter hade de båda hjälpts åt och lagt grunden för det hjältedåd som skulle förhindra det svenska rikets fall.
Nymfen sände sitt livsljus och aura som vägvisare, så att Herbert kunde hitta tillbaks till sitt mål med sina naturligt laddade blad och de magiska föremålen.
När han återkom hade djuren redan gett sig av på sitt fälttåg, Satan var nedstigen till sin egen värld och platsen stod passande nog öde för Greven.
Efter ett noggrant iordningställande av alla skeden i denna demonutdrivning, kunde Herbert med fackla i hand läsa sina besvärjelser:
Brinn gömsle brinn.
Åt Satan är du ämnad,
strax skall du bli lämnad.
Med hjälp av denna låga,
skall djuren besparas er plåga.
Må denna boning glöda,
och rasera osaliga andars möda.
När facklan vidrörde stenväggen för tredje gången hördes på insidan plågade skrik från varelser som inte hade kunnat ses ens i fullt dagsljus.
Golvluckan for upp med ett gnissel och ondskans osaliga vålnader störtade ner i avgrunden, vrålen ebbade sakta ut i det bottenlösa fallet och efterlämnade bara ljudet av knastrande eld.
Flammorna fick otroligt nog fäste i den sura stenen: fastän ingen bränsle användes för att starta reaktionen, så spred sig en genast omfattande eldsvåda till både bredd och höjd.
Kyrkans yttre skal började vingla som ett korthus under flammorna, det vek sig slutligen inåt och kollapsade med ett öronbedövande muller.
Stenbumlingarna som blivit utspridda i fallet sprack och finfördelades till små högar av ett vitt rykande pulver.
Till och med den gamla brunnen nåddes utav infernot, den slickades av lågorna och blev gradvis till aska.
Snart skulle väder och vind gömma varje spår av denna kyrka, inga uppenbara bevis skulle lämnas kvar för att kunna styrka Grevens vansinniga berättelse.
Mörkret som hittills legat som ett skynke över skogen perforerades nu återigen av solens bländande ljus.
Godheten triumferade i det tysta, endast en man visste ju vilken fara som blivit undanröjd.
De besatta djuren friades samtidigt från sina ambitioners mentala bojor, och kunde återvända till ett enkelt liv utan illvilja, ärelystnad och destruktivitet.
Mångtaliga fåglar började anlända till platsen, de flockades vid Herberts fötter och sjöng av tacksamhet fastän de blivit bestulna på talets konst.
Träsken runtikring bubblade och den gråa marken översköljdes av rent vatten, vilket trängde fram från en underjordisk källa.
Det vissnade och livlösa, det utan möjligheter, spolades undan när denna nya våg utav vitalitet infann sig för att starta en ny livscykel.
Herbert var lättad över sin seger, han följde nymfens aura tillbaks till sjön där hans käresta tålmodigt väntade.
Väl där kunde varken han eller hon hålla händerna i styr då attraktionen tog överhanden, de slingrade sig som två lekfulla ormar runt varandra.
Kläderna han bar kastades åt sidan, och Nymfen började kvickt massera den resta mandomen i sin fjälliga hand.
Med lusten som drabbade Greven kunde han uthärda de isande smekningarna och varelsens läppar, som skulle suga ut den sista livsgnistan ur hans allt mer genomfrusna kropp.
Nymfens ryggfena trädde fram när hon framåtlutad på alla fyra, lät sin kritvita tunga leka över Grevens blodfyllda ollon;
varje utandning kändes som nordanvinden på den öppna tundran, eller som om ett rakblad gick på upptäcktsfärd över hans ömtåliga kön.
Herbert placerade henne på rygg, tog hennes lår i sina händer och började sittandes på huk att penetrera henne med våldsam hastighet; det var som om han blev begraven i en lavin, när hon retfullt placerade sina fötter mot hans bröstkorg.
Var det så här han skulle dö?
Han fruktade inte slutet när han hörde hennes lena stämma, han skulle få uppleva äkta kärlek för första gången: för vad kunde vara mer äkta, än att barmhärtigt bli skonad från allt kommande lidande och livets alla väntande orättvisor?
Hans barn skulle snart vara gamla nog att kunna ta hand om sig själva, förresten, vad kunde han erbjuda dem mer än sin ohjälpliga okunnighet inom känslolivet?
När han sprungit mellan trädstammarna utan att kunna se dem tidigare; så kändes detta precis som stunderna, då han i ett liknande inre mörker, låtit sina närmaste passeras obemärkta, då han försjönk i en djup avskild depression.
Det här var första gången han tillåtit sig att känna skuld, försvarsmekanismerna slutade tydligen att fungera i den stunden han blev mottaglig för förälskelse.
Omtanken från en främling med gott hjärta, lämnade ett intryck som var omöjligt att skaka av sig.
Först nu vågade han släppa taget om sina inskränkta tankar, vad som hände från och med nu spelade plötsligt mindre roll än tidigare.
Springorna i nymfens gälar blev synliga på stället där revbenen på en människa skulle ha suttit, huden var blank och hal som om Herbert höll en storväxt fisk i sina armar.
Hans köldskakningar blev alltmer regelbundna, huden började sakteligen få en blåaktig missfärgning när hon, också absorberad av okontrollerbar åtrå, red honom mot medvetslösheten.
- Jag minns dig nu från en dröm, viskade han euforiskt.
- Låt oss vara lyckliga för en gångs skull, sade hon med tårar i ögonen.
Vad vore poängen med att göra motstånd och stöta bort all denna lidelse?
Därhemma väntade en tom tillvaro där andra förväntade sig hans ständiga sinnesnärvaro, men för honom, som bara ville tänka på allt annat än livets triviala repetitioner och förbannade småsaker, var denna vetskap en outhärdlig pina.
Han tvingades ibland rent av att förställa sin sanna natur, men vem var han i stunderna då han gjorde sig förtjänt av andras kärlek?
Inombords kunde han inte förneka att självhatet fick grepp om honom, när han kröp och åmade sig under kvinnor, vars förälskelser frikostigt delades ut åt höger och vänster.
Entusiasmen han visade när det gällde att bli omtyckt, gick till överdrift varje gång han avvisades;
därför beskylldes han ofta orätt för att vara svag på förhand.
Med vilken rätt, hade livet dömt honom, att ständigt förbli den oönskade och bortträngda figuren, i sammanhang där andra ville spegla sig i varandras personligheter?
Var det hans fel att de blev förskräckta av upptäckten att lite gemensamt fanns att finna i en önskvärd bemärkelse?
I skogen upplevde han att situationen var helt annorlunda, här fanns inget behov av den normaliserade falskhet som genomsyrade hans halvdana försök att nå ut till andra.
Herbert hade till sin stora lättnad varit fullkomligt naken och blottad inför Nymfen, redan då han stod fullt påklädd vid sjöns sida.
Han behövde inte förklara ett ord om sina grubblerier, inte heller skämdes han över att bli utforskad i hennes närvaro.
Tröst var han inte förtjänt av, det räckte gott och väl om han nu straffades för sin ofullkomlighet och för sina otaliga självbedrägerier.
Allt skulle strax vara över, hans sista yttring och önskan var att få bli placerad på sjöns botten, så att de alltid skulle kunna vara tillsammans.
Hon gjorde honom till viljes efter att de både nått orgasm; i en desperat förening rullade de ner i vattnet med ett plask och sjönk i en omfamning som blev slutet för Herbert.
När vattnet trängde ner i hans lungor så kände han ingen ånger, han välkomnade ögonblicket då det innehöll en befriande känsla som han aldrig hade trott varit ämnad åt honom.
Däremot så upplevde han vid sidan av detta fina en gnagande svartsjuka i sina sista tankar; då han undrade vilken plats han skulle begravas på bland alla de övriga män, som redan hade, eller som skulle komma att gå i samma fälla som han själv.
Varför skulle hon i efterhand minnas just honom bland alla sina villiga fångster?
De var två monster som förenades, däri låg skönheten och denna trollbundna lockelse som inte ens kunde brytas av överlevnadsinstinkten.
Ringarna som utbredde sig på vattenytan då den kluvits, nådde snart slutet på alla sidor om sjön; meddelandet om denna sorg spred sig sedan vidare till det viskande gräset, de prasslande buskarnas och de ståtliga trädens bladverk.
Snart kände hela skogen till att de två stackars älskande dykt och förenats som ett och samma.
Varje dag som sedan fortlöpte var den föregående lik: i en grotta bland klipporna på sjöns lilla ö, satt nymfen med sorgen hos en änka.
Drömmarna om den fiskare, hon en gång på avstånd sett i en eka hade upphört, hon hade inte vågat närma sig honom på grund av sitt avskyvärda utseende.
Om både hoppet och väntan slocknade, vad skulle återstå i sådana fall?
Både det förgångna och framtiden kollaborerade av allt att döma för att göra hennes liv outhärdligt.
När hon såg sin egen spegelbild i det klara vattnet, ville hon skrika, men krafterna saknades.
Tidigare hade skogsandarna besökt henne regelbundet; vilket hade fått henne att känna sig mindre ensam, men då hon tog människornas parti och svek sina bröder och systrar, blev hon omedelbart fördriven och hatad.
Om hon bara skurit av sig fenorna och skäggtömmarna för Herbert; så hade hon kanske kunnat misstas för en riktig människa, med skylande kläder över sin, i gemene mans ögon, defekta kropp.
I timmar ägnade hon sig åt fantasier där de båda levde tillsammans som ett oskiljaktigt par: hon såg dem båda sitta i det trähus de byggt åt sig: hennes inre bilder var så verkliga, att hon började tala till Herbert som om han verkligen satt där bredvid henne på en stol.
Han svarar aldrig på tilltal, och hon fruktar att han någon gång i framtiden ska överge hennes tankar och söka sig en gravplats på en kyrkogård.
Även djuren tisslar idag oavbrutet om Greven, som mot deras förmodan, hade erkänt krafter större än sig själv.
Om man vandrar i den svenska naturen, kan man om man lägger örat mot gräset, få höra den miserabla historien om Grevens och nymfens eviga kärlek.
